Redan första kvällen i New York tog vi oss till Neworican Poets Café som ligger vid tredje gatan i East Village, inte så långt ifrån Tompkins Square, där avenyerna har bokstäver i stället för siffror. (Berlitz turistguide hade helt utelämnat det här området i sina kartor!)

Tillsammans med den blinde svarte poeten Steve Conner som hade ett konstgalleri i närheten av Neworican Poets Café gick vi över dit och hamnade mitt i ett öppet Slam. Det kändes bra att genast komma igång och läsa dikter, att kasta sig in i det hela, så att säga, trots att vi var trötta efter flygrsan, yra av alla nya intryck och ännu ovana vid engelska språket.

Senare fick vi höra att Neworican skulle vara det tuffaste stället av alla, där domarna var snålast med poäng, där särskilt bostonpoeter hade svårt att lyckas. Men vi läste våra dikter och blev poängsatta på samma villkor som andra. Inte alls tokigt.

Dikterna vi fick höra där handlade mycket om vardagen: killen som får syn på en tjej gående längs trottoaren och jagar med cykel bussen som hon kliver in i. Gata upp och gata ned. En hel del om sex, lite tuffare sortens dikter. Mycket berättande, inte så lyriskt precis. Mycket intressant.

Dagen därpå tog vi Grayhoundbussen till Boston och möttes där av Michael Brown, professor i engelska och själv poet. I Slamsammanhangen har han varit med i många år och är sekreterare i I.O.P.P. och god vän med Erkki. Michael är gift med Patricia Smith, hon som vunnit allt. Hon som är bäst av alla.

För att Michael skulle känna igen oss vid vårt första möte tog vi på oss t-shirten med våra namn på som vi fotograferats i av DN PåStan före avresan. Så det var inga problem för honom att hitta "The Swedish Team" vid busstationen.

Michael Brown tog sig an oss och blev vår coach. Han tog oss till både poetry readings och slams. Han hjälpte oss med engelskan och vi fick bo i hans och Patricias stora hus i Medford. Han visade sig vara en kunnig och karismatisk man som tränat de flesta poeterna i Boston utifrån deras olikheter. En slags patriark, sympatisk och samtidigt mycket rak på sak när det gäller att uttala sig om poesi.

Vid en Women's Poetry Reading i Cambridge träffade vi Eve Stern, en i Boston Teamet. Nu är hon en gammal vän. Hon läste sin dikt "Heterodyne" som är för lång för slam men för bra för att förkorta.

Hos Michael och vid de olika slamen vi deltog i fick vi möta fler poeter. Alla verkade vara uppfyllda av samma förväntansfulla stämning inför mästerskapen. "See you in Connecticut!" sa alla som avskedsfras.

I Hyannis på Cape Cod hade man slamet i ett slags konstgalleri. Där träffade vi Dawn Gabriel och resten av Worcesterlaget för första gången. (Dawn hade e-mailat till Eva tidigare.) Vi fick uppleva en hel drös poeter, bland annat Hyannislagets Highway Poets i en växelsång. Vi tävlade och blev trea. Sedan gick vi ett helt gäng tillsammans och åt seafood. Själva luften var som en ocean, allt var fuktigt.

Hos Michael hade vi börjat öva på en teampiece där Jasim skulle läsa en dikt och jag (Solja) och Eva skulle agera på ett Bergmanskt vis, lite svårt sådär. I föreställning ingick att jag skulle dö i Evas armar och hon skule lägga ned mig på scenen. När vi slammade i Worcester missade vi scenkanten och jag råkade hamna strax nedanför på golvet. Men döda kroppar skall ju inte hjälpa till själva så jag läg där jag låg och vi fortsatte som om det var meningen och det gick ju bra.

Den största av de förberedande tävlingarna gick av stapeln i Cambridge i The Cantab Lounge, bostonpoeternas hemmascen, eller scener, man hade även en scen i källarvåningen, så tävlingarna pågick på två plan samtidigt och tio lag deltog.

Vi vann båda våra första matcher så vi kom till finalen och blev tvåa! Det var vår kväll, både Eva och jag fick tior, och Bob fick fyra stycken.

Det som var så bra var att vi verkligen räknades på samma sätt som andra. Vi fick inte en poäng gratis. Vann i Cantab gjorde hemmalaget Boston.

Och den natten var Michael Browns hus fullt av poeter på väg till Connecticut. De sov överallt, och campade i trädgården. Många hade varit med i flera år och berättade en massa stories för oss nybörjare, det diskuterades taktik och faktiskt också poesi. Den kvällen träffade vi Boris Preckwitz, individuell tävlande från Tyskland för första gången.

I Middletown, Connecticut fick vi vara gäster hos en annan poet Susan Adele Sullivan och hennes familj. Sonen Dan Houston var en mycket ung (12 år) och mycket lovande poet. (Nu under hösten har han vunnit ungdomsslam och skal vara slammaster i Wallingford, där de bor) Susan hade ett jättestort hus och hon hade ett rum åt oss var. Vi blev ganska spralliga tjooåhej när vi skulle fotografera oss i var sitt rum som vi tyckte passade var och en så perfekt.

Susan Adeles jättetjocka dictionary kom också väl till pass när vi ville kolla om det som vi hade skrivit verkligen betydde just det som vi menade. Susan var en härlig person som tyckte om att hjälpa oss med våra ordfrågor och även hjälpte oss med att göra ett häfte "Beyond Abba, the best Swedish team, actually the first" med våra dikter i.

Under fem hela dagar pågick en riktig poesifestival i den lilla staden Middletown. Under dagarna kunde man besöka workshops och seminarier och under fyra kvällar pågick slamtävlingar på olika pubar och kaféer. Sammanlagt deltog trettiotre lag, alla amerikanska utom vi som kom från Sverige.

Första kvällen mötte vi lag från Hyannis och Dallas och blev tvåa. Fortfarande hade vi en chans att komma till finalen, men den andra kvällen blev vi trea mot Asheville och Silver Lake och åkte ur tävlingen. Konstigt nog var vi bara lyckliga, så där löjligt upprymda, trots att tävlingen nu var över för vår del. Vi hade mött två väldigt bra lag och hade gjort våra bästa framföranden hittils. Tillsammans med andra poeter gick vi längs Main Street till Dugout Bar & Grill där en annan tävling pågick och där det snart skulle bli öppen scen. Och dagen därpå började vi heja på de andra lagen.

Under dessa dagar var vi omgivna av poesi och intressanta diskussioner. Var helst människorna möttes satte de i gång med att prata om poesi. Det var det väsentliga, det var det gemensamma, inte vad man gjorde till vardags. Man diskuterade poesins kvalité och funktion, olika åsikter om vart Poetry Slam var på väg. En del förfasade sig över alla fula orden i dikterna som framfördes. Hur många "fuck" skulle man hinna säga på tre minuter. Andra menade att poesin utvecklades av mångfalden och att man inte kunde sätta igång med att censurera eller dela poesin i olika kategorier.

Laget som vann de amerikanska slammästerskapen hette Mouth Allmighty och kom från New York. Efter finalen som hölls i en gigantisk sporthall hade man ett avslutande party som började klockan tolv på natten, och då var det bra att vi hade med oss mer än hundra exemplar av häftet "Beyond Abba...". De tog fort slut.

Michael Brown och Dan Houston

Om vi hade kul? Ja, dom säger det!

Solja.

(de två sista fotografierna är tagna av Eva, de andra är mina)

 Tillbaka