startsidan

Henrik Grapengiesser 1944 - 2006 foto: Jane Morén - Henrik Grapengiesser 1944-2006… 2006?! Det ska inte stå nåt jävla årtal till höger om strecket! Jag förbjuder det att stå så. Sluta nu, Henrik, du går för långt, kom tillbaka, kom tillbaka och glid upp på ditt typiska omärkliga vis vid vår sida och väs genom ena mungipan "äh, härru, det där var bara ett skämt". Och garva på det där smittande varma sättet, som sveper in en i godmod.       Fiska upp munspelet; det är blues time. Gå upp på scenen, inta den på ditt självklara sätt, vigla publiken till extas med ditt "halleluja!", som du gjorde senast vid SM. Det var ju alldeles nyss, du var ju precis som vanligt, samma generöst vänliga människa, som den där gåtfulla Jemon Brut som besegrade mig i ett rinkebyslam för en massa år sedan, första gången jag tog dig i hand. Det gjorde jag alltid därefter, när vi träffades, ett kort, stadigt respektfullt handslag. - Jag säger Nej! Jag ville säga adjö, tacka dig och jag hade så gärna velat höra dig läsa dikten om älgen, igen, det var så länge sedan, som ett annat sekel. På SM i Sala dök du upp precis som vanligt: plötsligt stod du bredvid oss och sa något klurigt, minns aldrig vad du sa, bara leendet. Såg dig genom kameralinsen, knäppte bilden, det blev min sista på dig. Jag visste inte det var bråttom. Jag visste inte du var sjuk.       Henrik jag kan höra din röst nu, jag ser dig stå där på scenen, om det är på Rabarber, K-bar, String, Jonathans Place, Bysis, Gyllene cirkeln, Rinkeby, Umeå, Sala eller var du brukade dyka upp. Nu. Nu kan jag se dig igen. Din skugga färdas genom poesirummet, ljudlöst glider den förbi som bakom tunna gardiner. - På flyget till Umeå-SM 2002 satt vi bredvid varandra en sällsynt lång stund; du berättade om livet för länge sedan, alla de outgrundliga rörelserna, de krångliga, annorlunda vägar du gått, bakgator och skogsstigar - dina egna.       Henrik, kom inte och säg att du var sjuk då under SM i maj i år, eller snart skulle bli. Nä, nu är det du som går du upp på scenen en gång till, fångar upp strålkastar­ljuset i ditt fårade läderansikte och drar igång ditt väckelsemöte. Vi tror på dig, Halleluja! Pere Schröder & Jane Morén      foto: Jane Morén vad fan henrik...jag vill ruska tag i nån, skrika att vadihelvete, varför går ni runt som om inget hänt, hur kan ni vara som vanligt, jag fattar inte varför ni inte GÖR nåt - de påstår att henrik är död men jag kräver att ni gör honom levande igen, att nån GÖR nåt! jag vill smälla igen alla dörrar som inte kommer öppnas av dig mer, jag vill skrika på scener där du inte kommer stå, jag vill gråta tills du kommer tillbaka och skrika så högt att du hör var i evighetens evighet du än är. jag vill vakna och inte drömma så här sinnessjukt igen. de säger att du är död, henrik. men jag kan inte tro att det är sant. jag minns där på den lilla puben i början av västerlånggatan. eller om man säger slutet, jag har aldrig lärt mig det där. jag minns dig i din svarta mössa, jag och annika satt redan där och drack för att vänta på att klockan skulle bli åtta och vi skulle knata till kafé edenborg och läsa. du satte dig med oss, jag minns inte om du drack eller inte, men jag minns att det var en så trevlig eftermiddag kväll. och bilderna jag har därifrån är suddiga, både i mitt huvud och de jag fotade med min kassa mobilkamera, men du finns där i din svarta mössa och ditt snälla uttryck som var ett leende eller en fundering - jag blev aldrig helt klok på vilket det var. det var kallt och vinter och du hade den svarta eller om den var grå eller blå men den var mörk jag minns det som en svart, du hade din svarta mössa och ditt varma anletsdrag och vad vi talade om minns jag inte riktigt men jag minns tillfället för det var varmt och det var ljust för det var alltid så omkring dig; det fanns ljus och värme där du var. jag minns dig på scenen på tre backar. du var en självklar favorit för alla. jag vet att jag skärmade av mig från omgivningen, ville inte att nån skulle prata med mig störa när du läste. och du läste som bara du kan. med en speciell melodi som jag hör i mitt huvud när jag vill. du tog fram ditt munspel och jag älskade just den stunden. jag visste att nu kommer det jag älskar, nu spelar han och läser och det var höjdpunkten på kvällen när du klev upp på scen. nu har du gått av scen för evigt. jag fattar inte alls att det är sant. henrik, de säger att du gått ifrån oss nu. att du är borta. hur kan du vara det; jag har dig i mitt hjärta i min hjärna tankarna du finns där jag säger henrik, du är kvar - de säger att du är död henrik. jag kan inte fatta vad de menar. de säger att du är död och jag måste lägga huvudet under kudden bita ihop blunda hårt mitt hjärta är ett hopsnört russin ett tomt skal - jag vill ju bara tro att du är kvar. de säger att du är död henrik. jag vet inte. jag hör dig fortfarande i mitt huvud, jag har dig som inte borta i mitt hjärta rösten i mitt öra varje fras jag tror på fallna änglar jag tror på vingklippta fåglar jag tror också henrik. jag tror på dig och dig och dig och dig. Catharina Cedergren       Henrik med poesigruppen Gaga Poets - Annika Brink, Catharina Cedergren, Andreas Björsten och Johan Nordgren. Foto: Jane Morén Det hugger till i hjärtat och tårarna väller upp i ögonen när jag förstår att poesiestradsidans bild på Henrik är en minnesruna. En stark närvaro har lämnat den fysiska dimensionen. Han skulle troligen tyckt att jag överdrev väsentligt men jag skulle ändå vilja säga att ett ljus har lämnat oss.       Vi mötte honom i våras, på bussen mellan Danderyd och Åkersberga. Hade då inte sett av Henrik på många månader. Plötsligt satt han bara där mitt ibland Jamuna och barnen och småpratade. Han vinnlade sig om att samtala med oss alla. Poesin frågade han om endast i förbifarten. Det var själva mötet som intresserade honom. Men det var aldrig något kallprat med Henrik. En konversation med honom hade många dimensioner precis som god poesi (vad det nu är förresten). Med sina alluderingar och skämtsam­heter mitt ibland hans allvarliga, existentiella klangbotten fick han mig att tänka på Samuel Beckett. Vad gäller hans konst var texterna improviserade, avskalade, kantiga, ärrade som täljda träskulpturer. Som hans ansikte. Kanske var hans framträdanden intima samtal med döden där han tog sig friheten att skoja med "The Big D". Hans närvaro var så mystisk att han hade kunnat vara en bifigur i Ingmar Bergmans "Sjunde Inseglet".       Morgonen den 2 september hade jag införskaffat senaste Dylan-CD:n "Modern Times" och lyssnade igenom allting inklusive en bit in på sista spåret "Ain't Talking" - en oändligt sorglig, mystisk ballad som mynnar i en sorts tom antiexistens. Bakom Dylan's frammumlade ord ligger en spöklik ljudmatta av stråkar och aukustiska gitarrer. Någon går ut i en trädgård och frågar efter trädgårdsmästaren. Men han har gått hem. "Ain't talking - just walking..." Plötsligt brister något inom mig och tårarna väller upp på samma sätt som idag när jag i efterhand nåddes av det smärtsamma budet. Fick jag en förnimmelse när tråden brast och en själ gick in i intigheten? Ut i den där mystiska trädgården som antagligen är en metafor för något jag inte förstår? Måste vi alla försvinna in i det odefinierbara en dag? Varför är det så svårt att acceptera det när det är nästan det enda vi vet säkert?       Jag kommer att berätta det för min fru ikäll. Jag vet att hon kommer att gråta. Och jag - jag kommer att sakna den där närvaron på bussen, i baren, på scenen, på tunnelbanan. Bo Levander      foto: Jane Morén Till minne av Henrik Jag fick beskedet igår av Iris Berggren att Henrik Grapengiesser gått bort nyligen. Det var med sorg och förvåning jag tog emot det. Mitt i all sorg finns det strimmor av glädje som du skänkte Henrik, en av mina fina slamkompisar. Alltid med glimten i ögat och alltid med värme och respekt. Det är en stor saknad och ett stort tomrum du lämnar efter dig, du var så självklar och i dina bästa stunder en fantastisk poet och entertainer. Lika bra som de bästa. Kram Henrik och ett stort tack för de stunder jag fick dela med dig Le Poete / Per Wilhelm Wahlroos       foto: Jane Morén God natt, god sömn jag önskar er, ni alla vandringsmän, som Dan Andersson skrev.       Utan att förlora poesin, som Henrik Grapengiesser skrev.       Första gången jag träffade Henrik var på ett slam i Rinkeby. Han improviserade "första dagen arbetslös... nittonde dagen arbetslös... femtiotredje dagen arbetslös..." Jag hade aldrig hört något liknande, och aldrig varit arbetslös. Sista gången jag träffade Henrik var det tvärtom. Jag var arbetslös och hade hört åtskillig frammumlad pratpoesi. Men ingen så omsorgsfull och skoningslös som Henriks - en rövarhövdings överlägsna skörd av ödelagda ord och roliga vokaler. Roligt var också Henriks förhållande till politiken. Först övertalade han mig nästan om att Miljöpartiet är rätt. Sen sa han:       - Men egentligen. Jag sket väl i detdär, vilket parti. Det viktiga är att göra något riktigt. Med eller utan övertygelse.       Vem kunde tvivla på det - att Henrik gjorde något riktigt, med eller utan. Men inte utan att förlora poesin. Därför kunde han skriva de där raderna, de som borde vara med i varenda citatsamling hädanefter: Konsten att förlora utan att förlora poesin.       Nej, den överger oss inte, inte ens i vår övergivenhet. Inte så länge vi försöker göra det som är viktigt och riktigt och kanske roligt också. En poet är död, leve poesin! Ändå skulle jag så gärna önska nu, att Henrik kom fram och garvade och sa:       - Men egentligen... Helena Duroj       foto: Jane Morén HENRIK!!! Vem skall nu fråga mig om jag skall ta den "Blå bilen"? Henrik, har du tänkt på det? Henrik om du visste vad du har "ställt" till med i våra sinnen och kroppar och ögon så hade du nog väntat ett litet tag till.      Någon sa att man dör inte när man borde utan när man kan... så du kunde det nu? Det var illa valt tillfälle... men men Henrik Henrik..... "Om du skulle dö innan det är din tur..." Stefan Hjalmarsson       foto: Jane Morén Du var verkligen en fin person! Du hade glimten i ögat! Tiden som har gått sedan vi träffades första gången är lång.      Det bestående intrycket jag har av dig är: KAVAJ - något säckig, löst hängande stil (cool), spretig hårstubb och ett ständigt leende på läpparna.      Jag kommer ihåg krokodilen i kylskåpet och tåget som tuffade och sexdikten och andra personliga texter, framförda på ett avspänt och pricksäkert sätt.      Du hade inga speciella höga tankat om din egen konst!      Men - du kämpade på, precis som du förordade att alla vi skulle göra! Du var COOL! På riktigt alltså! Du var en tidlös, cool kille! Solidarisk med vanligt folk. Undrar vilket parti du skulle röstat på? Biodlarpartiet kanske? Eller bonde­demok­raterna? He he! Du hade i alla fall gummistövlar ibland och en biodlarstil. Du hade bikupor, vad jag förstod, på Reimersholme. En natur­älskare alltså!      Så fort gick du bort. Vi skulle alla ha velat vara hos dig, hålla dina händer och viskat: Henrik- vi älskar dig! Pia K       Henrik och Pia K foto: Jane Morén Som alla andra är jag hemskt ledsen och tänker mycket på Henrik och på hans fru och dotter som nu måste klara sig utan honom och leva vidare, mer påtagligt än för någon av oss andra. Jag samarbetade flera gånger med Henrik i olika teampiece­baserade poesilag och har sällan haft så kul. Det är inte många av oss egocent­riska poeter som klarar av att samarbeta med andra så prestigelöst och öppet som Henrik. Han kom alltid släpande med sin kasettbandspelare av sjuttiotalsmodell och tvingade oss alla att stå dubbelvikta och läsa in i det lilla, lilla hålet på bandspelaren för att sen lyssna på det skrälliga resultatet efteråt.       När man gick hem till Henrik och förväntade sig middag kunde han glatt stå med en kavring, stor som en femkrona, täckt med tomatsås. Och när man nästa gång kom dit, för säkerhets skull laddad med hamburgare, då stod han där med en brakmiddag på rådjur. Alltid överrraskningar. Aldrig vad man förväntar sig. Alltid den där lilla pausen mellan raderna i dikterna som signalerade att snart ---- kan precis vadsomhelst hända. Och det gjorde det. Han överraskade oss igen. Och här står vi som fån med varsin honungsburk. Vi får försöka spara och äta med andakt så den räcker länge. Irène Karlbom       Henrik och Irène Karlbom foto: Jane Morén Du underfundige man som jag mötte på Parlamentet 1996. Du viskade, jag gillar dig. Prestigelös, varm med en sann levnadskonst. Lärde mig mycket om att hantera människor som skräms. Vi åkte till Skellefteå två år i rad och gick kurs. Du satt tålmodigt hemma hos mig på den tiden jag skrev mycket och tävlade. Gav otroligt kloka råd.Finstämda och toleranta. Din humor! När du berättade att du varit i närheten av Woodstockfestivalen men aldrig gick dit. Lite vid sidan om klurande. Ditt arbete inom psykiatrin som du beskrev som en fars där jag skrattade och tänkte du ger mig verkligen nåt att fundera på. Jag blev ledsen nu när jag såg att du dött. Hade velat prata mer med dig. Senaste gången vi hördes var när du ringde för något år sedan och vi konstaterade att vi inte hade tid men borde. Som poet var du för mig närvarande och med det där magiska mellan orden som gör att man alltid lyssnade uppmärksamt. Du var en sådan person som jag alltid blev glad när jag såg och du lämnar avtryck! Din gamla poetvän Tove       foto: Jane Morén Henrik! Först var du gift, nu är du död! Hur skall vi göra då? Kom i mina drömmar och berätta! En som inte blev din kvinna.     100% KÄRLEK Innan jag lägger mig i graven vill jag ligga bredvid dig, så att jag har nåt att minnas där nere eller där uppe beroende på var man hamnar Någon har lurat oss hit till hyperverkligheten därför skall vi ha jävligt bra betalt för besväret älska så in i helvetet mycket att det nästan går folk på nerverna Och om någon frågar: - Varför just han, han är en kedjerökare?! OCH? Det har gått åt skogen med alle de noggrant utvalda, alla de dygdfulla och tobaksfientliga! Så innan de tänder eld på mig tänd en cigg, baby tänd två tänd ett ljus tänd på mig Jag röker passivt och passionerat brevid dig förorena mig gärna med din andedräkt av alkohol ock lite vitlök Varför inte? Har andra någonting du inte har? Saknar du ena njuren? Det går att ordna jag har två! Och innan jag börjat att mata ankorna på allvar och på heltid här vid sjön vill jag laga mat åt dig God mat mycket mat och mat i rättan tid som jag hört en gång sägas långt borta i Skåne Dig vill jag ha istället för en guldklocka för trogen tjänst jag vill att du skall vara som ett barnbarn bortskämt, omöjligt och mitt det är bara din mor som älskar dig mer än jag - - -       Jemon Brut Alla poeter är lika gamla det är alltid rätt tid att dö och rätt plats Alla har inte nerver att leva länge poeten har inte tid att leva Vi väcker honom för jävs Han sover i sin dikt Eleonora Luthander       lagkamrat Rinkeby, SM Poetry Slam 200       Vi paddlade till åland      vi skrek blues i motvind          vi flinade till solen o fyren              blinkade enögd tillbaka                   Bengt Jag kommer alltid att minnas dig       Jag kunde inte komma på din minnesstund       Jag tände ett ljus för dig och din familj i Strängnäs domkyrka den 9 september. Jag såg att ljuset fortfarande brann på Festhögmässan på söndagen då jag sjöng med de andra 460 koristerna.       Jag sänder en bön till Gud som varje individ kan se på olika sätt, att Han eller Hon är med de dina och att vi alla som gråter får gråta färdigt snart. Helena Leijd       Henrik satt på bänken, lätt framåtlutad, med händerna i knäet. Det fanns en tydlig och kännbar närvaro. Utan att se på mig sa han:       - Har du lätt för att avsluta?       Det var den mest intressanta frågan jag hade fått, eftersom jag inte visste vad den innebar. Jag visste inte heller vem Henrik var. Vi möttes där, första gången, på den bänken. Folkets Bio på Vegagatan hade poesiframträdanden. Året var 1988, möjligen 1989. Han gjorde ett mycket starkt intryck på mig, både då och framgent. Att han inte är jordbunden längre berör mig förstås. Jag svarade aldrig på frågan, men hans rad väckte mina tankar och bilder och hamnade omedelbart i min debutdiktsamling FRESK. (Bonniers 1992) Dikten går såhär: IX Världen är en avskaffad bikt Molnen tätnar vid tornet En basilisk hoppar över graven - tupp och orm i samma Sjömännen döa bakom muséet fasaner struttar runt kring ankare av brons och tårar har märkt ut sina revir för havet - en ära - ett valv i trygghet Att ha lätt för att avsluta men ändå hårt knyta till sig tampen, änden ankaret - hårdare ändå Hullingar fästa i taket från dem ett rep med ett vattenkar som en gunga och när dörren öppnas: PLASK Och f Emphasis: Lillflickan leker med en padda på en gungande gren Silverbrokad Människorockad Boel Schenlaer                  Henrik, Henrik så fort allt förändras i livet. I september för fyra år sen så dog min bror, även han ett majbarn, jag hann inte prata klart med honom. Du sa att sorgen är alltid tung men "du lever så skriv en dikt". Jag skrev. Vi pratade om livet och döden och Gud. Med Dig kunde man prata om allt mellan Gud och diskmedel. I januari i år dog en väninna hastigt, även hon född i maj. Jag berättade det och Du sa "du lever, skriv en dikt". Jag skrev inte. Jag hann inte prata klart med henne heller. Visste Du redan då vad som skulle hända? Det blev Din tur. Döden hämtade ett majbarn till. Ingen kommer att säga att "du lever, skriv en dikt". Och jag har inte tid att skriva Henrik, jag måste prata med alla som är kvar. Tänker på Din familj speciellt i morgon. Det går inte att få Dig tillbaka till jordelivet men vi ses igen, kanske i körsbärsdalen. Det är många där redan så Du är inte ensam. Du tyckte om finlandssvenska författare och poeter så jag lånar lite grann av två av dem. Wava Stürmer: Ur Så länge vi minns, 1990 Det finns i oss alla ett ljumt hav. Ljuset bryts i vattenytan. Bottenstenarna syns inte. Sanden rörs när vågorna vill när vinden vill. Så många regn som människan har levat så gammal är hon. Samma regn rinner över våra ansikten och vi vet inte om vi gråter. Tove Jansson: Ur Höstvisa Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött, nu blir kvällarna kyliga och sena. Kom trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött, och med ens så förfärligt allena. Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort, går och tänker på allt det där man borde. Det finns så mycket saker jag skulle sagt och gjort och det är så väldigt lite jag gjorde. Ingeborg, anknytning till Rinkeby Poetry Slam                  Henrik, Clayman, where did you go? the time was too short. just meeting you 22 years ago and teaching you how to make ceramics was great. I will never forget this time and most recently your visit to NY last summer where we could share some Mongolian artwork and see your favorite group Tinnariwen. Somewhere you float in the melodies of their music and play to another poetry slam on your own beat now. I will miss your letters and will fondly remember your presence and poetic insight in my life. Konami                  Henrik, första gången jag träffade dig var du Jemon Brut på SM i Malmö andra, tredje och fjärde gången jag träffade dig var du Henrik Grapengiesser alla gånger jag träffat dig har du öppnat famnen i ett högljutt leende ropat mitt namn och jublat lovord ödmjukheten finns i ömsesidigheten och finns fortfarande kvar i de förvirrade ögonblicken innan invigningarna av SM letar jag alltid efter din gestalt, din kavaj, ditt smajl när du äntligen dyker upp kan tävlingen börja och blir sådär social och glädjefull hjärtlig varm skarp betydelsefull som du var det någon vi gärna förlorade mot så var det varandra är det någon jag vill vinna tillbaka är det du du och du och du och du och duh h h h h h h h Henrik tack för allt jag vinkar till dig Ingela Wall                  Med tårar läser jag dessa avsked. Orden ekar i mitt huvud "Vad vill ni ha? Vill ni ha en banan? Tyvärr det finns ingen banan i den här dikten" Skratt... Fan också. Bugar mig för Henrik och fattar din hand Björn                           Och så fick Henrik sista ordet Söndag den 8 oktober 2006 Jag var på Henrik Grapengiessers begravning i fredags. Den stora kyrkan översvämmades med människor, ett stickprov på de liv som hade berörts av Henrik. Flöjten, munspelet, prästen. Alla talade, men jag hade svårt att hitta Henriks röst i det hela. Vid graven hade jag svårt att hitta min egen röst, kunde knappt klämma fram, God bless you, Henrik. Hej då. På hemvägen tog vi landsvägen från kyrkan till busshållplatsen, bussen till Åkersberga station och första bästa tåg mot Östra station och Stockholm och hem. Och på tåget hörde vi Henriks röst. Andrea Berge, coach till Bagarmossen Slam Team, och Anna min flickvän ville höra slutversionen på vår teampiece, vilket laget aldrig fick använda vid SM i Sala. Henrik var borta och Samuel Rizk var i Lund, men Johan Wretman och jag var på plats. Vi läste två röster var. Johan läste i Henriks bästa stil:          Du som stod vid Åkersberga station fredag den 13:e          och väntade på tåget 16.24 mot Stan          Tittade du inte på mig?          Jag tyckte att du log          Eller var det bara för att du tuggade tuggummi?          Vi satt i samma vagn på tåget          Kommer du ihåg mig?          Jag hade ingen mössa på mig Typisk Henrikhumor... Och medan Johan läste Henriks ord, fick jag en konstig tanke. Vi var ju på tåget mot Stan, hade just klivit på i Åkersberga. Och jag fick en tanke till. Jag grävde fram min klocka och tittade... Om inte Henriks begravning hade börjat precis klockan två på eftermiddagen. Om den inte hållits så långt ut på landet i Österåkers kyrka. Om vi inte hade stannat vid kyrkan för att småprata efter begravningen. Om Anna inte hade väntat i den långa toakön innan vi lämnade kyrkan. Om Andrea inte hade bett Johan och mig att läsa dikten. Om jag inte hade slammat kvällen innan och råkat ha min slam-mapp med mig. Hade vi inte hamnat på tåget från Åkersberga. Hade vi inte börjat läsa vid precis 16.24. Hade vi inte hört Henriks röst en gång till - tillsammans. Medan Johan läste Henriks ord, visade jag klockan för Andrea, Anna och Johan. Det var fredag. Vi satt på tåget från Åkersberga. Klockan visade precis 16.24. Tårarna samlades i Andreas och Annas och Johans ögon. De såg ut som om Henrik hade just klivit in i tåget genom fönstret - utan mössa - och nu satt på bänken mittemot oss och började spela munspel. Jag såg inte Henrik, men jag hörde honom klart och tydligt. Jag är ingen expert på livet efter detta, men nu vet jag att där Henrik bor, där finns det mikrofon. Medan tåget rusade framåt från Henriks begravning och fyra ansikten visade hur svårt det kan vara att skilja gränserna mellan det övernaturliga och en rad osannolika tillfälligheter, hörde jag Henriks röst växa i rytm och styrka:          Ha! - Ha! - Ha! - Ha! - Ha! - Ha! - Ha! - Ha! - HALLELUJA! Jerry Steele      Har inte gråtit på jävligt länge Men nu var det dags igen faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan Ska vi inte träffas igen det känns konstigt på nåt sätt Du var ju där liksom så länge jag kan minnas bakåt Första gången jag såg dej tänkte jag - vilken underbart galen poet Å så var det, du var underbart galen även när man lärde känna dig. Först Ockie Nidsjö för några år sen och nu du, jag måste nästan citera Per Gessle (det har jag banne mej aldrig gjort förut) "Det är tuffa tider" Vem faaan ska jag nu skåda fågel med på SM du var ju aldrig särskilt intresserad av fåglarna men vi hade ju så jävla kul o trevligt när vi gick o tjatade i buskarna, löste världsproblem, skvallrade lite lagom mycket om andra och erkände fel och brister hos oss själva, du är ta men faan en av dom goaste människor jag mött. Ta hand om dig där du är (var man nu hamnar), vi ses nog Kram din vän Geta Lööf      Cykel-Blues till Henrik G. i E-moll En blues till dig har jag hållit på och skrivit den handlar om skitiga barer och människor som lidit Och nu så är den snart klar Bara jag hittar ett rim på underbar Men så klart! Det enkla är det svåra! Och jag vill ju inte Dig, Henrik, såra om det skulle bli för dåligt Du hade sådana krav på dig själv Inget skulle bli för dåligt Se, nu är den klar! Min blues till Dig är färdigmålad som din blåa cykel i sitt cykelställ! Svante Helmers                                Du sa du gillade små lägenheter och stora kvinnor Du har många vänner och ett stort hemligt rum Det är fint att vara vän med dig fast man kan bli en smula "svartsjuk" ibland Vi ses väl snart igen hoppas jag Claes                                foto: Jane Morén poetry slam - konsten att förlora och förlora och förlora utan att förlora poesin - är det inte det det handlar om? - jag talar om oss som står på scenen och utför vår poetiska striptease - inte om publiken som alltid vinner - det är ju kul varje gång ett nytt ansikte med nya läppar öppnar sig på scenen - men när slampoeter slutar tävla för att de är så förbannat trötta på att alltid förlora fäller jag nästan en tår för att jag inte får höra dem mer - jag skulle vilja att vi tog det där uttrycket "the best poet always loses" lite mer på allvar - hur det nu ska gå till - ge mig ett förslag! Henrik      Vill du skriva om eller till Henrik, maila texten.