Robert Singleton
Att ana ett andetag
en inåtbris
stå svajande vid kanten
famna vinden
sucka ensammast i världen
väga tyngden mot lättnaden
pusta utåt
på nåt sätt ändå
leva
Nu. Mina fingrar löper hyfsat lätt
över din hals. Jag bromsar in och tar
ett fotografi på skalvet. Du har
ryggen mot väggen. Jag lägger mig tätt
intill med örat mot rälsen. Utan ett
andetag viskar du ett fruset svar
och vaggar mig in i smittan; en klar,
doftlös irritation. Ja, du har rätt;
vi stannar här några stunder och gör
som du vill. Vi roterar inåt i
en suck och virvlar upp dammet med små
klösande fingertoppar. Du förstör
allt när du snabbt glider upp och förbi.
Det är vad jag minns, vad som hände. Då.
Locket till den meterdjupa brunnen
ligger slängt i det höga gräset. När
månen glider in bakom molnen bär
jag fram babyn. Med blodsmak i munnen
bryter hon ytan och är försvunnen.
Jag vänder och går bort mot vägen. Här -
just här kan jag vänta och stå så där
lite på avstånd. Borta från brunnen
hörs ingenting. Kylan biter sig fast
i natten. Jag kan släppa taget nu.
Halvvägs upp i luften sveper en svag
doft av kastanj. Ett ljud, kanske en trast
skingrar skymningsdiset. Kuckeliku.
Det blev trots allt en ganska hygglig dag.
jag tänker ringa henne på låtsas inatt
lägga på lite innan
ta mig hela vägen
ut ur huset in i dungen ut ur dungen över vägen under tunneln nerför slänten bakom skratten genom natten bakom skratten uppför backen
fram till fönstret
så
så
tokstirra
fånga henne på väg upp ur badet
fingrarna spelar
på rutan
över hennes rödblöta rygg
handflatorna i långsamma åttor över glaset
persiennkika sönder
hennes sänggående
distans
födelsemärken
distans
fjärilsskuldror
distans
täcke upp
hon i säng
täcke ner
lampa av
knackeliknack
lampa på
hukelihuk
väntelivänt
spännspännspännande
hårdhåller andan
var är jag var är jag
funderar på att vandra rakt över rummet
i luften
och lämna efter mig
en vag känsla av
verklighet
Exit
Det visar sig, som alltid
att båda hade rätt
vi sökte varsin sanning
på varsitt stumma sätt
scenen ligger öde
sufflöserna har gått
jag saknar dina läppar
om jag saknar nåt
Såren läker sakta här
snaran sitter hårt
jag härmar dina fingrar
blundar och drar åt
jag lommar in i skuggan
jag haltar ut i takt
till allt vi aldrig gjorde
till allt vi skulle sagt
Det visar sig, som alltid
att ingen hade fel
vi spelade som fan
men inte samma spel
scenen ligger öde
det blev en tyst sorti
exit genom luckan
exit; sval remi
Såren läker sakta här
min hud är tunn och skör
jag drar mig bort från ljuset
en bländad desertör
åren sveper sakta här
jag längtar inte mer
till dina torra läppar
för mig att blöta ner