| Rainer Ellilä
|
CURRICULUM VITAE |
|
Den svartvita
mannens ansikte talar med teckenspråk med ungdomarna om en tjock amerikan, som klätt sig
till en kvinna, fast travhästarna redan är på målrakan.
Sonen ger en motprestation till sin far, fast teven råder oss att kolla med programbladet. Två oboister spelar symfoni samtidigt som den svarta mannen debatterar med en viking om den öppna kanalen som är stängd. Flickan blir blöt i regnet och i urskogen ligger en nöjd biolog. Fast den färglösa kvinnan svimmar, stryker dvärgarna medhårs en grimaserande apa.De älskade skådar planeter utan vetskap om Louis Armstrongs What a fonderfull day. Rocksångerskan i svart ger järnet i det skarpa ljuset och Neros marmoransikte vänder sig bort. Cyklisten grinar illa i slutspurten och en amerikansk senator huttar med pekfingret till en gärningsman, som håller sin revolver mot kvinnans strupe. Nio spastiska visioner om en gråsprängd gumma, som ställer ut sina skämtteckningar om Adolf Hitler. Två kvinnliga urinvånare diskuterar i studion om en anarkistisk uteliggare, som vill vara med i lördagskvällens frågetävling. Chockladfläckar på en rosa bordsduk och jordklotet i patinerad fresk i ett diskotek med fullt ös. Musikanterna lastar sina instrument in i skåpbilen medan de sorgklädda gästerna opponerar sig mot det, att det snart ska visas mera tecknade filmer. ------------ Kom igen, alla ni som vill vara med mot de som inte längre vill vara med, kom igen alla ni som vill vara äkta medmänniskor som vill vara med och döda dom som vägrar. Alla ni som vill bli älskade utan att älska tillbaka, kom igen! Ondskan knackar på. Var har du din bräda, du surfare? Har du hittat en till som är lika stum, som lever i en sanning på skärmen? Ett tangentbord, tänker du ta din kvinna på tangentbordet? Tänker du på barn? Stäng av! Stäng av då! Ondskan knackar på. Jag kan också älska en kvinna, på avstånd. Men jag ser åtminstone att hon är av kött och blod. Jag kan älska henne, men inte svärta ner mig. Jag kan inte se blod utan att tänka på en djupfryst fläskkotlett. Jag kan inte se kött utan att tänka på blod som jag drack direkt ur en slaktad kalv. Men henne kan jag älska. Ondskan knackar på, men det enda jag släpper in, är klädd i vitt och kommer och hämtar mig till ett bättre och lyckligare liv där tiden är ett mysterium. Mer av Rainer finns på: |