Petteri Jalava
Jag citerar mina minnen in extenso.
Jag stal äventyret från dem som begick illdådet
att duka under är inte detsamma som att gå under jorden
men era äventyr krävde så många liv
i det ögonblicket stod blott en sak klar, något oväntat egentligen
när denna kurragömmalek nu ändå nått så långt varför då utplånas?
Jag genomsökte mina minnen för att få bukt med den ångest
som likt napalm på nakna barnkroppar, fästs sig i mina tomma tankegångar
det var min förbannade plikt att göra så
väl framme fyllde jag vindarna med stoff från den tiden
då alla bar mig fram och ständigt log åt mina berättelser
ingen riktig vän som såg detta ska bli överraskad
och de som inte fastnat på detta fotografi ska inte bli mina följeslagare
nej ni ska blåsa iväg i vinden tillsammans med onödigheten
och om vinet ni dricker tillsammans med läpparna ni trycker mot glasen
slutar i var det börjar tänk då på att det är idag ni påbörjar era minnen
ni är imorgon och ska inte vara någon annanstans
tänk på hot och löften om helvetet och himlen att åtminstone en sak är
säker,
DETTA LIV LYFTER!
Vi ägde många hemligheter.
Vi band fast dem i tiden och inga utomstående
hade möjlighet att demaskera våra viskningar.
Vikten av kärlek en skimrande installation sätter kroppen i gungning
på tvärs med kraft och fantasi
utan att ha tagit ett steg upplever jag mig förflyttad till en sorts rum
som långsamt fylls med känslor
rubbade förväntningar och subtila omkastningar
mellan olika typer av sinnesintryck
dina ord förväntade underbara istället för det bara knaster
men det är alltså inte detta utan snarare en särskild tanke
en fantasi eller inbillningskraft som efter långvarigt betraktande
låter sig avslöjas som långsamt uppbyggda
den sammanlagda effekten är onekligen monumental
du rumsterar mitt liv, lugnet är ständigt frånvarande
din andedräkt är en outtalad mening
för den är tom på beröringsbara ord
en perfid tanke förföljer mig och det går inte att glömma var jag föddes då
hastigt reflekterar jag och inser att det var här där jag är
förråd hamnar jag i samma rum som min grälsjuka hustru
tror inte på orden hon aldrig uttalar
mitt liv nu ett stort hav men utan kuster och land
vi väljer att göra den korta vägen lång när vi går över
korsar varandra utan att avståndet mellan oss försvinner
jag försöker hålla undan men rädslan är snart ikapp mig
i rädslan bor kränkningen och i den bor hämnden och i den dör jag
så småningom lämnar skuggorna
insprängt bland de vardagliga upplevelserna
finns mycket som överlever minnets självmordshopp
jag skriver dem i stridens hetta
och dom avtecknas omedelbart för en nyfiken värld
även när tidens ljus bleknat bort behåller orden sin svärta
en kraft som andas nära min ångest nära mina självförebråelser
nära mitt hat
jag river och sliter i min världsbild
men få gånger vågar jag blottställa mig
inta ståndpunkter
fast besluten att någon gång våga visa dig mitt sår
springer jag allt fortare fram genom livet
med ett till ytan sett allt godare humör
men min tanke som äger denna hemlighet
måste vara en akrobat som svingar sig högt över det egna hjärtat
först då slutar det bulta och dagen är vunnen
jag lever i ett drömtillstånd
i min egen ögonoas
en gest mot de som lidit mycket
så att de kan hitta tillbaka till sina förlorade leenden
bara genom att stirra rakt framför mig
tycks hela världsdramatikens tjänstepigor samlas i mina ögon
nummer
08-6624464 har upphört
hänvisning saknas
natten kom ogillade den redan från början
blev så gammal att jag nu tillhör en annan tid
drömmen kommer inte närmare av sig själv
man måste själv skjuta på en aning
det finns en gräns man inte kan gå över
gör man det finns ingen väg tillbaka
terrorns tid
inga stygn i världen kan sy ihop vår relation igen
förleds av utopin
med framtiden i blicken
andas jag optimism i giljotinens skugga för att skapa tystnad mellan alla
ord
med öron känsliga för svart avlyssnar jag samtalen som förs i rummen intill
innan ni hann ifatt mina gömställen
kastade jag mina hemligheter ner i sockerdrickaträdet
gräset förde sköna samtal om klorofyllens energigivande effekt
jag stod strax bakom inte alls långt ifrån och frös i m in gula kostym
min klocka viskade att tiden var en förrädare
mitt brott var att jag inte njöt av livet varje sekund
för varje andetag jag tog stack ni mig i ögat med det där förnedrande
pekfingret
under tiden samlar jag på minnen från den tiden då jag var vacker
nu är jag så ful att min person troligtvis är efterlyst
jag är den Gordiska knuten oupplösligt tvinnad av omständigheter
som ingen rår på
ett barn kan dö av svält men också av brist på närhet
eleverna i klassrummet känner ansvaret
deras ambitioner är solterrasser tomma på framåtlutande livscykler
mitt i rastlösheten finns en tydlig linje som bara syns när du står på alla
fyra
dina andetag kolliderar med min förstummelse nedanför
genom det eviga spelet mellan uppbyggande och nedbrytande krafter
har även hatet fått sin nuvarande karaktär
men kärleken hittar jag inte den vinkar till mig senare från en barstol
där står den
men jag
förstår den inte
när kartan vrider sig
tonfallet är jämlikt
ingen biton men mycket att säga
väntar på att det eviga regnet ska avta
men det gör det aldrig
ljuset slår om till grönt
med utspända vingar hänger livet över mig
det stirrar ner
någonting avlägset hämtar mig upp till stjärnorna
ett uppblåst jordklot balanserar osäkert på en uppström av luft
tippar långsamt fram och tillbaka
jag ser upp mot kärleken även hon vaggar långsamt
på stela vingar närmast omärkligt
kommer ingenstans
utanför de höga fönstren samma obrutna grå slitna regn
någonting tar slut där
för alltid
tvekade länge för i huvudet drog känslor och minnesbilder förbi
skuggor från förr
slumpmässiga möten med människor omkring kvävs
handlingen faller fritt
en besynnerlig upprymdhet
en oändlig medkänsla mitt i svärtan av livet
en känsla smekte min hud och någonting centralt förändrades
du var inte kvar
du gav mig så mycket energi
som stjärnorna åt himlen
det uppstod ett tomrum
jag försökte fylla det igen
men det gick inte
istället tog det en massa plats
gav mig iväg för att söka efter någonting okänt
så länge jag höll mig nära sanningen var jag aldrig rädd
i en kapplöpning mot mig själv hann jag först fram till framtiden
där upprepade jag mina handlingar
sökte efter bekräftelse
men insåg att jag under färden förlorat nyckeln till min inre styrka
ett nyckelbarn som med ömma fötter inte hittar hem innan solen går ner
blir lätt offer för vansinnets gud
när jag gnuggar lite på min självbild
inser jag motvilligt att det barnet är jagMina livsintervaller minutiöst
konstruerade
en charmig lek med mina minneskatter
i detta rum behövs ingenting annat
mina minnesbilder är provisoriska snapshots
med återkommande referenser av bedrägliga perfekta situationer
denna destruktiva hetta ger mig mer energi än du
svängdörrarna till ruset rör sig i ultrarapid
till ackompanjemang av förlorade hjärtinfarkter
fascinerat iakttar jag en man som obesvärat släpper trötta relationer
i glipan mellan det gamla och det nya
mellan skrattet och det nattsvarta mörkret
måste bekänna mins vindel inför ordets magi
men bristerna gränsar till passiv dödshjälp
lyfter ögat mot himlen skyndar till
vill förklara om varför det brast
ur vilda djupa vatten skapas ett nytt liv med mina händer
krampaktiga försök att värja mig från en social psykos
jag går från dröm till dröm och nyper dem i armarna
identifierar mig själv i deras efterlämnade bilder
i rummen samsas minnen från den regniga sommaren
tillsammans med försöken med att hitta hem igen
jag är för stolt för att erkänna att min kropp hånglar med sig själv
jag duckar för att inte hamna under revolutionens stöveltramp
för egentligen är jag en tidlös predikan mot politisk fanatism
jag försöker hålla undan
men rädslan är snart ikapp mig
i rädslan bor kränkningen
och i den bor hämnden
och i den dör jag
sorg över att livet sprungit ifrån mig
tvivlet omgärdar mig
livet
världen
evigheten och tiden allt är satt vanmakt
mitt liv är bara en mellantid där vansinnet släppts lös
du sa att äventyret finns i den händelselösa vardagen
men händelselösheten hos mig bildar stalaktiter av ångest
som hänger ner från hjärnans innertak
livet är bara ett tillfälligt lån
jag är svårt sjuk och det skrämmer er
jag märker det i era frågor ni aldrig ställer
i era blickar ni ger mig
och nu ligger jag här igen för vilken gång i ordningen vet jag inte
men jag känner igen mig i denna situation
försöker få spänningen att släppa
för jag är trött på att tänka andras tankar
uppfylla andras förväntningar
oron och dödens huva vilar över mig
endast den som själv marscherat över ensamhetens väglösa slätter
som själv upplevt de farofyllda timmarna
under våghalsiga självmordsattacker
som själv följt spaningspatrullen ut i ingenmansland
som själv simmat mellan sjunkbombsangreppen
från fientliga kärleksförklaringar
endast den kan förstå och skildra vad ångesten gör med min kropp
Världen är ett sjukdomstillstånd som landat i min kropp
jag vill vara ett maskrosbarn
som trotsar alla odds och överlever
någonstans har jag haft ett ljus inom mig
som bekräftade mig
om så bara för en sekund
du är ett empatiskt monster
så känslig
så inlevelsefull
att du förnimmer exakt den smärta
som en brytning skulle orsaka
människor tror att jag är arg hela tiden
eller missnöjd
det finns ett visst raseri som kommer över mig
när jag blottar mitt kön
ibland förlorar jag mig i det
och.........folk blir rädda
bland alla stumma galningar
är jag den enda som går att urskilja
som individ
nu återstår bara orden
det är som i ett äktenskap
det ska bara vara de båda
diktaren och dessa små heliga ägg
som ruvar fram under nätter
fyllda av månsken och metafysisks grubblerier
och man kan nästan höra mig
hur jag till orden viskar
- jag behöver inga andra-
och hur de matt replikerar:
fast kanske lite luft
dessa absoluta anspråk kväver långsamt orden
och jag inser inte detta förräns långt efter det
att eftertexterns rullat förbi
Förväntan spirar under de vattentäta slöjorna
du gick tillbaka till skolan mellan graviditeterna
på andra sidan staden med dess sönderslagna hus
ropade du "hon tar hand om mig"
jag hävdar att det är en välsignelse att ha sju döttrar
inte en förbannelse
begreppet valfrihet gör endast långsamt insteg hos oss
vi vill mötas med respekt inte konstgjorda kulregn
vi har förlorat tusen år men vi är fortfarande allt för
traumatiserade av det som har hänt för att kunna göra någonting
vi vill ge tillbaka allt det som försvann
men man kan inte krama vatten ur en sten
alltför lång tid har gått och vakten är redan på väg hem
kravlösa relationer finns det gått om även om dom bara fungerar i teorin
ibland när jag är på Kvarnen längtar jag hem till barnen
alltså jag har inga barn men om jag hade det skulle jag längta
jag skulle längta som jag alltid längtar till nästa dag
den dagen då jag upptäcker att min medicin är slut
då ska jag med allvarligt ansikte fråga dig det du vill höra
då ska jag med vidöppna ögon erkänna att livet är mitt
2
Allt är förbi och allt återstår
det gäller att ha så många liv
som möjligt tänkte katten
som precis lyckats suicidera
min livslånga arsenal av egna
låtsasvärldar kritiserar
utan att mästra
den anknyter direkt till
akuta dagsproblem
en skugga rör sig mellan raderna
ser det storslagna i det ringa
den känner inte till något annat sätt att leva
någon säger i den skygga kärlekens
dammtorra dunkel;
det här är mer på den sviknes villkor,
men han är död
Ur diktsamlingen "Tiden har inga stränder" A&OBÖCKER