till startsidan

"Den som inte bryter sin bräcka i vardagens mur
är ej värd att skåda solen"
                                           Edith Södergran



                  Krönikor av Helena Duroj
Helena Duroj

Helenas blogg






24 januari 2007


Förr i tiden, då var det svårt att få tag i folk. Man ringde, men ingen svarade. I bästa fall lämnade man meddelande. Men vad hjälpte det? De var ju ute. Det Freud kallar omedelbar behovs­tillfredsställelse uppsköts på obestämd tid. Säkert karaktärs­danande, men i samma mån besvärligt.

I mobilernas tidevarv är allting enkelt. Man ringer och får svar: "Jag är på krogen, jag är i Reykjavik, jag har vinterkräksjuka, jag sitter i möte med statsministern..." Men om de inte svarar - om vi misslyckas med att störa våra vänner i brydsamma situationer där de borde ha kopplat ur för längesen - då finns vår röst i svararen, vårt nummer på visningen, och då föds den nya tidens lögner. Med varje teknisk manick förfinas kreativiteten i ljugandet.

"Men guuu, vare du? Ja jag såg att nån jävel hade ringt men jag visste ju inte atte va du!"
    "Nä jag tar aldrig med mej mobilen ut, du vet, strålningen!"
    "Klart jag hade mobilen på mej men det var så dålig mottag­ning, källarklubb, du fattar?"
    "Fattar inte vad som hände med mobilen, tvärdog bara sådär. Helt plötsligt. Fan vilken otur."
    "Men guuu vilken otur. Hade jag sett att det var du hade jag såklart svarat."

De mer elaborerade ursäkterna kan faktiskt också vara sanningsenliga, med tanke på hur situationskomik och poesi brukar hinna ikapp verkligheten:
    "Jag hade tappat mobilen i muggen, föll plask ur fickan bara ner i, ja du fattar. Så jag måste ariel-ultra den och sen torka med hårtorken. Sen liksom bara knastrade den och det gick bara att ringa ut."
    "Men lilla du, det är klart jag svarade! Men du var så förkyld så din röst lät precis som denhär galna stalkaren som förstör mitt liv, så jag slog av såklart."
    "Jättekonstigt är det, batteriet tog slut precis nu, det gör det alltid när du ringer. Jag tror du har nån mobil som liksom äter andras batteri på nåt vis, har du kollat det?"
    "Batterietogslut. Å min batteriladdare e hemmahosminsyrra. Hon iHärnösan. De funkarnte annars."
    "Mobilen är nog bra, men batteriladdarhelvetet funkar inte! Men jag har beställt en mycket bättre på min ex-svågers firma i Tylösand, ska hämta den nästa vecka om han inte gör kk."
    "Nä jag har slutat med mobil. Det känns så millennieskifte, liksom. Har gått in i en brevduveförening på Jersey."

All världens möjlighet att hålla kontakt, från Balingsta till Baltimore. Men någons laddare kommer alltid att ligga på lagning på Bali, och det bästa man kan säga om mobilerna är att de är precis lika mobila som vi själva.





2 januari 2007


Gott nytt år från Paris...
Här är Sylvestre ingen större högtid. Krogarna stänger vid ett. Vi firade ett stillsamt tolvslag, hörde inte ens klockklangen från Notre Dame. Det var inga fyrverkerier. Men biltutorna åstadkom en enastående ekande kakofoni längs Seine-stranden och mycket unga människor sprang lite vilset fram och tillbaka och hojtade Bonne Année!

Hur kommer man på idén att fira nyår i Paris? När ens vänner har dött verkar idén riktigt god, tro mig. Särskilt som Paris är den roligaste av de roliga saker man fortfarande kan komma på.

En stad som i århundraden in- och utandats kreativitet. Där husen hyllar konsten: "här bodde Colette, här föddes madame de Sévigny, här skapade Modigliani..." Där tunnelbanestatio­nerna minner om historien: Austerlitz, Stalingrad... Där kransen i gathörnet kan vara för en stupad kommunard 1871, för en stupad heroïne 1943, eller för idioter som accepterade att stupa för kolonialismen i Vietnam och Algeriet under 50- och 60-talen.

En självmedveten stad där du trampas ned under ideliga nasala pardon och där expediten fördömer dig som bonnig för att du har fel färg på handväskan. Medan en annan expedit går med dig ut på gatan för att visa hur väl dräkten passar ditt hår och ett fyllo på krogen börjar skriva stora ord om friheten i ditt block.
En stad där god smak och sunt förnuft ingått oheligt äktenskap så till den grad att revolution är chic och vernissage kan stå för en ny mögelodling i osten.

Gott nytt år från Paris...
en stad som naturligtvis har förändrats. Euron och snabbmaten klibbar ihop till likformighet, hantverket har gått ur tiden. Men Seine skvalpar ännu grågrön mellan benvita kajer och den första januari 2007 klingar klockorna i Notre Dame medan allmänheten står i kö utanför sin största och mest världsliga helgedom, den som tar inträde för tillbedjan!
    I Paris kan du se fotoutställningar om hela världen, eller se världens uslaste mimartister. Du kan hitta en dyr designbutik som säljer religiösa djur av djupt freudiansk betydelse, eller gå in i värsta souvenirshopen för att få Monet till årets nya alma­nacka. Du kan sitta ifred på barstolen eller i bokhandeln och skriva hur många rader du vill om friheten eller historien, eller om denhär staden som egentligen skriver sig själv; ännu ett mycket påtagligt moln av drömmar om en internationell metropolis.

Ett Bonne Année önskar jag er alla av hela mitt hjärta.
I synnerhet de ungdomar som ungdomligt vimlar omkring med hattarna på sned och hoppet kvar





26 november 2006


Inte "för att"

Kulturmanifestet som Birro publicerade i sin blogg och här på Forum har fått många länkar åt alla håll i landet. Det fanns även med i Författarförbundets senaste tidning. Redaktören Mats Söderlund svarar med ett gott krav byggt på dålig argumenta­tion under rubriken "Låt kulturen leva", och inleder med orden "Härligt. Motstånd."

Utan att känna Söderlund beskyller jag honom aningslöst för att vara en romantiker som tror att motstånd är något härligt. Det är det inte alls. Motstånd är jobbigt och trist. Man blir en negativ personlighet som ingen tycker om när man hela tiden håller på: protesterar, trotsar, tjatar, opponerar, hamnar i affekt, sansar sig, formulerar om och börjar från början. Det tar tid och energi från allt möjligt annat, inte minst från kulturen.
    - Har du läst Khemiris senaste?
    - Nä, jag har filat på ett upprop för språk- och kulturkamp.
    Det vore skönt att A) vara Khemiri och rättvist belönas för en utsökt fiktionaliserad språk- och kulturkamp, eller åtminstone
B) vara redaktör och se bloggare göra härligt motstånd därute i kulturen.

Kulturlivet skapar goda tider, skriver Söderlund. Nja - lika väl skapar goda tider god kultur. Och konstigt nog gör även dåliga tider det. Eller rättare sagt, inte tiderna, utan människorna som inte under några omständigheter avstår från att skapa kultur - och Söderlund har rätt i att den kan rädda liv. Men han varvar opp när han skriver om behovet av ett blomstrande kulturliv som vår räddare. Han menar till och med att "kulturen är basen för mänskligt liv och samvaro".
    Onekligen en originell idé, att kulturen kom först och människan sedan. Gud eller aporna tillhandahöll säkert någon sorts kultur för släktet att födas in i, men jag föredrar den mer gängse tanken att kultur är allt det vi gör själva, ända från det att vi såg upp mot akacielöven, pekade och sa: "Titta!" för att dela med oss av upplevelsen.

Söderlund rör ihop materiella villkor och ideologi. Hans artikel utmynnar i ett krav på högre kulturbudget, vilket jag i och för sig ställer upp på. Men det är en något instrumentell stånd­punkt. Vi ska inte ha högre kulturbudget för att något ändamål. Inte för att bli klokare eller mer lönsamma eller ens för att rädda människoliv. Vi ska bara ha den.
    Kulturen lever lika länge som vi, vi kan inte låta bli att skapa den, och en hyfsad budget vore tecknet på att ingen får ockra på detta sunt och sant mänskliga beteende.

Kultur är härligt. Till och med oemotståndligt.
Med motstånd är det en helt annan sak.





20 augusti 2006


"Stockholm, så såg jag dig åter!"
Vilken svensk författare skrev det?* - ett utrop åtföljt av
ettpar sidors lovsång av stadens skönhet och vanvettighet. Min littera­turlärare på lärarhögskolan utnämnde stycket till "en av de klassiska skildringarna, en som man kommer att referera till, dagens Strindberg eller Söderberg!"

Stockholm, så såg jag dig åter. Dina jämngrått pompösa fasader, dina ödsligt dammande parker, dina inlåsta vatten.
Dina likriktade kaféer, dina pinsamt trendsensitiva butiker, och din bypolitik à la tupp på gödselstacken som tvärs över parti­gränserna försöker bevisa att huvudstaden är bäst i världen, likgiltigt på vad så länge det myntas på hemmagjord engelska.
    Stockholm - tala åtminstone svenska. Det är ett fullt funktionellt språk, ibland riktigt vackert.

Stockholm är vackert. Så många turister och författare har upprepat det så det blivit sant - att staden håller sig på en viss nivå av banal estetik. Iallafall i vissa vinklar. Stå på en kaj eller bro och se Söders höjder i motljus och Stadshustornet i solljus - det är fint. Bäst syns det från ett tåg som just lämnat Centralen i riktning söder, på väg mot till exempel Malmö.
    Stockholm är vackrast i Gamla Stan. Holmen är inte stor, men vacker, åldrat präglad, surrande av utdöda fotsteg från Hansan, Baltikum, upplysningen, och Bellmans alla avfärder till Djurgår­den. Ja, Gamla Stan sjunger. I en hel kvart, sedan har du gått runt den.

Stockholm i november är en social katastrof. Gråviolett, suicidal. Försenade pendeltåg och förbenade väntare med drypkall imma i fuskpälskragen, under molntäcken som vi önskar faktiskt kvävde oss en gång för alla.
    Stockholm i februari är livsfarlig, då vanligen stressade storstadsbor måste hönstrippa över trottoarernas istäcken, med skräcken för benskörhet svettandes ur varje por.
    Stockholm i november luktar depression, i februari ångest. Bästa tiden på året är juni, då Stockholm luktar hormoner och helium.

Stockholm så såg jag dig åter! Dina ultrauttråkade medborgare som finner det normalt att köa till triviala trottoarserveringar för att uttryckslöst låta sig störas av dina sanslöst talanglösa gatumusikanter. Dina skyltfönster och departement, depar­tement och skyltfönster - departementala fönsterskyltar för maktgalna varuhus och säljbara kanslihus sammanblandade till blank och härdad ytfärg. Din infrusna tystnad, ditt menlösa snack, din ambitiösa position av fixstjärna i ultima thules provinsiella självgodhet.
    Stockholm, en stock i vattnet, ett hinder för flödet. Slussen är låset. Ingen ska in, ingen ska ut, inget ska hända. Stockholm ska fortgå i total meningslöshet. Ja, just så var det jag såg dig.


* Ulf Lundell: Jack





11 augusti 2006


När jag läste min fars gamla anteckningsböcker frågade jag honom: "Men varför fortsatte ni som jordbrukare när det år efter år stod klart att det var omöjligt?" Han sa att det var nog bara något man fått för sig. För masar och kullor på styva leråkrar var det möjligt att odla jorden - till skillnad från evener på tundran och tuareger i öknen. Men resultatet blev klent i jäm­förelse med folk på Danmarks kalkjordar eller Ukrainas svarta mull.

Inte ens under de bästa åren var brödsäden något att hurra för i södra Dalarna. Välståndet hörde ihop med skogen. Vid förra sekelskiftet fick småbönderna ett lyft, men som skogsägare och timmerförsäljare. Då kunde de bygga sina vackra gårdar, delvis med syftet att visa vilka hejare de var som odlare. Efter andra världskriget var det än en gång skogen, och även fisket, som gav ett överskott, det överskott av vilket civilisationer närs. Jordbruk och boskapsskötsel innebar tradition, självaktning och mat på bordet. Skog och fiske var det som drog barnen fram till studenten, så att de skulle sluta med sådd och mjölkning.

Idag är jag tacksam över att några odlade jorden trots att det inte gick. Tack vare deras envishet ser vi sjöarna. När dala­bönderna efter sådär fyrahundra år insåg att brödsäden gick illa satsade de på mjölk. När EU krävde maximal stordrift med minst tjugo-fyrtio-åttio-hundrasextio-trehundratjugo- mjölkkor per enhet, då gick de in för biff. Detta medförde att markerna hålls någorlunda öppna genom betet, så att vi fortfarande ser sjöarna. Ja, det mesta iallafall, det som inte slyn döljer. För tio år sedan, när jag fyllde fyrtio, skålade vi för biffkorna och de öppna landskapen.

Ekologer säger ibland att jorden klarar sig utan människor. Det stämmer nog rent teoretiskt. Fantasyförfattaren Terry Pratchett säger däremot att jorden behöver människan. Någon som ger den ett namn och talar om för den vem den är. Utan människan finns inte naturen, inte ens om sjöarna syns.
      Naturen klarar sig utan oss. Vi å andra sidan kunde knappast hålla oss vid liv på den. Men för att naturen ska bli land och bygd måste ett medvetande kalla den vid namn och älska den.
      När mina ursläktingar plågade sig på sina åkrar tänkte de nog inte i de banorna. Men ibland tror jag att de visste det iallafall, och drog sin envishet ur den insikten.





8 juli 2006


Bra foton visar ett fruset ögonblick av ett nu eller ett då. Men riktigt god fotokonst erbjuder ett ögonblick som pågår i oänd­lighet. Så är det med Sune Jonssons bilder av västerbottniska småbrukare som finns att se på Kulturhuset i Stockholm till den 3 september. Annars finns de på Västerbottens museum, för det i Västerbotten som Jonsson verkade. När han förstod att de små familjejordbruken var en försvinnande livs- och näringsform tog han itu med att dokumentera den sista fasen under 1960- och 70-talen.

Det är de sista verserna i en sång som vi inte kan sjunga igen. Men vi kan dra oss den till minnes.
    Recensenter har tagit fasta på hur Jonsson får de enklaste ting att lysa som av egen kraft. Det gör att bilder och minnen blir mycket precist fysiska. Just så kändes stötarna när man satt i skrinda på grusväg. Blicken fastnar i detaljer: korkmattans mönster, pärlsponten, metallskopan i hinken med brunnsvatten. Människorna träder rätt fram så som de är, med ett ämbar eller en högaffel. Ibland ser det ut som om Jonsson hejdat bonden på väg in till elvakaffet - och att bonden sedan ångrade sig och tog sista bussen till stan.

Det var på hölassens tid man jobbade långa skift både dag och natt när vädret var gynnsamt för att få hem vinterns mat till korna. Mitt på dagen satte man sig och åt den mat korna gjort åt oss: välling, filbunke, stuvning, pannkakor och grädde, kalvdans gjord på råmjölk, och på söndagen kalvstek.
    Det var på flyttlassens tid man förstod att allt detta var till ingen nytta. Att människor och kor äter skapar inget mervärde. Det gör däremot granskog, förutsatt att det finns folk i städerna som kan ta vara på massaveden.
    Dethär landet är oturligtvis som gjort för granskog. Kor trivs bättre på prärier.

Därför är Jonssons bilder melankoliska. Men de är inte sorgsna, eftersom det han gjorde är mycket god fotokonst. Varje bild är pågående. Det vi ser är inte historiska relikter. Den som går med korna längs bygatan i kvällssolen gör det i ett oändligt nu. För att travestera Lindegren: ”någonstans inom oss” går vi alltid med korna. Någonstans inom oss fortsätter det levande.

Historia är att sluta gå med korna. Arbete är att gå med korna nu ikväll och gå opp och harva imorgon. Politik är att somliga går med korna och andra beräknar leveranskostnaderna för mjölk.
    Konst är att skapa en egen inre lyster, som fortgår.





19 juni 2006


Dags för intervju igen! Yess, uttagen bland 140 sökande! Under en timme ska jag visa dem att jag är en visionär realist som är självständig och samarbetsvillig, som har social kompetens och stark integritet, som på ett empatiskt vis kan peka ut färdrikt­ningen och som de ska trivas med under de närmaste fem-tio åren.
    Hur lyckas man med det på en timme?
    Hur lyckas man med det i fem-tio år?

En gång fick jag ett jobb på grund av min charm, en gång för att jag visade mig ha humor, och en gång för att jag var en kompetent jävel i den smala bransch där jag sökte. Alla de jobb jag inte har fått, det kan knappast vara av samma orsaker?
    Nej. Det finns egentligen ingen orsak alls till att inte få ett jobb. Det finns en orsak till att du får det, och den är i sju fall av tio irrationell. Orsaken till att du inte får ett jobb är bara det faktum att någon annan fick det.

Under intervjuerna har jag iakttagit sådant som att vissa intervjuare pratar själva hela tiden medan andra är överdrivet intresserade av mitt psyke. Jag har noterat att kvinnor alltid ler vilket män inte behöver kosta på sig, att yngre människor har en bedrägligt slängig stil som kan dölja fascistoida tendenser medan äldre firmainventarier som tråkar ihjäl mig kan besitta hela arkiv av tolerant insikt. Jag har också lärt mig att det inte skadar med lite kultur - även om "vandra i skog och mark" är det mest normala svaret har estradpoesin alltid räknats som ett plus! Vidare har jag förstått att jag kommit upp i den respektabla ålder när barn inte längre anses vara till besvär för vare sig arbetsgivaren eller mig.
    Jag har aldrig frågat mina arbetsgivare in spe hur många barn de har, eller vilka nödåtgärder jag ska ta till när de vårdar dem. Visserligen har jag en djupgående erfarenhet av fenomenet Täck-luckan-i-toppen, men den meriten är svår att sälja in.

Positiv ska man vara. Så om de frågar "Vad säger du om de stora nedskärningar vi står inför?" hojtar jag genast "Spännande! Stimulerande!" Hittills har jag inte övertygat. De fattar helt enkelt inte att det är sant - att kris oftast är lite roligare än rutin.
    Men när de frågar "Vad har du tänkt om dethär jobbet?", då brukar jag dessvärre bli stum för ettpar sekunder. Jag får ju inte svara: inte ett dugg.
    Att tänka är viktigt, ingenting man kastar omkring sig hur som helst. Inte en tanke tänker jag tänka, innan de betalar mig för det.

Efteråt gratulerar de mig till att ha kommit så nära jobbet. Det var bara två sökande kvar, och tänk en karl fick det istället.
    Dessvärre är en av två inte bättre än en av 140, om resultatet är detsamma. Man kan inte nästan få ett jobb. Visst är det skönt att de inte hånskrattade åt ansökan - men något andrapris finns inte.





3 juni 2006


Nu är det dags igen. De stora barnen, kalvbenta och rådjurs­ögda, springer ut i vita mössor och tjoar sig hesa under flagg­band och späd björkgrönska. Varje år blir jag lika glad - när jag ser unga människor som är lyckliga. Varje år lika ångestfylld - när jag ser det skira, det sköra.

"Våren -74, våren att minnas" som en klasskamrat till mig myntade en gång i tiden. "När ballongerna steg mot Stock­holmshimlen" som jag skrev i en samtida dikt. Den gamla student­examen var avskaffad och mössan en överklassymbol för ett förlegat kristligt-nationellt utbildningssystem. Men ritualer och föreställningar dör inte så lätt och Norra Latins humanist­linjer var en nedstigning i de romerska katakomberna.
    Det var inte bara jag som var olycklig och förvirrad efter tre års antiintellektuell förbistring i dåligt sällskap, nej vi var ett helt litet förhärdat gäng anarkokommunister som satt längst bak i aulan med lyftad knytnäve under studentsången. Sedan sprang vi ut, vi också, för imiterad glädje är bättre än ingen alls.
    Sedan kom studentskivorna. Det var då som reaktionära eller bara tråkborgerliga klasskamrater slog sig ihop med den äkte nazisten och sjöng studentsången, nationalsången, viftade med flaggor, heilade -
    Nej, det gjorde de inte. Jag kan inte minnas att de heilade. De skålade och applåderade och uppförde uppsaliensiska studentriter i den naiva tron att vi alla tyckte sådant var roligt, men de lyfte inte armen i bekant vinkel. Det var deras blickar som heilade - de fullständigt blanka blickarna i ansikten suddiga av förvissningen om att övermänniskoideal är ett normaltillstånd.
    Graciöst spydde jag champagne i blomkrukorna som fullständigt verkningslös protest.

Trettio år senare är studentmössan tacksamt nog en symbol för allas tillgång till utbildningssystemet. Nu kan de allra flesta rådjur och kalvar som verkligen vill det spralla loss på lastbilsflaken, låtsas dricka sig fulla på ettpar glas ljummet vitt och se ballongerna stiga mot en oförstörbar himmel. Oförtjänt och kollektivt är de lika älskansvärda varje år eftersom de är glada, och lånad glädje är bättre än ingen alls.
    Deras små ansikten i lövverket ter sig som små apors, ideligen föränderliga, spefulla och spörjande. Blickarna är frusna i solskugga, det finns bara nu, och nu är bräckligt. Nu är bara armar i vita klänningar, det är solljus silat genom späda björklöv, det är jubelropen utspridda i tomma rymden, champagnebubblor i fotoblixt.

Vet de hur skört, sprött och sött det är? Vet de att deras lyckorus är nästan lika patetiskt som våra hippieartade utbrott? Ja, det är det som är det hemska. Jag tror att de vet det. Jag tror att de i junis osannolika klarsyn inser bräckligheten i nu.
    Vilket är vad mogenhetsexamen borde ha betytt, hela tiden.





22 april 2006


Före fågelinfluensan

Sluttningen ned mot ån är täckt av vita drivor. Vattnet som flyter förbi luktar bara is, ännu inte järn, löv och insjö denna sena vår. Varje annat år vid denhär tiden finns tussilago och fjolårsgräs, och för några år sedan låg där en stor död svan. Hela långa halsen slingrade i de gula grästorvorna. Vingarna var tragiskt och uppgivet utbredda. Svanens buk var delvis uppäten av något ohygieniskt djur, så där var skum av frostigt blod och tarmar utslängda som grått snokbo.
    Den döda svanen gjorde mig av någon anledning mycket upprörd. "Någon måste ta bort den!" gnällde jag, för inte vågade jag göra det själv, och isåfall hur? Tar man en spade och skottkärra, funderade jag... men hur? Ska svanar begravas? Eller hystar man ut dem någonstans där våra barn inte ska bada, medströms då förstås… och så flyter de iland där något annat barn ska bada. Dålig idé. Inte heller lägger man svanar i soptunnan. Sådan sopsortering existerar inte. Faktum är: som intellektuell lär du dig inte ett skit om ansvarstagande gravsed för mycket stor fågel.
    En dag när jag som vanligt gick nedåt ån och kollade vattenståndet, temperaturen och de uppdragna båtarna (och svanen, min fixa idé), kom två småpojkar paddlande i kanaden­sare, la till och gick iland för att upptäcka. "Vill ni se något äckligt?" frågade jag, och det ville de förstås på barns nyfikna vis, så jag pekade mot kadavret.
    De blev lite skakade och försökte hålla färgen. "Vad ni än gör, ta inte i den" sa jag, och bara tanken fick dem att backa. Barn har faktiskt en viss självbevarelsedrift, och den räddar dem i allmänhet.
    - Varför är den död? frågade de.
    - Jag vet inte, sa jag, för jag kan inte förstå varför någon är död.
    - Men, vad dog den av?
    Nej - även om jag har ett hum om balettens fonduer och EU:s tjänstedirektiv har jag inte den blekaste aning om vad i all världen svanar kan gå och dö av. Lika lite har jag löst problemet med vad man gör med dem när de har gjort det. Då sa den ena pojken:
    - Den kanske dog av sorg.

Mina mardrömmar om svanen gjorde att jag övervägde att tillbringa sommaren på annan ort. Hellre det än att bada ihop med parasiterna som ätit sig feta på rutten svan. Halsen slingrande i gräset... näbben som blivit myrstack… Men en månad senare var liket borta. Någon granne med bättre vetskap och redskap - det har de flesta av våra grannar - hade förbarmat sig över eländet. Kanske körde han upp den på skogen, där avlidna älgar och rävar ligger, utan att störa.

Dethär är ingen bildningshistoria. Jag lärde mig ingenting till nästa gång. Hanteringen av död svan vet jag lika lite om som förut.
    Men på något inre plan instämmer jag med den lille pojken som tänkte att: den kanske dog av sorg.





2 april 2006


När jag föll för danstävlingen Floor filler och de talangfulla ungdomarna som medverkar beskylldes jag av maken för att vara kollektivt förälskad i alla dansare. Vilket stämmer. Inte bara det att jag varit olyckligt kär i Rudik Nureyev och Mariane Orlando sedan jag var fjorton, utan jag får faktiskt inte nog av det - att bara titta på dansare. Helst klassiskt, men jag börjar bli lika fascinerad av disco- och street-tränade ungdomar. Gärna föreställningar, men ännu hellre repetitioner och träningsklasser. Visst är det absurt: smala som sparrisar och starka som hästar slummar de här människorna runt i säck och trasor, betraktar skavsår som tumörer och undrar varför deras armbåge inte förmedlar rätt känsla, och detta ser jag som en sorts högre livsform.

I musikalen A Chorus Line finns balladen "Everything was beautiful at the ballet". Flickan med en trist och torftig vardag finner en värld av skönhet i dansen, en skönhet som är inom räckhåll om du bara tränar tillräckligt hårt och får det svåra att se enkelt ut. "Leee flickor!" ropade min balettpedagog Ellen Rasch ständigt. "Det ska vara lätt, lätt!"
    Så lagom lätt. Ändå är det kärnan i balettens lockelse. Det som är tungt, ska vara lätt.

Under 70-talets progressivt socialrealistiska trend var skönheten starkt misstänkliggjord. Som om verkligheten var så ful att estetik blev synonymt med förljugenhet. Om vi i teatergruppen någon gång hittade en vacker lösning på scenen - det hände faktiskt - rannsakade vi oss själva som om vi fuskat, och regissören var på oss: "Buska till det! Lite fulare, lite råare. Försök hitta en grotesk där." Vi spelade ett antal uppsättningar iförda blågrå kalsonger, det fulaste vi kunde hitta. Men "everything was beautiful at the ballet". Säckiga träningskläder var ett medel, inte ett mål. Målet var skönhet. Inte ett dugg förljuget, utan öppet deklarerad avsikt.

Skönheten är inte något pastellfärgat lallande, vilket är förljuget överallt utom i samband med babybarn. Den är en arbetsseger, vilket i dansvärlden står fruktansvärt klart.
    Bryr du dig så mycket om skönhet att du uthärdar smärta, koncentrerar dig på lillfingrets sträckning, söker efter lodlinjen i bäckenet och rätt spänning i ena skuldran, då är det - inte en högre livsform naturligtvis, men en alternativ livsstil bland allt som är fult och förenklat.





8 mars 2006


Jag hamnade på...
"Kultur som bärare av förändring". Det var temat för ett vänsterkafé på ett kommunalt slott.
    Se där, redan i första stycket klarade vi av två kulturella sammansättningar: vänstern driver kaféverksamhet, kommunen håller ett slott. Det är utmärkt!
    Det blev inte sämre med en öronbedövande blåsorkester så att de kaffedrickande skidåkarna stängde dörren, med rappare under kassett-tak från 1600talet, med Amelin-tavlor som okänsligt ställts i trapphuset, och så en landstingspolitiker och en estradpoet.
    Bravo för blandning! Kultur är förändrande och föränderligt.

Kultursyner finns hur många som helst. I detta sammanhang menar jag med "kultur" inte odling, matvanor, barnuppfostran eller idrott, utan det mer begränsade "konst". Konstsyner finns nästan lika många, och inom den vänster jag tillhör finns åtminstone två. Den ena säger att konsten är något vi ska erövra från över­klassen och använda som vårt verktyg. Den andra ser konst som frigörande i sig. Ni som läst mina krönikor vet redan att jag delar den senare uppfattningen.
    Som estradpoet på vänsterkafé i kommunalt slott sa jag: Politiken är vårt verktyg för förändring, det är den vi har och har erövrat, för att påverka de samhälleliga strukturer där vi hänger och klänger. Konsten är det som vi gör för att bli mer och mera människa. Vi har ord, färg, ton, steg och form och det är de som berättar för oss själva vilka vi är.
    Gång på gång. För så ofta behövs det.

Det finns människor som hyser en obetingad och primitiv tro på den ädla människovilden. Denna tro kan leda till uppfattningen att utan samhällsbygge, civilisation och därmed politik skulle vi klara oss bäst.
    Det finns också människor som hyser en motsatt, men lika obetingat primitiv tro på förnuftskonstruktioner. Deras tro kan leda vidare till uppfattningen att konst är en ren lyx eller att den kan reduceras till enbart verktyg.

Men i alla stadier av primitiv civilisation har arten människa ägnat sig åt att bygga samhällen och skapa konst. Vi tycks inte ha kunnat existera ett halvsekel på jorden utan att sätta igång med det. Och på något vis har båda som sitt syfte att vi ska stå ut med varandra.
    Det måste finnas regler! Man slår inte ihjäl vilken brorson som helst och hyser inte begär till andras åsnor.
    Det måste finnas frihet! Brodermord, åsneritter och vadhelst fantasin rymmer visar vi med teckningar i sanden och toner i benpipan.

Politiken begränsar människan. Konsten gör människan fri. Eftersom jag har träffat en hel del människor är jag säker på att bådadera är nödvändigt.





20 februari 2006


Förslitningsskador i tummen. Under mötet sms-ar jag till a-kassan om min ekonomi, till maken om maten, slutligen till en av mötes­kamraterna med taktiska tips. Ser mig omkring vid konferens­bordet - en har ordet, en för anteckningar, två lyssnar och omväxlande nickar eller skakar på huvudet. Vi andra sms-ar. Till yttervärlden, till varandra.
    Så var det väl inte förr i världen?

När jag var barn måste vi ibland ringa från Solna till Dalarna i angelägna familjeärenden, dopgåvor eller så. Det var nästan en helkväll att skapa tystnad kring telefonen, koncentrera sig, slå numret i petmoj, vänta under tickandet - och så kom då rösten långt bortifrån: "Tre-nie", det lokala numret. För mindre än femtio år sedan tickade kostsamma perioder iväg medan en far och hans mor beslutade om det mest nödvändiga. När luren lagts på infann sig en slags lättnad över att det hade fungerat igen, och över att de fanns, långt där borta. Vi nästan kände doften av bondkökets lagårdskläder och kakbak i vår lilla tvåas luft av fläskkorv och bonvax.
    När jag var ung måste jag ibland ringa i Grekland, vilket avgjort var en heldag. Gå till telefonstationen, köa, betala förskott och lämna nummer, tilldelas en telefonbox där man blev uppringd. Och så be familjen att skicka pengar eller medicin medan räkneverket tuggade i sig drachmer. Vanligen var det fel på nätet så man gick runt mellan hotell och bensinstationer för att hitta dendär tele­fonen som fungerade. Det gick rykten om det bland turisterna: "Fråga hos distriktsläkaren, de hade förbindelse i torsdags!" Jag förstod inte att grekerna själva stod ut med att inte kunna ta ut pengar på banken, för där satt personalen med armarna i kors och lyfte lön för att säga "Sorry, no connection".
    När jag blivit vuxen skrev jag brev till Paris och bokade hotellrum. Det var en veckolång väntan innan det lilla beiga kuvertet kom med bekräftelsen: det var sant, vi var välkomna! Sedan gjorde faxen sitt korta men underbara segertåg, så att svaret kom samma dag, direkt till jobbet. Eller så kunde jag för någon tia faxa hem från tjänsteresan och få ett hoprullat svarspapper i nyckelboxen, den kärkomna kontakten.
    Kort därpå hade vi epost, så att det enda som räknas är att första dagen i en ny stad hitta internetkaféerna. Som i Malmö, där jag satt och redigerade tävlingspoesi direkt in i partnerns brevlåda.

Jag frågade mina syskonbarn om de inte är lyckliga över detta att det inte finns några avstånd längre. "Föreställ er att plötsligt, efter tio månader utan kontakt, stå och försöka skrika till sin älskare i Aten! Föreställ er att stå i en hotellobby på Kreta och fråga, går det bra att jag tar båten över nu? När linjen bryts hela tiden och portieren skrattar! Och ni som chattar med era kompisar i London!"
    Nja, sa barnen. Man vill ju ses, sa de. Det är det som är avstånd, sa de, att man inte ser varandra. Ena ungen ville ha en webbkamera, men den andra menade att det inte hjälper. "Man längtar bara ännu mer när de skickar mobilbilder från sin cottage i Surrey mitt i när jag pluggar."
    När farmor skrev brev och skickade med något foto från midsommaren kändes Dalarna mycket närmare. När barnen får direktbilder från England ökar avståndet. För hur det än är - man måste ses.





4 februari 2006


"Fyra bröllop och en begravning"

Min goda vän som ska gifta sig flyger runt i minst tionde himlen. Alla i omgivningen är vackra och rika och kreativa och det kommer att bli jätteunderbart allting. En annan god vän låg ensam i sin lägenhet och dog. Ingen kan förstå det. Emellanåt säger vi det till varandra, att detta är omöjligt att förstå. Men vi försöker, och det kanske är gott så. Mitt i alltihop ska det firas minst en födelsedag också. En av dem som fyller år är en god vän som är dödligt sjuk, en som inte får försummas. De andra är bara vanlig familj, dem som man tror att man alltid har tills man kanske inte har det. Återigen en sak som är omöjlig att förstå. Och vad gör jag åt dessa existensiella funderingar? Jo, jag provar kläder. Hur cynisk får man bli.
    Det är omtanke också. Det måste passa, inte bara på mig utan det måste passa in. Alla ska känna sig väl till mods - så väl och så modig man nu kan bli när man innerst inne är, liksom Milnes Piglet, ett Mycket Litet Djur.

Min ex-chef, som förresten dog hon också, fick ett mantra av mig när hon stod upp till halsen i kaos och höll på att bli vansinnig: "Välj ut bara en sak som du faktiskt kan kontrollera, och kont­rollera den". När hon sedan avbröt budget- & verksamhetskrisen för att sätta upp rosa glödlampor på damtoaletten blev jag förstås irriterad, men hon svarade som i trans: "Jag kontrollerar en sak". Det har jag tänkt på åtskilliga gånger efteråt, när i övrigt kloka personer går in i detaljfällan och överarbetar oväsentlig­heter. Förmodligen gör de det enda de kan: tar sin lilla bit av kaos och finslipar den. Onödigt i praktiskt hänseende, men omistligt för psyket.
    En väninna som tack och lov ännu är vid liv och hälsa låg på julaftonsmorgonen och sparkade med hälarna i soffan och skrek att hon inte tänkte göra ett piss åt granhelvetet också. Överdoser, sjukhusvistelser och en liten konkurs kunde hon klara, men att fixa en julgran var barret som knäckte jätten. Som hon sa efteråt, "julhelvetet kommer och går men vännerna består".
    Det har jag också tänkt på åtskilliga gånger efteråt. Jag önskar så mycket att det skulle vara sant.
    Efter en förfärlig arbetsdag bjöd en god vän hem mig för att dela en flaska whisky och falla i koma, men jag var upptagen, skulle gå på bio, och hon frågade förstås vad jag skulle se. "Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott". Vi ylade av skratt över den skumma, tomma skolgården, men nu förstår jag inte riktigt vad det var vi fann så komiskt. Nervsammanbrottet har jag kvar, men inte väninnan. På grund av något outrett missförstånd ville hon aldrig se mig mer. Det är vårdslöst - men kanske jag var den detalj hon tog sig för med att kontrollera.

Därför blir det kläder eller något annat efemärt. Svart och guld, liv och död, cynism och omtanke. Hela kaos ska klädas, kammas och klämmas in i detaljen. Att det blir fler bröllop, begravningar och sammanbrott är allt vi kan vara säkra på. Därför måste vi vara så modiga och känsliga som mycket små djur bara förmår.





20 december 2005


EUSA, bara ett misstag - tankar från Lisboa

Vi kan kalla den EUSA, vår civilisation. Mänskliga rättigheter och kapitalism i ett vanskligt förhållande av dominans-underkastelse längs den transatlantiska axeln. Men alltsammans kanske bara är ett misstag.
    Vi har fostrats att tro oss vara civilisationernas slutmål och utropstecken. Men betänk detta: när våra europeiska förfäder gick i land västerut hade de rest åt fel håll. Visst är det så man rullar sig på golvet av skratt - fel håll, det är ju som när skolung­arna missar tredje kontrollen vid Hellasgården. Förlåt fröken vi gick åt fel håll, vi hittade inte tavlan, vi hittade en tupp och ett paket Marlboro. Vi ska aldrig göra så mer.
    Nu är det försent. Även om de orienterande sjöfararna letade efter en annan kontinent, en som de tyckte var mycket bättre förresten, så var det de amerikanska kontinenterna de hamnade på. Sett ur ursprungsfolkens synvinkel var det en katastrof. Härifrån sett kan vi dystert konstatera att hela monstret västerut egentligen bara är ett förbannat europeiskt misstag.

Kolonialismen, den avsiktliga och oursäktliga, hade redan i mindre skala påbörjats av latinska stadsfurstar. Överflöd och mästerskap gjorde det naturligt för dem att begära lite mer ändå. Men vilka knipsluga manövrer de än tillgrep, räckte de ändå inte till för att erövra giganten Kina. Detta tyder på att någonting helt annat än den oss bekanta EUSA-historian skulle ha kunnat inträffa - om inte en skuldsatt portugisisk desperado hade seglat fel. Envishet, ärelystnad och östanvind kanske inte förflyttar berg men någon­ting lika massivt; världens centrum och periferi. Det stoff ur vilket vi idag väver livsstilar och alternativrörelser.

I Lissabon är det lätt att komma att tänka på sådant. Den staden har behållit något pittoreskt, 1960-talsmässigt, självtillräckligt. Backiga gator med kakelhus där folk står och småpratar i hörnen under burar med tjirpande kanariefåglar. Nya blänkande köpcentra där du kan äta snabblunch på risgrynsgröt med fiskbullar. Lissabon känns som den sista utposten av något, men aldrig stillastående, och kom inte dragande med globalisering! Med sådant går det inte att imponera på folk som bildade familj runt Medelhavet innan vi krupit ur kolarkojan. Folk vars herrar av en slump törnade in i Karibien trettio år innan Gustaf Vasa började konsolidera en nationalstat åt svearna antingen vi ville ha en eller ej. Hans företag gick minst av allt slumpmässigt till väga, men också i det fallet gäller att någonting helt annat hade kunnat hända.

I historien får vi aldrig reda på vad som kunde ha hänt. Men det säger inte att vi inte ska fundera över det, tvärtom. Det är vår skyldighet att komma ihåg att vår livsstil är en av många alter­nativa och att våra ändlösa idédiskussioner om livet i EUSA och hur det bör hanteras egentligen är ett stort misstag. Civilisatio­nernas krona, långt därifrån! Men vi är ideligen nära att bli deras slutgiltiga lösning.





27 november 2005


Socialistiskt forum på ABF-huset. Två dagar knökfyllda med folk och seminarier. Det gick bra - folk talade, lyssnade och möttes i den kära Funkisbunkern på Sveavägen.
    Där har jag bävrat mig igenom åtskilliga möten. Valberedning, socialt forum, vad ni vill, under vanliga vardagkvällar när hela huset surrar av folk som möts. Först kommer förvirrade pensio­närer: Kan detta vara LO:s föredrag, ska ni berätta om Vänster­partiets pensionsförslag? Och så kommer ungdomarna med rakat hår: Var'e Queerkommittén? Var'e Afrika? Sedan har vi mitt ibland oss en vilsegången överliggare: Ursäkta, är det här man kan lyssna på indigoblues? (Va sa han?) Sen kommer det någon som hatar kommunister och därefter ryska tolkföreningen som vill bjuda på smörgås. När mötet börjat om för åttonde gången kommer barnen: Vi-tänker-gå-igenom-här-för-vår-körledare-är-därute-och-vi-kommer-försent-men-nu-ska-vi-ut-dit-och-sjunga!
    Herregud ungar - det är klart ni ska ut dit och sjunga.
    Glöm dokuchockerna. Funkisbunkern funkar.

Borgarna tycker inte att man med politiskt konstlade medel ska underhålla vuxna människors fritidsintressen. De menar att var och en ska stå för sin egen kostnad om man vill gå på ett seminarium. Räknar man efter skulle det gå på ettpar hundra­lappar per gång, och då skulle det visa sig att mycket få vill gå på seminarier. Hellre hyr man då en fyrtiokronors-film från en hårt arbetande småföretagare.
    Det kan förstås vara en konstnärligt högtstående film som perfekt passar vår lilla familj samtidigt som vi bidrar till att video-libanesen på hörnet får ekonomin att gå ihop. Så fungerar liberalismen. I alla fall i den familjen och i det hörnet.
    Men var blev seminariet av? Jo, ingen gick dit, för vi hade inte råd. Vilket skulle bevisa att vi inte är intresserade. Både liberaler och marxister vet detta: alla är vi påtagligt intresserade av att ha råd med saker. Det är ur detta liberalerna drar slutsatsen att politiker inte "med konstgjord andning" ska sponsra sånt som folk inte vill ha. Socialister drar slutsatsen att det är bättre att kvickt stoppa pengarna i en pott för ändamålet bildning. Där kan de arbetslösa och medellösa tanka föreläsningar om energihushåll­ning, Latin-Amerika, feministiskt självförsvar eller barnkonven­tionen.

En programpunkt under Socialistiskt forum var politisk poesi, där jag medverkade. Trots att den kände poeten fått förhinder blev det riktigt bra. Men en och annan i publiken gick därifrån eftersom de hade blivit lurade.
    Det säger en del om forum - om alla forum och dessas bero­ende av borgerliga media. Vilken programpunkt som är väsentlig är definierat långt i förväg. Ändå blev det riktigt bra, för hundra personer stannade kvar, vilket också säger något! En del av dem var där för vår skull, andra för att träffa folk, fika, prata och få ett ord på vägen. I den sinnesstämningen levde de med i hittills okänd poesi från sex sinsemellan helt olika poeter, och det såg faktiskt ut som om det fanns något för var och en.
    Eller, åt var och en. Som vi socialister brukar uttrycka det.





17 november 2005


För tjugofem år sedan kände jag en marxist i en bokhandel i en förort till Aten. Liksom i forna tiders romaner var det så att "de älskade varandra, men det visste ingen av dem om". I romanerna beror det på missförstånd som kan leda till parets för tidiga död, men eftersom vi var så oromantiska lever vi än. Vi var den sortens människor som hela tiden kommer på andra saker att göra än att vara kära. Tillvaron var kravfylld och gåpåig, och vid varje val kom kärleken tvåa. Ingen av oss har fått ett sämre liv för den skull, antar jag.

En stor del av vår gemensamma tid använde vi till att vitt och brett generalisera om de två-tre hemländer där vi av olika orsaker inte kunde bo samtidigt.
    "Man bör aldrig generalisera" är något som sägs så ofta att det blivit en generalisering i sig. Det är riktigt att vi inte bör dra slut­satser ur ett för litet underlag eller agera på omdömen som om de vore fakta, men en generalisering kan vara mycket lärorik, tagen för vad den är. Det upptäckte jag när Alexandros och jag satt och spottade solrosfrön på en trottoar skuggfläckad av akacia utanför bokhandeln med marxistisk litteratur.
    Alexandros hatade Grekland. Han hade rätt till det eftersom han flyttat tillbaka dit, från Sverige som var hans olyckliga kärlek i något högre grad än vad jag var det.
    Jag hatade inte Sverige, men tyckte då som nu att det var ett kallt och trist ställe att vistas på för jämnan. Det gjorde mig i Alexandros’ ögon till en bortskämd slyna som inte hade vett nog att värdesätta ATP-reformen. Men han däremot, han kunde inte bo i Sverige - detta polara tillhåll för slokörade där en vildvuxen man berövas sitt breda leende! Då var jag villig att provbo i Grekland, men enligt Alexandros skulle denna dinosauriska byråkrati ta ifrån mig det bästa jag hade, nämligen mitt sneda leende.
    Sådär höll vi på. Medelhavet mot insjöarna. Konsensus eller korruption, vad hatar vi mest? Var fungerar vi, vad får igång oss, var kan vi slåss? Ingen av oss frågade vad vi älskade mest, men stundom ingick vi vapenvila för att enas om att vi under inga omständigheter kunde bo i Tyskland.
    Vare sig jag hyllade Grekland eller klagade på det, var det enligt vårt synsätt neokolonialt. Så egentligen borde jag inte säga nånting - men sophanteringen stod faktiskt på kolerans rand - och då hävdade Alexandros att den var en perfekt uppfinning av jord­bruks­ministern, inte något som Alva-Myrdal-typer som aldrig tagit i vare sig skit eller fascister skulle lägga sig i. Det blev mycket tröttande diskussioner på så vis. Under en av dem sa jag, att jag mest uppfattade Grekland som poesi. För det väntade jag mig en omgång till, men av någon anledning suckade Alexandros: "Ja, det är en dikt. Den är skriven samtidigt av Kafka, Ionesco och Ritsos."

En oherrans generalisering. Men ingen av oss kom på något bättre just då. Den generaliseringen lärde mig något om Grekland och om poesi, i någon mån om kärlek, och i hög grad om platser och deras betingelser för vistelse.





23 oktober 2005


Allt kött är hö, sägs det i en gammal psalm. Det står för förgäng­lighet. I dessa oktobers gnistrande dagar ska min trädgård täckas under hö. Förgänglighet - med överlevnad som avsikt.

När jag arbetade i skolan rådde en slavlikt kollektiv anpassning till årstidsväxlingarna. Påbudet att alla samtidigt ska göra påskkyck­lingar av flörtkulor eller tomtar av toarullar var ganska komiskt. Men varje år kom någon in med den första tussilagon, och det var en stor händelse som närapå utbasunerades på intern-anropet. Via den kanalen tillkännagavs alltid den första snön: "och hur glada vi än är över dessa fräscha flingor ska vi naturligtvis inte kasta snöboll på varandra och isåfall bara i talldungen".
    Första sommardagen var samtidigt vårt avsked, för vilket vi hämtade in späda björkar och länsade torghandeln på rosor. Sista sommardagen återförenades vi, det var så att säga nyårsdagen. Så fort de första äpplena pallats var vi ifärd med utflykten Svampen som Går att Äta, eller den stora spännpappersmålningen Älg i höstskog*.
    Så tar man väl inte ut svängarna i årstidsväxlingarna på någon annan arbetsplats? I offentlig förvaltning suddas alla förändringar till jämngrått. På universitetet står bildningsnivån skyhögt över vägkantsblommorna. Men jag tror att växlingen, det cykliska, är bra för oss. Låt oss som nomaderna vända mellan sommar- och vinterviste. Låt oss vända oss om och se på oss själva medan vi gör det. Sedan kan vi berätta om det...

I samtida akademisk litteratur heter allting "berättelse". Tjatigt i längden, men de har funnit något bra där. Vi kommer ingenvart om vi inte berättar om oss själva under vandringstiden.
    När ett tjog minderåriga och deras ansvariga pedagog alla sitter och gör påskkärringar av piprensare är det en komisk syn, men det är en sorts berättelse om vart tiden går. När någon ur pedagogskrået upphöjs till demonregissör för att göra ett Värdigt Lucia-tåg av den stångande, ångande ungboskapen är det ännu en berättelse, till och med en med artistisk höjdpunkt, eftersom detdär ögonblicket faktiskt inträffar - då när vi, alla olika, stirrar på det som i denna ofullkomliga värld ligger mycket nära Skönhet.

Allt kött är hö. Inklusive trädgården, som denhär årstiden har närmare till Nordpolen än till Skönhet. Allt kött är snö, inom kort. Förgängelse. Den stora växlingen - den som ger oss berättelser. Och utan dem vore vi ingenting. Det är genom att berätta oss själva för varandra - också om vi tar till piprensare och flörtkulor - som blir vi oss själva, och känner igen varandra.


* Kopiera ur uppslagsboken siluetten av en älg på en blank stordia. Projicera honom (naturligtvis en hane, det viktigaste är hornen) på spännpapperet som sitter på väggen. Låt några fingerfärdiga flickor (ja, vanligtvis flickor) måla älgen skuggsvart medan resten av klassen improviserar i höstlövsfärger runt omkring. Mycket anslående! Om en pojke (ja, vanligtvis en pojke) från margi­nalen vill införa siluetten av ett gevär är det acceptabelt såhär i jakttid. Man kan också klistra äkta höstlöv över hela härligheten.






6 oktober 2005


Storstaden befinner sig i växt och rörelse, en befruktning och utveckling som går att jämföra med de jordbävningar och flod­vågor som en gång skapade kontinenter, men som är mycket mer fascinerande än dessa eftersom den omfattar myriader av män­niskor, är en helhet större än sina beståndsdelar.
    När vi talar om storstäder gör vi det som om de hade planerats, och stadsplanerna är förvisso legio och låter sig kreeras finurligt, storvulet eller medkännande, men varje plan syftar ändå bara till att hejda en kraftalstring som var anonym fram till dess att beslutet att stävja den genom beräkning fattades.
    Vid ett visst ögonblick blir det Staden som styr, och de mer eller mindre skickliga pennstreck och kalkyler vi ser i stadsplan, detaljplan och utvecklingsplan är bara ekvationer som försöker urskilja exakt när den okända storheten tar över och på vilket sätt den kommer att börja föda sig själv.

Den gamla staden byggdes på de oseddas möda, på det till synes determinerade kärnandet av människors liv och arbete, på gene­rationerna som utan att ha hört talas om ändamålet lät sig malas ned. När staden förtjänat sin identitet kunde den tugga och kärna på egen hand, och än idag är det så att de som kommer ivägen för dess utveckling och utväxt spottas ut medan överlevnad gäller endast de bäst lämpade, de rikaste eller de smartaste, och detta oberoende av naturens eller människans lagar eftersom Staden är slav bara under sina egna behov, då den förtär och kräks i sin egen kannibaliska konstruktion.

En by är något annat, den följer natur och klimat, i någon mån sina bybor, och i hög grad sina förfäder och förmödrar vars envisa ansträngningar ännu är avläsbara i byggningar och odlingar så att deras list och fiasko påverkar varje innovation, något som kan ske direkt i form av liljeknölar eller asbest.
    Ett hus däremot fostrar sina invånare, knådar dem vänligt och nästan omärkligt till att följa husets inbyggda vanor, sådana som uttrycks i grader genom väggarnas vinkel mot taket eller tempe­raturens knäppningar i bräderna, eller genom de skillnader i mänskligt välbefinnande som uppnås då säng och kuddar flyttas på kryss mellan väderstrecken.
    En gata eller ett torg är mer än ett hus men växelverkar ännu med människan. De rymmer höjdskillnader i stenläggningen, ljus­reflexer mot släta eller skrovliga ytor, vindens förehavanden med löven i det enda trädet, och rösterna av en heterogen grupp människor under en lång följd av år. Tack vare dessa gator och torg, dessa befolkade stenar, har de gamla europeiska flod­städerna alla något gemensamt, vare sig floden heter Rhen eller Donau, Arno eller Seine.

Floden i grågrönt slammad upprepning och stillsamt föränderlig tröghet gav en gång och ger ännu kontinuerlig rörelse åt staden. På den långsträckta markbit som en gång kallades strand, som senare kallades kaj, som numera kanske går under namnet sjö­stad, växte och växer en säregen men artlik anhopning av hus, tillräckligt stor för att skapa förvirring, oavsett i vilket väderstreck du håller huvudet uppe.





20 september 2005


Varje morgon kikar jag in i alla villaträdgårdarna för att se vad som hänt med rosor och äpplen. Stadsgatan där jag bor har inte förändrats på tjugo år, men växtligheten förnyar sig varje dag.

En persisk trädgård, hörde jag en gång, är ett av vår jords underverk, skapat av människa och natur vid överjordiskt gott lynne. Den persiska trädgården formas för att ge skugga, mystik och svalka. Den ska ha inre rum för meditation eller hemliga möten bland smekande blad och fjädrar och porlande fontäner, ett trolskt och nattligt överdåd.
    En engelsk trädgård är rufsig och rosig. Den störs inte av kvarglömda tekoppar och tennisracketar, där är både barn och älvor välkomna. Somliga blir kvar för evigt: "Sitting in an English garden, waiting for the sun" sjöng Beatles ännu under sitt mest drogade sökande.
    En fransk trädgård var en gång bara dödtråkig geometri av formklippta buskar och grusgångar att spatsera på. Om inte förr så bröts traditionen av Colettes mor med sin gröna sal av idel växande vänner kring valnötsträdet. Författardottern skrev om "platsen där inte ett ont ord yttrats under trettio år" och läng­tade hela sitt liv tillbaka till trädgården i Saint-Sauveur som idag bara är en strikt tuktad gräsplätt.
    En nordisk trädgård då? De enda riktiga trädgårdarna i dethär landet finns i Skåne eller på Öland, de njuter en kalkrik jordmån, ett medgörligt klimat. Men i den typiskt nordiska trädgården skrapar vi upp rabatter mot husväggarna och bönfaller buskarna att rota sig i den tunna torven över urberget. Buskarna blir inte så höga, men det gör inget eftersom hela idén är att fånga sol. Den nordiska trädgården är öppen som en handflata.

Trädgårdslitteraturen fastslår att en äkta trädgård består av olika rum. Det är ett arv från klostren som var de europeiska trädgår­darnas upphov, eftersom endast klostermiljön medgav odling för mer än bara brödfödan. Idag är den rika trädgårdsfantasten redo att lägga massor av pengar på massor av jord där massor av maskiner trycker ned massor av växter. Med lite tur och vackert väder kan resultatet bli utsökt, nästan engelskt eller persiskt. Men jag saknar den nordiska egenarten och undrar om förmöget folk verkligen iakttar sin egen tomt? Marken brukar ge grova vinkar om vad den föredrar. Det är möjligt att den som har pengar kan leva på tvärs mot allt, men vi andra får följa de tunna fina linjerna omkring oss.

Regnet faller var det vill. Vinden river både kronblad och furor. Den sanna trädgården är den vi drömmer om, den vars rum är hjärtats fyra kammare. "Sådden förnimmer Guds välbehag i fattig och stenig mull" står det i en psalm från 1600-talet, ett av de kallaste seklen i vårt ogästvänliga klimats historia. En del av plantorna skriker på hjälp, men några är det alltid som förnimmer Guds välbehag och spirar mot varje morgons förändring. Och där de växer, där ska inte ett ont ord yttras.





27 juni 2005


"Det måste finnas nånting gult i en bukett. Så att det lyser" sa ett mig närstående barn en gång, en midsommar. Det var en åttaåring som lärde mig rätt ljussättning i blomsterarrangemanget. Senare, mitt i natten, fotograferade jag henne och hennes vänner i hagen när de plockade sju olika sorters blommor. De håller i spretig hundloka och ängskavle, och det är deras gulblonda huvuden som lyser upp bilden.

Det är en utbredd missuppfattning att "blommorna är vackrast där de står". Underbart är att om morgonen gå ut i ängen och hälsa deras leende små ansikten, de som kommer och de som går. Men som alla gudomliga varelser lever de laglöst, och även de vackraste blomster blir till ogräs när de får tillfälle att bete sig som ogräs. Att vara örtagårdsmästare är att vara klassvakt och festfixare samtidigt - att hålla mobbarna kort och locka fram de blygaste, medan välkomst och hyllning arrangeras.
   Efter det ska alltihop ut på komposten. Eftersom det gäller både blommorna och mig är det väl ingenting att bråka om.

Blomplockandet styrs förstås av klimatzon och jordmån. I Ros­lagens tallbackar får man kava efter vägkanterna i en timme för att få ihop minsta ängsbukett - och då är vildflox, slåttergubbe och kirskål inga rara örter precis. Mälardalen har ett överflöd av gullviva och törnros, men det är alltid någon annan som rår om dem. I Dalarna finns fortfarande allmän hagmark med många arter, men då är säsongen kortare istället. Det konstfärdiga, för att inte säga konstnärliga, i att plocka blommor handlar om att få ihop inre och yttre; att hitta säsongsblommor som passar i rummen.
   I en sal med mycket ljus utgör högsommarbuketten av älgört och stor blåklocka en höjdpunkt mellan spetsgardinerna. Rum med furu och trärent mjukas upp av rosa kronblad, t.ex. bollar av röd­klöver flytande i glasfat. Men det måste finnas någonting gult i en bukett, så att det lyser, och faktum är att den murrigaste gille­stuga från 70-talet får ett lyft om man i den bruna keramiken kör ned mängder av prudentliga prästkragar.

Midsommaren har just passerat, blomplockandets högtid framför alla andra. Det halvgamla året firas i hednisk glädje då livet och döden dansar runt pålen genom kransen.
   Här i byn samlas vi på förmiddagen för hårdhänt blomsterskörd, binder kransar och lindar löv. Ännu på 1990-talet var det en ex­klusivt kvinnlig sysselsättning, men pojkarna blev nyfikna. Numera binder några av dem ganska hyfsat, vilket är otraditionellt och bådar gott.
   De år när ösregnet gör arbetet iskallt och slabbigt undrar vi varför vi envisas med att fullfölja det, och har inga bättre svar än "det är väl viktigt för oss". Men i år var vädret vackert, barnen och blommorna ännu vackrare, och smörblomman lysande gul i buketterna.

Nu ropar sommaren på mig därutifrån: Kom ut och avlusa rosorna! Klipp fram stigarna, plocka ängsklockor till fars grav, gallra laven­deln, vattna liljorna, ryck fibbla och rönnsly, kom se blåklockorna slå ut... På det sättet tänker jag fortsätta ett tag framöver, så krönikans läsare tillönskas en vacker sommar.





12 juni 2005


Här är några exempel på outhärdligheter, fritt citerade ur de gångna veckornas tidningar:

1. "Vi behöver öva oss i att fira Nationaldagen".
Vem är vi? Vem avgör vilka som tillhör "vi"? Vem godkänner firandet? Vem utser lämpliga övningar för godkänt firande? Förresten, Nationaldagen - det finns väl en per nation av den sorten. Hur många får jag fira?

2. "Okunnighet och snäv nationalism avgjorde folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna."
Franska tidningar medgav att nej-sidan besatt enorma kunskaper. Holländska tidningar berömde de internationellt sinnade socialis­ternas intensiva folkrörelsearbete. Men se svenska tidningar, de avslöjar minsann okunnighet och snäv nationalism varhelst de döljer sig bakom knivskarpa argument och solidarisk medvetenhet. Låt oss fira det på Nationaldagen!

3. "På grund av flumskolans katastrofala nedrustning av historieämnet har svenska folket ingen känsla för Gustav Vasa."
Om däremot en saklig och vetenskapligt sinnad skola genom källstudier hade givit de små liven träning i att kritiskt granska Vasa-epoken utifrån kristen, marxistisk, feministisk eller post­modern teoribildning hade förstås någonting helt annat inträffat. Men i den mödosamt hopkomna konsensus-skola vi faktiskt har, lyckades en enda monark bibehålla en smula mytologisk nimbus. På gott och ont är denne monark G. Vasa. Det räcker bra så.

4. "Låt riksdagen fatta beslut om förslaget till ny EU-konstitution. Det innebär ju ingen större förändring."
Att flera andra länder fann förändringen så stor att de gick in för folkomröstning kan bara tyda på att endast Sverige hade en EU-konstitution redan från början. Låt oss fira det på Nationaldagen!

5. "Nu måste vi svenskar förstå att vi är en del av Europa."
Här kommer detta vi igen. Och allt det som Någon menar att vi har eller inte har förstått, borde eller torde förstå med eller utan skola och dagspress. Detta trots att det i själva verket förhåller sig så att...

en del svenskar aldrig kommer att förstå någonting om någonting
   somliga svenskar är en del av östra Kurdistan
   vissa svenskar betraktar Europa som en del av Bryssel
   andra svenskar betraktar Riga eller Palma de Mallorca som delar av Sverige
   en del svenskar har förstått så mycket av Europa och historien som de bara mäktar här i livet
   somliga svenskar är en del av historien
   vissa svenskar betraktar unionen som Europa
   andra svenskar betraktar Europa som geografi och unionen som ideologi
   alltmedan...
   ett litet antal svenskar firar sitt land med en hälsningsritual som för femtio år sedan var gängse i en stor del av Europa och skrämde skiten ur resten, och ett stort antal svenskar inget högre begär än att få ta ansvar för sina egna liv och sitt eget firande - liv som utspelas i Sverige Europa Världen Universum...
   som vi skrev på skolhäftena när jag var liten, eftersom det var precis vad vi själva hade förstått i små post-Wasa svensk­europeiska skallar.





26 maj 2005


Karlfeldt, som jag skrev om i förra krönikan, hördes ofta gå omkring och nynna på sin skrivkammare, har hans änka berättat. Ibland sa han att han hörde en rytm han inte kunde bli fri ifrån, att det bara gällde att hitta orden till den. Så fortsatte han vankandet och nynnandet; ett sätt bland flera att dikta.
    Evert Taube är en person som givit upphov till fler anekdoter. En av mina favoriter är den när han under en semester plötsligt stod i Medelhavet och blängde, med vågorna upp till bröstet, så att hans följeslagerska måste fråga om något hänt. "Tyst! Jag diktar!" svarade han.
    Just då funderade Taube nog inte över ordval, rim och meter, såsom den nynnande EA Karlfeldt antagligen gjorde i skrivrummet. Min gissning är att Taube hade fått ett infall, eller inspiration som det på hans tid kallades.
    En författare av ett helt annat lynne, nämligen Gertrude Stein, påstod att det är förfärligt tidsödande att vara ett geni. Låt oss inte ödsla funderingar på vad genialitet kan sägas bestå av - hon hade iallafall rätt såtillvida att skapandet kräver en ofantlig massa tid.

Infallen sprutar som en sådd av tankefrön att odla i den hjärna som finns tillgänglig. Odlingen kräver stillasittande eller kringvandrande meditation. Skörden kan bli ettpar bra rader, som vanligen ska lagras till ett helt annat tillfälle. Inför det tillfället krävs timmarna med skrivverktyg, när det exakt rätta ordet ska naglas fast vid sidan eller skärmen. Sedan kommer revideringarna, som är ungefär som att lägga pussel med Akropolis.
    Därför är det inte att undra på att det är ett heltidsjobb att skriva. Men de flesta poeter har också ett annat jobb. Det är av den orsaken vi gör av med så mycket tid, trots att vi lever med en kroppspuls som hos småfåglar.


Under mina tonår brukade jag sitta med en skrivbok i knäet och anteckna vad folk sa eller hur vädret föll in i rummet. Sedan följde de någorlunda konforma år då den asociala ovanan lades bort till förmån för att skriva i huvudet. Så idag är det mycket troligt att det är diktar jag gör när jag promenerar, gräver i trädgården, går ut på balkongen under en fest, eller för den delen står med sjövatten upp till midjan.
    Jag tror att forna tiders poeter överdrev stundens och temperamentets betydelse. Att skriva gör man alltid, och varje rad för sig har nog krävt precis så mycket tid som den fått, inberäknat tiden på pendeltåget eller i tvättstugan eller andra bisarrt normala platser. Dessa timmar stjäl förvisso tid ifrån skapandet, men de må väl också tillföra något. Rent fysiskt, om inte annat.
    Inom idrotten finns ett fenomen som kallas: utan bredd, ingen höjd. Alla småknattarna, hela muskulaturen, vädret och heja­klacken - det är vad som krävs för att få fram en proffsspelare, eller ettpar bra rader.
    De kommer säkert till användning, så småningom.





10 maj 2005


"Karlfeldt har följt mig sedan jag var barn", säger jag när det behövs en förklaring till min förkärlek för denne skald. Eller "alla från Dalarna tycker om Karlfeldt".
    Genom att säga så medger jag att det krävs förklaringar till uppskattningen av god poesi. Då vore en bättre förklaring att arbetar- och bondesläkterna faktiskt erbjöd ett genomkänt lyriskt arv. Den klassanalys som menar att obildade människor inte har råd med poesi hörsammades aldrig av de mina. Jag sövdes i någons knä till Anderssons lågmälda Tiggaren från Luossa, väcktes av Frödings rumlande skald Wennerbom med butelj i hand. Far med hemlängtan läste Karlfeldts Träslottet. Morbror muraren återgav Ferlins Med många kulörta lyktor.
    Den dikten slutar med att vi måste orka leva utan lyktor - något jag inte kunde acceptera varken för arbetarklassens eller min egen räkning. Ljus måste alltid lysa! "Små lyktor går ut och går in", som på Anderssons Brooklandsvägen.
   Märk väl att kvinnliga diktare inte hördes av i mina släkter. Kanske strofer av Boye, sedan Löwenhjelm när jag blev stor nog att deklamera. Men patriarkatets klassiker höll vi oss till. Ännu på 60-talet var Södergrans modernism för översinnnlig för klaner vars vardag tolkades av Marx respektive Luther, och realismen hos Åkesson var alltför påtagligt reell för dem som själva kokat lort. Av boksidorna väntade man sig små lyktor.

Om bondesläkten fick Karlfeldt ur sitt eget Dalarna, varifrån kom då Andersson och Ferlin till snickare, kokerskor och typografer? Nog fanns en privat konstnärsådra som fick murarna att lära frescomåleri av italienska immigranter och mammorna att rita upp världens bästa lekpark. Den ådran kan förklara kärleken till det lästa, men själva läsningen kristalliserades ur det som idag kallas Arbetarrörelsens bildningstradition. I studiecirklar och på folkhög­skolor grodde glädjen och stoltheten i erövringen av orden - inte enbart vardag, utan de bärande och närande orden. Den tradi­tionen innebar: Ingen ska få oss att känna oss sämre än vi är! och diktarna är på vår sida!
    En sådan tradition kan vara den klassbetingade preferens som förklarar varför jag gillar god poesi. Traditionen till trots finns det idag en arbetarklass som menar att det är såpa och reklam som tillåter dem att må lite bättre än vad de gör! medan diktarna är på magisterns sida!
    Om och endast om konsten innehar en universell potential, finns i detta en annan förklaring. Mina tolvåriga förortselever stred entusiastiskt och verbalt om bästa dikten: var det Lugns "här bor lilla Liselotte/och hennes taskiga mamma", eller Topelius' "blommande sköna dalar, hem för hjärtats ro". Vitt skilda dikter baserade på skilda stoff - men välbekant för barnen. Poeterna kom med de bärande närande orden, ända in i vårdnadstvist och sommarlängtan.

Jo, för att bry sig om Karlfeldt måste man kanske vara från Dalarna. Men med sina öron och sitt förstånd visade barnen att både diktare och lärare behövs. Om vi har något att säga.





27 april 2005


När jag började arbeta som lärare fick jag lära mig att vara på min vakt mot barnens tekniska avkodning, eftersom det är möjligt att uttala bokstäverna högt och rätt utan att för den skull läsa. "att läsa" inbegriper att du också via tecknen tillägnar dig en förstå­else.
    Lite senare i livet, ute i världen på egen hand, märkte jag att avkodningen heller inte är så dum att behärska - inte när det främmande alfabetet förvandlas från ett hinder till en intressant frågeställning. Jag kom så långt att jag en gång, lite vilse i Kairo, kunde utläsa ordet "gata" på skylten med kalligraferad arabiska. Värdefull kunskap? Det beror på hur man ser det. Mitt sällskap ville gärna veta om det var Storgatan eller Kungsgatan vi befann oss på, så han var inte särskilt imponerad.

Jag har bekanta som ur berghällar kan utläsa vad inlandsisen en gång gjorde med sjöar och granskogar, eller som vid tofsvipornas ankomst drar paralleller till somrar femtio år tillbaka i tiden och de följande förändringarna i väderlek och odlingsmönster. Det är ett alfabet jag aldrig har lärt mig. Men det hade farbror Melker på Saltkråkan. När Pelle och han var vilse, skulle han lära Pelle läsa i Naturens Stora Bok. Efter många om och men hade han av mossor och lavar lyckats lista ut vartåt norr var beläget. Pelle begrundade detta, och sa: Pappa, står det inte i dendär boken var Snickargården ligger?
    Melker gjorde som jag på dendär gatan i Kairo. Fick fram någorlunda riktig information, fastän utan den verkligt betydel­sebärande biten.

Båda exemplen handlar om teknisk läsning. De erfarna pedago­gerna hade rätt i att den inte automatiskt grundar en förståelse. Men jag vill också gärna tänka mig en tecknisk läsning.
    Det teckniska utspelas i lagren mellan natur och avsiktligt språk, i de kulturella artefakterna, glimtarna av allt det som många människor gjort under en lång följd av år. Ohjälpligt lämnar vi tecken efter oss. De kan vara kjolfållar och slipsvanor, spår i kullersten, gatlyktornas färg, gester på en balkong, bilskyltar och smörgåspålägg. Det kan vara små flickors och pojkars lek, och om de vistas på samma ställe eller olika. Minnesvärda fraser från stora författare hör hit, liksom pipen från mycket små burfåglar. För att inte tala om löpsedlarnas färska skrik parade med den ourtvättbara lukten ur innerstadsportar.
    Att filosofera över sådana småsaker och drista sig till att dra mer eller mindre övervägda slutsatser ur det kan kallas tecken­tydning eller intuition. Resultatet kanske bara blir en bekräftelse av förutfattade meningar, men det kan också ge tänkandet en ny intrycksstyrd impuls. Och inuti huvudet känns det precis som när man läser.

Naturen vill vi gärna se som vilande i sig själv, även om den sällan gör det i nutida industriländer. För dem som kan dess alfabet är den ännu läsbar. Samhällsbyggen och det mänskliga samspelet i dem vilar på den uppsättning konventioner vi bestämt oss för att använda som språk. De har också en läsbarhet, om vi använder alla alfabet som står oss till buds.





9 april 2005


Att få synen åter
När snön försvinner - när äntligen det gråmelerade småskitiga formlösa täcket smälter ihop till plaskande vattubäckar och livet som hållits i karantän återtar spelytan - då är det som att få synen åter.
    Det är märkligt att alla barn färglägger trädstammar i brunt. Trädstammar är vanligen grå med svarta och gröna skiftningar, eller bruna med gult. Björknäver under okammade dryadlockar är speciell och omöjlig att missta sig på, en björk kan minsta barn rita. Tallstammar är röda, och granstammar, det lilla man ser mellan vasst otäckt grenverk, går i minkigt silverbeige, men om barnen målar på det viset skickas de antagligen på synunder­sökning.
    2005 var det år då våren kom på långfredagen. Två nässel­fjärilar, yrvakna i solvärmen, utförde då ett sladdrigt pas de deux över skummjölksfärgad snö, med närmast japansk effekt. Det är förresten inte så sällan som våren i sin återhållsamma estetik påminner om japanska träsnitt. Ettpar-tre videkvistar i stenvas bildar i mitt prosaiska kök en kakemono, tills barnen kräver vippor i gult och lila för att fira godisets och uppståndelsens högtid.

Inte sedan i påskas har jag varit ute i naturen, och då var den som sagt under all kritik, alltså under snö. Det var faktiskt i Råsunda som jag fick synen åter - dock inte förståndet, eftersom jag så småningom märkte att jag lodade omkring mitt i gatan. Det var tvunget, för att ta in så mycket som möjligt av de villaträd­gårdar där växterna börjat andas frihet igen.
    Men vissa tidiga arter kan jag inte med. Snödroppar är prudentliga anemiska små våp som bara predikar tålamod, och krokus erbjuder en lätt obscen orientalistisk prakt på fel ställe. Vad jag letar efter är den enstaka solreflexen av tussilago, vägkantens utspridda uppstickare. Vissa år måste man söka dem under snön, krafsa fram vårtiga små stjälkar att spetsa på tumnageln och sätta i mossa därhemma så att de växer och slår ut, som hillebarder. Men scillan behöver man inte leta efter! I en rafsig matta av gamla löv breder de ut sig i lysande blått, ett förebud om hur ännu inte islossade insjöar kommer att te sig om ettpar månader. Man kan inte plocka scilla, de antar en uppsyn av barskt stålblått för att sedan snopet sloka i handen, men detta förvildade parkblomster har en extraordinär överlevnads­potential i vår förortsnatur.

Förortsnatur - detdär som vi lekte i en gång, det som ser ut som överblivna rester fast det är mycket möjligt att det omsorgsfullt sparades ut av fyrtio-femtiotalens arkitekter. Istidshällar slipade till en mättad grårosa nyans och under dem den kyligt lila skugga som håller snöfläckarna kvar. Tjockt tovigt fjolårsgräs, lövhögar som ännu doftar svagt av svamp, och ekollon som ätits av generationers fantasifigurer.
    Från Råsunda kom jag ut på Järvafältet, nästan riktig natur men överbliven också den. Scooterspår i fet grå lera, tätt intill den svarta lersorten med tusentals rottrådar. Dimmigt skära ringduvor hooar från asparnas gracila svarta grenar - varför trycker de inne i det fuktiga dunklet i slyn? När det ute på gärdet, gömt i tuvorna, växer tussilago och späda nässelblad, och det är som att få synen åter.





29 mars 2005


I den förra krönikan skrev jag om min ovilja eller oförmåga att hitta på, ett ungdomligt sanningskrav som avhöll mig från att gå in i den krävande uppgiften att skriva en roman. Men bland den läsande publiken existerar en utbredd föreställning om att prosa skulle vara mer verklig, mindre fantasifull än poesin.
    Det verklighetsnära i en roman är antagligen en minsta ge­mensam nämnare, det allmänmänskliga. Till och med när romanen skildrar udda existenser under extrema omständigheter erbjuder den goda berättaren öppningar för igenkännande. Poesin kan kännas världsfrånvänd och svårtillgänglig i det att den söker det unikt individuella, och för att nå fram till det måste trolla med språket.

I en intervju fick jag en gång den inte så ovanliga frågan varför jag skriver poesi, och det var med viss förvåning jag hörde mig själv säga: "För att åstadkomma en sanning, det som står på sidan ska vara sant". I tryck såg det ohjälpligt pretentiöst ut, men svaret gavs i en impuls av uppriktighet. Dock hastar jag att tillägga - ifall det skulle behövas - att det givetvis inte avser en proklamation utan syftar på den subjektiva sanningen, den individuella, som märkligt nog låter sig mejslas fram ur vissa specifika ljud- och bokstavskombinationer men inte ur andra.
    Inte ett påhitt för att spela charader med språket eller läsaren. Inte heller den privata trösten eller kompensationen. De är nog så verkliga, men behöver för den skull inte vara mer intressanta än till exempel motorcykeldelar. Verbalt exalterade behov sammanfaller sällan med de rätta orden, de utvalda ord som skapar en helhet utan att texten ropar "lögnare" åt skribenten.

Ärkebiskop Hammar tycktes ha förstått detta, fast från ett helt annat håll, när han i en replik till kristna bokstavstrogna sa att evangelierna ska förstås som poesi. Som vanligt fick han ovett. De som valt att läsa Bibeln som forskningsrön eller förhållnings­order visade sig dessutom sakna de mest elementära begrepp om poesi, så de anklagade Hammar för att ha sagt att evangelierna bara är "påhitt", fria fantasier. Men jag är säker på att han menade att vi bör försöka oss på likartade förhållningssätt till religiösa och konstnärliga uttryck, använda vårt inre öra - för en inre förståelse krävs om det är en inre sanning vi vill möta. Och dess innehåll är inte exakt ekvivalent med den omgivning vi kallar verkligheten.

Att göra den distinktionen - mellan sanning och verklighet - har jag faktiskt lånat av en romanförfattare, Vicki Baum. Hon började som harpist i Wien och slutade som manusförfattare i Hollywood. Jag antar att musiken var hennes sanning, brödskrivandet hennes verklighet.
    Goda romaner går alltså att uppleva som verkliga. Ju bättre påhitt, desto närmare oss själva; sinnligt, konkret, igenkännligt. Poesi ska, i sina klaraste ögonblick, upplevas som sann. Eftersom den är djupt individuell är det kanske bara en strof eller fras vi tar till oss, olika för varje läsare. Men den strofen kan å andra sidan följa oss under flera år. Den kristalliseras till en magisk sten i fickan, ett litet bevis på att vi har vår egen själ i behåll.





14 mars 2005


På Lärarhögskolan konsumerade vi litteraturhistoria i en rätlinjig kronologisk kortversion med tyngden på romankonsten. Detdär med inledning, exposé, intrig, gestaltning, sammanflätning, miljö och avslutning gjorde mig av någon anledning höggradigt upprörd. På den tiden blev jag upprörd av allting från USA-imperialismen till fel rollbesättning på Operan. Ifråga om romanen härstammade upprördheten ur sanningspatos, och med det som utgångspunkt skrev jag något liknande en essä, med titeln "Att inte skriva romaner". Jag gjorde också en ovetenskaplig undersökning som visade att vem som helst kan identifiera om en mening utgör början eller slutrad i en roman. Med detta menade jag att en konvention var avslöjad, för i livet finns ingen början, det inkonsekventa intrigmakandet står vi själva för, och det enda slutet är gemensamt för oss alla.
    Detdär är ganska självklart. Den lika självklara invändningen är att urval, gruppering och konsekvens är en av de saker som skiljer konst från liv. Som halvutbildad skådespelare hade jag det klart för mig när det gäller scenen - att den inte är ett rum med fjärde väggen borta, utan en iscensättning av ett utsnitt - men det bortsåg jag från i min gränslösa irritation på romanformen och min längtan efter sanna texter.

Idag har jag ingen utpräglad hållning till romaner mer än att jag med stor behållning läser somliga. Det finns inget speciellt mönster i vad jag uppskattar utom att jag föredrar kvinnliga berättare; Borta med Vinden gjorde större intryck än Krig och Fred. Mest bryr jag mig om det som enligt kritikerna är irrelevant, nämligen vad boken handlar om. Bra berättare får mig att bry mig om hur det går. Än i denna dag har jag nog inte förstått den verkliga finessen med romaner.
    I mitt eget skrivande har jag nyttjat åtskilliga genrer: poesi, dagbok, noveller, brev, lyrisk prosa, aforismer, dialog, mosaik, artiklar och gubevare mig även utredningar. Bestående är min ungdoms trossats "att inte skriva romaner", men jag kan inte skryta med att det är ett principiellt avstående. I ärlighetens namn kan jag ju inte skriva dem. Den fantasi jag möjligen besitter behöver jag för att leva.
    John Irving lät en gång en av sina romanfigurer, också hon författare, säga att ingen människa hon träffar i verkliga livet är så spännande och fascinerande som de karaktärer hon skapar. Ett ganska sorgligt yttrande som förefaller komma från någon som skaffat sig väldigt tråkiga vänner. Aldrig skulle jag kunna uppfinna personligheter som är lika oavbrutet fascinerande som min familj och mina väninnor! Jag vill bara skriva om dem jag känner, men de vill inte bli omskrivna av mig. Om jag då anstränger mig till det yttersta för att skapa en påhittad karaktär slutar han ändå som en aspekt av mig själv. Något annat liv har jag inte att komma med.

Idag kan jag därför se romanens stora fördel. Den ger snabbfakta för en som inte hunnit leva alla liv samtidigt. Se Colette som en lathund till Paris' varietésväng vid förra sekelskiftet, ta Austen för att vila ut på engelska landsbygden, genomlid efterkrigstidens Tyskland med Böll. Visst kan man skratta åt att min bild av första världskriget erbjöds av dottern till Anne på Grönkulla (Lilla Marilla). Men jag skrattar inte åt L.M.Montgomery, och avrättar inte längre romanen.





28 februari 2005


Den norske socialantropologen Hylland-Eriksen skriver i sin bok "Rötter och fötter" om människans starka drift att flytta sig, bryta ny mark, driva på och förändra, och det lika starka behovet att stå kvar, behålla sin plats i tiden och sammanhanget. Han menar att identiteten formas lika mycket av att flytta som av att stanna, av samspelet däremellan.
    Visst finns renodlade typer, som bonden och vagabonden, där den ena aldrig rör sig utanför byns torvor medan den andra befinner sig i ständigt resande. Men de är undantag. De förenas i Snusmumriken som alltid ger sig av och alltid kommer tillbaka till idyllen i dalen.
    När jag för många år sedan läste en bok om nomadfolk insåg jag att de faktiskt inte bara dräller omkring där på tundran eller savannen i desperat jakt på bete. De är i hög grad bofasta, men bor på två ställen. Sommarviste, vinterviste; livet format efter det cykliska året.

I förra krönikan skrev jag om styrkan i att återvända hem, och trodde att det skulle bli reaktioner på den beskrivna privilegie­situationen. Alla har inte ett hem - och att ha två, utan att ens dela nomadens hårda villkor, är ren lyx.
    Ett hem förkroppsligat i en bit mark eller ett bygge underlättar det mer existensiella hemmahörandet. På ett plan är hemmet en dröm, något inom oss. Till och med den hemlösa i tunnelbaneupp­gången eller de som lever i exil utan möjlighet att återvända kan ha ett hem i hjärtat, även om det är en längtan eller ett minne. Vanligen finns det en orsak till att de befinner sig i den utsatta situationen, och även om det är en avskyvärd orsak ingår deras tragiska livsöde i ett sammanhang.
    Men det finns människor som fullständigt saknar tillhörighet, inte bara i rummet utan kanske ännu starkare i tiden. De känner sig lurade av livet utan att veta varför, de har inget särskilt att minnas och ingen framtidstro. De ser bara sitt trista nu, och känner sig hotade om någon med fel utseende handlar i korv­kiosken. Därför försvarar de med tjurlik uppsyn den lilla biten asfalt de har under kängorna.
    Trygga människor blir inte rasister. Jo, kanske under inflytande av dekadent pseudovetenskap som kan te sig salongsfähigt provokativ, men isåfall är de inte rasister på gatan. Där står de otrygga, de som har vare sig rötter att få styrka ur eller fötter att dra iväg med, så att de måste skapa sin identitet ur negationer. Och då är de iallafall inte bögar, svartingar, lättingar, äckliga, och det räcker för att kollektiv historia och eget värde ska uppfinnas av några kilo muskelmassa på en gatsten.

Om det är något jag innerligt unnar varje medmänniska så är det tillhörighet, sammanhang. Både rötter och fötter. Om man är fritt svävande världsmedborgare eller inbiten soffpotatis, om man som nomaden pendlar i cykler eller om man byter liv genom uppbrott, finns likväl det väsentliga; ett förflutet och en möjlig framtid. För den som levt sitt liv i ständig brist finns ingetdera. Och för dem som flytt eller fördrivits gäller i bästa fall ett omvänt Bibel-ord: En människa kan förlora hela världen, och behålla sin själ.





14 februari 2005


Jag tog en paus. Gärdsgården jag stått och hängt vid finns inte ens, men det gör väl inget. I den mån jag själv finns, har jag blivit så kulturrelativistisk att jag börjar gilla den moderna sortens stängsel; vita elektrifierade band som blåser av om hösten. Likaså har jag börjat uppskatta att se höet skördas i plastpåsar. Som barn såg jag hässjorna slutta nedåt sjön. Nu ligger det vita balar utspridda över hela åkern, att tas in vid behov. Det visar att någon fortfarande behöver hö. Två balar ligger invid vår laduknut, vilket ser tryggt ut - som om människor som inte behövs, fortfarande finns.

Det sägs att man aldrig kommer över sin barndom. Min utspelades bara delvis i en bondby, men det är de delarna som jag aldrig kommer över. Idag är familjejordbruken omöjliga. En småbonde är en företagare som också har åkeri, snöröjning eller gårdsbutik för sin försörjning. Mycket ont är därmed passerat, i synnerhet det tredubbla kvinnoarbetet. Men bonden själv klagar över sin ensamhet, över att inte riktigt finnas.
    Häromdagen såg jag tre skräcködlor till traktorer parkerade på samma gärde, alldeles för litet för att hålla för anstormningen. Tre små gubbar i keps gick runt runt sina maskiner. De pratade lite och pekade. Hygge här, stängsel där och vem ska köra först över bäcken? Fort gick det inte, men roligt såg de ut att ha när det äntligen kört ihop sig.

Det är lätt att romantisera lantbruket för fyrtio år sedan eller ännu längre tillbaka i tiden, slåtter som på Karlfeldts och Hemsöbornas tid. Den var ett skitjobb, men det motsäger inte att de ibland hade roligt, skaran som gick och svettades bland flugorna, fikade i skuggan, berättade historier. En 85-årig bonde påminde mig om det helt nyligen: "Minns du när vi körde hö?" sa han. "Vad roligt det var!" Den gubben har uschlats med höet varenda sommar i hela sitt liv. Samma handgrepp, olika drängar. För mig var det ett självvalt sommarjobb - inte svårt att minnas det lustfyllda i att tjäna några tior en het julivecka. Men vad var det som var roligt för honom? Att ungdomarna var med och ryckte in? Eller visste han redan då att han skulle bli obehövlig, sitta i skuggan invid syrenhäcken medan sonen kör in höet på ettpar dagar, regn eller ej.

Det är därför jag alltid åker hem när det behövs - eller när jag inte behövs. Kröka tårna i farfars åkrar, den förbaskade cementhårda lerjorden där generationer grävt ryggen av sig. Skölja händerna i ån för att känna om den luktar snö, döda löv, järnmalm, fiskrens, regn i näckrosor, soldränkt trä eller allt blandat, själva insjödoften. Stå och hänga mot en gärdsgård... nej visst, den finns inte längre, lika lite som mina förmödrar. Men jag själv finns nog ett tag till, trots allt. Och lärde jag något av min gamla bondesläkt så är det att det finns bara en sak att göra - nämligen det man ska göra.
    Som höbärgare, mjölkerska och vallpiga blev jag aldrig nåt vidare, som skogsavverkare är jag urusel, med höns saknar jag tålamod, att jaga fick jag aldrig lära mig, och nog är det ganska svårt att skilja råg och korn åt? Alltså är det inte vad jag ska göra. Men penna och papper uppfanns för min skull, och till och med denhär byn är numera uppkopplad på nätet. Bönderna hade rätt i att det inte är så mycket av ett val. Man har bara att göra det som man är satt på jorden för att göra.





14 december 2004


På tunnelbanan finns en mycket sorglig julreklam uppsatt. Bilden visar jultomten sittande i en tom biosalong. På filmduken syns bara orden "the End". Bildtexten lyder: I år är det ingen som behöver dig. Jag vet inte vilken extravagant gåva som är tänkt att få säljskjuts av detta dystra budskap, och att jag blivit så gripen av den ödsliga biografen beror inte på att jag tycker synd om tomten, utan om mig själv.
    Var det inte något som pågick där, som fyllde hela duken? Ett flimmer av färg och folk, roller och repliker, intrig och stämning. Det var väl mitt liv, antar jag. Men filmen är slut nu, och inte nog med det - det var ingen annan som såg den. Det var bara jag som var intresserad, och i år är det ingen som behöver mig.

Konkret och akut handlar det om arbetslöshet. Det egendomliga i att somliga människor är hysteriskt upptagna och andra inte upptas alls. Accelerationsfaktorn i sjukförsäkringarna, att en del arbetar sig sjuka medan andra insjuknar för att de hindras från att arbeta. Eller den olösta resten i pensionsekvationen, där de som har jobb ska hålla på tills de är sjuttio och övriga inte får jobba vid någon ålder. Den som drabbas får två banala sanningar körda i halsen, nämligen att alla inte kan vinna och att livet är orättvist. Lägg till det harmen över att ha blivit lurad - att ha blivit lärd att det ordnar sig för den som arbetar och försöker, är duktig och gör sitt bästa, men sedan tvingas inse att slump och manipulation är minst lika viktiga.

Om allt vore som förr kunde den obehövlige tomten och jag sätta oss på nån översnöad gammal gärdsgård, ta fram fickpluntan och klaga över att allt inte är som förr. Men det vore inte hälsosamt. Snart finns det inte en sak man kan ta sig till, utom dem man redan prövat som inte hjälpte då heller.
    "Bitterheten saknar publik" sade en gång förre ministern Bengt Göransson. Det var ett mer elegant uttryck för att ingen lyssnar på en som bara gnäller. Helt och hållet rätt hade han inte, för det finns en utåtvänd bitterhet släkt med cynismen, som är ordrik och omväxlande och ännu söker nya uppslag, om också bara för att kvicktänkt avfärda dem. Den sorten kan vara ganska underhållan­de eller lärorik. Men den inåtvända bitterheten, förgrämdheten, den som envetet mal ohämnade oförrätter, varv på varv, det är den som träter, nöter, fräter. Förgrämdheten saknar publik och ska ingen ha, för den ger rostskador på själen.

Tomten har det rätta sinnelaget och klarar sig säkert trots diskriminerande reklam. Men för egen del ska jag ta och leta rätt på dendär gärdsgården nu. Där jag kan stå och glo sedan, för det har jag åtminstone aldrig hört omtalas som en framgångsväg. Det är bara ett ställe att stå på. En hel generation obehövda bönder har gjort det före mig.
    Frusna åkrar och kråkors krax. Isiga sjöar under mulna skyar. En avskavd lada börjar sjunka ned i backen, en oanvänd harv står och rostar halvvägs in i dungen. Ett slags hem, för den som inte kan gå framåt får gå tillbaka.
    I och med detta gör jag ett uppehåll. Goda helger önskas er alla!





30 november 2004


På konferens i Washington DC hörde jag en svensk beskriva hur vår välfärdsmodell sköts i sank. För att roa publiken raljerade han med det svenska ”högskatterekordet” som de små liven (vi, alltså) tror att vi vill ha, men i huvudsak talade han väl. Hans retoriska grepp var att likna välfärdsmodellen vid ett skepp. Hans misstag var att inte inse behovet av ett ankare hos alla fartyg från spökpråmar till drömyachter.
    I svenska själar förankrades aldrig välfärdsskeppet, ej heller hamrade vi in i skallen att modellen är vår, byggd med gemensamma krafter. Också på den tiden när välfärden var en källa till stolthet omtalades den som en perfekt konstruktion av varvets experter, aldrig som vårt hemsnickeri. Sedan startade leken Sänka skepp, där Svenska Arbetsgivareföreningen var en av de duktigaste spelarna. Men trots en både intensiv och långsiktig kampanj hade de svårt att övertyga de små liven (oss, alltså) om att nyliberalismen var bästa vinden i seglen. SAF var faktiskt lika dåliga på drömförankring som diverse sociala ingenjörer o