till startsidan

blindbocken  arkiv
texter av istván molnár.








16 maj 2006


Budskap och ärenden


"Varje tävlande har tre minuter på sig att framföra sitt budskap", läser jag i en artikel som beskriver en poetry slam-tävling.
    Det är ett vanligt sätt att använda ordet budskap. Inte minst när man pratar om estradpoesi. Estradpoeter är sådana som går upp på en scen för att de har ett budskap.
    Ofta stämmer det. Tyvärr.
    Inte alltid. Tack och lov.
    Att jag inte tröttnar på estradpoesi beror delvis på att det trots allt finns många poeter som sysslar med något annat. De har inte något budskap. De vill inte övertyga mig om någonting. De vill inte försöka få mig att känna vissa specifika känslor gentemot vissa specifika företeelser. De vill bara närvara och förstå. Kanske vittna om sin närvaro i världen, bortom allt som kan kallas budskap.
    Budskap är vanligtvis något som man kan riskfritt instämma i. Budskap är smickrande. I sista hand handlar budskap om att avsändare och mottagare är överens om att de är bättre än andra, bättre än dem som inte instämmer i det aktuella budskapet.
    Sedan kan man luta sig tillbaka och mysa.

Men det räcker inte med att inte ha något budskap. Skitsamma hur många budskap du inte har, om du samtidigt inte har ett ärende. I min trånga, normativa föreställningsvärld måste du helt enkelt ha ett ärende. Med min svaghet för gudomliga förkunnelser skulle jag kunna säga så här:

"Du skall inte ha något budskap, men du skall ha ett ärende".

Ett ärende är någonting som ligger bakom det du gör. Någonting som "får dig att tala" (Takahashi).
    Ärendet kan vara vad som helst: Att imponera på andra. Att vilja kalla sig författare. Att få ett litterärt pris. Att bli berömd. Idel tråkigheter.
    Eller något annat. Och naturligtvis är det det här "annat" som jag tänker på när jag säger att du måste ha ett ärende. Kanske borde man använda olika termer för att beteckna olika typer av ärenden. Nämen, vilken strålande idé! Olika termer! Så trevligt.
    Låt oss då kalla ovannämnda ärenden (att imponera på andra, att vilja kalla sig författare, att få ett litterärt pris, att bli berömd, etc) för privata ambitioner. Det är helt okej med privata ambitioner, bortsett från att de är så förödande trista. Och bortsett från att de kan få dig att gå vilse i en härva av lögner om du förnekar att de finns.

Vad är det som återstår när jag prickat av både budskap och privata ambitioner?
    Allt. Allt återstår.
    Man borde börja med det nån gång.




14 november 2005


Evenemangstips

Med jämna mellanrum försöker människor övertyga mig om att alla kan sjunga. Det gäller bara att våga.
    Jag håller alltid med. Tjo faderullan vad vi kan sjunga allihopa!
    För egen del väljer jag dock vanligtvis att avstå från att visa att jag kan sjunga. Jag sjunger så förskräckligt falskt.
    Men jag lyssnar gärna när andra sjunger. Jag har till och med skaffat mig en MP3-spelare, en fantastisk liten manick som rymmer tusentals låtar och som jag har blivit helt beroende av. Jag har fyllt den med en himla massa människor som sjunger: Wolf Biermann, Stefan Sundström, Jacques Brel, Leonard Cohen, Tamás Cseh, Lars Demian, Bob Dylan, Allan Edwall, Cesaria Evora, Károly Györgyfalvai, Emil Jensen, Albin Balthazar Lundmark, Navid Modiri, Jenny Nilsson, Édith Piaf, Stephen Rappaport, Tom Waits, Carl-Johan Vallgren, Cornelis Vreeswijk, Vladimir Vysotskij, Camille Yarbrough och några till.
    Trots min djupa övertygelse att alla människor mer eller mindre i viss mån måhända kan sjunga, händer det ibland att jag hemfaller åt ett slags elittänkande och tycker att vissa männi­skor, exempelvis ovannämnda damer och herrar, sjunger bättre än andra. Vad det nu kan bero på.

Torsten Föllinger är en legendarisk sångpedagog som har undervisat många av Sveriges mest kända sångare och skådespelare. Han är nu 83 år gammal och är fortfarande verksam. Ibland, tyvärr alltmer sällan, undervisar han inför publik.
    Som alla bra pedagoger, är Torsten en sorts helbrägdagörare. Han åstadkommer små mirakel med sina elever. Jag har sett sångare brista i gråt under övningarna. "Jag har aldrig någonsin sjungit så här vackert..."
    Vad är det som Torsten gör? Självfallet lär han ut tekniker, metoder och knep som sångare kan ha nytta av. Men det viktigaste är ändå inte vad han ger till sina elever utan vad han tar ifrån dem. Man skulle kunna säga att han rensar kommunika­tionsvägarna. Han plockar bort allt som är onödigt, allt som står i vägen för ett äkta uttryck. Han monterar ner skönsång, manér, attityder och effekter. Allt som är tillrättalagt och som drar onödig energi till sig ska bort. Den energi som på detta sätt frigörs tillförs rösten och hjälper sångaren att hitta sig själv i den aktuella sången. Skönsång har inget egenvärde. "Rösten får inte vara starkare än tanken."
    Oavsett vilken typ av kreativ verksamhet man håller på med, är det häftigt och nyttigt att bevittna Torstens arbete med sina elever. Hans undervisning är som en bra teaterföreställning - spännande, rolig och stimulerande. Den här helgen är han i farten igen, på Folkkulturcentrum i Stockholm.


Röstseminarium
Helgkurs med Torsten Föllinger

Fredag 19 november kl. 19 - 21
Lördag 20 november kl. 10 - 15
Söndag 21 november kl. 10 - 15

Undervisningen sker inför publik
– ju större dess bättre!
Publikentré: fredag 50:-
lördag 80:-, söndag 80:-
Alla dagarna 150:-

Folkkulturcentrum
Skeppsholmen, Stockholm
www.folkkulturcentrum.se


O B S !   Ä N D R I N G :
Seminariet blir endast på fredag 19-21
(på grund av få deltagare)






28 oktober 2005


Tolv Guds bud


Jag väntar otåligt på att det elfte budordet ska sanktioneras. Under tiden föreslår jag ett tolfte. Det är inte jag som har hittat på det. Följaktligen är det mycket mer substantiellt än det elfte. Det behöver inte tolkas hit och dit och leder inte till en massa följdfrågor. Det är kristallklart:

               Du skall aldrig väcka den som sover.

Jag var i tioårsåldern när jag läste den här raden på en hand­skriven lapp bland min mammas anteckningar. Det var ett citat. Vaszary, stod det under. János Vaszary var, som jag senare förstod det, en ungersk målare som levde i början av 1900-talet. Mer än så vet jag fortfarande inte om honom.
    Jag tyckte att det var en märklig anteckning. Varför ska man aldrig väcka den som sover? Ibland måste man väl väcka den som sover. Ibland inte. Vad är det för konstigt med det?
    Citatet hade likt förbannat fastnat i mitt huvud. Sedan dröjde det ett tag innan jag förstod hela dess innebörd. Hela dess samhällsomstörtande potential.
    Tänk dig att alltid få sova så mycket du vill! Att alltid få drömma färdigt, i alla lägen! Att helt kolugnt kunna påstå, med hänvisning till ett gudomligt påbud, att det inte finns några andra aktiviteter som är lika viktiga. Du ska aldrig, jag menar aldrig, väcka den som sover.
    Det innebär att samhällsorganisationen måste anpassa sig efter var och ens sovvanor. Dessa sovvanor är överordnade alla andra, mindre viktiga regler och principer - till exempel den att man ska infinna sig på sin arbetsplats vid arbetstidens början. Jag undrar hur arbetsorganisationen skulle se ut i ett samhälle som helt införlivade denna lilla, oskyldiga regel.

Vad är det då som hedras med detta budord?
    Å ena sidan är sömnen och drömmandet någonting trivialt som varje människa ägnar flera timmar åt varje dag, utan att reflektera särskilt mycket över det. Å andra sidan är det den mest individualistiska handling som vi någonsin kan företa oss. Ingen människa kan bli mer inåtvänd och asocial än den som sover och drömmer. Och när det är över, då är det verkligen över. Vi kan inte ens berätta vad vi har varit med om. När jag berättar om en dröm, blir det bara ett sterilt innehållsreferat som aldrig gör drömmen rättvisa. Drömmens emotionella intensitet i kombination med att bilderna inte finns kvar efter att man har vaknat gör att drömmen alltid kommer att förbli den yttersta egotrippen. Och det är denna yttersta egotripp som enligt bud nummer tolv aldrig får störas eller avbrytas.
    Drömmar har liknande egenskaper som konstverk. De är autonoma enheter som följer sin egen logik. De bästa konstverk fungerar som drömmar. Jag kan varken släppa eller helt begripa dem.
    Drömmar är dessutom helt överlägsna när det gäller att skapa emotionell laddning och känslointensitet. Där ligger författare och konstnärer i lä.
    Egentligen är det väldigt märkligt att drömmar inte omges med olika sorters kultbildningar. Nej för resten, det är inte märkligt alls. Drömmar är bångstyriga, profana och fullkomligt respektlösa ting. De skulle hämnas på all sorts kult man reste kring dem.

Jag skrev i början något om att budord nummer tolv inte leder till några följdfrågor. Jomen visst gör det det. Om inte annat: Är du seriös? Menar du på allvar att det kan finnas ett samhälle som tillämpar detta bud?
    Tja. Jag vet inte. Allt det här bottnar kanske i att jag är så jävla morgontrött ibland. Så jävla morgontrött att jag får alla möjliga tvångstankar. Exempelvis att världen skulle kunna bli en bättre plats med mer sömn och mera drömmar.




25 september 2005


Järnkulan under catwalken


I ett samtal med Göran Greider om politisk poesi avfärdar Aase Berg estradpoesin med motiveringen att den inte handlar om poesi utan om att uppvisa en personlighet.
    Nämen visst. Det är bara det att alla konstgrenar kan avfärdas med den motiveringen. All konst kan degradera sig till enbart personlighetsuppvisning - en tendens som förstärks idag av en medial talkör som kräver av konstnärer att uppvisa intressanta och originella personligheter. Det är sorgligt att se människor slösa bort sin tid med att använda sina respektive konstarter till att visa upp sina personligheter.

På samma gång är det svårt att säga vad konst är för någonting utöver eller bortom att vara uttryck för någons personlighet eller uttryck för känslor och tankar hos en personlighet. En gång i tiden tyckte man att det var Gud eller en gudomlig ordning som manifesterade sig i konsten. Konstnären var bara ett redskap, ett medium.
    Dessvärre tror jag att det är precis så det förhåller sig. Fortfarande. Alltid. Fast utan Gud. Gud förstår jag mig inte på. Därav svårigheterna. När jag plockar bort Gud ur resonemanget kan jag omöjligen säga VAD konstnären är ett redskap för.
    Eller kanske kan jag säga det ändå. Ty en en sak vet jag. Den konst som berör mig sysslar inte med häftiga individualiteter utan med (ännu häftigare) överensstämmelser. Överensstäm­melser mellan mig och andra. Den visar, eller snarare den får mig att känna, att jag är som du och du är som jag.

Pilinszky, igen:

... trots alla skenbarheter, trots all vår egoism och ruttenhet, är vi ohjälpligen ett. /.../ I djupet av de stora dramerna rullar, mullrande eller tyst, liksom en järnkula, insikten om att vi är ett. Hjältarna utkämpar sina strider och i djupet rullar kulan.



Hur tråkigt det än är för den som vill ut på barrikaderna, finns det inte någon konstart, konstgren eller stilistisk inriktning som kan förkastas utifrån ideologiska eller estetiska aspekter. Jag har lärt mig (äsch vad jag ljuger, jag håller på och försöker lära mig) - av egna misstag och tillkortakommanden och, inte minst, av skammen som infinner sig när jag på ett raljerande sätt anklagat andra för att befatta sig med meningslösheter - att järnkulan inte alltid uppför sig enligt mina ideologiska önskemål. Den kan sätta sig i rörelse när som helst och var som helst. (Att den ytterst sällan gör det är en helt annan historia.)

Möjligen kan man spekulera i om det finns konstarter som i högre grad än andra konstarter lockar sina utövare att "uppvisa sina personligheter". Jag kan tänka mig att estradpoesin är en sådan konstart. Men det är en ointressant diskussion och en onödig gradering. Inom varje konstart finns frestelsen att demonstrera sin personlighet - eller snarare, att uppvisa det som man önskade var ens personlighet.
    Hur väljer man att låta bli? Det är endast den fråga som intresserar mig.

Och för resten, vad är den här hemska saken som heter personlighet och som jag anstränger mig så förskräckligt för att baktala? Jo, det är ett hjärnspöke. Eller, som en av landets bästa poeter och estradpoeter, Eric Pauli Fylkeson säger: "Personligheten, jag lovar, finns inte."


Citaten:
János Pilinszky - TV-intervju med Gyula Maár (1978)
Eric Pauli Fylkeson - Stjärnstopp i Koopers anda (CD-2001)






17 september 2005


Elva Guds bud

Vi hoppar över de tio första. De är antingen hopplöst föråldrade eller oförskämt inkonsekventa. Är Gamla testamentets Gud, med syndaflod och allt, rätt person att tala om för oss att vi inte ska dräpa?

Det elfte budordet är dock helt okänt:

Du skall bara i yttersta nödfall uttala
icke närvarande personers namn.



Det är helt okänt därför att jag inte har hunnit sprida det ännu. Jag har inte ens hunnit föreslå påven (eller vem det nu är som fixar sånt) att ta upp det på den officiella listan.
    Jag hyser vissa tvivel. Är det verkligen smart att dras med ett gudomligt budord som inte gäller i "yttersta nödfall"? Vad är "yttersta nödfall" för någonting? Ska varje eländig syndare själv få avgöra det, från fall till fall? "Yttersta nödfall" kan vara vad som helst. Ett litet exempel: Jag kan må skittaskigt av att inte få uttala namnen på en himla massa icke närvarande personer - alla de häftiga författare, filosofer och konstnärer vars omnäm­nande skänker mig en del av deras glans och häftighet. Hela min personlighet skulle riskera att rasa ihop om jag inte titt som tätt fick uttala namn som...
    Ojdå. Jag höll på att synda.
    Det är tufft att leva ett liv utan sådana markörer. Nog måste det vara en grym, gammaltestamentlig Gud som vill utsätta oss för sådana prövningar.
    Men låt oss hoppas att det finns nån sorts rättvisa bakom grymheten. Nåden kommer kanske när man minst anar, när man är beredd att göra den yttersta uppoffringen. När man till och med avstår från att uttala namnet på...
    Ojdå. Jag höll på att synda igen.

En sak är säker. Gud själv borde gilla det elfte budet. Han är ju allestädes närvarande. Om honom får man således prata när som helst och var som helst. Endast om honom får man prata när som helst och var som helst. Han borde känna sig smickrad - inte minst med tanke på hur sur och lågsint han brukar bli vid minsta lilla motgång eller hotbild, typ det lilla intermezzot med den förbjudna frukten eller Babels torn. Nej, jag tror inte alls att han förtjänar så mycket uppmärksamhet. Men vad ska man göra? Låt oss kalla det en oönskad bieffekt av det tolfte budet.

Dessutom är det kanske nyttigt att över huvud taget ställa sig frågan: Befinner jag mig i yttersta nödfall? Det finns förstås en risk att några filosofiskt sinnade syndare utbrister: "Människan befinner sig alltid i yttersta nödfall." Sedan andas man ut och återgår till ordningen. Typ han sa ba, hon sa ba, han skrev ba, hon skrev ba, i all oändlighet.

Äsch, det ska fan vara författare till det elfte budordet.

Till sist måste jag i ärlighetens namn redovisa vad mitt Microsoft Office Word 2003 har att invända mot Guds elfte bud. Det pekar strängt på ordet "icke" och säger: "Beakta ordformen icke. I vanlig text kan den kännas ålderdomlig eller främmande." Ojojoj. Hårda ord. Det kan dra ihop sig till en mäktig kraftmät­ning mellan två stora härskare, Microsoft Office Word 2003 och Gud Fader.
    Eller inte. Jag har visst glömt bort att det elfte budet inte är sanktionerat än.

Vad jag vill säga är nog bara detta: Bildning är ingenting. Närvaro är allt.
    Eller, lite mindre raljerande: Bildning utan närvaro är ingenting. Bara ett irritationsmoment. En styggelse inför den allsmäktige.
    Begrunda det elfte budet och synda icke mer.




15 augusti 2005


                                                        en gång i tiden

"Vad är det för en tidsperiod du skriver om?" frågar en snäll, poesiälskande dam på biblioteket efter en diktuppläsning. Jag svarar snabbt, utan att tänka mig för, lite irriterat, tillrätta­visande: "Jag skriver alltid om nutiden."
    Anledningen till frågan var följande text:

Lägervaktens ramsa

Tack för förtroendet.
Jag kommer att göra mitt bästa.

De ska till höger.
De ska till vänster.

Ytterkläderna samlar jag i en hög där borta.
Väskorna ställer jag i rad. Efter storlek.

Ja, jag vet att jag inte behöver
sortera de efter storlek. Men jag
gör det så gärna (om jag hinner).
Det ser bättre ut.

Smycken, Mynt och
Sedlar i var sin låda.
Guldtänderna separat.

Tack för förtroendet.
Jag gör mitt bästa.

Samtalet fortsätter.
    "När du läste det där om lägervakten, tänkte jag på andra världskriget."
    "Ja, det är klart", svarar jag. "Det gjorde jag också. Men lägrena finns fortfarande. Någonstans just i det här ögonblicket gör en tjänsteman sitt bästa. Kanske en passpolis på Arlanda. Eller en byråkrat på Invandrarverket. Sätter dit en stämpel och beseglar någons öde."
    Den snälla, poesiälskande damen ser skeptiskt på mig och byter samtals­ämne. Hon anser nog att jag gör mig skyldig till en våldsam överdrift. Hur kan man jämföra systematiskt folkmord med svensk invandringspolitik?
    Det kan man naturligtvis inte. Men poängen är detta: Lägervakterna finns överallt. Omkring oss och inom oss. Om vi tror att lägervakterna är ondsinta och främmande varelser långt borta, på en annan plats, i en annan tid, sitter vi snart där själva och bevakar ett läger.
    Tackar för förtroendet.
    Sorterar kappsäckarna efter storlek.
    Lägger guldtänderna separat.
    Följer föreskrifterna.
    Gör vårt bästa.




26 maj 2005


När jag säger att ett land som tillämpar en restriktiv asylpolitik inte kan kalla sig demokratiskt, blir jag alltid vänligen upplyst om att någon annan politik i dagens läge inte är möjlig.
    Som om jag inte visste det.
    Det är just det som är problemet.
    Vad som är lösningen vet jag däremot inte. Det har aldrig funnits någon lösning. Den enda någotsånär optimistiska (och intill meningslöshet abstrakta) tanken i sammanhanget är att människan inte är färdig än. Ännu återstår det en sorts mentalt, evolutionärt språng som vi inte kan göra oss någon föreställning om. Lika lite som en stenåldersmänniska, viftande med sin stenyxa, kunde göra sig en föreställning om laserkanoner och mikrovågsugnar. I tekniskt avseende har det hänt mycket sedan dess, men i andligt avseende har vi aldrig lämnat stenåldern.

Det bekymrar mig också litegran att det verkar som om det är bara de vildaste tokliberaler som delar min åsikt om en helt fri invandring. De gör det utifrån nåt slags märkligt frihetsbegrepp. "Välkommen. Stig på. Klara dig bäst du kan."
    I motsats till: "Välkommen. Stig på. Vem är du?"

I morse läste jag en notis i Svenska Dagbladet om en skiva som släpps idag. Den heter "För dom vi skickar tillbaks". Medverkande artister är Timbuktu, Mikael Wiehe, Stefan Sundström, Laleh, Svenska Akademien och många fler. Initiativet till skivan kom från musikföreningen Slaskrock i Hjo tillsammans med Nätverket Ingen Människa Är Illegal som arbetar direkt med gömda flyktingar. Allt överskott från skivan går oavkortat till gömda flyktingar genom Nätverket.
    Jag blev nyfiken och ville veta mer. Jag bläddrade igenom andra dagstidningar (DN, Aftonbladet, Expressen, Metro och Stockholm City) utan att hitta en enda rad om skivan. Jag mailade till Slaskrock och frågade hur man beställer skivan och passade på att fråga hur skivan hade blivit marknadsförd. Hade det gått ut pressmeddelanden till tidningar och andra media? Jodå, fick jag veta, "till ungefär 250 stycken, alla stora tidningar, tv, radio etcetera..."
    Jaha. Vad är det då som tidningarna väljer att skriva om i stället? Här är ett axplock ur dagens rubriker:

Flytande lyxboende snart möjligt / Paris Hilton älskar låtsasblod i skräckis / Bli ett modelejon i storstads­djungeln / Charlotta tänker wallraffa i tv / Ljungberg ska lära barn att läsa / Hjalmar firar 30 år med jubileums­revy / Svenskt mode på fram­marsch / Så ska Leana slå i USA / Peter tar över "Så ska det låta" / Femman satsar på "homestaging" / Killar, så ska ni se ut i sommar / Fira in lönen med läckra sommarviner / Vecko-Revyns boss får eget tv-program / Paris Hilton: Jag är en snäll människa / Carina Berg pekas ut som Luuks flickvän...



Äsch, vad gör jag? Kan man göra något dummare än att klippa ihop en massa fåniga rubriker? Klart att man kan. Att skriva artiklarna, till exempel. Fast vad då? Man tjänar ju pengar på det. Det allra dummaste är väl andå att köpa skiten.

Och här kan du läsa mer om skivan eller beställa den.




22 april 2005


Att leva är att välja
O saliga val
mellan det likgiltiga
och det omöjliga

Karl Vennberg

I min förra text instämde jag i Lyrikvännens påstående (om det nu var ett påstående och om det var Lyrikvännens) att

       världen är oläsbar.

Vilket föranledde Helena Duroj, min skrivarkollega här på sidan, att komma med följande anmärkning:

       Världen är läsbar.

Vilket föranledde signaturen Maria och mig att börja filosofera och förklara att världen både är läsbar och oläsbar. Även gamle Wittgenstein åkallades. Han tyckte att vi pratade en massa strunt. (Se länken "kommentarer" ovan).
    Men vi befinner oss inte i Cambridge utan på Internet. Här får man prata precis så mycket strunt som man vill, ibland litet mer. Så jag fortsätter.

1. Lille Pityus* medlemskap

När Lille Pityu kommer till världen, sätts starka krafter i rörelse. Pappa och mamma lutar sig över honom och utbrister i lidelse­fulla frågor, exempelvis: "Var är lampan??". De viftar med armarna och pekar mot taket: "Där är lampan!!".
    Lille Pityu vill hänga med, men han kan inte prata. Det är just det allting rör sig om. Pappa och mamma fortsätter, envist och tålmodigt. Till sist lyckas de få lille Pityu att titta på lampan varje gång frågan "Var är lampan?" ställs. Då blir pappa och mamma jublande glada. De har värvat en ny medlem till familjen och, i förläng­ningen, till mänskligheten.

När lille Pityu blir stor åker han buss till jobbet. Han tittar ut genom bussfönstret och konstaterar att han har blivit fullvärdig medlem. Precis som alla andra i bussen vet han vad han ser. Han kan skilja en lyktstolpe från en parkbänk, en cyklist från en fotgängare, en duva från en tax. Han har aldrig någonsin för­växlat sitt SL-kort med ett inramat foto av mormor. Åtminstone inte utan att själv ha upptäckt sitt misstag, alltid långt innan det var dags att visa kortet för bussföraren. Kort sagt: Världen är läsbar! Halleluja.
    Om någon skulle fråga honom hur det kommer sig att han vet att det där är en lyktstolpe och det där är en tax, skulle han svara "jag vet det, därför att jag har lärt mig svenska". Jag tror att det är gamle Wittgenstein som har lärt honom det svaret.

2. Alternativa läsningar

Ungefär en procent av befolkningen i Sverige drabbas av starka psykiska störningar, psykoser och schizofreni. Det sägs att samma procentsats gäller för alla andra länder och kulturer, till och med i andra historiska tider. Vilket är märkligt. Som om det handlade om en naturkraft som oberoende av sociala och mänskliga faktorer drabbade var hundrade individ.
    Vilka drabbas och varför? Det verkar inte finnas något svar på den frågan. En psykolog jag känner har liknat detta vid det gamla kortspelet Svarte Petter. Det är ett ovanligt spel därför att det går ut på att utse en förlorare, inte en vinnare. Vi får våra kort, försöker sköta dem så gott vi kan, men till sist sitter alltid en av oss kvar med Svarte Petter på handen. Det är oundvikligt. Någon måste bli Svarte Petter och betala priset för vårt spel, vårt medlemskap.
    En procent är inte mycket men tillräckligt för att kunna konstatera att våra förnuftiga (eller vansinniga - beroende på vem man frågar) samhällsbyggen alltid har samexisterat med parallella världar. Och då pratar jag inte om science fiction-berättelsernas parallella universum. Det är häftigare än så.

Autism är ett annat sätt att vägra gå med på att världen är läsbar. Så vitt jag förstår har man inte någon fysiologisk för­klaring till autism. Eventuella fysiologiska förändringar som kan påvisas hos autistiska personer kan vara en följd av deras autism och inte en utlösande orsak.
    Autisten väljer bort de sociala samband - betydelser och emotioner - som gör oss delaktiga i det sociala livet. Lille Pityu biter ihop och vägrar att peka på lampan. Han vill inte bli medlem. Och vi som redan är medlemmar kan inte på något sätt förhålla oss till hans vägran och hans värld.
    Jo, ett sätt att förhålla oss är att försöka behandla bort hans vägran. Terapi, träning, dressyr. Man kan få autistiska barn att börja använda språket. Men något väsentligt fattas. Autistiska barn som lärt sig tala kan ställa frågor som: "Mamma, varför pratar människor?" Och på frågan "Vad skulle du göra om jag skar dig med en kniv?" svarar de: "Blöda". Vilket är ett helt korrekt svar. Men det svaret kommer inte att belönas med utmärkelsen "Månadens medlem" i vår 99-procentsklubb.

Hitom och bortom

Jag tror att de världar som schizofrena och autister vistas i finns i oss alla. Inte som självständiga världar som väntar på att bli upptäckta utan snarare som en frånvaro av allt som vi har tränats i att upprätthålla. Det är mer mirakulöst att vi är så många som kan hålla ställningarna, än att några trillar dit. Korta ögonblick av glömska och total desorientering kan ge oss smakprov på dessa världar som ständigt hotar att rasera vårt medlemskap.
    Man kan filosofera om det här hur länge som helst. Men det är bara konsten som, i sina sällsynta, mest lyckade ögonblick, kan greppa hela bilden. Den typ av konst som skapas i skär­nings­punkterna mellan våra parallella världar. En balansakt mellan medlemskapet (vår heroiska strävan efter ett meningsfullt medlemskap) och den namnlösa avgrunden.


* Pityu är en smekform av István. Men skit i det.





2 april 2005


Med anledning av debatterna
på tidskrift.nu och o-tidskrift.



Jag har en sönderläst bok med artiklar av den ungerske poeten János Pilinszky. Jag använder den som ett orakel eller som kristna använder Bibeln. Slår upp den ibland, läser några rader på måfå och hittar alltid nångonting som talar till mig just då.

Pilinszky skriver 1972:

En riktning av den moderna litteraturen hävdar att det skrivna inte är uttryck för någonting utan en självständig text liksom ett träd eller ett djur. Och vad uttrycker ett träd? Vad säger ett grässtrå? På något sätt är det ju sant. Men en litterär text - ifall den bara vill vara text - berövar sig den högst önskade rena och självständiga existensens oskyldiga möjlighet. Trädet vill nämligen inte vara bara träd.



Sedan utdelar Pilinszky dödsstöten, eller kanske nådaskottet, för den sortens formalism som endast säger sig befatta sig med språket:

Språket som inte vill vara uttryck, förvandlas till bara uttryck: en öronbedövande falsk imitation av verkligheten.



Det är det rakt motsatta som antyds med ett citat på Lyrikvännens baksida (1/05):

men klarhet behöver inte vara motsvarigheten till läsbarhet. Hur läsbar är världen?



Hoppsan. Trevligt att Lyrikvännen vill vara med i diskussionen, visserligen genom ombud och visserligen utan att vara med. Men nog är det här en markering (motto? motattack? försvarstal? debattinlägg?) i en pågående diskussion (som, i mitt fördomsfulla sinne, avgjordes redan 1972).
    Javisst, kära Lyrikvännens baksida, ert ombud har helt rätt i att världen inte är läsbar. Och? Är det ett argument för att litteraturen inte heller ska vara läsbar? Och hur kommer "klarheten" in i bilden? Hur klar är världen?
    Det är inte konstigt att man vänder sig bort från mediebruset och försöker skapa ett annorlunda, bättre brus, en sorts "själv­ständigt brus" som följer sina egna lagar. Men detta brus skapas ändå på samma nivå som det där andra, "onda bruset", som man vill frigöra sig från. Man agerar som ett trotsigt barn som stretar emot föräldrarna utan att kunna släppa mamma och pappa med blicken.
    Dessutom skapar man tekniker och stilar som det är mycket lättare att fuska i än i mer traditionella litterära framställningar. Huruvida en icke-narrativ text är genial eller fånig vet bara gudarna. Men i en mer traditionell, narrativ-kommunikativ text kan man inte slippa undan med klischéer. De syns. Det är ett riskabelt företag. Deltagarna i en poetry slam-tävling tar högre risker än den som tar fram sax och Karlssons klister och börjar klippa ihop poesi. Kylskåpspoesin är alltid "intressant". Är man mån om att framstå som "seriös poet", bör man välja tekniker som inte avslöjar att man inte är det.

Den kanadensiske poeten Christian Bök gjorde ett effektfullt framträdande på årets Världspoesidag i Stockholm. Hans läsningar av de gamla dadaisterna Hugo Balls, Hans Arps och sina egna texter präglades av scenisk professionalism. Det var imponerande och intressant - och ingenting mer.
    Utan att ha en aning om hur de ursprungliga dadaisterna lät på scenen, vågar jag mig på följande gissningar. För det första: Dadaisterna på Cabaret Voltaire i Zürich, mitt under första världskriget, var långt mindre professionella än Christian Bök. För det andra. De var mycket mer än bara imponerande och effekt­fulla. De sysslade inte med prestationer. De var upptagna med att frambesvärja en ny värld.


PS.
Och nu ligger det ett nytt nummer av Lyrikvännen i brevlådan. Ännu ett temanummer. "Vad kan dikten tillföra brevet? Och brevet dikten? När blir brevet litteratur?"
    Ruskigt spännande. Smärtpunkten, liksom.
    Jag ser fram emot ännu fler djärva temanummer. Exempelvis om det intrikata sambandet mellan poesi och vänsterhänta sportfiskare. Det ska bli kul.




5 januari 2005


Jag ber alla om ursäkt. Alla som har barn, föräldrar och vänner som dödades eller saknas i samband med flodvågskatastrofen i Asien. Men jag kan inte låta bli att undra om inte varje natur­katast­rof är en skänk från ovan till dem som inte är direkt berörda.
    En naturkatastrof av detta omfång leder min uppmärk­samhet bort från frågor som plågar mig. Frågor som borde plåga oss alla, oavbrutet, hela tiden.
    Människor fortsätter att dö i Medelhavet under sina försök att ta sig till vår kontinent. Flyktingbarn i Sverige fortsätter att hamna i psykosliknande tillstånd till följd av den behandling som vi utsätter dem för.
    Till vardags har vi mer eller mindre välfungerande bortförkla­ringar till varför det inte kan vara på något annat sätt. Men när en så tragisk och dramatisk händelse som flodvågskatastrofen tränger sig på, behöver vi inte längre bry oss om dessa frågor. Vi kan på sätt och vis slappna av. Vi kan med gott samvete glömma våra bortförklaringar och undanflykter.
    Media i allmänhet och kvällstidningar i synnerhet ägnar sig åt katastrofpornografi. Jag ser bilder på barn. Barn som kunde ha varit mina barn. De ler mot mig från foton som kunde ha varit tagna av mig. Men barnen på bilderna är döda eller försvunna.
I ena ögonblicket lekte de i sanden på en idyllisk badstrand.
I nästa ögonblick... Jag försöker föreställa mig detta nästa ögonblick. Jag tittar på bilderna igen - kan inte låta bli att titta. Hur såg alla dessa glada, avspända barnansikten ut i nästa ögonblick?
    Och naturligtvis tänker jag på mina egna barn.
    Det finns dock en stor skillnad mellan naturkatastrofer och katastrofer som vi själva framkallar. Jag har inga åsikter om naturkatastrofer. Jag känner bara en bedrövelse när jag försöker förstå de drabbades situation.
    Jag kan inte göra någonting åt själva jordbävningen. En jord­bävning har inga avsikter, den är inte ond, den inträffar bara. Jag kan inte ens hata den. Inte själva jordbävningen - eller de dumma, stendöva vågorna som rullar på och inte har något annat val.
    Men det finns katastrofer som man kan upphäva. Som uteslutande är upp till oss människor att bestämma över. Om det nu trots allt finns någon anledning att "hata" en natur­katastrof, så är det väl för att den får oss att smita ifrån våra skyldigheter.


Till sist... Expressens löpsedel i dag:

Victoria i tårar
vid kistorna i natt

Det är Sveriges mest lästa text i kväll...

Är det så illa ställt med det här landet att man kan sälja tidningar med en sådan rubrik?






14 december 2004


"Kultur" - står det högst upp på sidan med stora, svarta bokstäver.

Färgglada teckningar. Prickar, cirklar, stjärnor och julgranar i skiftande formationer. Det täcker hela sidan. Två av julgranarna har grenar som bildas av orden "Årets bästa 04". Den tredje och största granen är dekorerad med ett femtontal hängande "Årets bästa 04". Mitt på sidan ligger kvadrater, försedda med etiketter som "böcker", "dvd/spel", "skivor" och "barnklappar".

Facit längst ner på sidan:

"Årets hårda klappar. Under fyra dagar listar DN:s kritiker sina favoriter. I morgon avslöjar vi årets bästa skivor, på torsdag de bästa filmerna och spelen och på fredag listar vi barnkultur­klappar. Men först: 2004 års bästa böcker. Sidorna 8-10."


Så ser första sidan på Dagens Nyheters kulturbilaga ut, tisdagen den 14 december.

Jag glor på den. Det är tidigt på morgonen. Alldeles nyss drömde jag någon­ting. Det var spännande. Som vanligt. Nu är det borta. Som vanligt. Borta, litet snabbare än vanligt.

Jag kommer att tänka på en scen jag såg på Unga Klara för ett tjugotal år sedan. Etienne Glaser reser sig från frukostbordet, slänger sin morgontidning i golvet och trampar sönder den i vilt raseri. Han skriker att han var på bra humör alldeles nyss, när han vaknade. Men tidningen har sabbat allt.

Kultur, ja. Dessutom kostar det pengar att få hem skiten.

Men varför gnäller jag? Det är väl som det ska vara. Speciellt i dessa juletider. Tänk på Paulus och Wolf Biermanns lugnande, kloka ord:

Tron, hoppet och kärleken, dessa tre.
Men störst bland dem är penningen.




8 november 2004


Är du stolt över Östersjöns västra hälft?


"Det är inget fel att vara stolt över sitt land. Frågan är bara vad man väljer att vara stolt över", skriver Henrik Berggren i Dagens Nyheter (28 okt 04).
    Men jag har aldrig fattat det här med att vara "stolt över sitt land". Vad är det exakt som man är stolt över när man är stolt över "sitt land"?
    Jag tar hjälp av Dogge Doggelito:

"Vem vill inte vara stolt över sitt land? Och det finns mycket att vara stolt över här: vår natur, allemans­rätten, demokratin, alla barns rätt till utbildning även på hög nivå, friheten, den svenska sommaren, musiken, skärgården, fjällen, ja, listan kan bli hur lång som helst." (Aftonbladet 6 juni 02)


Jag försöker föreställa mig Dogge när han lyser av stolthet över tallskogar, Kebnekaise och Östersjön (fram till territorialgränsen mot Finland, Polen och de baltiska länderna). Men tyvärr, jag får inte ihop den bilden.

Som så ofta, vänder jag mig till Simone Weil. Hon frågar på vil­ket sätt man ska älska sitt land. Med medkänsla, svarar hon. Alla andra former av fosterlandskärlek är farliga.
    Ett land skapas av de människor som bor där. "Landet" är resultatet av våra samlade förehavanden på olika fält - arbete, kultur, idéproduktion, socialt umgänge, etc.
    När Simone Weil stillsamt utpekar medkänslan som grunden för kärleken till det egna landet, ställer hon i själva verket ett mycket strängt krav på dem som är beredda att ta hennes ord på allvar. Medkänslan i det här fallet måste omfatta alla männi­skor - ovillkorligen alla - oavsett vad de har för politiska åsikter, moraliska värderingar eller märkliga, aggressiva beteenden.
    Medkänsla är dock inte samma sak som sympati. Det handlar inte om att acceptera allt. Tvärtom. Det är först utifrån en aktiv medkänsla som man kan bemöta destruktiva saker (exempelvis rasism) och sätta hårt mot hårt. Typ Jesus och månglarna i templet.
   "Inga rasister på våra gator" - heter det på dekaler ute på stan. Men jag undrar: på vems gator ska rasister hålla till? Grannens? Eller ska de gräva ner sig i mörka hål i marken och utveckla ännu mer frustration och aggressivitet?
    Jag vet inte. Jag vet bara att Simone Weil erbjuder en bra utgångspunkt. Den enda möjliga.




2 oktober 2004


Skön morgonstund. Kollektiva ritualer på tunnelbanan. Under andaktsfull tystnad bläddrar vi i gratistidningarna Metro och Stockholm City.
    Roliga texter.
    Till exempel en artikel om Christer Ewe. Ni vet, politikern som uteslöts ur sitt parti på grund av sina begåvade generaliseringar om muslimer ("Dom är duktiga på att föda många barn och ut­nyttja vårt system").
    Christer har nu hittat nya kom­pisar. Han har anslutit sig till Sveriges pensionärers intresseparti (SPI) och ska kandidera till kommunfullmäktige i Kristianstad.
    Det roliga kommer nu. Per Linell, ordförande i SPI:s regions­förbund, kommenterar partiets lyckosamma nyförvärv:

"Valstugereportaget blåstes upp till orimliga proportioner. Christer Ewe är inte mer rasistisk än någon annan."


Intressant besked. Christer Ewe är inte mer rasistisk än någon annan. Han är precis lika rasistisk som alla andra. Jag vet inte om Per Linell i sin jämförelse avser hela svenska folket eller bara sina glada kompisar i PSI. I det sistnämnda fallet borde han ha sagt: "Vi inom PSI är inte mindre rasistiska än Christer Ewe."
    Det är ändå en lättnad att höra Per Linells försäkran om att han och människor i hans omgivning är bara så där litet måttligt rasistiska, ungefär som Christer Ewe, hela bunten. De kommer inte att gå till överdrifter. De kommer troligen inte att ge sig ut på stan och slå ihjäl muslimer. På sin höjd kan vi vänta oss en och annan motion om tvångssterilisering. Det är en ganska modest åtgärd jämfört med vad mer hängivna patrioter stundtals åstadkommit under historiens gång.

Om jag ska tro på Per Linells vittnesmål, har Janne Josefssons valstugereportage inte avslöjat några riktiga rasister, utan bara en och annan dum och klumpig politiker. Sådana som inte kan hålla masken och uppvisar allavarliga brister i upprabblandet av obligatoriska floskler om mångfald och demokrati. Dåliga politiker, helt enkelt.
    De duktiga politikerna sitter kvar.
    Go, Janne, go!




24 september 2004


"Hör estetik och etik ihop? På vilket sätt? Varför formulerar så många författare och poeter sin poetik just nu?"
    Med dessa förödande abstrakta frågor inbjöd Lyrikvännen till en diskussion om "Poesins estetik och etik". Re­sultatet blev ett semina­rium som Helena Duroj beskriver i en krönika här på sidan. (13 sept)
    Jag var med, med följande inlägg:

Några reflektioner med anledning av Lyrikvännens inbjudan till seminariet "Poesins estetik och etik"

En anmärkning om rubriken: Poesin har ingen estetik och etik. Det är poeterna, kritikerna och litteraturvetarna som har (eller inte har) sina respektive estetiska och etiska teorier av olika slag.
    Om man vill diskutera "poesins estetik och etik" kan man antingen analysera befintliga teorier eller föra en dialog utifrån sin egen estetik och etik. Jag hoppas att det är det sistnämnda som förväntas av mig och övriga deltagare. Liksom jag själv alltid förväntar mig det sistnämnda när jag diskuterar dylika abstrakta ämnen med andra människor.
    En enkel tumregel i sammanhanget skulle kunna vara att man bara i yttersta nödfall uttalar icke närvarande personers namn.


"Bra konst"

I nedanstående använder jag termen "bra konst" som ett strikt personligt värdeomdöme. En snabbdefini­tion: Bra konst är den som tar hela min person i anspråk. Den som får mig att skratta och gråta på en och samma gång. Det är min definition av kvalitet. Andra definitioner av "bra" eller "värdefull" konst - t.ex. konst som är "nyskapande", "historiskt viktig", "stilistiskt fullän­dad", etc - är jag skamligt ointresserad av.
    Jag kan säga samma sak om "poesidebatten" och om allt slags teoretiserande om poesi. Dylika debatter eller teoribyggen är endast intressanta om de bottnar i ett personligt kvalitets­begrepp.
    Enkelt uttryckt: Jag är inte litteraturvetare. Jag har inget intresse av att föra litteraturvetenskapliga resonemang och har svårt att hålla mig vaken när andra gör det.


Poetik

Min poetik är enkel: Poesi är att sammanfatta läget och att hitta fungerande besvärjelser.
    Med lika stark betoning på "sammanfatta" och "läget". Att "sammanfatta läget" innebär att man inte väjer för någonting som kännetecknar "läget". Att tolka "läget" utifrån ideologiska eller etiska aspekter är inte att sammanfatta det. Att skapa konst är således en helt amoralisk sysselsättning. Det är att ta till sig och bejaka allt som är relevant i att "sammanfatta läget".
    "Besvärjelsen" i sin tur är ett yttrande i avsikt att förändra världen. Att "sammanfatta läget" är nästan (eller kanske helt och hållet?) detsamma som att hitta en fungerande besvärjelse. Så snart världen är nedskriven har man också fått ett flyktigt fotfäste utanför världen. En sådan fast punkt som fysiker förgäves letat efter ("ge mig en fast punkt och jag skall rubba världen"). Det är en förnimmelse som inte kan införlivas i en social verklighet. En insikt om att vi har sett något väsentligt hos tillvaron. Den ligger bortom dikten. Bortom poesin. Bortom världen. Ändå finns den mitt i den, ständigt närvarande. Den måste frambesvärjas om och om igen. En flyktig mötesplats i glädje, sorg och visshet. Klart som fan att jag alltid längtar dit.


Etisk omoral

Någonstans bortom eller bakom de tillfälliga och godtyckliga anledningar som får en att sätta igång med att författa en specifik text, ligger en mer komplex motivation till att man över huvud taget skriver. En del av denna motivation bör vara av etisk natur. Det är motvikten till alla de grumliga och långt mindre ädla motiv som också finns bakom konstutövandet.
    Jag skulle vilja formulera det på ett normativt sätt: Utan en etisk grunddrift kan man inte skapa ett värdefullt konstverk. Bra konst kan inte vara inhuman.
    Sedan kommer kullebyttan. Förvandlingsnumret. Själva skapandeprocessen praktiserar nämligen den motsatta principen. Utifrån moraliska hänsynstaganden kan man inte heller skapa ett värdefullt konstverk. Skapandeprocessen är amoralisk. Dess förutsättning är maximal uppmärksamhet som endast är möjlig utifrån total amoralism, frånvaron av ideologiska eller moraliska skygglappar.
    Därav rubriken "etisk omoral" - som ett försök att samman­fatta denna paradox. Poeten är en "etisk person" som agerar amoraliskt.


Budordet

Man har dock ett ansvar när man skriver. (Har man det?) Och då finns det också ett budord som ska genomlysa skrivandets alla faser och aspekter. Det är enkelt och svårt: Du skall icke ljuga.
    Du skall icke ljuga när du väljer vad du skriver om och du skall icke ljuga när du skriver. Du behöver inte veta - men du skall icke ljuga.
    Lögn i detta sammanhang är allt som hämtas ur ett ytligt skikt av medvetandet i avsikt att skapa beräkningsbara intryck hos andra människor (dvs att skapa intryck i ett ytligt skikt i andra människors medvetande).
    Harmoni (liksom andra underbara ting, såsom lycka, kärlek, fred, rättvisa, etc) skapas inte av att skriva "harmonisk" litteratur.

Sammanfattningsvis: Poeten är en hopplös moralist som saknar moral och har ett ovillkorligt krav på sig att aldrig ljuga.




18 september 2004


"Abstrakt rap"

I går såg jag Johannes Anyurus soloföreställning "Abstrakt rap" på Dieselverkstaden i Nacka. Som den gnällspik jag är måste jag börja med att märka ord: Vad då "abstrakt"? Det fanns för fan ingenting abstrakt i den föreställningen! Allting var konkret och omedelbart.

Allting gick rakt in i hjärtat.

Det är en lågmäld föreställning - med hög intensitet. Minnesbilder, små berättelser eller scener ur filmer förvandlas, omärkligt, utan några stora åthävor, till bilder av livet självt. Glädje och sorg. Kanske mest sorg, till att börja med. En vän har dött. Andra försvinner. Men så plötsligt möter man någon som man inte har träffat på flera år och det visar sig att han har blivit dykinstruktör.

"Allting är möjligt."

Det finns bara en sak som är trist. Att föreställningen tar slut efter 50 minuter. Jag förstår hur min son känner sig när han kliver av Vikingagungan på Gröna Lund bara för att springa runt och ställa sig i kö igen. En åktur till!

På väg hem pratar någon om Johannes starka scennärvaro. Javisst. Inte en enda död sekund. Ändå känns det på något sätt oväsentligt. Som att prata om fiolbygge efter en konsert. Visst är fiolerna nödvändiga, men det som är viktigt är musiken. Jag menar, poesin.

Johannes drar ut på turné. Kolla hans turnéplan




9 september 2004


Demokratilicens

Hur kan man kalla ett land demokratiskt om demokratin bara omfattar en viss grupp människor, medan andra grupper kan behandlas hur som helst - fängslas utan att ha begått något brott och tvångsförflyttas till platser de inte vill vistas på?
    De som omfattas av demokratin är antingen sådana som har "svenskt medborgarskap" eller "uppehållstillstånd i Sverige". Människor som saknar sådana dokument kan behandlas som brottslingar och har inga demokratiska rättigheter.

Låt oss för enkelhetens skull kalla dessa dokument ("svenskt medborgarskap" och "uppehållstillstånd") för licens. Demokrati­licens. Som gör oss lyckliga licensinnehavare till auktoriserade demokratiutövare.
    Men vi borde åtminstone vara ärliga och tala om att demokratin i Sverige är restriktiv. Den gäller inte för alla. Man måste tillhöra de utvaldas skara. Det är så vi har bestämt - i god demokratisk anda. Vi vill inte att vem som helst ska komma hit och blanda sig i. De som vill göra det ska först skaffa sig någon typ av demokratilicens. Och det är naturligtvis vår demokratiska rättighet att bestämma vilka som ska få en sådan licens och vilka inte. Inte fan vill vi att folk ska komma hit och förstöra vår fina, demokratiska klubb / stam / kotteri.

Men det är underligt att vi ändå fäller stora krokodiltårar varje gång ett enskilt invandrar- eller flyktingöde exponeras i media. "Har vi verkligen inte råd att ta emot lilla Svetlana som förlorar synen om hon inte får vård i Sverige? Hur kan byråkraterna vara så hjärtlösa?". Upprörda känslor. Folkstorm. Några enstaka utvisningsbeslut rivs upp. Och då känner vi oss outsägligt goda och ädla.
    Sedan går vi och röstar på något parti som förespråkar begränsad invandring och en restriktiv flyktingspolitik (det gör de alla).
    Fy fan.
    Eller jag vet inte.
    En god demokrat ska finna sig i majoritetsbeslut även om han eller hon ogillar beslutet. Även om han eller hon avskyr beslutet. Även om han eller hon avskyr beslutet till den milda grad att det får honom eller henne att börja raljera om rymningssäkra speci­alfängelsen för svenska folket.
    Okej, jag försöker vara en god demokrat. Jag vet att föraktet för demokratiska beslut och föraktet för demokratin kan vara första steget mot diktatur och folkmord. Även om man tror sig företräda en god sak. I synnerhet om man tror sig företräda en god sak. För resten, i sådana sammanhang tror man sig alltid företräda en god sak.

Men jag undrar ändå var gränsen går. Skedde kristallnattens lynchningar i Tyskland i god demokratisk anda, därför att Hitler kom till makten genom demokratiska val?




1 september 2004


Emir Kusturicas nya film har Sverigepremiär på fredag.
    "Först kom Zigenarnas tid" - utropar affischerna. "Sedan kom Svart katt, vit katt. Och nu kommer - Livet är ett mirakel".
    Äsch. Så var det inte alls.
    Först kom Dolly Bell. Sedan kom När pappa var borta på tjänsteresa. Det är Kusturicas två första långfilmer - två underbart varma, mänskliga berättelser som ingen av hans senare filmer kan mäta sig med.

Visst kör jag på autopilot och låter mina förut­fattade meningar ta över. Men jag finner redan själva titeln olycks­bådande. En känsla av att "livet är ett mirakel" utgjorde en självklar reso­nansbotten i Kusturicas två första filmer. Inte fan behövde man påpeka det. Sedan kom alla skräniga miljonpro­duktioner, där varje rollfigur i tid och otid utropade att livet var underbart eller gjorde saker som skulle visa för oss att livet var underbart. Och ifall någon ändå hade missat det, heter nu den nya filmen "Livet är ett mirakel". Facit och varumärke.

Många andra regissörer har genomgått liknande förvandlingar. Det måste finnas någonting i filmproduktionens natur som gör att känsliga, för att inte säga gudabenådade filmskapare förvandlas till sina egna monument eller degraderas till skickliga Hollywood-hantverkare.

Den regissör som jag sörjer mest är ändå Milos Forman. Han började sin karriär med fyra underbara filmer (tjeckiska Det svarta fåret, En blondins kärleksaffärer, Det brinner min sköna och hans första amerikanska film, Taking off).
    Därefter kom deckarna.
    Med "deckare" i det här sammanhanget menar jag inte filmer som handlar om brott, utan filmer där rollfigurerna kan indelas i "hjältar" och "skurkar". Frälsaren McMurphy mäter sina krafter med syster Ratched, ondskan förkroppsligad. Gökboet är naturligtvis en mycket underhållande och skickligt berättad historia. Ändå är den bara en deckare. Forman uppnår aldrig samma närhet och värme i sin Hollywoodproduktion som i sina tidiga filmer.
    Nog kan man hamna mer snett här i livet än att bli världs­berömd filmregissör och upphovsman till filmer som anses vara moderna klassiker. Jag sörjer honom ändå.



Och därför ser bioutbudet ut som det gör

The worst thing you can say in a meeting with the studios is, "This movie I'm about to pitch you fellas, it's like nothing you've ever seen before." They immediately say, "Well, in that case, get the fuck out of here." You sell a movie by its bloodlines, like you sell a racehorse. You tell them, "This is sired by Die Hard out of Do the Right Thing." Or, "It's The Crying Game meets Jurassic Park, dinosaurs and transsexuals."

Richard Price, författare

(ur Agamemnon No2
www.agamemnon.se )






9 augusti 2004


Rymningar

Björn Linell skriver i Dagens Nyheter (8 aug) att justitieministern prat om ett rymningssäkert specialfängelse påminner honom om diskussionen kring slutförvaringen av kärnavfall. Det gäller att dra en säker gräns mellan "oss" och "dom". Talibaner, terrorister, våldsverkare och polismördare tillhör arten "andra" som inte vill anpassa sig. "Slutförvaring nästa."

Det är en bra jämförelse - och en ganska snäll sådan. När Björn Linell säger ordet "slutförvaring" förs mina tankar direkt till en annan beprövad lösning. Den slutgiltiga.

Två dagar tidigare har samma tidning (Dagens Nyheter - inte Expressen eller Aftonbladet) en spalt som löper över tre sidor. De har valt att kalla den en enkät. Femton "vanliga människor" har uppmanats att le i en kamera och ge svar på följande frågor:

1/ Vad tycker du om det som hänt?
2/ Vad ska man göra åt det?

Några klipp ur svaren:

1/ För jävligt (4 ggr) Skrämmande (2 ggr) Fruktansvärt Läskigt Konstigt Skandal Förskräckligt

2/ Passa dem bättre Striktare Hårdare (2 ggr) Skärpning (2 ggr) Högre säkerhet Bättre koll (2 ggr) Tuffare

Enkätens tredje fråga är så korkad att jag inte ens vill ironisera över den. Den lyder så här: Bör justitieministern avgå?

Nej, jag har egentligen ingen lust att säga någonting om rymningarna eller om uppståndelsen kring dem. Utom att jag blir spyfärdig. Av uppståndelsen alltså.

"Svenska folket är upprört", säger en politiker i teve. Han har säkert rätt och jag måste ännu en gång konstatera att jag är nån sorts freak som inte tillhör svenska folket. Jag borde ju vara upprörd. Allt regnande, till att börja med. Sedan detta.

"Gripna" - står det på löpsedlarna idag. Dagens Nyheters första sida har en stor bild på en av rymlingarna som förs bort av polisen. "Flykten slutade i villaträdgård", lyder rubriken. Ordningen är återställd.

Under tiden dör människor i sina försök att ta sig till vår kontinent. Småbarn i Sverige mår fysiskt och psykiskt dåligt därför att de måste hålla sig undan polisen och myndigheterna. Deras föräldrar har begått det fruktansvärda brottet att söka asyl i det här underbara demokratiska landet.

Jag glor på dataskärmen. Försöker komma på nåt smart. Men jag kommer bara på riktigt fula ord.

Kan man bygga ett rymningssäkert och ljudisolerat specialfän­gelse åt svenska folket och redaktörerna på Dagens Nyheter? Apropå vi och dom.




29 maj 2004


Haren stannar upp i flykten och vänder sig mot jägaren:
   "Låt oss sudda ut gränserna. Låt oss bli jämlika!"
   "Är du dum eller nåt?" frågar jägaren och skjuter.
   Nog är jag litet dum eller nåt, tänker haren och dör.

Apropå ingenting.

Den här webbplatsen heter estradpoesi.com - vilket är litet bekymmersamt. Jag pratar ju alltmer om att sluta dra konstiga gränser mellan "estradpoesi" och "bokpoesi". Och över huvud taget ta bort alla fula gränser. Bort, bort, bort. Men det är lättare sagt än gjort. I väntan på bättre tider eller möjligen i väntan på att mitt bättre jag tar över, fortsätter jag med lite gränsdragningstjafs.

Till exempel så här: Det är tröttsamt att hela tiden behöva försvara estradpoesin som konstform. Det idiotiska i samman­hanget är att estradpoesin, som Andreas Björsten påpekar i en artikel här på sidan, inte alls är någon ny konstform. Den är urgammal - även om trendiga benämningar som "livepoesi", "spoken word" eller "estradpoesi" försöker indikera att det rör sig om något "nytt" och "häftigt".
    Det som är "häftigt" är vanligen det minst intressanta i sammanhanget. Men det är just det som sticker i ögonen och skapar motvilja hos dem som aldrig har bemödat sig om att vara "häftiga" eller ens förstått poängen med att vara "häftig". (Med all rätt! Det görs aldrig något bra endast utifrån målsättningen att vara "häftig").

"Muntlig poesi" är kanske ett bättre samlingsbegrepp. "Poesi som framförs muntligt", helt enkelt.
    Varför skulle man behöva försvara muntlig poesi? Egentligen borde det vara tvärtom. Det är bokpoesin, den skrivna poesin som borde försvaras. I ett längre, historiskt perspektiv är bok­poesin rena rama säsongsvaran. Den har bara funnits inom en viss kultursfär och inom en begränsad tidsperiod. Man kan också tillägga att en ny diktsamling i dagens Sverige troligen är den mest marginaliserade kulturprodukt som finns.
    Muntlig poesi däremot är mycket äldre än både boktryckar­konsten och andra bevarade textdokument.
    Hur är det möjligt att denna vördnadsvärda gamling - den muntliga poesin - gång på gång måste försvaras gentemot den lilla uppstickaren, barnbarnsbarnet bokpoesin?
    Det handlar naturligtvis om skillnader i status och anseende.
    Men varför har de här två konstgrenarna olika status och anseende?
    Den ena verkar vara lättsam och enkel, medan den andra verkar vara tung och seriös. Gissa vilken är vilken.
    Jag har hört människor säga:
    "Det är svårt att skriva en bok. Men vem som helst kan hoppa upp på en scen och börja gapa."
    Det här påståendet är lika korkat som dess motsats:
    "Det är svårt att framföra en text. Men vem som helst kan låsa in sig i ett mörkt rum och krafsa ihop en bok."
    Nej, sådana generaliserande estetiska graderingar är bara fåniga.
    Jag tror att den stora skillnaden ligger i att bokpoesin utgör en befintlig bransch, med allt vad det innebär. En näringsgren. En födkrok för ett antal däri verksamma individer - poeter, förläggare, kritiker. Det ligger i näringsutövandets natur att försvara den egna näringen.
    Poesibranschen bär sig inte ekonomiskt. Den är beroende av vår tids mäktiga mecenater - kulturbyråkraterna som utdelar bidragspengar. Jag vet inte hur turerna går när man beviljar penningmedel för att upprätthålla denna ekonomiskt sett livs­odugliga bransch. Men poesibranschens produkt - boken - är viktig i sammanhanget. Statligt litteraturstöd ges bara till böcker (och detta stöd är helt avgörande för de små förlagens överlev­nad). Författare som inte publicerar böcker kan inte heller räkna med stipendier och dylikt.
    Tron på den egna branschen (har man något val?) utgör underlaget för allt kultiverat tjafs om "poesi".

Nu vet jag inte vart jag vill komma med det här resonemanget. Men så mycket kan jag säga att jägaren har större chanser att dö av ålderssvaghet än haren. Om ni förstår vad jag menar. Jag gör inte det.

"Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta." - tyckte en obehag­ligt vältalande herre vid namn Esaias Tegnér på 1800-talet.

Men vad är det för fel med det dunkelt tänkta?




18 maj 2004


"Den andra tåren"

Jan Eklund citerar ur Milan Kunderas Varats olidliga lätthet i en artikel i Dagens Nyheter (17/5):

"I kitschens rike härskar hjärtats diktatur."

Javisst. Kitschens rike är grymt och lockande. Vem kan värja sig mot kitsch? Hur skulle man kunna värja sig mot "hjärtats dikta­tur"? Det är klart att jag alltid får tårar i ögonen när jag tittar på Lilla huset på prärien. Det hade varit enklare att leva i en tid då man förväntades stortjuta varje gång man såg konst.

Jan Eklunds artikel får mig att minnas hur förtjust jag var för några år sedan när jag läste Kunderas resonemang om kitsch.
    Kundera säger att kitschens ursprungliga innebörd är "skitens absoluta förnekande". Som ett exempel på detta beskriver han "den kommunistiska kitschen" och dess modell: första majfesten då hela folket ger sig ut på gatorna för att tåga förbi en läktare där de politiska ledarna vinkar och ler hela dagen lång.
    Jag minns min barndoms färgglada förstamajtåg i Budapest. Mina förväntningar och min ständiga undran om jag, väl framme vid startplatsen, skulle tilldelas en ballong (vilket var det vanli­gaste), en liten, röd pappersflagga, en skylt med texten "Leve freden!" eller rentav en riktig flagga i rött tyg.

Kundera skriver:

Tågets tysta, oskrivna slagord var inte "Leve kom­munismen!" utan "Leve livet!". Den kommunistiska politikens styrka och list låg i att den hade lagt beslag på det slagordet. (s.278)

Ett tiotal år senare ser Sabina, en av karaktärerna i boken, en amerikansk senator som betraktar några lekande barn på en gräsmatta.
    "Titta på dem!" säger senatorn. "Det här kallar jag lycka."
    Och Sabina konstaterar att senatorn, när han säger detta, "log på exakt samma sätt som de kommunistiska statsmännen, när de likaledes leende medborgarna tågade förbi".

Kunderas facit:

Kitschen lockar fram två tårar av rörelse i snabb följd. Den första tåren säger: Vad det är vackert med barn som springer på en gräsmatta.
    Den andra tåren säger: Vad det är vackert att tillsammans med hela mänskligheten röras av barn, som springer på en gräsmatta!
    Bara den andra tåren gör kitschen till kitsch. (s.280)

Kunderas resonemang får mig att tänka på alla fina poesiupp­läsningar som jag har bevittnat. Evenemang vars outtalade "tysta, oskrivna" slagord har varit: Det är fint med poesi!
    Eller, för att komma till Kunderas andra tår: Vad det är vackert att tillsammans med hela mänskligheten röras av poesi!
    Den andra tåren.

Hur bryter man sig ut ur poesivännernas kvävande samför­ståndsritualer? Det är svårt att lyfta sig själv i håret. Däremot kan man använda sig av annorlunda ritualer. Poetry Slam är en sådan ritual. Det är ett utbrytningsförsök. Poesin tvingas in i en hednisk och respektlös form - en tävling!
    Det funkar.
    Förutsatt att man förstår att Poetry Slams existensbe­rättigande ligger i det faktum att man stundtals glömmer bort tävlingen och de absurda ritualer som omger den.

Nej, nu får jag skärpa mig! Vad är det här för dumheter? Det här kan man säga om vad som helst. Allting funkar när man stund­tals glömmer bort ……… (välj lämplig rubrik) och de absurda ritualer som omger den.
    "Annorlunda ritualer" är inte svaret på frågan. Det finns inga organisationsformer som upphäver kitschen. Poetry Slam har sin egen kitsch. Kitsch är för mäktig för att administreras bort.

Och om du förfasar dig över dina egna tårar när eftertexterna av Lilla huset på prärien rullas upp i rutan, trösta dig med och finn fred i Kunderas ord:

Fastän Sabina blir rörd av den sången, tar hon inte sin rörelse på allvar. Hon vet alltför väl att sången bara är en vacker lögn. Så snart kitschen uppfattas som den lögn den är, förvandlas den till icke-kitsch. Den mister sin auktoritära kraft och om man blir rörd av den, blir man det som av vilken annan mänsklig svaghet som helst. För ingen av oss är en övermän­niska och ingen går helt fri från kitsch. Hur starkt förakt vi än må hysa för kitschen, hör den till människans villkor. (s.286)


(sidohänvisningarna avser pocketutgåvan av "Varats olidliga lätthet")





27 mars 2004


Rönnbärsmalar och poeter

Våra kloka och flitiga vetenskapsmän har gett oss ett omfat­tande klassificeringssystem för att vi ska kunna hålla ordning på alla levande organismer som befolkar vår planet. Riken, stammar, klasser, familjer, släkten, och arter omsluter varandra i en noga fastställd hierarkisk ordning likt kinesiska askar. Jag ger ett exempel:

STAMMEN leddjur innefattar uppskattningsvis 10 miljoner arter. Insekter är en ÖVERKLASS inom stammen leddjur och består av 940 000 kända arter. En KLASS inom insekter heter egentliga insekter. Fjärilar är en ORDNING inom klassen egentliga insekter och innefattar 150 000 arter. Zygaenoidea är en ÖVERFAMILJ inom ordningen fjärilar och innefattar nio FAMILJER. En av dessa familjer heter spinnmalar och består av 1 000 ARTER. En av dessa arter heter RÖNNBÄRSMALAR. Och därmed har vi kommit till en inte längre delbar enhet - arten rönnbärsmalar. Jo, för resten. Naturligtvis kan vi gå ännu längre och peka på enskilda INDIVIDER inom arten rönnbärs­malar. Exempelvis rönnbärs­malen ÖRJAN och hans kära hustru ULLA-BRITT. Men sedan är det verkligen stopp.
    Från det andra hållet ser det ut så här:
    Örjan och Ulla-Britt hör till arten rönnbärsmalar, i familjen spinnmalar, i överfamiljen zygaenoidea, i ordningen fjärilar, i klassen egentliga insekter, i överklassen insekter, i stammen leddjur, i djurriket Animalia.
    Så det så! Jag hoppas att jag har fått med allt. Annars ber jag Örjan och Ulla-Britt om ursäkt.

När vi uttalar ord som "gnagare", "blötdjur" och "rönnbärsmalar" bör vi känna djup respekt och vördnad för de hundratusentals naturforskare som sett till att gnagare, blötdjur och rönnbärs­malar intagit sina rätta platser i skapelsen.
    Klassificeringssystem av den här typen förekommer emellertid inte i vilt tillstånd ute i naturen. De uppstår endast i människors huvuden. Och de kan se ut hur som helst. Människors huvuden. Och klassificeringssystemen.
    I det gamla Kina hade man helt andra uppdelningar. Några "gnagare", "blötdjur" och "rönnbärsmalar" ville man inte veta av. Däremot hade man kategorier som "Kejsarens djur" och "Djur som just badat".
    Jag gillar speciellt den sistnämnda kategorin: "Djur som just badat"! Så befriande praktiskt och opretentiöst! Det innebär att gamla kinesiska sumpbävrar och chinchillaråttor inte var dömda att tillbringa sina liv med stämpeln "GNAGARE" på pannan. I stället kunde de ge sig ut på spännande klassresor kors och tvärs genom klassificeringssystemet. "Djur som just badat" blev ju torra efter ett tag och förvandlades till "Djur som badade i morse". Senare, beroende på sina hygieniska vanor, kunde de avancera till "Djur som inte har badat på tre månader". Sedan kunde de lärda tvista om huruvida nästföljande kategori borde heta "Djur som stinker" eller "Djur som bör bada snarast".

Ett sådant klassificeringssystem ställer höga krav på den som tillämpar det. Det kräver uppmärksamhet, flexibilitet och närvaro.
    Ingenting är givet. Allting är möjligt. Världen står öppen.
    Man försöker se det som faktiskt händer, i stället för att se det som man i förväg har bestämt ska hända. En svartmuskig herre behöver inte nödvändigtvis, vid första påseendet och en gång för alla föras in i kategorin "Hustrumisshandlande och barnagande terrorist i begrepp att spränga Kaknästornet".

Lyckliga kinesiska djur får mig att tänka på begrepp som "estradpoet" och "bokpoet". Det är svårbegripliga abstraktioner som inte existerar någon annanstans än i mitt huvud. För att inte tala om ordet "poet"! Vad tusan betyder det? Någon som skriver dikter hela tiden? Gör aldrig något annat? Aldrig går på gatan, aldrig köper filmjölk, aldrig äter choklad, aldrig tittar på teve, aldrig stryker på katten, aldrig hoppar hopprep?
    Aldrig just har badat? Aldrig kejsarens djur? Bara dikter? Hela tiden? Livet ut?
    Det är synd om Poeter, Gnagare och annat oknytt.

Fast jag vet inte. Vem fan vill vara Kejsarens djur?




18 mars 2004


Mitt golv eller ditt tak?

Författarcentrum arrangerar på söndag sin traditionella, årliga poesidag i Stockholm. Den heter numera Världspoesidagen och äger rum, sedan fyra år tillbaka, den 21 mars.
    Konstnärlig ledare i år är Helene Rådberg. Så här skriver hon inför evenemanget:

"I Sverige har den skrivna poesin, samtalet mellan två människor, under en tid fått stå tillbaka för den talade, tävlande och snabba poesin. Årets Världs­poesidag ska därför ha sitt centrum i de poeter som envist fortsätter att föra detta mer och mer undan­skymda samtal." (läs mer på Författarcentrums webbsida)


Jisses. Jag känner mig träffad på en massa olika sätt.

Dels personligen. Man är väl egotrippad.
   Jag får svar på tal - tänker jag. Jag hade nämligen äran och nöjet att vara konstnärlig ledare för förra årets Världspoesidag. Prog­rammet hade då ett starkt inslag av så kallade estrad­poeter.
    Men programmet hade ett lika starkt inslag av så kallade bokpoeter. Väletablerade sådana.
    Det var just meningen. Att åstadkomma en blandning. Och den fungerade utmärkt. Ingen av de deltagande poeterna presenterades som "estradpoet" eller "bokpoet". De var poeter, kort och gott. När Daniel Boyacioglu klev upp på scenen direkt efter Kristina Lugn förstod jag att kvalitén i ett sceniskt framförande inte har någonting att göra med huruvida någon anses vara en "estradpoet" eller inte. Kristina Lugn är inte en "sämre estradpoet" än Daniel. Jämförelsen är omöjlig och onödig. Gränsdragningen är meningslös.


Dels för att jag inte är mindre intresserad av dessa "undanskymda samtal" än någon annan. Min poesiuppfattning och mina starkaste poesiupplevelser kommer från sådana "undanskymda samtal". Från gamla böcker. Från dikter av poeter som har varit döda sedan länge. Problemet är bara att jag nuförtiden väldigt sällan hamnar i sådana "undanskymda samtal". Jo, för all del, jag kan alltid plocka fram mina klassiker och konstatera att samtalet pågår, lika intensivt som någonsin. Men den allra största delen av den nyskrivna poesi som jag möter tycks fullkomligt skita i mig som potentiell samtalspartner. Den glömmer tilltalet. Eller struntar i det. (Om det nu inte är så att det är jag som är oförmögen att hitta det. Jag borde bestämma mig nån gång.)
    Samtal är samtal. Undanskymt eller välbelyst, det kvittar. Antingen etableras det ett samtal eller inte. Det är kvalitén i samtalet som är avgörande. Skitsamma om det utspelar sig i en mörk kammare mellan två personer eller på Globen. Samtalet på Globen blir inte mindre intimt - om det är ett äkta samtal.


Dels för ett svindlande perspektivbyte.
    Jag har i åratal upplevt att starka, begåvade poeter som jobbar häcken av sig på scener runtom i landet har "fått stå tillbaka" för poeter som är duktiga på att producera diverse tryckprodukter. Medlemskap i organisationer som Författar­förbundet och Författarcentrum förunnas fortfarande endast de sistnämnda. En poet ska ha publicerat böcker för att han eller hon ska accepteras som poet av branschorganisationerna.
    Men när jag läser Helene Rådberg förstår jag plötsligt att man kan uppleva precis samma sak, samma marginalisering och underläge, fast från "andra hållet". Poesin som tryckprodukt - det undanskymda samtalet - har "under en tid fått stå tillbaka för den talade, tävlande och snabba poesin". Det är en ganska komisk men väldigt nyttig upptäckt att inse att andra kan uppleva det på det sättet. Och ännu en påminnelse om att vi borde strunta i onödiga gränsdragningar och ägna oss åt mer väsentliga saker.



Värdspoesidagen på Mondo, Medborgarplatsen
Söndagen den 21 mars, kl 17.00
Medverkande: Mattias Alkberg, Ylva Eggehorn, Göran Greider, Anna Jörgensdotter, Åsa Maria Kraft, Inga-Lina Lindqvist, Moder Jords Massiva, Ulf Karl Olov Nilsson, Fredrik Nyberg, Sara Stridsberg, Sara Villius, m.fl.






10 mars 2004


Det finns ett citat av Simone Weil som jag alltför ofta har anledning att trösta mig (och smickra mig) med:

Av två människor utan erfarenhet om Gud står kanske den honom närmast som förnekar honom.

I söndags fick jag vara med och läsa dikter på Romantiska Förbundets litterära matiné i Villa Novilla på Skansen. Värdinnan för evenemanget, Helena Leijd, skrev efteråt på webbsidan www.lyriska.nu om reaktionerna bland de närvarande. Delar av publiken "blivit chockerade av några poeters brutalitet i sina ordval. Svordomar, det passade inte in i Romantiska Förbundet sades det. István Molnár blev anklagad för att ha hädat Gud".

Hm. Lakoniskt och dramatiskt. Hädat Gud. Det är nästan litet smickrande att bli tillskriven sådana djävulska intentioner. Eller, tja. Jag vet inte. Måttligt smickrande. Man kan ju inte säga att i dagens läge är det särskilt originellt eller modigt att "häda Gud".
    Jag undrar också om man över huvud taget kan häda någon som man inte tror på? Jo, det kanske man kan. Men det är ungefär lika poänglöst som att ställa sig framför en plansch av Mike Tyson och hota den med stryk.
    Däremot kan man sakna saker och ting. Det kan man verkligen.
    Sin nyckelknippa till exempel. Man upptäcker att den är borta. Just när man måste iväg någonstans. Oj. Vad gör man då? Jo, man börjar leta efter den. Man letar... och letar och letar och letar... Och man blir alltmer irriterad och otålig om man inte hittar den... Och sakteligen börjar man förbanna föremålet ifråga. Rentav häda det. Var i helvete ligger de där satans förbannade helvetesjävla nyckeljävlarna?! Typ.
    Nog har nycklarna ingen anledning att känna sig hedrade när de är omnämnda på detta viset. Men de är åtminstone omnämnda. Riktigt ordentligt omnämnda. Och de fortsätter att vara omnämnda. Ända tills de blir upphittade.
    Svordomarna i det här fallet var ett uttryck för djup och innerlig saknad.

En förlorad nyckelknippa och Gud - det är ungefär samma sak (om ni förlåter mig den hädiska liknelsen).

Det finns bara en typ av anklagelse som jag är beredd att ta till mig i detta fall: Att mina svordomar inte är tillräckligt starka, tillräckligt högljudda, tillräckligt ihärdiga.




1 mars 2004


"Det är litet segt i början. Men sedan blir det fantastiskt!"
    Jag har hört det många gånger om olika böcker. Sagan om ringen till exempel. "Du ska ha lite tålamod i början."
    Men jag har inte tålamod. Jag vill inte ha tålamod. Varför ska jag läsa en text som kräver att jag ska ha tålamod?
    En text ska gripa tag i mig från första början. Annars finns det ingen anledning att fortsätta läsa den.

Det gäller i ännu högre grad för poesi.
    Jag är en usel läsare. Min statistik ligger ungefär på 1:20. Av tjugo dikter som jag börjar läsa, orkar jag läsa färdig, på sin höjd, en. Övriga nitton lämnar jag efter några rader, när jag förstår att jag antingen inte begriper vad det handlar om eller inte tycker att det angår mig.
    Dikten ska omedelbart ta tag i en. Jag vill känna det som Lotta Engberg säger att poesi handlar om, nämligen att "någon lägger sin hand mot mitt hjärta" (eller om det nu var Bruno K Öijer som sa det).

Jag springer mycket på poesiuppläsningar, just för att jag är en usel läsare. Jag har säkert missat många bra poeter, därför att de inte uppträder med sina texter. Men jag har sett och hört de allra flesta av de för tillfället mest uppburna poeterna. Många av dem flera gånger. Några av dem smärtsamt många gånger.
    Scenen är grym. Där avslöjas de som på ett eller annat sätt vägrar att "lägga sin hand mot mitt hjärta". Vilket är naturligtvis en följd av att de inte lägger sin hand mot sitt eget hjärta heller. Utan bara "leker litteratur". Leker poesi. Handelsresande i ord. Branschfolk.

Man lär sig branschens regler och terminologi. För överlevnad och avancemang. Sedan leker man att man är poet, kritiker, förläggare, tidskriftsredaktör eller poesiälskande allmänhet. Och det märkliga inträffar att man på allvar börjar tro att man är poet, kritiker, förläggare, tidskriftsredaktör eller poesiälskande allmänhet. Och i samma ögonblick inträffar miraklet: man blir poet, kritiker, förläggare, tidskriftsredaktör eller poesiälskande allmänhet.
    Frågan är vem som har makten och vem som bestämmer.
    Vem som lyckas med att övertyga andra om att det är "fin och viktig poesi" man sysslar med och inte alls, ack nej, inte alls självförhärligande firmafester.

- När jag använder ett ord, sade Humpty Dumpty i ganska högdragen ton, betyder det just det jag vill att det ska betyda - varken mer eller mindre.
- Men frågan är, sade Alice, om man kan få ord att betyda olika saker.
- Frågan är, sade Humpty Dumpty, vem som bestämmer. Så enkelt är det.

När människor i andra branscher - film- och musikfolk till exempel - firar sina fester, handlar det om tusentals yrkesverksamma personer vars produkter konsumeras av miljontals människor runtom i landet. Då finns det anledning att vifta med guldbag­gar, grammisar, rockbjörnar och allt vad de heter. Och förklara, i tal efter tal, hur gränslöst underbart allting är.
    Poesins branschfester är annorlunda. De är helt beroende av att det finns sisådär sjuttiotre eller i bästa fall trehundraelva personer som är beredda att ha det hur jävla tråkigt som helst i utbyte mot att få höra vilken fin och viktig sak de är delaktiga i.
    Jag klandrar inte Humpty Dumpty. Han kör sitt race. Han har alltid rätt - åtminstone så länge som vi sitter där med glittrande ögon och låter honom bestämma. Låter honom få oss att tro att vi gör en kulturgärning.

Nog har jag redan sagt att "poesins vänner" är poesins värsta ovänner? Jodå. Klicka bara. Jösses, vad jag tjatar.




29 februari 2004


Jag skriver dikter för att hitta fungerande besvärjelser. Det är den enda hållbara och meningsfulla anledningen som jag kan komma på. Andra anledningar som finns är tillfälliga. Mindre hållbara.
    En besvärjelse är ett yttrande i avsikt att förändra världen. Besvärjelsen uppstår av situationens nödvändighet och grundar sig på kunskaper om världen.
    Den förutsätter att man är närvarande i världen. Lär känna den. Bejakar den. Riktar sin maximala uppmärksamhet mot den.
    En besvärjelse är någonting som rimmar med världen. Den griper tag i hela världen, införlivar den, sätter etiketter på den, kontrollerar den. På samma gång pekar den mot alternativa världar. Frambesvärjer en ny ordning.
    Det är fan så förmätet att påstå sig skriva besvärjelser! Fast det har jag inte heller påstått. Jag har bara sagt att jag skriver för att "hitta fungerande besvärjelser". "Skriva" och "hitta" - det är inte samma sak.

Här är en dikt jag gärna hade velat skriva:


Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.


I samband med besök i skolor har jag ibland läst den här dikten för eleverna och frågat vad de tyckte att dikten handlade om. Oftast får man "realistiska" förklaringar. Jo, texten handlar om ett barn som har skickats iväg för att handla men tappat bort sin inköpslista. Han är ledsen. Han kanske får stryk om han inte kommer hem med rätt varor. "Men varför barfotabarn?" - envisas jag.
    "Jo, det är ett fattigt barn för länge sedan."
    "Nej, det är ett barn i ett fattigt land."
    "Nej, det är ett barn som har sommarlov på landet."

Nämen visst. Varför inte?
    Om det inte vore för det där lilla, förargliga "åter" i tredje raden. Som upphäver alla "realistiska" tolkningar.

"Så sitter du åter på handlarns trapp".

Vad då "åter"? Handlar den här dikten om ett extremt slarvigt barn som alltid tappar bort sina inköpslappar? Åter och åter och åter? Fy, så jobbigt. Ropa på doktor Phil.
    Nej, så realistiska får vi väl ändå inte vara. Det lilla "åter" (i högre rad än det symboltyngda "barfotabarn i livet") lyfter dikten ur sin vardagsrealistiska inramning och gör den till någonting mytiskt. Det är detta "åter" som gör dikten till en fungerande besvärjelse, en sådan som jag aldrig tröttnar på.
    Just det. Det är också en av egenskaperna hos en fungerande besvärjelse: Man tröttnar aldrig på den.
    Men vari består det magiska? Var finns överskridandet, förändringen och den alternativa världen (som jag hävdar är både ett syfte och en egenskap hos en fungerande besvär­jelse)?
    Jo, det ligger i själva det faktum att man har tilltalat världen, att världen är nedskriven, att den har stöpts i en text. I samma ögonblick man inser detta, har man också fått ett flyktigt fotfäste utanför världen. En sådan fast punkt som fysiker förgäves letat efter ("ge mig en fast punkt och jag skall rubba världen"). Det är en förnimmelse som inte kan införlivas i en social verklighet. En insikt om att vi har sett något väsentligt om tillvaron. Den ligger bortom dikten. Bortom poesin. Bortom världen. Ändå finns den mitt i den, ständigt närvarande. Den måste frambesvärjas om och om igen. En flyktig mötesplats i glädje, sorg och visshet. Klart som fan att jag alltid längtar dit.



Besvärjelse:
"yttrande av i regel formaliserade ord eller meningar som antas kunna hindra eller skydda mot ondska, olycka, sjukdom eller angrepp från övernaturliga makter. Besvärjelser är kända i alla kulturer och är sannolikt lika gamla som själva språket. De grundas på föreställningen att själva yttrandet har en direkt och konkret effekt i sinnevärlden; de utgör en av många tekniker med vilka man söker kontrollera människans sociala, naturliga och övernaturliga omgivningar. Besvärjelser anförtros ofta åt religiösa specialister, t.ex. präster, munkar, medicinmän eller schamaner."
(Nationalencyklopedin)





14 januari 2004


Mordet på Anna Lindh
DEL 2: Mördaren och rättegången


"Hela världen följer dagens rättegång" - skriker löpsedlarna idag. Men lika lite som jag förstod traumat över att mördaren var okänd, förstår jag nu intresset för hans person och rättegången mot honom.
    Det finns inget intressant eller spännande hos en galning som lever ut sin aggressivitet. Åtminstone inte jämfört med oss andra som har utvecklat tusentals olika sätt att tygla vår aggressivitet och bemästra vår galenskap. Det är spännande och intressant.
    Hur kommer det sig att vi aldrig slår ihjäl några politiker eller andra människor som vi ogillar?
    Det är intressant. Det är en stor gåta.




22 november 2003


Ett leende - typ Helsingborg -76
(apropå europeiska årtal... läs Helenas krönika 13/11)


Får man göra så? Får man verkligen göra så?
    Den unge mannen vet inte riktigt om han får göra så. Han gör det ändå. Han står vid sidan av den förbipasserande strömmen av människor och väljer ut några att prata med. Han väljer endast människor med "icke-nordiskt utseende". Och han ställer alltid samma fråga:
    "Ursäkta… Är du svensk?"

Året är 1976. Vid färjan i Helsingborg har man just infört passkontroll för resande från Danmark. Kontrollen gäller naturligtvis endast icke-nordiska medborgare. Någon personal som skulle sköta den nya arbetsuppgiften fanns inte. Man löste problemet genom att extraanställa studenter. Den unge mannen är civilklädd, försedd med en liten namnbricka och ser ut som en student.
    Men det finns en sak som definitivt skiljer honom från hans gränsvaktskolleger världen över.
    Han ler - oavbrutet.
    Hans leende är blygt, besvärat och ursäktande. Nästan litet skamset. Han balanserar i en gråzon mellan två världar. Så här i efterhand ser jag hans leende som sinnebilden av en gräns mellan två motsatta bilder av Sverige.
    Den första bilden har att göra med illusionen av ett tolerant, öppet och nyfiket samhälle. En bild jag en gång i tiden så gärna ville tro på. Den andra bilden är dess motsats - ett slutet samhälle där människor undviker att ta personligt ansvar.
    Den unge mannen med den hastigt tillverkade namnbrickan och det besvärade leendet är den felande länken. Han trivs inte riktigt med sitt nya jobb. En del av honom säger att han borde ägna sig åt något annat. Han verkar ha en känsla av att han gör någonting som kanske inte är helt och hållet… RÄTT.
    Vad den andra delen av honom säger, vet jag inte.
    Jag undrar också hur lång tid det tog innan det där leendet försvann från hans ansikte. Sånt kan gå fort.

Nästa gång jag åker samma väg är personalfrågan löst. Jag möter tre uniformerade passkontrollanter och inte tillstymmelsen av ett leende. Varken ett blygt, ett besvärat, ett ursäktande eller - allra minst - ett skamset sådant.
    Varför skulle de skämmas? De gör sitt jobb. Verkställer ett beslut som har fattats i god demokratisk ordning, i ett demokratiskt samhälle.
    Och allting i detta samhälle - med eller utan det där skräckinjagande leendet - jag menar allting är tyvärr möjligt.




13 september 2003


Anna Lindh dog i förrgår. Alla säger nu att det är viktigt att man snabbt hittar hennes mördare. Vi får inte ännu en gång hamna i samma trauma som efter mordet på Olof Palme. I DN berättar människor jag högaktar (bl.a. Suzanne Osten, Peter Englund och Kristina Lugn) om traumat över att mördaren är okänd och att vi inte vet någonting om hans motiv.

Men jag förstår inte vad det här traumat består av. Jag finner inget traumatiskt i att jag inte vet vem som har gjort det och varför. Det får bli ett trauma för polisen.

Det traumatiska ligger i själva det faktum att detta har hänt. Att någon har gjort detta. Oavsett vem och varför.

Jag har en känsla av att vi bara försöker komma undan när vi snabbt vill få ett svar på frågan "vem och varför". Det ska helst vara en specifik galning - en så pass specifik galning att det ska stå fullkomligt klart för oss att vi inte har någonting med detta vansinnesdåd att göra. Eller med något annat vansinnesdåd.

Våra bilar blir aldrig fjärrstyrda av en främmande, mystisk kraft.

Nej, sådant händer bara med deras bilar. Galningarnas bilar. Och vad kan vi göra åt det? Ingenting. Det får bli ett fall för psykvården eller annan ansvarig myndighet.

Samma sak hände för två år sedan den 11 september. Samma hysteri. "Vem har gjort det? Hitta de skyldiga! Hitta dem snabbt! Bestraffa! Krig mot terrorismen! Den som inte är med oss..."

Det stora traumat, redan då, var något annat. Det var att en sådan handling över huvud taget hade ägt rum. Att det fanns människor som hyste så starka känslor mot vårt politiska och ekonomiska system att de var beredda att offra sina egna och andras liv för att bekämpa det.

Varför?

Det finns naturligtvis många olika sorters "därför att....!". Västerlandets skuld kan beskrivas på många sätt. Men vår största skuld idag är ändå att vi inte på allvar ställer oss frågan "varför". Vi frågar i stället hur vi ska kunna skydda oss bättre.

Vansinnesdåd är just vansinniga. Och utövarna är vansinniga i den betydelsen att de i sitt handlande inte följer principer som är begripliga för oss. Men den frustration, ilska och aggressivitet som vansinnesdåden bottnar i borde inte vara främmande för någon. Och inte heller den isolering, utsatthet och utanförskap som man kan bli försatt i eller försätta sig själv i, här och nu, i vårt samhälle. Och som i förlängningen kan leda till "vansinnesdåd".

Nu har jag hopplöst blandat ihop den politiska terrorismens beräknande, strategiska vansinne (World Trade Center) med vansinnet hos de personer som följer en för oss okänd logik (Västerlånggatan, Åkeshovs tunnelbanestation och, troligen, NK). Men alla dessa händelser ställer samma krav på oss och kräver samma ansvarstagande.

Vi lever i ett samhälle utan naturliga skyddsmekanismer. Våra skyddsmekanismer är institutionaliserade. Polisen. Psykvården. Störningsjuren. Jourhavande av olika slag. Medmänniskor, präster och gud vet vad.

Respekt för andra människors integritet är en sak. Rädslan för att blanda sig i är något helt annat. Att vända bort blicken har ingenting med "respekt för andra människors integritet" att göra.

De som hade ställt "varför"-frågor efter den 11 september beskylldes för att "skuldbelägga offret". Vem "beskyller" jag nu? Jag vet inte. Men det sägs ofta att Sverige har blivit kallare och hårdare under de senaste åren. Vad då "Sverige"? Sverige, det är vi.

Anna Lindhs mördare är okänd. Men det är inget trauma. Det är en möjlighet. Så länge mördaren är okänd kan vi inte (som vi så gärna skulle vilja) utbrista i ett sedvanligt detta-skulle-inte-ha-hänt-om-de-hade-behållit-dårhusen - eller i någon annan klokhet som fråntar oss ansvaret. Vi måste se på, lära känna och räkna med alla typer av livsfientlig extremism (med eller utan politiska förtecken) som omger oss. Och speciellt den, alldeles speciellt den som vi hittar i oss själva. Annars blir det aldrig varmare i "Sverige".




16 augusti 2003


Gud - en idé om helheten

Orfeus är tillbaka - skriver Monika Fagerholm i Dagens Nyheter. Han är tillbaka och tycks vilja hämnas den tid då poeterna blivit "kulturarbetare" och skrev "vardagspoesi".
    Det är visserligen viktigt, menar Monika Fagerholm, att poeterna försöker definiera sig själva och inte bara låter andra definiera dem. Men hon blir ändå irriterad när hon läser vad en del poeter säger om poesi. Hon "får problem med Orfeus" och känner sig främmande inför "den enorma laddning som läggs in i detta att vara poet".
    Det värsta exemplet, enligt Monika Fagerholm, är Pia Tafdrups poetik i boken "Över vatten går jag". Där är det "ingen ände på de ödesmättade tonfallen". Monika Fagerholm ger några exempel:

Pia Tafdrup - citat nr 1
"Dikterna existerar utanför naturen. Upphöjda över den."

Nämen visst. Vad är det för konstigt med det?
    Naturligtvis existerar dikterna utanför naturen. Dikterna uppstår inte på samma sätt som ett fågelbo, ett åskväder eller ett vulkanutbrott. Nej, de uppstår på ett hopplöst onaturligt sätt. Klart som fan att de existerar utanför naturen. Liksom Kaknästornet och Kalle Anka. Plus allt annat som uppstår till följd av det mänskliga medvetandet - vilket i sig är det mest onaturliga ting här i världen.
    Är det möjligen ordet "upphöjda" som vållar bekymmer? Det kan jag inte heller förstå. Upphöjda, nedsänkta, över, under, bredvid, bakom eller framför - vad spelar det för roll?

Pia Tafdrup - citat nr 2
"Dikten talar, lyssnar, tiger. På en gång."

Hm, ja. Det är väl sådana saker en dikt kan göra, förmodar jag. Vad annars? Och när då, om inte på en gång?

Det "kryper småningom fram", avslöjar Monika Fagerholm, att tilltalet i dikten är:

Pia Tafdrup - citat nr 3
"Gud"

Nämen visst. Vad är det för konstigt med det?
    Vem fan ska man tilltala om inte Gud? Självfallet skulle man kunna göra en lång lista på alla möjliga och/eller nödvändiga underadressater (söta flickor man vill imponera på, pretentiösa män man vill sätta på plats, plus ALLA ANDRA). Men när man har prickat av alla möjliga underadressater, står Gud fortfarande där, skymd i kulisserna och väntar.
    Gud är ett koncept för helheten. Det är vad Gud är. Oavsett om man tror på Gud eller inte (jag gör inte det). Det finns ingen annan nämnvärd adressat, inget annat nämnvärt tilltal.


OBS, jag skriver inte om Pia Tafdrups poetik. Jag har inte läst "Över vatten går jag". Jag skriver bara om några lösryckta citat. Det gör även Monika Fagerholm, befarar jag (med min sedvanliga illvilja).
    Dessutom har jag ett taskigt sätt att citera. Monika Fagerholm skriver egentligen så här:
    "Ändå kommer jag inte ifrån att jag under min läsning ofta blir irriterad. Eftersom jag råkar skriva prosa börjar jag också känna mig lätt masochistisk. Jag får problem med Orfeus. Den enorma laddning som läggs in i detta att vara poet - till skillnad från allt annat - inte minst från det att skriva prosa."
    Jag vet inte om Pia Tafdrup formulerar sin poetik "till skillnad från allt annat". Jag har svårt att tro det. Det låter inte så (av citaten att döma). När det gäller de här sakerna, ser jag ingen skillnad mellan konstarterna.




21 juli 2003


"Vissa så kallade poeter skriver för andra poeter. Sen finns det poeter som skriver för kritiker. Du kan säga att de sysslar med att dölja att de inte har någonting att skriva. Och det kallar jag för pretentiös skit. Oftast är det väldigt svårbegripligt. Just för att ingen ska kunna säga till dem att det här är värdelöst. För att ingen förstår sig på det. Och då är det pretentiös skit. Då är det ingen poesi. Poesi handlar om att lägga din hand mot din grannes hjärta."


Japp. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Jo, kanske litet bättre. Men det spelar ändå ingen roll hur man säger det, utan vem som säger det. Eller hur?
    Citatet är av Lotta Engberg. Nej. Av Bruno K Öijer.
    Spelar roll?




13 juli 2003


Efter föregående lustifikation är jag skyldig att åtminstone lämna en länk till Aase Bergs artikel.
    Det gör jag gärna. Det är en bra artikel som ingår i en enkät om "modern poesi" där olika poeter svarar på frågor om "poesin och dess framtid".
    När jag läste Aase Bergs artikel, hände det emellertid någonting som jag hade varit med om tidigare. Som gör mig lika förundrad varje gång.
    Jag läser en text om poesi. Jag tycker att texten är bra. Den säger väsentliga saker om poesi. Jag tänker "Va bra! Här finns det någon som är seriös och engagerad, trots att han eller hon är etablerad." Och jag tänker: "Jag måste läsa hans eller hennes dikter!".
    Jag går och gör det. Men det blir tvärstopp. Jag begriper ingenting. Jag läser dikterna och känner mig som om jag nyss anlänt från Mars. Eller som om författaren till dikterna nyss anlänt från Mars.
    Hallååå! Finns det någon översättarrobot att anlita?
    Det här med översättarroboten är annars ett dåligt och missvisande skämt. En dikt är en dikt och den kan inte översättas, åtminstone inte från svenska till svenska, utan att dikten försvinner.
    Jag kanske bör nämna att jag absolut inte menar att en dikt måste vara begriplig. Alltså rationellt begriplig. Snarare tvärtom. En dikt som är raktigenom begriplig kan man möjligen läsa en gång. Sedan är den inte intressant längre. En bra dikt däremot kan man läsa tusentals gånger utan att den förlorar sin styrka. Troligen därför att den aldrig blir raktigenom begriplig.
    När jag säger att jag inte begriper någonting, menar jag helt enkelt att jag inte hittar någon relation till texten. Hur jag än försöker förblir dikten ett dött föremål som inte engagerar mig mer än om jag hade slagit upp telefonkatalogen och börjat läsa.
    Det bekymrar mig verkligen. Speciellt när det rör sig om diktare som i övrigt talar ett språk som jag begriper och säger saker som är bra och som jag instämmer i.
    Vad händer? Hur kommer det sig att den allra största delen av den nypublicerade svenska poesin är totalt obegriplig? Har jag en blind fläck i hjärnan? Eller någon annanstans? Eller har alla dessa poeter hjärnor som är annorlunda inrättade än min? Eller finns det något kodsystem som jag inte förstår? Som jag måste knäcka för att få tillträde till den moderna poesins härlighet?
    Hallååå! Finns det någon dechiffreringsmaskin att anlita?
    Nej, det är samma bekymmer med dechiffreringsmaskinen som med översättarroboten. Vad är det som återstår?
    Hallååå! Finns det någon människa att anlita? Någon som kan förklara för mig den "större delen" av den moderna svenska poesin som jag finner "totalt obegriplig". Nej, nej, jösses, jag menar inte "förklara"! Jag vill inte höra ännu en klipsk analys, med lärda jämförelser och smarta påpekanden om stil, tematik, struktur, lager, symbolik och gud vet vad! Nej, inget branschsnack, tack! Jag menar... Hallååå, finns det någon människa som begriper någonting, typ?




10 juli 2003


Skitsamma och skötsamma


Varför kommer jag aldrig till skott? Jo, det är tekniken som står i vägen. Alla avancerade hjälpmedel som ska förlösa min kreativitet, men i stället tar över hela showen.
    Begrunda detta: För ett tag sedan laddade jag ner en artikel av Aase Berg från 00TAL:s webbsida. Jag sparade den i word-format på min hårddisk. För senare beskådning. Jag menade, sådär optimistiskt, för senare läsning.
    Idag var det dags, trots allt. Jag öppnade det gamla dokumentet. Men jag råkade samtidigt ha Words rättstavningsprogram aktiverat. Det första jag såg i Aase Bergs text var ett antal ord som var understrukna med en röd våglinje. Jaså! - utropade jag med vild entusiasm och skadeglädje. BLM-redaktören stavar inte bättre än att hon gör ett halvt dussin fel på en enda sida! Och klåparna på 00TAL är inte bättre korrekturläsare än att de låter dessa fel passera.
    Jag tittade lite närmare på felaktigheterna i texten. Min entusiasm började avta. Efter ett tag var det uppenbart att jag inte hade någon som helst anledning att känna skadeglädje. Och när jag kom fram till det rödmarkerade ordet "skitsamma" i Aase Bergs text, var min entusiasm och skadeglädje helt borta. Words stavningskontroll föreslog att ordet "skitsamma" ska ändras till "skötsamma" eller "slitsamma". Motvilligt var jag tvungen att erkänna att min dator eventuellt misstagit sig och att Aase Berg med allra största sannolikhet inte menade "skötsamma" när hon skrev "skitsamma". Kanske möjligen "slitsamma", men… hm… nej, troligen inte ens det.
    Vilket antiklimax…
    Som dock fick mig att tänka på en liten text av Håkan Lindgren ur den suveräna webbtidskriften Agamemnon. (Jag menar Agamemnon )


Varning för stavningskontrollen

Se till att stänga av stavningskontrollen i Word medan det fortfarande går att stänga av den. Än så länge är den bara ett grovt redskap, den befinner sig bara i början av sin utveckling, ungefär där cykeln befann sig på 1700-talet innan man hade kommit på att förse den med trampor, men det kan finnas anledning att fundera över vad den är på väg att utvecklas till.
    Stavningskontrollen i gamla Word 97 nöjde sig med att anmärka på ord den inte kände igen. Stavningskontrollen i Word 2000 har visserligen ännu inte lärt sig ord som "internet" eller "lodisar" (före­slagna ändringar: "internhet", "lodfisar") men den har redan börjat komma med synpunkter på innehållet i det man skriver. Rätt som det är kan den kläcka ur sig saker som: "det verkar inte finnas något verb i meningen" eller: "beakta ordet 'ånyo', det kan ge ett föråldrat intryck." Det ska väl du skita i, känner man för att svara. Och förresten känns väl inte ordet "beakta" helt 2001 det heller.
    Man behöver inte ha någon större teknikparanoia för att föreställa sig var den här utvecklingen kommer att sluta. Snart är Word 2010 här och då ska ni få se. Vi kommer att få höra saker som: "det verkar inte finnas några positiva omnämnanden av Gud, kärnfamiljen och den globala kapitalismen i den här texten." Och: "Jag har ersatt 'jävlar' med 'tusan' och 'svart' med 'afroamerikan'. Dessutom har jag anpassat intrigen efter Hollywoods dramaturgi, strukit alla metaforer som en normalbegåvad läsare inte kan antas förstå, avlägsnat huvudpersonens alkoholproblem och ersatt alla beskrivningar av sex med nytt kapitel och meningen 'Följande morgon åt de frukost tillsammans.' Och förresten heter det inte 'gem' utan 'pappersklämmor'."

Håkan Lindgren (5 juni 2001)



Vad Aase Bergs text handlar om? Jag vet inte. Jag kom inte så långt. Tekniken står i vägen. Jag återkommer.




30 juni 2003


Ikonmålare och Dalí

Helena skriver:

Ikonmålarna signerade aldrig sina verk. Bilderna var till Guds ära och kunde gärna vara lika varandra. En stor konstnär var en som kom i närheten av att förmedla helgonets inre ljus. /…/ De såg personerna som ointressanta /…/
    Salvador Dalí sålde vid ett tillfälle blad efter blad med enbart den berömda signaturen "Dalí" för 50000 dollar styck.     /se kommentarer 26/6/


Simone Weil har en liknelse om skillnaden mellan personlig och opersonlig. Den handlar om en skolpojke som arbetar med en matematisk uppgift. Om pojken löser uppgiften felaktigt, sätter han sin personliga prägel på det han har gjort. Resultatet präglas av hans personlighet. Om han däremot levererar den rätta lösningen, lämnar han inget spår av sin personlighet. Resultatet präglas inte av hans personlighet.
    "Någon Dalí blir inte många av oss. Men inte ikonmålare heller." skriver Helena.
    Enligt mina begrepp är ikonmålarna konstnärer och Dalí är en charlatan. Och bara för att vi vanligen vistas någonstans mittemellan de här två ytterligheterna, vill jag inte uppfatta situationen som tingens naturliga ordning eller som en rimlig position i vår "splittrade, individualiserade epok". Jag vill avlägsna mig så långt jag förmår från det skramlande, iskalla cirkusspektakel som Dalí & Co representerar (Det är svårt! Skramlandet och spektaklet lockar!) och komma så nära som möjligt ikonmålarnas ödmjukhet inför sina verktyg och sin konst. Jag ser inte någon annan meningsfull utmaning. Allra minst i vår "splittrade, individualiserade epok".




27 juni 2003


Föregående inlägg ("Texten och personen") är väl nån sorts programskrift mot individualiteten. Som sägs vara roten till allt ont.

Hick!

Det slår mig att det är en riktigt läskig tes. Nazismen och stalinismen förkunnar liknande saker. Kritik mot individualiteten och förakt för individen kan leda käpprakt åt helvete. Koncentrationsläger och folkmord.

Men.

Motsatsen till individualiteten är inte kollektivet. Motsatsen till individualiteten är frånvaron av individualiteten. Det är en helt annan sak.

Kollektivet uppstår genom att man tar fasta på vissa gemensamma drag. Man särskiljer och befäster dessa drag. Hudfärg. Socialgrupp. Den ljuva upptäckten av att man delar vissa idéer.

"Vi som inte har snuskiga matvanor".
"Vi som inte förtrycker våra kvinnor".
"Vi som löser våra konflikter på ett civiliserat sätt".
"Vi som tycker att våld är förkastligt."
"Vi som tycker om poesi".

Vi som delar schyssta idéer. Vi som är bättre än andra.
Käpprakt åt helvete, som sagt.

Kollektivet upphäver inte individualiteten. Tvärtom. Man utövar en kult av en uppsättning individuella drag. Människorna i kollektivet renodlar gemensamma drag av sin individualitet. Kollektivet cementerar och dyrkar dessa drag och befäster därmed en viss sorts individualitet - i motsats till andra sorters individualitet.

När jag ingår i ett kollektiv försvinner inte min individualitet. Det är det rakt motsatta som sker: min individualitet heligförklaras. Det som försvinner är tvivlet om min individualitet. Jag tränger undan den hotfulla insikten om att individualiteten är någonting bräckligt och godtyckligt.

Vilken är då den "sanna" motsatsen till individualitet? Börja med att läsa Helena D:s reflektion kring ikonmålarna och Salvador Dalí. Se kommentarer (26/6)




22 juni 2003


Texten och personen


Det är kanske en självklarhet att påstå att man ska tjäna texten om man väljer att läsa en dikt inför en publik. Men vad innebär det?

Texten ska träda fram genom den person som läser den - inte tvärtom. Det är alltså inte personen som läser dikten som ska träda fram genom texten. Personen är ointressant. Är man intresserad av personen, ska man bjuda vederbörande på middag. Men inte be honom eller henne att läsa en dikt.

När jag hösten 1998 för första gången läste en dikt inför publik handlade hela tillställningen om min person. Hur låter jag? Hur ser jag ut? Viftar jag för mycket med händerna? Pratar jag otydligt? Vad tycker de om mig? Gillar de mig? Gör jag bort mig? Och så vidare. Allting rörde sig om Mig, Mig, Mig, Mig, Mig. Dikten reducerades till ett redskap, en anledning att uppträda.

Sedan dess har jag läst många gånger, men personen är hela tiden med och stör. Det är utmaningen att besegra honom som driver mig att fortsätta läsa dikter (åtminstone delvis - att uppträda blir aldrig en ren och fläckfri historia).

Fåfängan och rädslan att göra bort mig finns alltid där. Men det är (delvis) en längtan till texten som driver mig. Längtan efter att en enda gång lyckas med texten. Att kunna gå in i den, lita på den, underordna sig den, flyta med den, drivas av den. Att lyckas med att koppla bort personen. Att hitta hem, hitta tillbaka till texten.

Det har jag aldrig lyckats med. Varje uppläsning är ett nytt misslyckande. Men varje gång inbillar jag mig att jag lär mig någonting. Det är en långsam rörelse åt rätt håll. Och så länge jag tror att det över huvud taget rör sig, kommer jag att fortsätta läsa dikter. Så länge illusionen om möjligheten av en helig allians mellan personen och texten består - dvs. personens upplösning i texten - förblir projektet intressant. Ett av målen är att åstadkomma ett möte med publiken. Det personliga måste upplösas för att mötet ska bli möjligt. Det är i texten, inte i personen, mötet ska äga rum. Möter man bara personen, så uppstår det, på sin höjd, hjältedyrkan eller personkult.

Bara och bara. Det är inte så litet. Ibland förefaller hela konst- och litteraturlivet att bestå av personer. Det är tragiskt, groteskt och farligt. Det smittar av sig och genomsyrar allt man företar sig.

Visst vill jag bli uppmärksammad. Visst vill jag bli erkänd. Visst vill jag tjäna pengar. Visst vill jag lyckas.

Följaktligen måste jag se till att jag har en intressant person att uppvisa. Det går knappast att lyckas inom kulturlivet utan att utveckla och uppvisa en sådan person, att profilera sig, att ha en personlighet.

Nero brände ner Rom för att nå berömmelse. Att utveckla och uppvisa en personlighet är ett liknande projekt. Lika meningslöst och destruktivt.

Vad vet vi om Sophokles eller Shakespeares person? Tack och lov, ingenting. Jag vill inte heller veta någonting om nutida kulturpersonligheters person. Rättare sagt, det är det sista jag vill veta, det är det minst intressanta hos dem. Men den rådande konstuppfattningen suggererar att allting rör sig om konstnärens person. Begrepp som fantasi, kreativitet, formspråk, mm knyts till konstnärens person. Det är personliga uttryck för en viss konstnär.

Detta är dels sant, dels helt missvisande. Steven King har större fantasi än Dostojevskij. Salvador Dali har större fantasi än van Gogh. Hur kommer det sig att King och Dali, enligt mina begrepp, ändå aldrig kan komma ens i närheten av Dostojevskijs eller van Goghs storhet?

Det finns något annat som är mer väsentligt för konsten än allt det som kan knytas till och ses som ett uttryck för konstnärens person. Jag vet inte vad det är, men det har ingenting att göra med konstnärens person.

Vår sekulariserade världs främsta kultobjekt är individen. Det är en irrationell tro som genomsyrar vår tid. Vi är fångna i denna idé och företar oss dagligen små eller stora projekt som är underordnade denna idé. Men vad är det som ligger bortom personen? Jag kan inte svara på den frågan. Men varje bra och giltigt konstverk besvarar just den frågan.




17 juni 2003


Jag har fått mail:

Du sökte ett uttryck för att skratta och gråta på samma gång i din senaste krönika. Jag vet att du vet att det finns. "Att bli berörd"

Nej, jag vet inte. Jag spelar inte naiv. Jag menar precis vad jag säger, nämligen att det fattas ett ord för begreppet "att skratta och gråta på samma gång". Jag saknar ett sådant ord. Ett enkelt, självklart ord. Typ "paraply".

"Att bli berörd" är inte samma sak som "att skratta och gråta på samma gång". "Att bli berörd" kan betyda många olika saker. Jag kan bli berörd av saker som inte alls får mig "att skratta och gråta på samma gång". Jag kan bli berörd av bilder på svältande barn. Det kan få mig att gråta - men knappast att skratta. Jag kan också bli berörd av ett tal av Adolf Hitler. Det kan få mig att känna mig stor, stark och stolt - vilket är det rakt motsatta till "att skratta och gråta på en och samma gång".

När jag gråter är jag liten. Om jag samtidigt skrattar, har jag även förstått att jag inte kan vara något annat än liten. Alla andra människor är precis lika underbart små. Det är sorgligt och komiskt. Det är en del av innebörden i "att skratta och gråta på en och samma gång".

Kan det vara på något annat sätt? Kan det finnas bra konst som inte innehåller den dimensionen? Som ensidigt framkallar skratt eller gråt eller något tredje? Jag tror inte det.

Det är därför jag saknar ett ord som betecknar just den kvalitén. Som är konstverkets väsentligaste och enda nödvändiga kvalitet. Jag saknar det, ungefär som jag skulle sakna vatten när jag dyker med huvudet före i en simbassäng och upptäcker att den är tom. Shit. Boom. Krasch.... I det ögonblicket är alla lärda resonemang kring simbassängens beskaffenhet smärtsamt ointressanta.




14 juni 2003


"att urskilja gott från ont"... det låter väldigt religiöst.

Hur är det möjligt att prata om gott och ont om jag inte är religiös? För det är jag definitivt inte. Av alla efterhängsna idéer som människor hittat på finns det nog inte en enda som är lika fånig som föreställningen om ett allsmäktigt väsen. Som dessutom, av någon dunkel pedagogisk anledning (han har ju gett oss fri vilja!), väljer att inte bry sig. Eller åtminstone avstår från att visa att han bryr sig.

"Någon enda gång, någon enda jävla gång borde Gud visa att han bryr sig." (felciterat, så klart, men det är från Willy Kyrklund)

Gud - nej tack.

Men jag tror på gott och ont. Hur går det ihop?

Hur ser den estetik ut som bygger på gott och ont? Vad är gott? Vad är ont? Vad finns det för gripbara fundament för gott och ont? Alltså gripbara fundament - och inte ännu ett smart resonemang.

Det finns bara en enda sak som jag kan komma på, nämligen: Att Gråta Och Att Skratta På En Och Samma Gång. Det är gott. Det är raktigenom gott. Men vi har inte ens ett ord som benämner den saken. Inte ens ett enkelt, litet, låt oss säga tvåstavigt ord som betyder "att gråta och att skratta på en och samma gång". Det krävs tio ord för att beskriva något som borde vara ett grundelement i språket (jag menar i vårt tänkande). Det visar språkets (jag menar vårt tänkandets) teknokratiska ödslighet. Inte undra på att kultursidorna är oläsbara.

Men språket (jag menar vårt tänkande) är föränderligt. Har någon ett förslag på ett ord som ska betyda "att gråta och att skratta på en och samma gång"? Då skulle det bli lättare att snacka vidare. Det vore en lämplig inledning till en ny evolutionell fas i mänsklighetens mentala historia. (He? Har jag verkligen sagt så?)

Hör av er.




12 juni 2003


Jag är trött, så otroligt jävla trött på allt analyserande. Mina egna och andras. Litteratursidor, tidskrifter, texter, artiklar och smarta åsikter i all oändlighet. Det tar aldrig slut. Låtsasspel och nonsens. Hur kommer man undan?

Vad är alternativet? Lösningen? Utvägen?

Det krävs en helt ny estetik, byggd på helt andra grunder än den nu rådande. Återigen: "Vad är vetenskapens sista mål? Detsamma som dess första: att urskilja gott från ont."

Så enkelt. Så svårt. Omöjligt?




11 juni 2003


"Vad är vetenskapens sista mål?
Detsamma som dess första: att urskilja gott från ont."




8 juni 2003


Andreas Björsten läser för mig en rad ur inledningen till antologin "Femton poeter ur 90-talet", utgiven av FiB:s Lyrikklubb 1998.

Maria Gummesson skriver:
"Jag betraktar inte scenisk poesi som något definitionsmässigt förkastligt även om vissa scenartister kallar sig poeter utan att vara det."

Tack, Maria, för din generositet!
    I gengäld vill jag tala om att jag inte betraktar bokpoesi som något definitionsmässigt förkastligt. Även om många bokartister kallar sig poeter utan att vara det.


(anm. - "bokartist" i detta sammanhang definieras som en person som ger ut böcker som innehåller korta textbitar, dvs böcker som i gängse språkbruk kallas "diktsamlingar")




5 juni 2003


Slam-SM i Malmö

Under de tre första dagarna gick jag omkring och klagade. "Skrammel, skrammel, skrammel! Vart är världen (läs Poetry Slam) på väg? Usch, fy, jämmer och elände! Kommer det att bli på det viset att de som skriker högst, talar snabbast och/eller har störst talang för skådespeleri kommer att lyckas bäst?"
    Det blev inte så, tack och lov.
    "I slutändan brukar det ändå bli rättvist, på något sätt", som rinkebylagets Jemon Brut uttryckte saken. Eller: "Det var en poet som vann", som Solja Krapu sa när vi klappade händerna som besatta efter visbypoeten Emil Jensens vinnardikt.
    Javisst, det var en poet som vann. Men det kunde man inte veta i förväg. Kvaltävlingarna visade gång på gång att Poetry Slam INTE är en tävling i poesi. Poetry Slam är en tävling i att gå upp på en scen och framföra en text. Men finalen visade också att en bra poet vinner över en bra skådespelare. Bröd och skådespel? Onej. Bröd och poesi.

Och tack till alla i föreningen Ord på Scen för ett otroligt trevligt och välarrangerat SM!




11 maj 2003


Jag heter ..........
Spelar roll?
Från ..........
Och vad spelar det för roll?
Av god härkomst
Och om du tillhört pöbeln?
Jag lämnade livet med gott rykte
Och om det varit dåligt?
Nu ligger jag här
Vem då? Och vem tror du lyssnar?



Paulos Silentiarios
hovman och författare på 500-talet
(översättning Magnus William-Olsson)







10 maj 2003


...fast med "Nåden" (se föregående djupsinnighet) förhåller det sig på samma sätt som med "Allt-På-En-Gång". Den kan inte eftersträvas.
    Att "Vänta på Nåden" är detsamma som att eftersträva den. Glöm "Nåden", glöm "Allt-På-En-Gång", bry dig bara om aktuell användarmanual.




3 maj 2003


Konstens uppgift är att formulera Allt-På-En-Gång. Om man inriktar sig på något mindre, blir resultatet en politisk pamflett eller en användarmanual.
    Kruxet är bara att man inte kan inrikta sig på att formulera Allt-På-En-Gång. Om man ändå gör det, blir resultatet kalkon­konst eller kitsch - dvs en jävligt pretentiös användarmanual.
    Allt-På-En-Gång formuleras ofrivilligt. Som en bieffekt av att man har riktat sin odelade uppmärksamhet på att formulera en politisk pamflett eller en användarmanual.
    Hur fan gör man då?
    Jobbar, jobbar och jobbar.
    Väntar på Nåden.




12 april 2003


Jag lyssnar på ett föredrag av Özkan Mert. Någon ur publiken frågar honom varför han började skriva poesi. Alla turkar är poeter, svarar han. Rättare sagt, fyller han på, tre av fem turkar är poeter.
    Våren 1998 röstar Svenska Folket fram århundradets mest betydande svenska böcker. Det förekommer endast fem poeter (Heidenstam, Gullberg, Ekelöf, Ferlin och Tranströmer) bland de första hundra namnen. Vid en motsvarande undersökning i Ungern skulle minst lika många poeter hamna bland de första tio namnen.
    Så jag blir alltid förvånad när jag i olika sammanhang - exempelvis i inledningen till poesiantologier eller i diverse hyllningstal - hör talas om Svenska Folkets djupa kärlek till Poesin. Jaha. Jämfört med vad då? Svenska folkets mindre djupa kärlek till pest och kolera?
    Özkan Merts första diktsamling röjer omedelbar framgång i Turkiet. En dom på åtta års fängelse i en militärdomstol.
    Sånt kan vi bara drömma om. I förbigående kan man alltså konstatera att det tycks föreligga ett samband mellan poesins ställning i ett samhälle och graden av politiskt förtryck. Efter murens fall står östeuropeiska författare - som just uppnått de politiska mål de har kämpat för - något handfallna. Vem ska nu vänligen slå dem i huvudet med en batong om de råkar skriva något fräckt?
    Svenska poeter lever inte i skräck för att bli hämtade av säkerhetspolisen klockan tre på morgonen. Och det är bra.
    Vi ska inte klaga.
    Vi kan ostört ägna oss åt... ja... hm... Vad då?
    Poesi.
    Men varför? Varför poesi? Varför poesi om ingen bryr sig?
    Jag kan inte låta bli att fantisera om att bli kallad till Statens Kulturverk för att läxas upp av en välvillig liten byråkrat om hur riktig poesi ska skrivas. Han släpper iväg mig med en faderlig klapp på huvudet och bakom min rygg signalerar han till några dystra herrar i svart: Nej, inte än. Låt honom gå. Han får en chans till.
    Han ska få chansen att visa sig vara landet, folket och nationen värdig.
    Det poesiälskande Svenska Folket värdig.


En liten dikt av Shinkichi Takahashi (i översättning av Lennart Nyberg och Casper Verner-Carlsson):


Ord

Jag uppfattar inte dina ord
bara som ord.
Långt ifrån.

Jag lyssnar
till vad som får dig att tala --
vad det än är --
och mig att lyssna.




Diktläsning på Hedengrens bokhandel...

Tre unga poeter läser sina texter ur en nyutkommen antologi, "Femton poeter ur 90-talet", publicerad av FiB:s Lyrikklubb.
    De tre läser. Tolv personer sitter och lyssnar. Till sist de obligatoriska handklappningarna.
    Jag förstår ingenting. Inte en endaste avsikt.
    Apropå Takahashi.
    Jag förstår inte "vad som får dem att tala". Jag skulle så gärna vilja uppfatta deras ord "inte bara som ord". "Långt ifrån" bara som ord. Men det blir inget annat än ord. Sterila, abstrakta, märkliga ord.
    Jag hänger kvar i butiken en stund efter uppläsningen, tittar på böcker och tilltalas av bokhandlaren som agerade värd under poesievenemanget:
    "Det var väl fint med lite poesi?…"
    Han ler och väntar på en bekräftelse. Jag ler tillbaka.
    "Javisst", pressar jag fram.
    Och tänker att det är mitt fel att folk inte läser dikter. Det är mitt fel att poesin är så jävla tråkig och oengagerande. Vi får den poesi vi förtjänar.
    Och undrar vad bokhandlaren egentligen menar med "fint".

"Fin" i motsats till ful, destruktiv, högljutt och klatschig?
    Eller "fin" i motsats till kommersiell?
    Eller "fin" i motsats till enkel och begriplig?
    Eller "fin" i motsats till att komma nära och beröra?

Tänk er att vi inte befinner oss på poesivännernas lilla sammankomst. Vi befinner oss någon annanstans. Och någon säger:
    "Nu ska jag läsa några dikter!"
    Allmän panik. Dikter!? ...
    Några smiter hastigt ut genom bakdörren.
    De som är fegare eller mindre företagsamma sitter kvar men kastar längtansfulla blickar mot utgången.
    Sedan finns det ett fåtal som sträcker på sig och får något kulturellt i blicken. Ack, poesi! Det är så fint. Det är så vackert. Det berikar. Vi behöver poesi. Vi behöver lite poesi ibland. Vi behöver verkligen lite poesi ibland.
    De är beredda att sitta kvar hur länge som helst, med samma kulturella blick, totalt uttråkade. Bakdelen har somnat. Blodcirkulationen stannat.
    Ack, poesi! Det är så fint.
    Hur går det gamla talesättet? Jag kan handskas med mina fiender men Gud bevare mig från mina vänner! Finns det något värre, något mer förödande för poesin än poesins vänner? Det är de som legitimerar skiten.

Poesi är: Svår. Obegriplig. Abstrakt. Tråkig. Etc.
    Tycker människorna. Och det är precis vad poesi är.
    Gå in på en bokhandel och plocka ner en nyutkommen svensk diktsamling från hyllan. Sådär, på måfå.
    Den är just vad den gängse uppfattningen säger att den är. Svår, obegriplig, abstrakt, tråkig, etc.

Kejsarens nya kläder?

Den skrämmande tanken: Kejsaren är välklädd. Det är bara jag som inte kan se det. För jag är korkad. Jag är dum och ytlig och - som en följd därav - intolerant och arrogant.
    Här har människor känt otroligt djupa, svåra och viktiga saker. Klätt dessa i just den språkdräkt som är adekvat i sammanhanget. Klart att inte alla direkt kan ta till sig och förstå det. Det ligger i sakens natur. Jag är en av dem som inte fattar.
    Så kan det låta när mitt självförtroende sviktar. Alltför ofta.

När jag tvivlar på mitt eget omdöme, påminner jag mig om de sällsynta, lysande undantagen. Jag minns en lång, förödande entonig poesidag i kulturhusets fullsatta hörsal, någon gång i slutet av 70-talet. Det var som det brukar vara.
    Ord, ord, ord, ord, och ord.
    Och lite ord. Och därefter ord, ord, ord, ord och ord.
    Jag förstod inte vad det var som "fick de att tala", poeterna som i strid ström avlöste varandra på scenen. Ända tills en kvinna klev upp till mikrofonen och öppnade med orden:
    "Det hände en gång när jag var en äcklig liten flicka"...
    Hon räddade dagen och - för att överdramatisera något - hon räddade min tilltro till den nutida svenska poesin.
    Visst kunde den vara levande. Plötsligt kunde jag höra "vad det är som får någon att tala".
    Vad är det då? Vad tusan pratar jag om?
    Det är den svåraste biten att beskriva. Vad var det som skilde Kristina Lugn från "de andra"? Svaret är naturligtvis kvalitet - men vad tusan är kvalitet för någonting?
    Det är naturligtvis inte ett budskap eller ett rationellt formulerbart ärende. Ärendet är själva dikten. Varken mer eller mindre. Dikten är svaret på frågan "vad det är som får en att tala".
    Skillnaden, eller en del av skillnaden, är kanske att svaret hos "de andra" ligger utanför dikten. Dikten är bara ett redskap man använder för att visa någonting.
    Jag är häftig. Jag är fin. Jag är rebell. Jag är djup.
    Jag är poet.
    Jag skriver en dikt för att alla ska förstå det.

Vad då "de andra"? Skurkar och hjältar? Javisst. Men egentligen bara projektioner av mitt sämre jag.


Det som är det mest obegripliga i sammanhanget är att texterna ges ut, hyllas och analyseras i långa (helt adekvata dvs lika obegripliga) artiklar. Man kan börja bygga konspirationsteorier för mindre.




5 april 2003


När Johannes Anyurus debutsamling hyllas av en enig kritikerkår, avslöjas på samma gång den totala aningslösheten hos dessa kritiker.

Johan Lundberg i SvD börjar sin recension så här:

"När man trodde att svensk poesi definitivt trätt in i en fas av tjänstemannamässigt pysslande med lika ofarliga som obegripliga ordsekvenser, på sin höjd exekverade i mörka källarhål i Vasa­stan, så dyker det upp en debuterande poet som i sin första bok tycks förmögen att föra tillbaka lyriken till dess rötter."

Hallå! Hallååååå!
Jag menar HALLLÅÅÅÅÅ!

Var nånstans har Johan Lundberg uppehållit sig den senaste tiden? Har han barrikaderat sig i sitt privatbibliotek? Sysslat med att plocka upp nyutkomna diktsamlingar som i jämna mellanrum damp ner i hans brevlåda? Har han, som sig bör, lagom frekvent besökt FORUM på Sigtunagatan ("mörka källarhål i Vasastan"?) och lyssnat på "obegripliga ordsekvenser"? Och inbillat sig sedan att han har koll på läget???

Smaka på orden. Han trodde att "svensk poesi DEFINITIVT TRÄTT IN I en fas av tjänstemannamässigt pysslande med lika ofarliga som obegripliga ordsekvenser". Herrejösses! "Definitivt trätt in i"... - när det är hur uppenbart som helst att det är det rakt motsatta som händer.

Johannes Anyuru kommer inte ur tomma intet. Det är inte så att han plötsligt och oväntat "i sin första bok tycks förmögen att föra tillbaka lyriken till dess rötter". Han varit förmögen att göra det långt innan dess. Och det finns andra unga poeter som är förmögna att göra det (och några av dessa har Johannes själv hyllat i en dikt han läste i maj 2002 i slam-SM-finalen i Umeå).

Öppna ögonen och öronen och häng med!




15 januari 2003


"en andhämtning ur helheten"

"Konst och vetenskap närmar sig varandra", skriver Magnus Ringgren i Aftonbladet. "Konsten 'undersöker' och 'forskar' - de absolut vanligaste orden i samtida konstkritik - och så den bugar sig för vetenskapen!"

Det kanske den gör, vad vet jag. Jag rör mig uppenbarligen i fel kretsar. Läser fel texter. Gillar bättre vad den ungerske poeten János Pilinszky har att säga om skillnaden mellan konst och vetenskap:

"All konst är en modell av världen. Ett vittnesbörd om helhe­ten. /.../ I motsats till vetenskapens bevisbara delsanningar är konsten ett uttryck för den obevisbara helheten. Men det är inte mindre verkligt, bara för att det är obevisbart. Vetenska­pens sanningar styrs av logiken /.../ konstens däremot uppstår som resultatet av ett val - ett val från den ena meningen till nästa, från det ena penseldraget till nästa, från det ena hugget i stenen till nästa. Stora och giltiga verk framstår ändå inte som godtyckliga - detta är konstens mirakel. De förmedlar en universell sanning som blir inte mindre verklig bara för att den är obevisbar. Tvärtom. Den är mer övertygande än alla bevisbara realiteter: en andhämtning ur helheten."




3 januari 2003


"Chilenska skildrar sitt liv i exil"

För några år sedan såg jag en dokumentärfilm i svensk tv. "Kvinnlig chilensk filmregissör, flykting efter militärkuppen 1973, skildrar sitt liv i exil." - läste jag i tidningen.
    Filmen börjar med en långsam kameraåkning i hennes hem. Kameran stannar upp ibland, dröjer på tavlor och föremål, medan kvinnan, sakta och eftertänksamt som om hon talade till sig själv, beskriver sitt liv genom att beskriva de saker vi ser.
    Det var enkelt, konkret och mycket personligt.
    Men det var någonting som var fel. Det tog lite tid innan jag förstod vad det var. Innan jag förstod att felet var mitt. Felet var det att jag hade väntat mig en annorlunda film.
    Jag trodde mig veta vad filmen skulle handla om. Den skulle naturligtvis handla om en kvinna i exil, om att leva i ett annat land, om att anpassa sitt liv efter nya mönster och så vidare och så vidare… Kort sagt, det skulle bli en film om en invandrare. En "invandrarfilm".
    Inte ett spår av detta.
    I stället möter man en människa som presenterar sig själv som en unik individ - inte som "invandrare", "flykting", "chilenska" eller "ny svenska". Med en lågmäld självklarhet beskriver hon sig själv, helt oberörd och ointresserad av de eventuella benämningar som andra ger henne.
    Andra? - hajar jag till. Vilka andra?
    Det är ju bara jag som sitter här framför teven. Och visar mina fördomar genom att bli störd av att filmen är så chockerande oinvandrisk.
    Det är chockerande - och befriande. Att plötsligt förstå hur jag själv sitter fast i ett rollspel som accepteras av alla parter.
    Halvvägs in i filmen förstår jag också hur det ligger till. En liten detalj har inte framgått av tidningens TV-tablå! Nämligen att filmen inte är gjord i Sverige. Den är gjord i Kanada. Den här chilenska kvinnan lever i Kanada!
    Jaså! tänker jag, nästan lättad. Då förstår jag!
    Och därmed bekräftar jag ännu en gång situationens absurditet. Bekräftar den outtalade "regeln" att en invandrare inte ska syssla med annat än att beskriva hur det är att vara invandrare.
    Allt annat är regelbrott. Allt annat är störande.
    Numera längtar jag efter sådana regelbrott. Jag får aldrig nog av sådana regelbrott. Önskar att hela världen skulle förvandlas till ett enda stort regelbrott. Ett äkta möte är alltid ett regelbrott.





19 december 2002


"Sprickan i själen"

"Vad är drivkraften i ditt arbete?" tillfrågas Willy Kyrklund i en TV-intervju. Den gamle mannen svarar utan att tveka:
    "Man blir konstnär för att man har en spricka i själen."
    Och tillägger: "Varför skulle man annars envisas med att tillverka någonting som kallas konst och som jag fortfarande, efter alla dessa år, inte begripit vad det är."
    Jag tänker ofta på Willy Kyrklunds "spricka i själen". Jag tror att vi alla har en spricka i själen. En spricka som gör ont och som vi måste handskas med på något sätt.
    Något förenklat skulle man kunna säga att det finns två sätt att handskas med vår spricka. Vi kan förneka att den finns - eller erkänna att den finns.
    I det förstnämnda fallet låtsas vi som om sprickan inte fanns. Vi väljer att inte se sprickan och försöker låta bli att känna smärtan. Vi bygger upp någonting som vi lägger över sprickan. En fasad, en sorts kuliss, avsedd att dölja sprickan - dölja den för oss själva och för andra.
    Det är en farlig väg, en väg bort från sig själv. Det är då man kan bli riktigt dum i huvudet. Det är då man kan bli rasist eller nazist. Det är då man kan börja betrakta andra människor som mindre värda. Ovanför sprickan är vi onekligen mycket olika. Människors språk, kulturvanor, religioner, politiska övertygelser - allt som skiljer oss åt finns där, i det märkliga byggverket ovanför sprickan.
    Nere i sprickan finns det inget som skiljer oss åt. Därnere är vi lika som bär.
    Det är sprickan som förenar oss.
    Den andra vägen - enligt min enkla modell - är att bejaka sprickan. Att lära känna den och undersöka den.
    Konstens uppgift är inte att täppa till sprickan. Inte heller att försköna den, utan att bejaka den och belysa den. Att stiga ner i den och stiga upp ur den med allt som förenar oss - värme, kärlek, sorg, humor. Allt finns därnere i sprickan. Och bara där.
    Om vi ser vår egen spricka, ser vi också andras. Hjärnkirurg eller uteliggare - vi har samma spricka. Svarta, gula eller skära människor - vi har samma spricka.
    Vi är ett enda släkte. Släktet med sprickan i själen.
    Jordens enda släkte med en spricka i själen.
    För mig är det en glad och hoppfull tanke.




17 december 2002


Auschwitz eller vad ni vill kalla det

Adorno lär ha sagt att det inte går att skriva poesi efter Auschwitz.
    Men nu är det ju bevisligen så att det har skrivits en väldig massa poesi efter Auschwitz.

    Säg så här i stället:
    Det går inte att skriva poesi efter Auschwitz om man inte på allvar ställt sig frågan om det går att skriva poesi efter Auschwitz.

    Eller, mer akademiskt:
    Det går inte att skriva BRA poesi efter Auschwitz om man inte på allvar ställt sig frågan om det går att skriva poesi efter Auschwitz.

    Eller, normativt:
    Du skall icke skriva poesi efter Auschwitz om du inte på allvar ställt dig frågan om det går att skriva poesi efter Auschwitz.




16 december 2002


Skit i media

Expressen publicerade en "stor" artikel med foto om poesicup-finalen på Lava. Jag har inte sett artikeln. Jag vet inte hur "stor" den är. Den är antagligen inte större än andra artiklar som handlar om fantastiska tilldragelser i robinson-kändisars liv. Eller så är den större. Än sen då?
    Ordet "genombrott" har använts. En stor artikel om poetry slam i Expressen - det är ett "genombrott" för poetry slam.
    Ett genombrott??? Från vad då till vad då? Genom vad då?
    Jag vet inte. Jag har inte ens lust att fundera på saken. Det är så jävla trist.
    Skit i Expressen. Jag vill skriva texter och läsa texter. Jag vill befatta mig med saker som angår mig. Expressen får haka på eller inte, det är deras bekymmer. Jag är fruktansvärt trött på att reaktioner i media betraktas som en bekräftelse på någonting. En bra sak blir inte bättre av att den slås upp på flera sidor i Expressen (risken är snarare att den blir sämre). Och skit förblir skit även om den slås upp på flera sidor i Expressen.