till startsidan

blindbocken
texter av istván molnár




dina kommentarer






30 maj 2007


Vad då poesi?

Gör det inte knepigare än vad det är. Poetry slam är en scenisk underhållningsform där man med hjälp av verbala uttryck tävlar i att göra starkast möjliga intryck på en publik. Det är vad poetry slam de facto är. Märkvärdigare än så är det inte. Det är märkvärdigt nog.
    Diskussioner om poetry slam utgår ofta från en något annorlunda definition. Poetry slam uppfattas som en tävling i poesi/estradpoesi och diskuteras som en litterär genre. Och då hamnar man direkt i knipa eller gör sitt bästa för att försätta andra i knipa.

"Det som X gör är för fan ingen poesi!", hör man ibland slam­deltagare utbrista, gärna efter att ha fått stryk i tävlingen av just X.
    Kanske inte - kan jag ibland lite tvekande instämma. Tvekande därför att vi inte haft tillräckligt många timmar eller veckor på oss att utreda vad poesi är för någonting. Jag går alltså med på ett värdeomdöme utan att veta vad jag snackar om. Men för all del, nog kan jag rent instinktivt, liksom alla andra, utan långa akademiska utläggningar skilja mellan poesi och ståuppkomedi. Och då borde jag kanske också kunna instämma i omdömet att det som X sysslar med ligger närmare ståuppko­medi / rimsmideri / gymnastiska övningar / politiska tal / eller något annat än just poesi.
    Men hela diskussionen är så tröttsam och onödig.
    Vem har sagt att det ska vara poesi?
    Jo, ganska många. Även några av de allra bästa emcees bemödar sig ibland på ett överpedagogiskt sätt om att inpränta juryn och publiken att poetry slam minsann handlar om poesi och att man vid sidan av det sceniska framförandet också ska bedöma textens poetiska innehåll. Om jag hörde denna upp­maning för första gången skulle jag bli misstänksam. Vad är det annars som de tror att jag ska bedöma? Och om jag sitter i en poetry slam-jury och råkar gilla ståuppkomedi bättre än poesi, varför skulle jag ljuga om det? Det är tammefan jag som är juryn. Första tanke, bästa tanke, har de också sagt.

När man jämför poetry slam med olika typer av litteratur - gärna med den skrivna och utgivna poesin - uppstår liknande knepig­heter. Man jämför saker som inte är jämförbara med varandra.
    Senast var det Pontus Dahlman i Dagens Nyheter (19/5) som beskrev en motsättning mellan "populärpoesin" och den skrivna poesin. Poetry slam älskas av alla, säger Pontus Dahlman. Slam överösas med bidrag från både kommunerna och Svenska Akademien. Och då är det ganska logiskt att vissa företrädare för "de gamla vanliga bokpoeterna" känner sig hotade och förklarar att slampoesi är skit.
    I förbigående kan man säga att påståendet att poetry slam badar i bidragspengar är inte bara felaktigt utan direkt oförskämt mot alla slamarrangörer runtom i landet som jobbar häcken av sig helt gratis. (Läs till exempel Andreas Björstens svar på Pontus Dahlmans artikel.) Men jag retar mig mest på att poetry slam ännu en gång betraktas som en speciell litterär genre och dras in i nån sorts litterär debatt.
    Det finns en anekdot om en ryttarstaty som ska avtäckas på den lilla stadens torg. Alla är församlade. Borgmästa­ren drar i snöret och skynket åker av. Folk klappar på händerna. En stund senare vänder sig emellertid borgmästaren till skulptören och viskar till honom:
    "Mästare, hästens ena ben är mycket längre än de andra."
    Skulptören tittar förvånat på borgmästaren.
    "Vilken häst?" frågar han.
    "Nämen, den där!" pekar borgmästaren.
    Skulptören är ännu mer förvånad.
    "Den där? Det är ingen häst. Det är en staty."

Jag har alltid lust att säga något liknande när poetry slam diskuteras i litterära termer. "Vadå poesi? Det där är ingen poesi. Det är en människa som står på en scen och pratar."
    Är det trist att säga så? Vill man ha en mer romantisk bild av poetry slam? Vill man ha en mer andlig bild av sig själv när man står där på scenen och pratar? Ja, absolut.
    Det handlar inte om att "förneka poesin" i poetry slam. Tvärtom. Jag skulle aldrig stå ut med poetry slam om det endast vore "en scenisk underhållningsform där man med hjälp av verbala uttryck tävlar i att göra starkast möjliga intryck på en publik". Bakom denna tråkiga, tekniska definition ligger tron på att det är poesin som är det verbala uttryck som har potentialen att göra "starkast möjliga intryck på en publik". Hur man nu väljer att definiera poesin. En märklig, magisk komprimering av en människas livserfarenhet. Som inträffar när jag som publik gråter och skrattar och för ett ögonblick helt glömmer bort tävlingen. Helt glömmer bort vad poetry slam faktiskt är. Det inträffar inte ofta, men tillräckligt ofta för att jag som publik ska känna samma smått andaktsfulla förväntan inför varje tävling.




2 april 2007


Om en och en halv månad börjar årets svenska mästerskap i poetry slam i Helsingborg. Det kommer att pågå i fyra dagar - med tävlingar på två scener, sidogrenar, öppna scener och ett ständigt pågående, intensivt umgänge dag och natt med ett åttiotal deltagande poeter från hela landet.
    Det kommer att bli sanslöst roligt. Som vanligt.

SM är i första hand en lagtävling. Under alla år fram till ifjol har lagen alltid bestått av fyra poeter. I år prövas en ny modell. De deltagande orterna får välja om de vill skicka lag med tre, fyra eller fem poeter. Man har också minskat antalet läsningar som varje lag har per bout (kvaltävling) från hittillsvarande fyra till tre.
    Anledningen till detta är att arrangörerna vill ta emot rekordmånga lag i årets SM - hela 24 stycken. För att det ska bli tidsmässigt möjligt, måste man minska antalet läsningar per lag och per bout.
    Det började i höstas när arrangörerna, Marie och Albin, inbjöd till en diskussion om förslaget om tremannalag. Jag kom då att tänka på den tävlingsmodell som tillämpas i USA och skrev så här i forumet på Helsingborgs SM-sida:

Häromåret ville man i USA utöka antalet lag vid det nationella mästerskapet från ynka 60 till ca 80. Man valde då att begränsa antalet läsningar per bout i stället för att begränsa antalet poeter i varje lag. Den modell som sedan dess tillämpas är att varje lag har tre läsningar per bout. Men lagen får bestå av tre till fem poeter!
    Det innebär att ett lag som består av fyra eller fem poeter måste uppföra teampieces för att alla poeter ska kunna medverka i samma bout. Det är upp till varje lag att bestämma hur man gör. Och upp till varje slamort att välja om man vill skicka tre-, fyra- eller femmannalag.
    Jag tycker att det är en spännande modell. Slamorterna har större frihet att utforma sina lag och bestämma hur man vill tävla. I och för sig tror jag att de flesta slamorter skulle välja att skicka tremannalag. Men vore det inte kul om möjligheten fanns att skicka större lag?



Helsingborg valde att pröva 3-5-modellen. Det visade sig dock att alla orter i Sverige som hittills bildat lag till årets SM, hade valt att bilda lag med tre poeter. Vilket är inte konstigt alls. Om man skickar ett lag med fyra eller fem poeter, innebär det att några av poeterna i laget måste avstå från sin chans att komma till den individuella finalen. Den chansen vill man inte gärna avstå ifrån. Den individuella finalen har varit en naturlig höjdpunkt på varje SM.
    Problemet med 3-5-modellen är att den i sig är otillräcklig. Den kommer inte att slå igenom utan andra förändringar. Tittar man en gång till på den amerikanska modellen, visar det sig att man inte bara införde 3-5, utan samtidigt helt avskaffade den individuella delen av tävlingen. NPS (National Poetry Slam - det amerikanska "SM") är sedan två år tillbaka en ren lagtävling. Jag tror att det är det enda sättet att få 3-5-modellen att fungera. Vill man behålla 3-5-modellen för kommande SM måste man överväga att avskaffa den individuella tävlingen.
    Men kan man verkligen göra det? Skulle inte SM förlora en stor del av sin dragningskraft om man tog bort den individuella tävlingen?
    Den individuella finalen vid ett SM är den särklass bästa poetry slam-tävling som man kan se i Sverige. Naturligtvis ska man inte avskaffa den - såvida man inte tror att man vinner någonting annat i stället. Ett SM utan individuell tävling kan i bästa fall innebära ökat samarbete mellan poeterna i lagen, flera laguppträdanden och mindre fixering vid de egna läsningarna.
    Det kan bli ännu roligare. "I bästa fall" - som sagt. Kanske...
    Det är läskigt osäkert. Kanske något för slammasters­mötet i Helsingborg att bita i.

3-5-modellen i Helsingborg är som att ta ett steg åt en viss riktning utan att ta ett nödvändigt andra steg för att komma ända fram. Frågan är om nästa års SM vill ta det där andra steget eller om man väljer att ta steget tillbaka till en äldre, beprövad modell.
    Eller om det kanske finns ett helt nytt steg som ännu ingen har tänkt på. Utom nästa års SM-arrangör.

Annars är det både häftigt och rätt så unikt med en idrott vars SM-regelverk mestadels består av rekommendationer. Man vet aldrig riktigt vad nästa SM kommer att överraska med. Men just därför är det rimligt att begära att orter som vill arrangera SM redan vid slammastersmötet året innan presenterar ett ungefärligt koncept. Så att deltagarna vid mötet vet vad man väljer när man fattar beslut om nästa års SM-arrangör.




25 juni 2006


Vad är det som ger konsten dess existensberättigande om inte det faktum att konsten är ett unikt uttryck för saker som inte kan uttryckas på något annat sätt? Exakt vad det är som konsten är "ett unikt uttryck för" kan jag inte säga. Annars vore inte konsten ett unikt uttryck för detta någonting.
    Därav min motvilja mot budskap, oavsett om det rör sig om sociala budskap ("konsumtionssamhället är skit" och "det är fult att vara rasist") eller privata budskap ("jag är ensam" och "jag är kär"). Om poesi är att leverera språkliga utbroderingar kring saker som man skulle kunna berätta mer effektivt på annat sätt, är poesi slöseri med tid.
    Jag tror att skillnaden är tydlig. När en dikt eller något annat konstverk framstår som en självklarhet i sig, en unik och märklig tingest som inte kan ersättas med en beskrivning av dess "innehåll" (av den enkla anledningen att inte ens de mest begåvade beskrivningar kan framkalla samma upplevelse som verket självt) då förstår jag skillnaden mellan ett bra konstverk och ett skickligt eller "konstnärligt" framfört budskap.
    Innehållet i ett "konstnärligt framfört budskap" kan beskrivas, även om jag efter beskrivningen blir tvungen att tillägga att diktaren uttrycker detta på ett roligare/effektivare/mer tilltalande sätt än vad jag har gjort med min beskrivning. Men det sorgliga faktumet kvarstår: Det kan beskrivas. Det kan beskrivas kortare, enklare och utan att budskapet behöver förändras eller förenklas.
    Varför ska jag bry mig om den långa versionen?




17 juni 2006


Att slå sig själv


I en artikel här på sidan skriver Andreas Björsten om årets SM i Sala och ställer några frågor om poetry slam:

        Vem tävlar man egentligen mot i Poetry Slam?
        De medtävlande, sig själv eller slumpen?

För egen del instämmer jag i Andreas slutsats att "man tävlar mot sig själv snarare än mot någon annan". Jag tror inte att man kan ägna sig åt poetry slam under en längre tid om man tycker att det viktigaste är att besegra andra och vinna tävlingar.
    Samtidigt är poetry slam ändå en tävling. Utan leklust och någon sorts tävlingsinstinkt kan jag inte heller under en längre tid fortsätta med att tävla. Tävlandet är absurt. Leklusten behövs för att inte ta tävlandet på allvar. Jag måste kunna skilja mellan en kvällsunderhållning och en estetisk domstol. Domstolen (juryn i poetry slam) är bara en av aktörerna i en kvällsunderhållning. Om jag tar jurypoängen (och därmed tävlingens resultat) på allvar, måste jag se till att vinna varenda tävling, så att jag aldrig någonsin ska behöva jämra mig över dåliga jurypoäng.
    Men jag kan inte vinna varenda gång. Inte ens varannan gång. Inte ens var tredje gång. Och då måste jag välja mellan om det är mig eller om det är juryn som det är fel på. När jag inte har en alltför dålig dag och mitt självförtroende ligger på en hyfsad normal nivå, väljer jag naturligtvis juryn. Rent instinktivt. Det är juryn som är usel, inte jag.
    I andra idrotter kallas detta att vara dålig förlorare. Men poetry slam som tävlingsform är utformad på ett så fiffigt sätt att jämrandet över dåliga jurypoäng ("vilken usel jury!") ingår i rollbesättningen. Det innebär att en av rollkaraktärerna (Poeten) är missnöjd med en annan rollkaraktär (Juryn). Man ska vara missnöjd med juryn. Juryn i poetry slam är gjord för att kunna ta på sig skurkrollen. Däremot är juryn inte gjord för att fälla estetiska domslut. Det vore, även dramaturgiskt sett, en omöjlig roll.
    Att man sedan verkligen vill vinna tävlingen och kan bli sur på juryn på riktigt (trots att man har genomskådat poetry slam-dramaturgins absurditet) är inte heller konstigt. Teater ska spelas på riktigt.

Så långt om poetry slams fåniga och underbara dramaturgi.
Men därmed har jag ännu inte ens berört vad tävlingen i själva verket gäller, det som är tävlingens heta och osynliga kärna, det som Andreas också utpekar: tävlandet mot sig själv.
    En sida av detta tävlande mot sig själv är att kunna ge fan i tävlingen och aldrig ställa sig frågan "hur ska jag göra för att vinna?". Att aldrig spekulera i om "slaget är förlorat redan på förhand", beroende på att ens stil, tematik och framföringssätt inte anses vara tillräckligt spektakulärt eller publikfriande. I samma ögonblick som jag börjar spekulera i sådana frågor (och försöker justera mitt uppträdande därefter), har jag förlorat slaget mot mig själv. Inte ens en seger i tävlingen kan ta bort känslan av förlust, vissheten att jag har åkt på storstryk i tävlingen mot mig själv.
    Det är ingen motsägelse att man under en pågående tävling väljer texter som man anser passar bäst i sammanhanget, med tanke på den aktuella publiken, de andra deltagarna och juryn. Men när texten är vald, gäller det att göra den rätt. Det kan bli rätt - eller åt helvete fel. Det finns inga mellanlägen. På det viset är poetry slam en standardiserad ritual där man till sist bara har en enda motståndare: sig själv. Och den delen av tävlingen är inte standardiserad. Den är inte förutsägbar. Den är inte heller bedömningsbar "utifrån". Varken juryn eller publiken kan avgöra hur denna del av tävlingen utfaller.
    Även om jag inte kan bedöma motsvarande drama hos andra, kan jag förnimma det. Det är det som gör poetry slam till en spännande och levande händelse (i motsats till tillställningar där skådespelare läser texter av andra). Detta drama kan vara lika spännande att bevittna oavsett om det handlar om en SM-final i poetry slam eller en slamkväll på ett bibliotek där tre personer tävlar och åtta lyssnar. Bara man älskar fotboll kan en knatte­match vara lika spännande som en VM-final.