Upsala Nya Tidnings nöjestidning UNT Fredag 18 juni 1999

  
SM-mästare: Johan Nordgren står på scen och tävlar i poesi
av Johanna Åberg




 
På söndag kl 19 blir det poesitävling, så kallad poetry slam, med bland andra 
estradpoeten Johan Nordgren. Arr Jala, Jala-festivalen, Gottsunda teater. 
    Poetry slam är ingen vanlig poesikväll. I stället för att sitta tysta och begrunda 
kan publiken delta i tävlingsjuryn. Gillar de inte det de hör är det bara att ge en 
låg poäng och tvärtom. Genom ett seriesystem koras sedan en vinnare. 
    Johan Nordgren, uppvuxen i Gimo och bosatt i Stockholm, är slampoet, eller 
estradpoet som det också kallas. Han har valt att, i stället för att bara skriva 
ut sina dikter på maskin och skicka till förlagen, ställa sig på en scen och läsa 
upp sina alster. Och i stället för tyst beundran önskar han sig mer rop och skrik 
från åhörarna. 

Poetry slam började i USA och har ju ganska nyligen kommit till Sverige. Jag förmodar 
att det är ett sätt att försöka göra poesin populärare. Fungerar det? 
    ­ I övriga landet, där det inte finns så stor konkurrens om publiken, verkar det fungera. 
Men när jag läste i Uppsala förra gången kom det knappt någon. Ken spelade visst i stan 
samma kväll ... I Umeå, till exempel, fyller de lokalerna. När vi hade svenskt mästerskap 
där i maj kom det säkert hundra bara till deltävlingarna. 

Svenskt mästerskap? Hur gick det för dig? 
    ­ Man tävlar i lag. Mitt lag vann faktiskt ­ laget från Rinkeby. 

Är det viktigt att vinna i slam poetry? 
    ­ Nja, när det är svenskt mästerskap så ... I mindre tävlingar är det inte så viktigt 
för mig. Men på SM är det klart att tävlingsnerverna slår till. Det är som man säger: 
att förlora gör ingenting, men att vinna är allt. 

I Uppsala är ni fyra som ska spela uppvisningsmatch. Hur fungerar det? Innebär det att 
du vet vad de andra ska läsa? 
    ­ Nej, jag har ingen aning om vad de andra ska läsa. Så det blir nog som en vanlig tävling. 

Kan man taktikspela i poetry slam? 
    ­ Ja, om man tävlar mot poeter som man känner till. Då blir det mycket taktik. Ofta tävlar 
man i duell, och då är det bäst att läsa efter den andre. När den har läst kommer man 
efter och kontrar. 

Hur gör man det? Genom improvisation? 
    ­ Nej, improvisation brukar inte fungera. Publiken märker när man gör det. Å andra sidan 
är det många som läser utan papper, så man kan inte riktigt veta. 

Skrev du poesi länge innan du började med slam? 
    ­ Jag hade skrivit i några år, men det var först när jag började ställa mig på scen som 
det blev mer avslappnat. Själva tävlandet tar jag inte på fullt allvar. Men man lär sig 
mycket när man får respons direkt. 

Skriver du speciellt för poetry slam, eller använder man samma sorts dikter som man skriver 
för läsning? 
    ­ Det är inte så många slampoeter som blivit publicerade. Men vi har givit ut en antologi 
med poeter från hela landet. 

Har du ändrat ditt sätt att skriva? 
    ­ Ja, man anpassar sig för scenen. Det blir inte så mycket postmodernistiskt, som Stig 
Larsson eller någon. Det blir mer talade, enkelt och berättande. Jag tycker att det blir 
bättre. Jag har lite svårt för den poesi som kom fram på åttiotalet, Frostenson och de. 
Men jag skriver annat också, inte bara för slam. Det är kul att göra både och. 

Man får minuspoäng om man läser över tre minuter. Är det svårt att begränsa sig? 
    ­ Nej. Tre minuter är lång tid, det märker du när du står där. Jag brukar hamna på 1.50 
eller 2 minuter. 

Blir det mycket humor i poesin när man har en jury? 
    ­ Nja, det verkar ha blivit mer humor i USA, vilket de är lite rädda för. Här tycker jag 
att vi har en bra blandning av larv och jätteseriösa grejor. Allt finns. Men på sista tiden 
har de som satsar på humor faktiskt inte lyckats så bra. 

Jag trodde annars att humor var ett lätt sätt att skaffa billiga poäng. 
    ­ Ja, men det verkar inte riktigt fungera så. Men lite humor är bra, tycker jag. Det är kul 
när det blir lite roligt. 

Var lägger du dig på humorskalan? 
    ­ Jag är nog inte jättekul. Men folk brukar skratta. Ofta på ställen man inte förväntar 
sig, och det är roligt! 

Är det lätt att få i gång publiken med poesi? 
    ­ Nej. Det är lättare på större ställen, när det bara är ett par stycken är det svårt. 
Poesipubliken i Sverige är rätt tystlåten. Men vi hoppas att de lär sig att ropa och 
skrika lite mer; det gör de nog så småning om. 

De flesta av Sveriges poeter är säkert byrålådepoeter. Att vara estradpoet verkar vara 
raka motsatsen till det. Hur började du? 
    ­ Jag började på gymnasiet och skrev när det inte fanns något annat att göra. Sedan gick 
jag skrivarverkstad på Wiks folkhögskola. Det är svårt att bli publicerad, så det här 
verkade vara ett bra sätt att få förlag och tidskrifter att lägga märke till en. Men det 
är klart att man skriver för att någon ska läsa. Annars kan man lika gärna skriva dagbok. 
Poesi är en dialog, tycker jag. Så poetry slam är ett utmärkt sätt. Sedan är det alltid 
bra marknadsföring att säga att man vunnit något. Se bara på Bob Hanson, som det har gått 
bra för. Men så har han också stått på varenda scen som finns. 

­ Problemet är förstås att man inte får betalt. En av grundstenarna i det här är att lära 
poeter att ta betalt och att publiken ska lära sig att betala för poesi. 

Så det blir inga vinstpengar då? 
    ­ Nej, det blir det inte. 

Skriver du mycket? 
    ­ För tillfället gör jag det. Jag gjorde faktiskt en bok själv för inte så länge sedan, 
med en dator och en kopieringsapparat. Så jag tänkte göra fler sådana häften. Sedan har 
jag nyligen blivit publicerad på ett nytt Internetförlag [www.serum.nu, reds anm.]. 
De säljer datafiler som är färdiga böcker, det är bara det att de inte trycker dem. 
Där har jag en diktsamling ute, och det ger en kick att fortsätta skriva. Vinsten i SM 
är också en kick. Nu måste jag ju vara lika bra nästa år. 

Johanna Åberg har också gått skrivarverkstad. Men den kortnovell hon själv var mest nöjd 
med var det ingen annan som gillade. 

Johan Nordgren om ... 
... sin favoritpoet: Det växlar lite. Just nu är jag rätt inne på Ron Padget och Kenneth Koch. 
... svenska förlag: De är ganska sega av sig. De gör vad de alltid har gjort. Men det börjar 
dyka upp en massa småförlag, så det blir nog bättre. 
... tävlingsinstinkten: Jag har väl ingen egentligen, så jag vet inte varför jag gör det här! 
... EU-valet: Jag gick faktiskt och röstade. Mot min egen förmodan. Jag hade inte trott att 
jag skulle göra det.