Gästboken
December 1999
Namn: claes fredelius Hemort: stockholm Sänt: 07:42 den 25/12 Hej Poesiälskare! Först var det Gullberg och Boye; senare Majakovskij, Ekelöf, Sonnevi och Ferlin. Baudelaire! Rimbaud! Älskar Ann Jäderlund, den gåtfulla.Ibland dör poesin(och jag) - det kan röra sig om årslånga depressioner(senast tog jag Efexor). Det är ens plikt som människa att ta reda på varför, sa min vän Agneta Klingspor. Det tyckte jag lät lite hårt, men så har hon heller aldrig varit riktigt nere. Min älsklingsterapeut, min räddande ängel, Hjördis Perris säger att det handlar om K som i krav, att jag ibland bara inte klarar de krav jag ställer eller andra ställer. Vissa människor är bara såna, sa hon, och lättade därmed på trycket för en långtidssjukskriven... Kanske är det också "rätten till lättja"(Karl Marx svärson Paul Lafargue); man börjar bli gammal och trött och orkar inte bry sig eller känna lust för romanens oändliga transportsträcker. Att skriva dom alltså, och än mindre att höra eller själv läsa dom (när jag är deprimerad är dock romanen en tröst och tillflykt).Poesi är koncentrerad upplevelse;ordmusik. Terapi, utlevelse, dagbok, gestaltning, tröst, bästa kommunikationsformen, skönhet, tradition och revolution, kärlek och uppror... Några små älsklingar: Jag ville ge dig en gåva / jag gett till ingen förut / Så ger jag dig min ensamhet / Den vara till livets slut (Ebba Lindqvist) Började falla som ett löv / Ångrade sig halvvägs ned / Förvandlades till en gul fjäril / och flög sin kos (Eeva Kilpi) Hunger är stort, och hat / Men vi hatar så smått, kamrat/ Vi tänker på ostron och kalvfilé / Och detta att översta våningen se / Skedar och silverfat / Vi hatar så smått, kamrat (Nils Ferlin) När sextonåriga linnesömmerskan Emma Ries, i Czernowitz / stod inför undersökningsdomarn / blev hon befald att förklara varför / hon spred revolutionära flygblad / vilket var belagt med tukthusstraff / Som svar reste hon sig och sjöng Internationalen / När undersökningsdomarn skakade på huvudet befallde hon: Res er! / Det är Internationalen! (Bertold Brecht) Förstår ni? Jag förstår så här: Det är kärlek och uppror, hatet mot förtryckarna, kärleken till medmänniskorna, den revolutionära stoltheten. Lyckan övert att få vara med barnen och poesin. Och nära en älskad människas kropp och själ. Jag föll genast för Margareta Hammars skratt, och funderar nu över hennes namn. Ska det vara Margie, Mare eller Gretchen... Just nu arbetar jag hårt med att få min långa millennieslutsblankvers "Från en station vid seklets slut" (miljön är Södra Station i Stockholm där jag bor) på olika sätt offentliggjord. Jag tycker Sverige och Världen behöver den! Jag kommer gärna till dig och läser den, och du är mycket välkommen till "min" scen Krogens Poeters Parlament - mötesplats, scen, verkstad - sista onsdan i varje månad kl 19-23 på Jonathans Place, Södermannagatan 39 i Stockholm(T-bana Skanstull). Krogens Poeters Parlament(KPP) uppstod som Gatans Poeters Parlament(GPP) 1993 vid Fatburstrappan nedanför Medborgarplatsen på Stockholms Södermalm. Det är alltid en öppen scen, där alla har 10 min till sitt förfogande(och mer om tiden medger,när alla fått sitt). KPP är alltså ingen fast scen, utan en rörlig företeelse av utominstitutionell karaktär, med betoning av demokrati, poesins samhälleliga sida, experimentet, upproret mot alla förtryckare, den levande-sinnliga-muntliga-musikaliska poesins företräde framför bokpoesin. Poesin tillhör inte bara den lilla klicken, påvedömet, i den etablerade litterära institutionen, historiens nuvarande makthavare och skrivare - den tillhör alla. Poesin är urkommunistisk, dvs jämlik, egendomslös och social. Det här skriver jag klockan fem på juldags morgon 1999, lite stressad över millennieskiftet och att min sambo ska komma utrusande ur sovrummet och skrika att jag är galen så att hela huset hör det. Jag funderar faktiskt på att gå till julottan i Maria kyrka snart, för jag gillar kyrkor så. Har läst i en kyrka bara en gång. Det var i Salemkyrkan här på Södermalm, när mina barn hade julavslutning för några dagar sen. Jag läste Zacharias Topelius "Vintergatan" som en av mina elever på folkhögskolan, Eva Ponse, en gång lärde mig att älska. Ja, kära Du, jag hoppas du läser mitt meddelande med åtminstone någon behållning. Gott Nytt Millennium! Claes Fredelius
Namn: Claes Fredelius Hemort: Södra station, Sth Sänt: 10:26 den 30/12 Stockholm 30 dec 1999 Hello poetrylovers! Han brukade säga "musiclovers", ja ni minns väl? Smokerings... nu är även han på andra sidan. Margareta är kvar utanför Edsbyn, så jag brydde mig inte om att åka till Rinkebys första "poesi mot midnatt" igår, där hon skulle uppträda. Allt blir så annorlunda när man kommer upp hit, berättade hon i telefon när jag ringde och kollade igår. Så jag glömde bort et. Nu vet jag vad hon ska heta. Inte Mare, Gretchen eller Margie. Utan Marguerita. Inte kortare, men snyggare. Marguerita är lång också, ett par centimeter längre än jag själv(179). Och hon är snyggare än prinsessan Margareta. Och så är det hennes skratt, och restlösa skrivande. Vi kommer med dikter och en artikel om henne i vår(Krogens Poeters Parlament) tidning "pappret". Det är Tove Alm som skrivit och valt dikt. "Pappret" blir klar till vårpremiären på Jonathans Place 26 jan. Själv har jag skrivit en 6 sidor lång, litteraturpolitisk uppgörelse med den litterära institutionen där, med dess småpåvar på de stora förlagen, poesins värsta fiender idag. Så nu har jag gjort bort mig för all framtid. Men det skiter jag i. Vi kan inte bara böja knä för såna arroganta nya marknadsfixerade redaktörer som Magnus Bergh på Bonniers! Själv var jag ju med på den gamla goda tiden, när redaktörerna gick efter litterär kvalitet och var hederliga och omtänksamma gentemot sina författare. Som Åke Runnqvist, i salig åminnelse. Han var också hästtokig, som jag och Marguerita. Antagligen var det därför han antog min första roman 1967, "monolog för tre", vars huvudpersn Teobald levde på ett trix på Solvalla. Den romanen hade föresten arbetsnamnet "Den stora bluffen", för att Teobald upplevde sig själv så - liksom jag gör när jag är deprimerad. Nu kan det sägas: Min sambo slår mig! Inte så mycket och ofta, men precis som min salig fader gjorde en gång. Hon hotar hela tiden med fysiskt våld, när hon inte klarar av en dispyt i ord (och det gör hon inte). Hon kallar mig omväxlande dåre, galning, nolla, bidragstagare, parasit, odugling, dålig far etc. när hon blir arg(speciellt när jag kommer hem sent på nätterna efter något nedslag i Stockholms nattvärld - igår var jag på Jonathans, Stampen/Kolingen och Kvarnen, och kom inte hem förrän 4; då hade hon låst dörren till vårt sovrum, men höll sig för övrigt lugn). Jo, hon vet, jag har berättat för henne hur rädd jag var för min fars örfil. Så hon kör med samma sak. Hon vet också att det är under min "manliga" värdighet att slå tillbaka - jag har ett absolut förbud mot att så kvinnor, och hatar slagsmål av alla de slag. Utom verbala såna, som jag älskar. en dom ska vara på hög intellektuell och poetisk nivå! Jo, så här är det. Jag är deprimerad långa perioder, senast uppemot ett år. Då är jag lugn, vill inte gå ut, inte träffa människor; bara läsa romaner, se på teves långfilmer och sova-drömma. Så vaknar jag upp, och har massvis att ta igen. Blir utåtriktad, lycklig, rolig, produktiv. Då känner hon sig hotad, och det med rätta. Och försöker tränga mig tillbaka ner i depressionens mörker, då jag håller mig lugn och kontrollerbar. Nu måste jag skriva till Marguerita, jag tänker på henne som en syster hela tiden.Så här, kanske: Marguerita, Marguerita, du långa, väna, oskuldsvita som längtar efter staterna igen På min kärlek, på min längtans poesi kan du lita Jag är din allra närmaste vän... En gång skrev jag en dikt som förebådade hennes ankomst till Trollflöjten här på Södra Station, där vi höll till en gång. Nu ska jag gå och leta upp den, ni ska få höra. "Det finns en scen på Södermalm Trollflöjten heter den (ja, melodin är hämtad från "House of rising sun") Den har förött mången människas liv, och jag, ja jag är en Om jag bara gjort som deras mamma sa och stannat hemma denna natt! Men det finns nu något som gör just mig besatt Ni förstår, jag skriver poesi och den är explosiv! För jag söker just de orden som spränger gränsen mellan dikt och liv Så töm nu glaset i din hand och känn berusningen den dag jag tyckte att jag fann den formuleringen Ja, ord de kan ju bränna som förstoringsglas i sol och blåsa upp så het en storm inunder någons kjol Men när jag skulle läsa dem denna kväll som gled mot natt så satt Hon plötsligt framför mig och allt blev bara svart För då med ens förlora jag alla förbannade ord ör allt jag skrivit, och mycket mer satt där vid hennes bord... Det finns en scen på Södermalm Jonathans heter den(nu) Den har förött många poeters liv och jag, ja jag är en" Nu slutar jag för den här gången, men jag kommer snart igen. Det här ska bli min hemliga dagbok, som min sambo inte hitar, rasar över och förstör. Hej då, poetrylovers(poesiälskare låter tyvärr inte alls så bra...), hej! Claes F
Namn: claes Fredelius Hemort: Södra station, sth Sänt: 01:09 den 31/12 Södra station 30 dec 99 Kära gästboksläsare, förtvivla inte, det finns vänner och kamrater! Ann Jäderlund har just fått en dotter. Jag undrar vad hon heter. Jag har ett speciellt förhållande till poeten Ann(jag känner henne inte personligen; hon har inte släppt mig inpå livet än; vi har vara pratat via brev och telefon). Anns poesi är så olik min egen, fastän vi tillhörde samma Förbundet Kommunist en gång(där också Anders Carlberg och Annika Åhnberg var med). Hon skriver gåtfullt, jag är ganska rak och konkret, och det finns oftast ett budskap (det gör det väl i all poesi, mer eller mindre medvetet för poeten själv?). Jag har svårt att förstå vad Ann menar och vill, men det är något som fascinerar. En gåta att lösa? Kanske är det också att hennes poesi är så uppburen av kritiken. Beror det på att hon en gång blev angripen för att vara oförståelg av en manlig kritiker, och därefter enhälligt försvarad av 80- och 90-tals- kritikerna, dår väldigt postmodernistiskt orienterade? Nu har jag också så många år kommunicerat med henne utan att vi träffats, så hon finns med som en spänning i mitt liv. Vad ska hända när vi se? Hur är hon egentligen? Och när jag frågar henne om hennes poesi, vad svarar hon? Jag har en nyårsdröm 2000! Att få läsa poesi med Kristina Lugn och några kamrater från Krogens Poeter i Maria kyrka här i stan. Jag har konakt med prästen Karin, och kommer att jobba hårt för saken. Jag gillar kyrkorummet, och jag känner mig hemma i just Maria. Utanför, på kyrkogården, finns Stagnelius minnesten... Livet är större än poesin, men poesin är större än allt annat... Jag vill komma nära dig, vän, kamrat och medmänniska. Jag ha just, pga nazisternas ofensiv, gått med i Vänsterpartiet, efter att ha varit partilös sen 80-talets början. Jag söker en kvinna att sova hos. Och älska!
Namn: Claes Fredelius Hemort: Södra station Sänt: 17:46 den 31/12 Södra station 31 dec 99 nedräkningen har börjat nu 15.50 Hej på er, ni gick tyvärr miste om morgonens meddelande, det försvann nånstans. Kanske jag hittar det igen. I alla fall var det ett kärleksbrev till Marguerita... Poesi är ingen religion! Bruno K Öijers schamanism är enbart ett patetiskt, kommersiellt trick - som allt för många går på, inte minst han själv. Det är en förvuxen tonåring, med enbart frasbudskap han läst sig till i citat från gamla indianer och annat allmängods. Sen är det en annan sak att han till 1000% går in i den där rollen som förkunnare, som han kopierat från Rimbaud och några till. Och människor dag är ju ine vana vid att någon tar sig själv på allvar. Ursäkta om jag provocerar er nu, men jag blev bara så jävla förbannad när han i ett radioprogram senast med förakt talade om hur han inte befattade sig med vardagliga sysslor och politik(att rösta). Skäms Bruno, du är ändå en hyfsad poet! Och det där att han suger ut sina fans - 200 spänn tar han av dom som vallfärdas till Orion varje år. Gör man så mot vänner, som säkert inte är särskilt rika?! Nej, det gör man ta mig fan inte - Bruno är precis lika mycket inne i den här marknadssmeten som vi andra, för att inte säga mer! Men nu har ju t.o.m. poesietablissemanget anammat honom, om än under rubriken "estradpoesi". Nej, kära vänner, ni måste vara lite mer kritiska, även om det är anakronistiskt(otidsenligt) idag! I vår tidning "pappret" kommer också en kritik av Bruno, som jag helt förstår. Det är vännen Istvan, han som gjort den här hemsidan möjlig, som står för den. Heders, Istvan! Däremot är poesi en mycket kreativ verksamhet, där mycket kan hända. Nu ska jag berätta lite kring detta. Min vän Henrik och jag har en poesicirkel på Ekbacken, en öppen psykistrisk verksamhet i Björkhagen, sth. Dit kommer vid ett tillfälle en tjugoåring, mycket tunn och deprimerad flicka. Vi försöker få med henne i läsning. Hon bläddrar tankspritt i "Kärlek och uppror" - och hittar förstås Ebba Lindqvists lilla diktpärla: "Jag ville ge dig en gåva / jag gett till ingen förut. / Så ger jag dig min ensamhet, / den varar till livets slut." Den stämde så på henne, som jag sen aldrig mött. Men dikten har jag införlivat, också som en slags signatur för estradpoesi, hur ensam och naken man står där på scen med sitt hjärtas innersta. Till cirkelns poesikväll inbjöd Henrik vid ett annat tillfälle två av sina idoler, Tomas Tidholm och Erik Fylkesson. Erik står där och reciterar en dikt(som alltid utantill), ungefär så här "...jag står naken i köket...". Då kommer Karin, stadig medlem av cirkeln och som kan massor av dikter utantill, inrusande spritt språngande naken och ropar: "Naken, här ska ni få se på naken..." Erik Fylkesson är en speciell man, numera folkhögskolelärare och vänsterpartist(som jag själv)- hur många poeter engagerar sig politiskt idag?! En gång var han på turné med Bruno K och Sandro Key Åberg(numera död poet). På Moderna museet hade de avslutningsföreställningen i sitt program "Poetisk striptease". Och Erik avslutar: Jag står här. Jag står här ensam. Kom och ta på mitt ansikte" uppre-par han väl 20 ggr - innan äntligen en lätt skamsen man kommer framrusande och hastigt tar på honom... Poesin, alltså estradpoesin, den urgamla, ursprungliga poetiska ådran, är full av såna omvälvande, kreativa händelser. Det är det som gör den så spännande. Den skrivna bokoesn är bara en komplettering till den levande poesin, nödvändig för stipendienämnder, kritiker och litteraturvetare - som mycket följdriktigt ofta föraktar estradpoesin som lägre stående än dera fina bokpoesi. Kära gästläsare, nu vill jag läsa något av er, annars tror jag att jag är ensam i "Gästboken"...Hör av er! Och gott nytt millennium! Claes F
Fortsätt till JANUARI 2000