FORUM för estradpoesi ARKIV Sidan är avsedd för samtal och diskussion kring ämnen som rör poesi. Alla är välkomna att delta. Skicka ditt bidrag till molnar@telia.com och skriv "forum" i ämnesrutan. tillbaka till forum Rainer Ellilä 30 april 2006 Hej på Er! Det var inte igår (heller inte Igor)! men jag har inte legat på latsidan. Som ni vet, är jag en finne (igen) och fast jag läser mina dikter på svenska, skriver jag böcker på mitt modersmål, alltså på finska. Under loppet av två år har jag publicerat tre böcker; novellsamlingen "En dålig människa" och diktsamlingarna "Amorosus" och "Tystnadens kakofoni". Jag gör ett tappert försök och håller på och översätter den senaste diktsamlingen "Tystadens kakofoni". Har varit borta från poesiscen ganska länge nu, men vem vet, Sjunde Paragrafen kanske kommer nästa år med besked! Ha de´! mvh rainer ellilä Eleonora Luthander 25 april 2006 De som vill kolla på två ut av Bruno K. Öijers dikter kan gå in på skolverkets sida www.modersmal.net tryck serbiska, tryck sedan fjärde rad till vänster, ”Srpski pisci” (Serbiska författare) och på mitt namn på kyrilliska, längst under, på nåt som liknar Eleonora Luthander. Det kommer att visa sig ”en bok” med mina dikter och mina översättningar från och till svenska. Brunos dikter finns på sidan 25, 26, 27, 28.     Där finns också Kristina Lugns dikter ur hennes diktsamling ”Hej då ha det så bra!”, på serbiska ”Dovidjenja i srecno!”. Kristina Lugns bok i min översättning kom ut 2005 i Belgrad. BTJ har köpt 11 ex ut av boken. Det går att beställa den på bibliotek i Sverige. Brunos bok ”Det Förlorade Ordet”, på serbiska ”Izgubljena Rec” också på kyrilliska, kommer ut till sommaren hos samma förläggare.     Det var givetvis stor ära och mycket nöje att kunna översätta och publicera dessa två stora samtida svenska poeter. Det handlade inte om så stora upplagor till en början. Öijer och Lugn läses flitigt och beundras nu även i Serbien. Deras dikter är publicerade i olika litterära tidskrifter och har fått lysande recensioner. Hoppas att båda får Nobelpris. Kristina Lugn har jag träffat när antologin ”Poem inifrån 2” presenterades på Fountain house i Stockholm 2004. Då lovade jag Kristina att översätta hennes bok ”Hej då ha det så bra!” till mitt modersmål. Dessutom var Kristna Lugn bjuden till Belgrads 42:a Internationella författarmötet, förra året i september. De som vill läsa på svenska 56 underbara dikter av 56 serbiska samtida poeter kan beställa en gratis e bok, ”Ögat är större än himmelen” på www.serum.se     Jag säger som Kristina:     Dovidjenja i srecno! Eleonora den 15 april 2006 Belgrad, Knez Mihajlova, ”u Knezu” Eleonora Luthander 6 april 2006 FÖRORDET till boken ”Izgubljena Rec”, ”Det Förlorade Ordet” av Bruno K. Öijer, en översättning till serbiska av Eleonora Luthander. Jag skulle vilja säga, här är Sveriges Branko Miljkovic, som lyckades avlägsna döden med sina gudomliga dikter! När jag höll på att översatta den här diktsamlingen som Bruno kallade för symfoni av sorg över människans historia, var jag inte riktig säker på om jag kommer att uthärda så mycket skönhet och spänning på en gång. Jag hoppade från stolen några gånger när jag läste dikter som kunde i lugn och ro bli kallade för ”poetiska thrillers”. Jag bet naglarna, grät och vädjade att bli skonad från alla tiders andar och demoner. Jag bad ibland om en ”lättare” dikt eller någon kärleksdikt och även sådana dikter dök upp, som dikten om prinsessan på barntäckningen och eller den om ”den nakna villiga kvinnan”.     Allt var där, livet i sig, livet av kött och blod!     Jag blev kär i Bruno under tiden och skrev kärleksbrev till honom som jag aldrig skickade iväg. Jag skrev även egna dikter, ibland flera på en gång. Jag ville åka tillsammans med honom till Hawaii.     Dagar och nätter var som svarta eller vita segel på segelbåtar som passerade datorns öppna fönster. Metallvisare på vägguren gick fortare en vanligt, visserligen drivna av Öijers poesimagnet. Jag var inte längre säker på om jag befann mig i Stockholm, Belgrad, eller i flygplanet med ”Det Förlorade Ordet” i mina händer! Tid och rum - relativitetens teori var bevisad igen på nytt. Dessutom verkade det även så som om Bruno själv skrev sina dikter på serbiska! Om boken ”Izgubljena Rec” inte fanns skulle jag kunna tro att allt bara var en dröm ur hans dikter.     Jag skulle gärna vilja göra om hela förföriska, halsbrytande poetiska äventyret, som med denna översättning förvandlades till ett stabilt språkligt äktenskap. Icke ömsesidigt sådant och utan barn, där frun behöll sitt efternamn och sina dikter.     Jag tror att Tsvetajeva älskade Rilke på ett liknande sätt. PS. Jag har aldrig träffat Bruno K. Öijer. Jag fick två handskrivna brev av honom.     Jag är övertygad att även döden hör till hans trogna läsare. Eleonora Luthander Helena Duroj 2 april 2006 lundkvist var ett barn av sin tid. eller den kanske inte är över än? det finns en biologiskt-mystisk särartsfeminism som ser kvinnan som jord, mannen som ande. vi ska hyllas för att vi genom vår primitiva livskänsla inspirerar mannen till att vetenskapa och skriva romaner. frasen Kvinnan äger intet varför är ett sjuttio år gammalt uttryck för att manliga konstnärer tillfrågas om sina teorier och metoder, kvinnliga konstnärer om sitt liv. jag gillar lundkvist, han hade stil. det är därför texten säger något. det är mer än man kan säga om dagens hormonbesatta kärnfamiljsförsvarare. István Molnár 30 mars 2006 Min gissning är att Artur hade problem med någon dam. Men i stället för att ta itu med problemet gjorde han en dum bortförklaring i form av denna dikt. Dikten är precis lika dum och arrogant som andra texter där man försöker tala om hur en viss grupp människor "är". (Och lika farlig - jämför med "araben är..." eller "juden är...", m.m.) Pia K 30 mars 2006 "Kvinnans fåglar är tama, lägger ägg i reden och plockar korn på marken men flyger inte mot rymderna snappande efter stjärnor" Håller inte med om det Claes! Jag flyger hela tiden mot rymden, snappandes efter stjärnor! Är det nåt´fel på mig då?........:-)) Pia K Martin Johnsson 23 mars 2006 Jag har ett svar till Claes; det är väl inte särskilt djuplodande, men jag kände att någon behövde svara... Alltså, Claes: Vad säga -- vilket fruktansvärt sexistiskt skräp det är du grävt fram. Sluta upp med det! hälsningar Martin (gillar enkla svar) Claes Fredelius 17 mars 2006 Jag har hittat en goding som kan skapa poesidebatt! Ett fynd mao! Hälsningar Claes uppdragen ur poesiskatten ("Glöd" 1928 Arthur Lundkvist) Ord om kvinnan "Kvinnan är ett träd med djupa rötter i marken - mannen är stormen som dånar i dess krona Kvinnan skyr bergets branta stigar och ryser i dess kalla höga luft och längtar till det soliga idylliska slättlandet Kvinnans fåglar är tama, lägger ägg i reden och plockar korn på marken men flyger inte mot rymderna snappande efter stjärnor Kvinnan spänner inga strängar i längtan att få höra en sällsam ton Kvinnan vill vardagen, vill de små bekymren i det stora lugnet Hon är den lilla likfulla vinden en lugn dag Hon är den lilla regnskuren med det ljuva solskenet efteråt Kvinnan vill det eviga och uråldriga och vissa, inte det nya och äventyrliga Kvinnan är som åker om våren: mull som längtar att bli besådd Kvinnan äger intet varför Kvinnan älskar fjättrar, både sina egna och andras Från kvinnan utgår navelsträngen Kvinnan slappar den både som mannen spänner När mannen talar om det högsta och lägger sin själs eld i sina ord, ser kvinnan på hans ivriga mun, kysser den och frågar vad han önskar till middà O örn som vill flyga mot rymderna, låt inget mjukt bo hålla dig fången! O Simson som vill besegra fienderna, låt ingen Delila taga din kraft" (Arthur Lundkvist i "Glöd" 1928) Ja - vad säger ni?! Claes Björnhjärta Fredelius Mattias Morén 28 februari 2006 Hallå. Regelfundering. Man måste ju själv vara upphovsman till det verk man läser i Poetry Slam. Men, ponera att man skrivit verket tillsammans med någon annan. Har man fortfarande rätt att läsa upp verket i en slam-tävling? Mattias Morén Pia K 11 februari 2006 Bagarmossens Poetry Slam den 9/2 06 En MC har fria händer att forma sitt eget slam. Så har Andrea Berge i Bagarmossens bibliotek, när hon leder sitt eget slam där! Det är befriande att se chosefria Andrea bygga upp och fram programmet, med just de enkla grepp som behövs för att det ska fungera. Inget tjafs hit och dit med kontrollräknare här inte, utan Andrea tar tacksamt emot kommentarer från publiken, om hon räknat rätt eller fel, så på så sätt är alla med, egentligen. Sen har Andrea ett så fint leende! Man blir så glad! Gästpoeten för kvällen, Jasim Mohamed, läste ur en av sina böcker, på ett sätt jag aldrig hört honom läsa förr! Mycket inlevelsefullt och med timbre! Ett mycket intressant stycke grekisk lyrik!     Rummet var smockfullt och Abraham Demir kom ordentligt igång där! Det var nästan som om röken sprutade ur öronen! Han fick många applåder, men poängen räckte inte. 9 poeter tävlade, själv var jag öppen scenare och därefter jury, som jag älskar att vara, eftersom jag vill slå ett extra slag för det äkta och modet, inom det skrivna. Jag tycker nästan ibland, att man borde dela upp poeterna i LUGNA och LIVLIGA poeter, för skillnaden blir stor ibland, på de olika kategorierna. Underbara poeter stred om finalplatserna, eftersom det är två stycken i Bagarmossen och det blev Johan Wretman (inte Johan Nordgren, även om han också var med och tävlade och gjorde en storartad insats!) och den fantastiske veteranestradören Jerry Steele som vann!     Jag säger bara det, Jerry Steele är en jätte! Mycket bättre än så, kan en Poetry Slamdikt inte bli! Så det blev kvällens 10:a!     En jättegivande kväll! Det bästa med Andreas roll som MC är att hon låter poeterna lysa! Det är dom som gör kvällen! Dr Bu 3 februari 2006 fragment från det sadomasochistiska torget ett. bort med alla: man borde...bla bla två. fråga: vad är politik det finns vissa ord som alla använder men ingen vet betydelsen av ett sånt ord: makt men jag ska inte bråka med det ordet idag ok nu börjar det jag ska bara ställa en fråga är makt en abstraktion eller ett konkret rum vidrörbara väggar tre. politik är inte en lagändring hit eller en skattehöjnings försämring dit det är det sätt på vilket du och jag sätter ner fötterna när vi springer till bussen det är den ton vi använder när vi talar om våra ovänner det är blicken vi sätter på kassörskan politik handlar om dom allra minsta valen det är där mänsklighetens framtid formas arabeskerna som räknas i riksdan under bordet hos företaget eller av propagandakannibalerna i den tredje staten är en melodisk festival och det är ingen nyhet hoppas du ändå på rätt låt eller en trist lott makten utgår från folket pärlan i sagopalatset tillhör en av dom 20 kanske mest maktlösa människorna i alla fall i sverige han kan inte ens ta en tankfull promenad när frugan varit avig hela almanackan full av fånig representation gör han grimager på beställning spöken har fyllt i pratbubblorna och någon nisse kladdar i hans hår spontaniteten avlivades i lumpen förstå att han är ett offer dessutom bland all strömlinjeformad kostym som är satt att svansa efter honom växer skogen av dolkstötar upp och djupt ner mellan skulderbladen är det avundsvärt fyra. politiker är satta att förvalta folkets vilja en politiker som gläds över att vinna ett val är ungefär lika smart som busschauffören som hurrar åt rusningstrafiken inte en enda politiker i den sorgliga världshistorien bär mer ansvar än du och jag broder tvärtom helvete opinionsundersökningarna är hästhandlarnas och dom begagnade bilförsäljarnas groteska efterföljare det är vi som syr kejsarnas nya kläder med våra tunna undanflykter makt förutsätter frihet så omständigheterna har ingen makt frihet kommer bara från makten över oss själva helvete frihet är ingen knapp gissningstävlan det är en lång konst helvete fem. politik är att iakta sin andning med sin ena äkta hälft och att häda den maxat självupptagna fadern i himlen med den andra politik är att haka upp sig och märka ord med deras rätta namn frihet är att vara förbannad på sin oäkta hälft och förlåta den andra demokrati är något man tar för sig av som en diktator fråga dom som gav sitt blod åt historieböckerna makten utgår från folket och tar den väg tankarna tar när du inte kan somna en politisk dikt har inget slut Dr Bu Pia K 10 januari 2006 "Låt oss vara mer av gycklare och clowner, denna klassiska poetiska roll. Man måste inte vara musikant för att framträda i tunnelbanan eller på gatan, och en liten batteridriven förstärkare betingar inget oöverkomligt pris" Nej, man måste inte vara musikant för att framträda på gatan (men det hjälper), men man måste ha en vilja och ett syfte. Låter man för djävligt, så är det väl inte heller så bra? Vem är intresserad av att lyssna på en person som står och skrålar bara för att höra sin egen röst?     För mig som gått ut på gatan och läst poesi, bl.a. med Claes, både i Stockholm och Göteborg och numera sjunger och spelar i tunnelbanan, har det blivit ett viktigt uttrycksmedel. Det är ju fint, om det är en klassisk poetisk roll, som Claes säger och jag tror på Claes i det fallet. Är det något som Claes kan prata om, på ett civiliserat sätt, så är det litteratur och konst.     Jag ser det som viktigt, att gå ut i samhället och uttrycka sina tankar, farhågor och gemensamma glädjeämnen som vi människor har. I det här "känslokalla samhället" som kungen av tunnelbanepunk - Rebell-Robert uttryckt det, behöver vi gycklare och clowner som kan förmedla känslor av glädje och sorg och vända tankarna till det mänskliga frågeställningarna.     Jag tycker också det är skönt att slippa konkurrensen och hetsen om platserna i rampljuset på scenerna. Därför går jag ut och ställer mig på en plats jag själv valt och sjunger mina sånger. Jag märker att männskor tycker om det. Dom till och med frågar var man varit om man inte dykt upp regelbundet. Människor är så snälla, men på ett sätt så tysta. Gatumusikanter behövs. Det är en tradition.     Claes artikel är intressant och väcker många frågor om smörsångare bl.a och hur mycket poesi läser vi egentligen och vet vi om, att det är viktigt att läsa andra poeters alster, för att förstå historien? Intressant! Jag själv tycker att när man var i 17-årsåldern och gick på gymnasiet behövde man inte påminnas om att läsa. Då läste man ALLT i litteraturväg och minnena av vissa poeter och författare etsade sig fast i minnet för evigt. Kan vi få den känslan igen, i mera vuxen ålder? Claes Fredelius 1 januari 2006 Poesin inför 2006 Smörsångare Jan Malmsjö läser Nyårsklockorna av Tennyson. För svenskarna i gemen är poesi fortfarande detta, plus Fröding, Ferlin och några andra. För en yngre generation Bruno K Öijer, Thåström och hiphopparna. För oss estradpoeter kanske också Ekelöf, Lugn och Majakovskij.     Med scenpoesin och internet genomgår poesin just nu en revolutione­rande utveckling som borde sätta sina spår i historien.     Folk älskar sin Fröding och Ferlin. Och skriver alltjämt mycken poesi i sina dagböcker. Samt lyssnar på poppoesin.     Samtidigt inträder allt fler poeter i offentligheten genom våra levande scener och sajter. Så har exempelvis www.poeter.se över 5000 medlemmar! Vad betyder detta?!     Ska litteraturvetarna och recensenterna fortsätta att fokusera på de av Bonniers och Norstedts sanktionerade bokpoeterna? Är de så inskränkta? Är de så köpta av etablissemanget? Kan de fortsätta att negligera den revolution som pågår inom poesins domäner? Kommer Lugn, Öijer, Jäderlund etc. att dominera historieskrivningen om femti år? Man kan tänka sig det. För att dessa poeter fortsätter en tradition och bygger på de klassiska poeterna - såna som Stagnelius, Ekelöf, Dante, Homeros, Rilke, Kavafis, Baudelaire och alla de andra som hållt huvudet över vattnet i historiens poetiska hav.     Ja, för man undrar ibland om dagens många poeter på estrader och sajter vare sig läser eller lyssnar till andra poeter?     Gör Du?     Ibland säger folk att de inte vill bli påverkade och därför bara ägnar sig åt sitt eget skrivande. Det är nonsens! Är man inte öppen för andras poesi trampar man vatten och kommer inte ur fläcken. Vill man ta del av mänsk­lighetens och poesins historia är ingen lättja tillåten! Och poesin är en rik källa för förståelse av historien - och därmed en vägvisare in i framtiden.     Och högläsning anbefalles! Poesin hör tungan, stämbanden och örat till. Men poesin måste gå vidare. 5000 poeter på poeter.se och alla "klottrare" på estradpoesi.com i all ära, men frågan är om de ändå inte verkar i slutna rum.     Och kanske måste verka i slutna rum?     Kanske är det Kent, Thåström, Cardigans m.fl. popgrupper som är vår tids stora och folkkära poeter, och de historieskrivarna borde koncentrera sig på. År 2000 gav Brombergs i samarbete med tidningen Metro ut antologin "Älsklingsdikten", ett urval av de älsklingsdikter folk sänt in till förlaget. I samband med utgivningen satte man upp en scen i Gallerian intill Sergels torg. Där, mitt i vimlet, stod vi och deklamerade. Jag minns hur Valkyria och jag tog ett litet hanterligt podium och ställde oss, utan förstärkning, mitt bland folk i entrén och läste våra dikter. Det är ett bra exempel, tycker jag, på hur vi som ser poesin som en viktig kommunikationsform, måste agera för att komma vidare.     Ungefär hundra år tidigare begav sig Vladimir Majakovskij och de andra ryska futuristerna ut på turné, uppseendeväckande klädda, i tsarryssland. Som en del av den revolutionära rörelsen (Majakovskij satt redan som sextonåring i fängelse för revolutionär agitation). Och det är inte det enda exemplet på hur poeter gått i främsta ledet vid stora samhällsförändringar(exempelvis betraktade sig Ché Guevara som en misslyckad poet, och hade en bok av Pablo Neruda med sig när han greps i Bolivias djungel). Vad är då drivkraften för en poet?     Att nå fram till det sanna uttrycket för sin poetiska vision. Att vinna offentligt erkännande och ära. Terapi. Att imponera på och förföra det andra könet. Språklig njutning.     Ja. allt detta kanske, och något mer, olika för olika poeter förstås.     Klart är ändå att för den som vill nå ut med sin poesi och delta i förändringen av världen erbjuder inte Bonniers och Norstedts mycket annat än "poesisektens" erkännande plus lite kulor från stipendinämnderna. De flesta diktsamlingar förlagen ger ut når bara de närmast sörjande innan de säljs ut eller makuleras.     Klart är väl också att alla poeter inte är intresserade av offentligheten, vare sig de är för blyga eller representerar en elitistisk poetisk strömning(som exempelvis åttitalets postmodernister och de flesta som de stora förlagen publicerar idag).     Men vi som älskar offentligheten och den uråldriga traditionen av muntligt framställd poesi borde gå vidare och ut ur estradernas och poesitävlingarnas slutna rum, till gallerior och köpcentra, gator, torg och parker. Poesin hör folket till, det är där den har sin potential och utvecklingsmöjlighet. Det är också där den kan vara en mäktig kraft för att förändra samhället och människorna. Låt oss vara mer av gycklare och clowner, denna klassiska poetiska roll. Man måste inte vara musikant för att framträda i tunnelbanan eller på gatan, och en liten batteridriven förstärkare betingar inget oöverkomligt pris. Kritiken av bokpoesin kan naturligtvis uppfattas som "surt sa räven om rönnbären". Men jag menar givetvis inte att det är moraliskt eller poetiskt förkastligt att publicera böcker, vare sig i förlagsregi eller på egen bekostnad. Det är givetvis bara att tacka och ta emot om man blir erbjuden eller om man vill satsa sina pengar på den summering en bokutgivning kan erbjuda.     Men för en poet kan detta aldrig vara det viktigaste. Liksom att det är väsentligt att se att det finns så många andra vägar för ens poesi, många kanske ännu okända men sådana som utvecklar både en själv och poesin.     Så poeter - 2006 ses vi på gator och torg, i tunnelbanan och utanför valstugor och systembolag! Claes Fredelius Pia K 1 januari 2006 Skärholmens Poetery Slam är nedlagt! Berodde det på dålig affischering, dålig annonsering (räcker inte estradsidans kalendarium för poesifolket, som vill följa med till Sala?) eller är det inte tillräckligt intressant, att vara på ett bibliotek längre? Har man fått smak på ställen där man kan umgås och ta en öl, ett glas vin, äta.... eller varför tror ni det inte funkade i Skärholmen? Förra säsongen var det mycket folk på slammen i Skärholmen. Det finns ju inte så många ställen att tävla på i Stockholm, men de som finns kanske räcker? undrar Pia K Pia K 12 december 2005 Nu är det bevisat att åldersgränsen i Poetry Slam liksom i Parkleken är mellan 1-100 år! Karl-Axel Björnberg (som har passerat 70-strecket) vann på Rabarber över 14 andra bra poeter i lördagens final! Han gjorde en av sina roliga "Björnbergare" och lyckades övertyga publiken om att han är bäst! Vilken bragd Karl-Axel! Grattis! Pia K Martin Johnsson 1 december 2005 Jag tror inte jag håller med Claes. Texten är inte alls viktigare än gesten. Ska man alls tävla i konst måste man göra det väldigt ytligt, annars finns alltid risken att man börjar ta tävlingen på allvar, och det vore ganska fruktansvärt. M Claes Fredelius 1 december 2005 Bob Hansson var på radion i morse Anyuru var på Lilla Scen i måndags Varför glömmer du dom? Jag tror Bob har viss skådespelarutbildning Sen har vi ju också informell skådespelarutbildning Visst är det kul med SLAM - det är ju därför det är så kul! Men inte om man har dåligt självförtroende eller trasiga vingar Claes Pia K 30 november 2005 Angående poeter som vunnit SM och har skådespelarutbildning, så vet jag en och det är Kalle Haglund (tror jag). Han är väldigt skicklig på scenkonst, det är inget tvivel om den saken, sen menar ju Claes, att de här poeterna inte är så kul att läsa tyst (för läsaren alltså).     Att vara emot tävling kan ju vara rimligt, men det kan inte vara lag. Poetry Slam har ändå varit ett viktigt forum för det skrivna ordet, även om alla som skriver poesi inte vill eller kan tävla. Poetry Slam har också inspirerat till en hel del andra tävlingar i poesi, som sist på Mumbai, Sveavägen. Där var det så smockat med folk att jag gick därifrån. Dessförinnan var det Slam på Gyllene Cirkeln i fjol höst. Sen har vi Poetry Gangbang på Rabarber, där det är fullsatt varje tisdag. Det finns säkert fler evenemang i Sverige, inspirerade av Slam, så visst lockar tävling, därmed inte sagt, att man måste vara för tävling i poesi och andra konstarter.     Det finns en utmärkt länk på nätet som heter Argus.nu. Gå in där och bli medlem! Där kan man skriva poesi varje dag om man vill! Man får en egen sida och en hel del andra fördelar som intressanta diskussioner och möjlighet att läsa och kommentera varandras skrifter på nätet. Kanske ska Argus ge ut en antologi, som du har möjlighet att medverka i om du är intresserad. Poesi engagerar. Pia K István Molnár 29 november 2005 Claes skriver: "Dom som vinner SM är ofta utbildade skådisar men inga vidare poeter att läsa tyst." Det stämmer inte. De som hittills vunnit SM är Solja Krapu, Irène Karlbom, Rainer Ellilä, Daniel Boyacioglu, Niklas Åkesson, Emil Jensen, Kung Henry och Kalle Haglund. Så vitt jag vet är ingen av dem utbildad skådis. Och vem av dem skulle inte klara av att läsa tyst? Naturligtvis måste man ha en mycket stark scennärvaro för att vinna ett SM. Men man måste ha bra texter också. Claes Fredelius 29 november 2005 Jag tycker nog mest som Andrea!     Man får dock en hel del uppmärksamhet om man vinner SM ett par gånger - då kan Bonniers eller Norstedts gå in och sponsra en bokutgivning. Slam är inge bra om man har dåligt självförtroende. Jag har tävlat några gånger men det viktigaste är ju faktiskt texten och inte gesten. Dom som vinner SM är ofta utbildade skådisar men inga vidare poeter att läsa tyst. Lite mer poesi i tillvaron! Önskar Eder Claes Fredelius Pia K 25 november 2005 Vi har provat en sådan scen som Andrea efterlyser på Fyrfatet ett antal gånger i sommar och i höst, Evy Söderman och jag. Det har slagit väl ut. Poeterna som varit där, ett drygt halvt tjog, har alla uppskattat stämningen och eftersnacket om texterna. Det blir ungefär som en skrivarcirkel, där de deltagande uttalar sig om varandras texter. Det ger var och en större till­fredställelse än t.ex. Poetry Slam kan göra, eftersom det är en tävling och då blir stämningen en helt annan. Jag tycker ändå, att i Poetry Slam är den som vinner en värdig vinnare. På något sätt ger poängen ett rättvist resultat, om man ska tävla.     Jag har försökt just den grejen i andra poesisammanhang, att prata om texterna som poeterna framför. Det ger en respekt till poeten, att man lyssnat och reflekterat över vad just han/hon haft att säga. Jag har gjort det för att förhindra att många uppläsningar blir som korvstoppning, om man inte har en liten paus emellan de som framträder. Min erfarenhet är att när det finns en stor publik, anser många att man inte har tid att prata runt texter. Avsikten kan också misstolkas, som att konferencieren tycker om att "höra sin egen röst”.     Håller med Andrea till en viss del, men jag tror att väldigt många gillar att tävla med sina texter och finner en stor mening i det sättet att visa upp sin poesi. Klart att det blir ett elittänkande runt tävlingar och övriga poeter känner att de kommer i kläm på något sätt, eftersom de aldrig kan komma upp till den snabbhet och inlärning, som de som vinner i Slam ofta har.     Därför finns det olika sätt att framföra poesi: Slam, öppna scener, berättarkvällar, skrivarcirklar m.m. Man kan också starta ett eget poesiforum i den stil man själv finner lämplig och försöka konkurrera ut tävlingspoesin. Det finns en stor grupp människor som skulle gilla det. Ändå tycker jag att Poetry Slam är generöst, både poeter emellan och med sin Öppna Scen, vilken är tradition. Pia K Andrea Berge 20 november 2005 SLOPA PRISPENGAR I POETRY SLAM ! ! ! Jag tycker att prispengar förstärker tävlingsmomentet och konkurrensen i Poetry Slam. Vill vi verkligen skapa en miljö med vassa armbågar och ryktesspridning?     Det är inte poängen som är poängen, som de säger i USA. Vad är då poängen?     Styrkan i Poetry Slam, enligt mig, är att det är en mötesplats för ALLA! Du kan delta i kvaltävlingar till SM eller välja att läsa på Öppen scen.     Det är en miljö för alla som är intresserade av text och det som sker ”live”.     Jag efterlyser mer samtal om texterna – vad berör eller provocerar just dig? och mindre snack om poäng och placeringar.     Ett konstnärligt forum som detta borde vara en frizon och en motvikt till kommersiellt och individualistiskt tänkande.     Som jag ser det är tävlandet bara en ram runt arrangemanget som skapar mer spänning och koncentration hos publiken och kräver total närvaro av den som står på scen. Att sätta poäng och avgöra vad som är ”bra” eller ”dåligt” är i slutänden något högst subjektivt. En text som leder till vinst på ett ställe, kanske inte får någon respons att tala om på ett annat ställe. Så termer som vinnare och förlorare och regerande mästare i Poetry Slam beror i högre grad på tillfälligheternas spel än t.ex. placeringarna i ett maratonlopp gör.     Har en arrangör pengar över, kan de användas till honorar till gästpoeter, man kan bjuda in någon långväga gäst t.ex. tycker Andrea Berge Martin Johnsson 18 november 2005 Om fri konst Det här med upphovsrätt och -fel är inte lätt. Att författare och andra konstnärer har nästan oinskränkt rätt till sina verk är inte bara lagligt utan också orimligt. Varför skulle jag ha rätt att hindra andra människor från att använda vissa kombinationer av ord bara för att det var jag som råkade sätta samman dem - jag kanske inte ens var först med det? (Men jag ska inte gräva ner mig i filosofiska frågor om skapande och individualitet; jag är inte kompetent, och jag tror inte heller att det är särskilt viktigt.) Som ett grund­antagande från min sida kan vi säga att åskådarnas rättigheter borde väga tyngre än skaparens, om inte annat för att åskådarna är fler. Vad som behövs är att upphovsrättsägare själva ger upp några av sina lagliga rättigheter till förmån för åskådarna. Det finns redan en rörelse för användares rättigheter - inom datorvärlden, rörelsen för fri programvara. Fri programvara innebär att den användare som fått del av ett program ska ha rättigheter: (0) Frihet att köra programmet, i vilket syfte som helst. (1) Frihet att studera hur programmet fungerar, och anpassa det till sina behov. (Detta kräver tillgång till programmets källkod - programmet i den form utvecklaren har skrivit det.) (2) Frihet att distribuera kopior för att hjälpa sin nästa. (3) Frihet att förbättra programmet och offentliggöra förbättringarna så att hela samhället kan ha nytta av dem. (Detta kräver också tillgång till käll­koden.) (Dessa kriterier är fritt översatta från GNU-projektets definition av fri prog­ramvara. GNU-projektet har arbetat sedan åttiotalet med att skapa ett fritt operativsystem. GNU i kombination med den fria kärnan Linux utgör idag ett fritt och bra operativsystem.) Konst är inte alltid helt analog med datorprogram, eller för den delen med fria datormanualer (som krävs för att fria program ska vara kompletta). Men det finns de som gjort kopplingen, i samband med debatten om piratkopi­ering och fildelning - att nu när det är möjligt att kopiera musik och film (och i viss mån litteratur) enkelt ska det vara tillåtet, för att det skulle ge fler tillgång till mer kultur, för att det är en grundsten i samhället att dela med sig, och för att skaparens rätt inte bör gå före åskådarna (samt att medie­bolagen knappast förlorar så mycket på piratkopiering som de vill ge sken av). Nåväl. Jag ska egentligen inte diskutera piratkopiering här. Frågan är snarare vad jag som (medioker och inte särdeles känd) poet är förpliktigad gentemot mina åskådare. Just det att jag inte har en chans i världen att tjäna mitt levebröd på konsten gör faktiskt bara frågan enklare - det innebär ju att mitt intresse att kontrollera spridningen av mina texter inte alls är särskilt stort (faktum är att om någon vill göra sig besväret att sprida det jag gjort vidare så borde jag nog bara vara glad för det). Hur som helst föreställer jag mig att den viktigaste rättigheten för åskådaren är rätten att sprida verket. En skulptur kan kanske vara lite svår att kopiera och sprida, men i fallet texter och ljud (särskilt när dessa är lagrade i digital form) är det fullt möjligt och ofta väldigt enkelt. Att hindra åskådaren från att sprida verket är att förbjuda henom att dela med sig, och att motverka kulturellt utbyte av idéer. Jag kan inte se annat än att det är förkastligt. Men konstnärer måste ju leva också (tydligen, även om det tycks mig som om de flesta författare ändå inte kan livnära sig som sådana, utan också har jobb vid sidan som kritiker, journalister, lärare eller dylikt). Precis som i fallet fri programvara så tror jag inte alls att det är omöjligt för konstnärere att leva på fri konst. Så länge böcker inte går att kopiera på något vettigt sätt är det nog många som är beredda att betala för en tryckt kopia, och möjligheten till fildelning har ju bevisligen inte stoppat skiv- och videoförsäljningen, och ej heller försäljningen av konsert- och biobiljetter. Jag tror att folk i allmänhet, om de har råd, faktiskt förstår att uppskatta konst och vill stödja musiker, författare och andra konstnärer vars verk de uppskattar. (Och jag tror knappast att viljan att göra så blir större om konstnären - eller, vilket är vanligare, konstnärens förläggare - tar till tekniska eller legala hjälpmedel för att tvinga åskådaren att betala.) Vad skaparen däremot bör få behålla är erkännandet för det hen gjort. Rena plagiat, det vill säga att ta ett verk man själv inte skapat och sätta sitt eget namn på det, är förkastligt - då tar man bort den viktigaste motivationen att sprida sina skapelser, utan att åskådarna har någon vidare nytta av det. Skaparens namn, och kanske till och med vinjett eller förord, ska efterfölja verket när det sprids. Sedan är det frågan om rätten att ändra i verket, att använda delar av det i nya verk, och att parafrasera verket till andra former. Jag ska börja med den tredje företeelsen. Att tolka ett verk till en annan form, exempelvis genom att läsa upp en skriven text, spela in en låt ett annat arrangemang, eller översätta en text till ett annat språk tycker jag är ganska oproblematiska förändringar - så länge verkets innehåll och betydelse inte ändras. Vad gäller mer djupgående ändringar är det svårare. Citaträtt finns redan, och det tycks mig vara en bra sak. Frågan är i vilken utsträckning åskå­darna ska tillåtas ändra på verket och återanvända större delar av det i nya verk - offentligt, bör tilläggas; vad man gör för sig själv är inget som skaparen har någon chans, eller ens något intresse av, att påverka (till skillnad från programvaruvärlden, där skaparen kan hindra användarna från att ens se hur programmet fungerar - vilket är en styggelse). Jag är ganska tveksam till om någon faktiskt skulle vilja ändra i exempelvis en roman. Jag tror inte glädjen och nyttan med att sprida olika versioner med några ändringar här och där av en bok vore särskilt stor - om läsaren inte är väldigt besviken på hur sagan slutar. Däremot är det nog betydligt vanligare vad gäller musik. Att spela andras låtar på sitt eget lilla sätt, och att basera nya låtar på samplingar och små citat, är tradition och en viktig del av den musikaliska konsten - även om nu olika organisationer gör sitt bästa för att kväva den. Alltså, sammantaget, anser jag att fri konst (det vill säga all konst, i det ideala fallet) skall åtföljas av följande rättigheter: (a) Rätten att fritt framföra verket. (b) Rätten att fritt sprida verket, eventuellt åtföljt av ett särskild avtalstext. (c) Rätten att ändra i verket och använda delar av verket i nya verk, och offentliggöra dessa nya förändrade verk, eventuellt åtföljt av en särskilt avtalstext. Det bästa vore såklart om dessa (moraliska) rättigheter också skrevs in i upphovsrättslagen, så att all konst blev fri. Men i väntan på det, blir konst­närerna själva tvungna att förse sina verk med lämpliga avtal, som ger åskådarna dessa rättigheter. Det kommer också an på konstnären att inte dra tillbaka dessa rättigheter. Creative Commons är ett projekt för att skapa behändiga licenser som låter både upphovsrättsinnehavare och åskådare sova gott om natten. Upp­hovsrättsinnehavaren kan göra sin konst fri utan att själv vara en fena på immaterialrätt, och åskådaren kan vara säker på att hen inte blir en brottsling när hen delar med sig. För tillfället håller Creative Commons-licenserna på att anpassas till svensk lag, och det verkar som om de snart kommer att vara färdiga. Jag sedan ganska länge haft en upphovsrättslig notis på min webbsida som väsentligen består av punkterna (a), (b) och (c) ovan - med begräsningen att ändringar och tillägg måste markeras tydligt, och utan copyleft. Så snart det är möjligt ämnar jag byta till en fri Creative Commons-licens. Det innebär ett visst problem, eftersom att jag faktiskt redan offentliggjort de texter som ligger ute nu under mindre restriktiva villkor. Men jag tänker ändå "byta" licens nu - om någon har tagit emot texter under de gamla villkoren så antar jag att de är fortfarande är tillämpliga (det tänker jag faktiskt inte bråka om, för skillnaden är inte jätteviktigt för mig), men i framtiden är det Creative Commons som ska gälla för det jag publicerar. Det tror jag är bra både för mig och för de som tar del av mina texter. Martin Johnsson www.martinjohnsson.com Claes Fredelius 18 september 2005 Hej därhemma i Stan - här kommer en liten Sak från Landet. Skriven på versmåttet canzone som skapades av de provencalska trubadurerna på 1100-talet. Och med sina intrikata rim och sitt välljud avsett för dyrkan av den Älskade. Min dikt är lite av en blåkopia på Erik Johan Stagnelius dikt "Vällustens förakt" där himlens/paradisets fröjder föredras framför de jordiska nöjena...     Nu vill jag ivrigt uppmana alla moderna vänner av den fria versen att själva skriva en Canzone på fritt valt tema! Det är roligare än att lösa korsord och medför en upptäcksfärd i Dantes och Petrarcas (för vilka canzonen var den höviska kärleksdiktens högsta form) fotspår! FARVÄL STADENS SYNDER Då hälsingenattens måne tronar I glittrande stjärnehären Och norrskenets ljus överlyser skogen Då korpens trolska rop tonar De jordiska begären Som aldrig fullhet nå på krogen Då Örnhjärta de orden Lent viskar i mitt öra: Smek oförfalskade bruden I röda sameskruden Hon snart sin älskling till höjden skall föra Och lyft från köttgrytors salar Sen låta vila säll i leende älvdalar O fjärran från stadsruset En månälvgata prålar Björnhjärta ler likt en dag som randas Där översinnligt ljuset Från solvagnen strålar Och mättad höstluft av ängens älvor andas Där Svampar plockas I naturgödslade gröna marker Där regnbågsfärger klinga Och frostblommor glimma Till bords i skogslandets egna parker Där gröna vågens safter flyta De nå långt under stadens pråliga yta Lycka till Poeter! Claes Fredelius Claes Fredelius 6 september 2005 Poesi som kommunikation i en högre dimension För drygt ett år sen damp följande brev ner i lådan här i Kransen. Det var från Janne som några år tidigare dedicerat en dikt till mig. Visserligen var jag lite sur på festivalledningen för att den uppträtt nedlåtande mot mig, och t.ex. på ett upprörande sätt manipulerat läslistan på en öppen scen där jag skulle vara med (jag avtågade under protest och drog med mig halva publiken ut utanför biblioteksentrén där jag läste mina saker). Men att repressionen var så hård kunde jag inte ana: Claes På grund av att du dels försökt stjäla två skivor i samband med evenemanget på Sambiblioteket, torsdags kväll 2004-10-07, dels att du under en rad festivaler uppträtt störande under uppläsningar och på lördag kväll 2004-10-09 dessutom mobbade några av poeterna, kommer du från och med nästa poesifestival att vägras inträde till poesiveckans evenemang. Jag portar dig, kort och gott Trist, men jag har inget val Hälsningar Jan Wolf Watz (Bibliotekschef) "Stöldförsöken" var givetvis bara en happening. Och poesiuppläsningar måste givetvis ses som en helhetkommunikation som såväl poet som publik medverkar till att göra spänningsfyllt och dramatiskt.     Jag säger som Fidel Castro sa i en rättegång efter kuppförsöket mot diktatorn Batista på Kuba 1956: HISTORIEN KOMMER ATT FRIKÄNNA MIG! Vi har alltmer, med konstarternas dramatiska specialisering och kommersialisering i det nuvarande världsomspännande Marknadssamhället, fått en död konstscen med en dompterad medelklasspublik (medelålders kvinnor som idoliserar exempelvis den Litterära Institutionens gunstlingar), andäktigt insupande De Stora Andarnas Gudsord. Som känner sig mycket finare än ex. den larmande fotbollspubliken. Vilka befogenheter hardå Wolf-Watz att utestänga mig från en offentlig institution för lärdomsinhämtande?! Ska han rekvirera polis och vakter fast jag inte ens är dömd? Han räknar kanske kallt med att brevet är avskräckande nog.     Det var väl det där med Katarina Frostensson som var där förra året. När nån annan läste yttrade jag lite över en viskning att hon var lika bra som Katarina. Det var väl inte så farligt, men verkar ha blivit droppen.     Under poesifestivalen blev jag föresten vittne till ett annat exempel på hur Wolf-Watz utövar sitt chefskap (han basar också för Poesifestivalen i Härnösand, som numera sträcker sig över en vecka på olika lokaler i stan): På en av stans hamburgerbarer leder han ett uppläsarkafé för tonåringar. Istället för den nödvändiga uppmuntran (trettonåringar kan vara rätt blyga i såna sammanhang) sitter han och bara väntar på att det hela ska ta slut så han får gå till festivalens mer illustra deltagare. Jag vet, eftersom jag satt kvar efteråt, att många ville läsa men inte vågade gå fram av egen kraft.     Vi får väl se. Jag kan lika bra läsa mina saker på Stora Torget eller nån annanstans i Härnösand där jag har en stark folklig förankring. Åtminstone i stans Folkliga Akademi. Som jag sagt tidigare: Det är något speciellt med poesin. Inom den Litterära Institutionen (Bonniers/Norstedts; DN mfl. stora dagstidningar och deras recensenter; litteraturvetarna; stipendiekommittéerna) har poesin högsta status litterärt men det lägsta ekonomiskt. Något som poesin tar igen med bred marginal inom popmusiken och populärkulturen (inte minst inom reklamen utnyttjas poesi och vers). Alla vill ha "lite poesi i tillvaron" skulle man kunna säga. Så när den etablerade bokpoesin har blivit alltför sekteristisk - ett lätt offer för makulaturpressarna - lever den på andra håll. Och det inte minst som "scenpoesi", "livepoesi", "estradpoesi" etc. (vilket är det bästa begreppet föresten?) - kärt barn har många namn. Claes Fredelius claes_fredelius@hotmail.com tel 08-7440743 P.S. Kom just på att ordna en Poesifestival i Kransen nästa år. Välkomna då! D.S. Pia Kocahärzem 30 augusti 2005 När Claes Fredelius nämner Bob Hansson härnedan, kom jag att tänka på en händelse som utspelade sig under SM i PS i Göteborg i fjol.     Bob lär ha sagt att poesin inte har något egenvärde för honom, utan bara är ett medel för kommunikation. Jag läste hans senaste bok "Här är vi" och tyckte att den var bra. Intressant (på riktigt alltså!). På SM stod jag bredvid Bob och sa då till honom: "Din bok var bra!". Han svarade: "Vill du se min penis?"     Kanske var det ett felaktigt sätt att tilltala Bob? Kanske trodde han att jag flörtade, men var för gammal? Kanske trodde han att jag fjäskade, när jag bara sa min mening?     Bobs åsikt, att poesin inte har något egenvärde, utan bara är ett medel för kommunikation, diskussion, mediitation, intressanta samtal osv. delas inte av många etablerade akademiska poeter, säger Claes. Den etablerade, akademiska poeten kan tycka att poesin kommer ovanifrån, inifrån och att poeten kan vara ett språkrör i ett högre syfte. Claes menar att poeten då upphöjer sina alster i överkant.     Varför då, frågar jag mig. Hur kul skulle det vara om alla poeter skrev i samma versmått, samma stil och i samma syfte? När Bob Hansson frågade om jag ville se hans penis när jag berömde hans bok, hade det ungefär samma verkan på mig som när jag läste historien om Elvis Presley, skriven av hans livvakter. Jag trodde aldrig att jag skulle lyssna på Elvis igen.     Så enfaldig kan en läsare vara. Pia K Claes Fredelius 15 augusti 2005 Bob Hansson sa på en Bokmässa för några år sen att poesin inte hade något egenvärde för honom utan bara var ett medel (för kommunikation).     Det tycker jag var bra sagt. Ett medel för: meditation / terapi / för att uttrycka inre tripper; skönhetsupplevelser; för raggning, intressanta samtal. ordmusik och mycket mer.     Poesi är ett sätt att leva och tänka.     Bobs ståndpunkt delas inte av de lite tyngre etablerade akademiska bokpoeterna som ofta hävdar poesins (enastående) egenvärde. Och spär på med att de själva bara är språkrör och profeter för dikter som kommer "ovanifrån" (typ Rimbaud och Öijer).     Visst är det komiskt att upphöja sin egen verksamhet så till den milda grad?! Men faktum är att poesin alltid haft den högsta statusen både bland vanligt folk och framförallt inom den litterära institutionen.     Lite orättvist kan det tyckas med tanke på all den tid romanskrivarna (typ Mankell) får slava framför datorn för att förse marknaden med en tegelsten om året (jag läste en gång att Mankell saknade det där med att dansa som han aldrig fick tid med...). Men dom får ju en stor bit Mammon som kompensation.     Medan poeten kan nöja sig med en liten tunn bok vart femte år och ändå bli mer upphöjd av litteraturhistorikerna (typ Ann Jäderlund).     Ja...Ni kan sträcka på er Poeter!     Poesin är faktiskt också mer folklig genom sin ordknappa koncentrerade uttrycksform. Arbetarklassen blir bara uttröttad av allt det pladder som den "kulturella medelklassen" ägnar sig åt i romaner och kulturella mediaprogram. Man uttrycker sig kärnfullt och kort istället för att svamla.     Här nedan en sång om en sån arbetarpoethjälte: HÄR KAN EN KUNG FÅ KÄNNA SIG SOM FOLK På morron före allting sveper Svempa förbi Fyrfatet i kvarteren kring Liljeholmsbron Nu är där tomt men fullt av en egen magi Ikväll åter kung på barstolens tron! Här finns det änglar och utan att buga En högtid med bira och stökig musik Kalken i botten och ord till en fuga Sara du är som.naken lyrik! Så på kvällen efter allting kommer han igen Och i vänskapen skratten och alla skämt Känner han åter höjdarstämningen: Ikväll ska nåt hända som aldrig har hänt! Vi bor fan så dyrt och livet är tufft Men på Fyrfatet har bägaren sällan nån smolk Visst är det stökigt och mera rök än luft Men här kan en kung få känna sig som folk Claes Fredelius Nicklas Lantz 18 maj 2005 Tack Le Poete! Härlig krönika där du lyckas förmedla stämningen som rådde under SM-äventyret. Mitt första SM blir nog inte mitt sista. Även för mig var det med blandade känslor jag återsåg Göteborg. Jag var också där under demonstra­tionerna med min hustru och min son, som då bara var 8 månader gammal. Vi bodde tre nätter i en skolsal och vanligt folk trodde inte vi var kloka som hade ett litet barn med oss. Tack än en gång för en fint berättad summering. Allt gott! Nicklas Lantz. (Eskilstunas Slam-lag.) Le Poete - Per Wilhelm Wahlroos 16 maj 2005 SlamKrönika av Le Poete SM i Poetry Slam Göteborg 2005 Det är onsdag den 4 maj idag och några spårvagnsstationer bort ska det svenska mästerskapen i poetry slam 2005 snart börja. För en inbiten Stockholmare är Göteborg den spännande, lite okända staden där bortom. Det var här Harry Martinsson gick till sjöss för att åter segla hem, dikta, umgås med målarna, och sjunga ut sina sånger över hamnen. Det var här Dan Andersson bodde och skrev några av sina finaste visor. Här i början av det nya årtusendet har en ny poesirörelse växt fram och börjar bli riktigt etablerat i Sverige. Poetry slam engagerar, attraherar och erövrar en allt större publik. SM är förstås höjdpunkten på året. Jag sitter i 3ans spårvagnen och glider sakta på räls genom stan. Nyanländ nyfiken med förväntansfina vårblommor busande i kroppen vandrar blick lilla min över Göteborgs stadslandskap. Det är med blandade känslor. Sista gången jag deltog i slamsammanhang var just här i Göteborg under demonstrationerna 2001. Mitt bland poliser, stenkastare och kravaller fanns ett festivaltält med poetry slam. Jag och Bob skulle just ta oss till tältet från Järntorget när polisen bildade en järnring. I tumultet slets vi från varandra, jag lyckades göra min reading medan Bob blev inlåst i en cell och missade tävlingen. Bob fick läsa dan efter samt blev revolutionär hjälte på köpet. Bilderna från demonstrationerna och allt som hände då lever kvar. Tragik, våld å ena sidan och folklig revolution, framtidstro och festivalstämmning å andra sidan. Jag åker spårvagnen vidare genom stan och hinner se att körsbärsträden blommar på Järntorget. Ett par kvarter bort väntar musikens hus på poeter. Jag hoppar av vagnen och går in i lokalen. Tävlingarna drar igång och poeterna börjar läsa. Wow vilken rörelse man vill ju se allting. Jag glider runt kollar läsningar, snackar med folk och sippar på det poet-subventionerade-fem-spänn-koppen-kaffet. Vad kul att vara här och jag ska ju själv delta för första gången på flera år. Jag är alltså tillbaks i den rörelse som från början fick mig att verkligen känna något för poesi. Lite ovan vid slamläsningar och regler läser jag min första dikt; We are Kissing the speed of life. Publiken verkar gilla den stenhårt men inte juryn. The best poets always loose. Besvikelsen över att juryn inte förstått min genialitet ångar snabbt upp av den värme och stämning som finns inne på SM. Jag fortsätter mingla runt bland allt folk. Geta Lööf glider omkring mellan scenerna, släpper lite kommentarer och skrönor omkring sig och lilla Vendela från Kristiansstad springer omkring med sina bokkontrakt och raggar poeter för sin antologi. Jag är på SM i poetry slam och det är fantastiskt. Tävlingarna går vidare och lagtävlingen hamnar såklart i fokus. Det är stenhårt och små marginaler som avgör. Slutligen ska fyra lag väljas ut. Det som slår mig förutom stämningen är att slam har blivit riktigt riktigt bra. Det finns en del billiga dassskämt och buskis men också bland vissa poeter en stark intellektuell närvaro. Tack. Slam har blivit så bra av sig självt att man också klarar sig utan jättemedial uppbackning. Kan man fylla kvaltävlingar i slam med 150 – 200 människor som man lyckats med i Malmö eller fylla alla slamställen i Stockholm fullt med publik vecka efter vecka då är det riktigt bra. Vad poetry slam lyckas samla på ett par veckors omgångar är väl ungefär vad Sveriges riksdag lyckas få på åhörarplats under ett helt år (inklusive ditkommenderade skolklasser). Det antiintellektuella socialdemokratiska gubb- och kärringetablissemang lyckas inte särskilt bra. Propagandan för mer blodig proffsboxning i förorten, fler Casinos, 12 miljoners rancher och Bruce Springsteen konserter har genomskådats av den medvetna generationen. Politikerna i Sveriges riksdag har total tillgång och uppbackning av media, den tredje statsmakten men lyckas knappt få in en enda åhörare på läktarplats. Det är en tydlig värdemätare på frånvaron av demokrati i dagens Sverige. Slam har inte mediauppbackning men klarar sig ändån med fullsatta lokaler och stående ovationer. När man kan skapa sån attraktion innifrån har man skapat grunden för ny en stark kulturrörelse. Att som en del av det litterära etablissemanget därför i artiklar kalla poetry slam för något charmlöst liknar ett avundsjukt barn som ser sin bästa kompis prova en ny kastteknik i kula och vinna. Föresten hur många egna fans har kritiker X som gnäller över slam ? Det har funnits poetry slam i Köpenhamn enbart för kritiker men ingen av de svenska kritikerna har vad jag vet vågat delta. Tävlingsdagarna går vidare, jag hinner se fler poeter och det jag känner under SM veckan i Göteborg är att Poetry slam inte bara kommer lyfta nya poeter till höjder utan på sikt även stärka svensk film, rock och musik bransch. Därför kära svenska kulturetablissemang har vi råd med både ABBA, Strindberg och poetry slam. Gärna ännu mer, bättre, alla hjälps åt och hey hey hey nu börjar det svänga ännu mer inne på scen. Det är fredag kväll, sista dagen på kvalen och Kalle Haglund, Rinkebylaget tar scenen. Kalle läser en dikt om telegram och jävlar vad det svänger. Strax därefter kommer Johan Nordgren med en duktig man och tjejerna i publiken fnissar till. Till slut går Rinkeby, Halland, Göteborg och Malmö till final. Rättvist tycker jag nog finallagen hade alla en jämn och hög nivå på sina läsningar. Stämningen sjunger som en bamsevåg inne på Musikens Hus. Istvan Molnar och glamourklädda Irène Karlbom gör MC arrangemanget till något attraktivt till skillnad från de annars ganska självgoda och svagpresterande Göteborgsarrangörerna. Det har blivit lördag och finaldag. Under lagfinalen höjs stämningen steg för steg. Göteborgslagets Malin Andersson läser sina ultrafeministiska dikter om medsystrar och tjejers rätt att upptäcka sina kön på dagis. Lite väl enformigt och målgruppsorienterat för min smak. Tycker bättre om när Joel Landberg kliver upp på scen och läser en utsvävande dikt där han viftar med armarna och avslutar med att korsfästa sig. Malmö förbereder sig på en mottatack. Niklas Åkessons läser ett poem om Saigon o vem kan segla för utan vind och Albin Baltahzar Lundmark läser sin dikt där han hela tiden citerar sig själv. Tillsammans med Marie Pettersson som sjunger ut om sina alternativa pojkvänner och tjejer har ingen humor lägger sig Malmö i täten. Nu gör lagen gör sina bejublade teampiece. Tack för att teampiece infördes i lagtävlingen. Hallandslaget gör en magisk scenshow där alla dansar på olika sätt. Malmö kliver in och gör ett kanonframträdande av en bingodikt. Till slut står Malmö som svenska lagmästare i poetry slam 2005. Publiken jublar. Malmö höjer segerbucklan. I den individuella finalen står kampen till slut mellan Malmös Marie Pettersson och Rinkebys Kalle Haglund. Kalle läser en dikt om NKs rulltrappa med politiska anspel om orättvisor. Kalle Haglund segrar till slut och hela salen är fylld av energiska applåder. Grattis Kalle Haglund och Malmölaget som segrade. Ni är värda minst 15.000 var i prispengar. Jag kliver ut i den lite kyliga vårnatten i Göteborg och tar en nattpromenad genom stan stegar neråt Järntorget och slänger mina medhavda poetmynt till en gatmusiker. Vid folkets hus utanför röda rummet blir jag kvar några sekunder. Sista natten under demonstrationerna 2001 ockuperade vi en vägrefug just här. Det var jag/Le Poete som läste ur ett litet megafon PA tillsammans med en saxofonist, en trummis som slog på saxofonfodralet plus ca 30 man som oavbrutet dansade till musiken i flera timmar. Nu har det blivit parkering istället. Har velat tacka saxofonisten och trummisen. Refugen är borta men drömmarna om en bättre värld lever vidare. Körsbärsträden blommar vid järntorget, jag går fram, tar ner en gren och fångar en blomma i min nakna hand. Jag fäller några vemodstankar för skönheten. En ung snygg discotjej från clubben Bliss kommer fram till mig och säger: - Visst är de goa och fina lite japanska också synd bara att de blommar och försvinner så fort. - Ja fast de kommer ju tillbaka nästa vår säger jag. Jag går hem till hotellet och funderar om det finns blommande körsbärsträd i Sala ? Väntar på poetry slam SM 2006. Vi ses. Le Poete Stefan Hjalmarsson 12 april 2005 Hej! Svar till M. Det kanske blir för mycket regler om alla skall komma med förslag på regler, men några regler måste det väl finnas. Texterna som läses i Poetry Slam måste ha skrivits av poeten som framför den och det förstår man ju. Det finns väl inte så många (klara) regler vad det gäller Triahlon.     Jag är mest intresserad av reglerna för att inte bli diskad p.g.a. av att jag trodde att man får göra si och så....     Nu när jag tänker efter så är dansarens och musikerns uppgift att illustrera poetens text i Triathlon och då är det inte så viktigt vad som görs eller hur det görs. Jaja det löser sig. Stefan Hjalmarsson Martin Johnsson 4 april 2005 Hej! Här kommer ett litet kort svar till Stefan Hjalmarssons tankar om triathlon-regler.     Om triathlon är en tävling i musik-poesi-dans och inte i regelpeteri, så måste svaret på båda frågorna vara: Ja! tycker M Stefan Hjalmarsson 2 april 2005 Jag har legat vaken sedan slutet av maj 2003. Det var ett triahlonlag som använde en rullbandspelare som musikinstrument och det var helt i sin ordning för dem "skraschade" med den. I cirka 10 sekunder i början gjorde de det sedan lät de bandspelaren gå med inspelad musik. Jag vet inte om musiken var deras egen... men så igår natt så slog det mig att man får väl inte ha instrument (i triathlon) som har förprogramerad musik? Nu är det inte enbart det jag har funderat på. Jag har bland annat funderat på om man får ta en låttext t.ex. Yellow submarine och så gör man en svensk text på den melodin... och det behöver nödvändigtvis inte handla om en gul ubåt utan kan handla om... jävla samarin (som inte hjälper) men man nynnar beatleslåten lite då och då för effekten skull... får man göra så? Stefan Hjalmarsson Pia Kocahärzem 9 mars 2005 Ja, först vill jag hålla med Stefan Hjalmarsson om att det är fel att ta bort triathlon från SM i Poetry Slam detta år. En gren till ryker (röst och rörelse) och dessutom har göteborgarna på eget bevåg, utan att fråga andra berörda, infört en helt ny gren - Improvisation. Dessa ändringar borde ha diskuterats i Avesta på Slammastermötet, då fler MCs var närvarande. Erkki Lappalainens kommentar var: det märks att det inte är slam-folk som arrangerar i år. Han har förmodligen också protesterat, vilket han sa att han skulle göra och jag ska också skicka en protest nu, har jag bestämt mig för. Att improvisation, bara för att folk tyckte det var kul att pröva i fjol, skulle bli en egen gren, tycker jag är fel! Totalt! Vad ska man ha Slamregler till, om dom inte följs?? Det kommer att bli diskussion om det och hoppas även kanske att en ändring sker i Göteborg, när dom märker folks protester. Bara dom meddelar i tid hur dom gör. Sen vänder jag mig till Claes. Att Parlamentet skulle ha försvagats av tävlingslystna poeters frånvaro, tror jag inte på.     Det är väl ok att tävla, om man vill det! Det är spännande att se alla olika poeter och inte är man ogin ifall dom skulle bli kända eller få ge ut en bok! Det är en lång väg dit! Och... man ska vara duktig!     Sen är det inget fel på Parlamentet, som du Claes har fått så mycket beröm för, i alla fall av mig. Men väljer man att samarbeta med högljudda, fräcka medarbetare, som sätter sig själva i första rummet, som du mycket riktigt påpekade... så får man till sist stå sitt eget kast! Människors känslor är inte att leka med och ingen tål att bli hunsad hur länge som helst, även om det verkar ok för tillfället. Man ska vara försiktig med människors känslor, annars kan det roliga ta ett hastigt slut. Pia Kocahärzem Stefan Hjalmarsson 4 mars 2005 Nu har jag skrivit till Musikens Hus (arrangörerna av SM i Poetry Slam) och protesterat mot borttagandet av Triathlonet. Det blev ett kort och enkelt mail: "DETTA ÄR EN PROTEST mot att ni har valt att ta bort Triathlon som gren i årets SM" Tack, Torbjörn Perttu för att du "påminde" mig att protester! Hoppas fler gör det! Stefan Hjalmarsson Claes Fredelius 4 mars 2005 BADPOESIN var en besvikelse - både för badmästare Imre och mig som arrangerade. Det var femton personer där - inklusive arrangörerna. Svante trixade "som vanligt" med läslistan. När jag stod beredd plockade han in några andra. Själv var han med och "kompade" varenda poet, och klampade tom in mitt i en poets program - hur fan kan man vara så totalt egotrippad?! Eller är problemet bekannt?     Sånt är inte roligt när man jobbat hårt för en fantastisk möjlighet som bara återkommer en gång om året. OK - i min ålder börjar man lära sig ta besvikelser. Dock ej utan att avreagera sig...     På Fyrfatsparlamentet - som var mycket fint - lyste också många med sin frånvaro. Och det har varit en vikande tendens sen i höstas.     Det finns naturligtvis många orsaker till kvinnomanfallet. Ett är detta tävlingsraseri som brett ut sig - snart har väl varenda en av den här generationens första estradpoeter en liten egen tävlingsarena här i stan och cirkulerar runt på varandras (ingen av dem var på badhuset).     Slamfolkets devis är ju: "Man kan inte tävla i poesi - därför är det så roligt". Och det är ju förstås sant - för tävlingsmänniskor. Det handlar väl ytterst om att vinna SM några gånger för att kvalificera sig för Bonniers, Norstedts (exemplet Bob H, Daniel B m. fl.) - tjäna pengar och ära på sin poesi.     Och det är klart - tävlingar är populära i Marknadens konkurrenssamhälle, där det hela tiden ska produceras Vinnare och Förlorare (USA är värst). Och i poesi, som är så svårfångat och personligt (och inne idag), vill publiken kanske ha "svart på vitt" (tydliga skyltar med stora imponerande siffror) på vad som är bra och dåligt.Kan vara svårt att veta annars...     Så Parlamentet har kanske tjänat ut sin roll som Stans enda Öppna scen efter tolv år...     Eller så efterlyser jag nu några som vill ta över Parlamentet - på försök under våren. Lönen är minimal men behovet finns alltså ännu om än tynande... Claes Fredelius Torbjörn Perttu 22 februari 2005 Protestera mot borttagandet av triathlon! Jag uppmärksammade här och på www.musikenshus.se att triathlon skulle utgå. Detta kan i alla fall jag inte acceptera och skrev därför ett surt mejl till dem och berättade att de genast borde omvärdera sitt beslut. Jag rekom­menderar härmed samtliga poeter att göra detsamma. Deras epostadress är info@musikenshus.se Torbjörn Perttu, Umeå Stefan Hjalmarsson 29 januari 2005 "Money makes the world go around"! Läste lite till på SM-arrangörernas hemsida www.musikenshus.se och kunde då läsa: "Fina priser kommer att delas ut till vinnarna, och det kommer att bli extra lönsamt att ta hem SM-titeln i Improesi."     Så Poetry Slam har blivit en pengatävlan? Så skall det väl inte vara, jag trodde att det var glädjen som kom i första rum...     Jag antar att det inte finns några regler i Poetry Slams stadgar som säger att en gren får inte ha mer i prispengar än någon annan gren.     Är det för att folk skall anmäla sig till den "nya" grenen kanske?     Jag tycker det är jättebra att det har blivit en ny gren, det är inte det. Röst och rörelse är väl rätt lik den "vanliga" grenen men "Triathlon" är ju så olikt så den borde ALLTID vara en gren på SM... sedan kan man lägga till nya grenar i mån av tid och pengar... Stefan Hjalmarsson 27 januari 2005 SM I POETRY SLAM: GBG 2005 4-7/5 Så långt allt väl.     Jag läste att arrangörerna har valt att ta bort grenarna "Röst och Rörelse" och "Triathlon" och istället så har de lagt till grenen "Improesi"... Finns det inga regler för hur arrangörerna skall arrangera SM... Borås tog bort "Triahlon"-grenen 2000 och nu GBG... vart kommer det att sluta? Det kanske skall bara vara en enda stor individuell tävling... skippa de andra grenarna eller? Man skulle kanske ha SM i de olika grenarna, alltså var för sig... SM i Triathlon, SM i Improesi osv.     Jag skall nog ta och skriva en protestlista... om jag hinner. Martin Johnsson 7 januari 2005 Linköping den 6 januari 2005 Jag har just klivit ur duschen, fortfarande rufsig i håret, när jag läser Claes Fredelius lilla text. Jag antar att han försökte förolämpa fram en reaktion; han lyckats. Jag är inte överhövan intresserad av dikter egentligen, inte ens mina egna. Jag är intresserad av att skriva, läsa och framför allt lyssna, men jag är egentligen inte så intresserad av själva dikterna. Men jag bestämmer mig för att försöka svara, och producera en sorts essä – essä, betyder inte det försök eller något liknande? – jag kan göra ett litet försök. Jag ska just iväg till universitetet, inför den kommande matte-tentan: analys i en variabel, poetiskt. Jag har 45 minuter på mig; jag hade tänkt ta cykeln sen, men istället tar jag fram diktafonen, sätter i ett band, och skriver den lilla dikten – eller fragmentet – på ett styvt vitt anteckningspapper. Jag ska försöka besvara frågorna om budskap, vilken temperatur texten har och varför meningarna ofta slutar mitt i raderna. Ska bara kamma mig först, så går vi... Så, två lås, en del avryckta hår- och skäggstrån och en fluortablett i munnen, så är jag påväg ut i trapphuset. Tredje dörren, så är jag ute, med dikten i näven. Det blåser. Jag tittar på den här lilla beskrivningen av en trädgård och frågar mig vad poeten kan ha tänkt, tänkt sig, fått sig tänkt. Den enklaste förklaringen är att säga att det är en beskrivning av en trädgård. Vissa motstridigheter, men de är förmodligen bara framtagna för att hålla läsaren kvar, för att stila litegrann. Poeten kanske inte har tänkt något alls; det tycks mig vara alltför vanligt. Men jag försöker igen: Vad menas med en trädgård? Kan man förstå trädgården som en metafor för något annat? Jag har själv använt en bild av en djungel som ett psyke: man snärjs in i sig själv och kommer inte loss, blir uppäten av egna krafter i ens egen trädgård, ens eget psyke, som man inte trodde fanns där – giftiga blommor och sövande dofter. Fast den här dikten tycks mig inte vara psykisk eller mental – den är mera fysisk. "Den dunkla trädgården doftar av den egna sötman" – är det en kropp vi talar om kanske? "Varma tunga pioner. Riddarsporrar som är bleka och vill svepas i det heta glaset" – hett glas! Det skulle kunna vara en sån känselvilla, som man utsätts för ibland när man själv är varm eller kall och rör vid något, eller som när man sitter med fötterna i varsin balja med olika temperaturer. Det här att man blir lurad antyder ju ytterligare att trädgården är ett subjekt, om man så vill. "Riddarsporrar som är bleka och vill svepas i det heta glaset." Vill man sättas i vas? vill man betvingas? vill man tas om hand? Mer sånt: "Eller i de sköna sidenhänder riddaren dem givit." "Där finns underliga starkt och doftande pistiller." Nu kommer dofterna, styrkan, tyngden igen. "Hopplöst och svårmodigt odlade i denna stränga skönhet." Stränga skönhet! Trädgården har väl inte förefallit så sträng förut, men en trädgård är ju på något sätt sträng, kultiverad, disciplinerad, tuktad. Det är ju också någon sorts människa – eller någon sorts jag – vi ska inte vara antropocentriska. Det finns allt det här tunga, söta och doftande, och samtidigt det stränga. "Och hyacinter med flyktiga gudssekret" – flyktiga gudssekret? Är det religiöst här... Jag tror det var om Disney-filmer det sas att man skulle kunna formulera ett budskap i en mening, en enkel mening. Inget "säga någonting om" eller "en metafor för", utan en enkel och konkret mening. Nu vet jag inte om jag mäktar hitta någon sådan här, men så vet jag också att många poeter inte riktigt vill se sin poesi som Disney-filmer, utan gärna komplicerar det lite för sig själva och för läsaren, eller kanske inte själva vet riktigt vad de vill säga. Att jag inte vet snart sagt någonting om den här poeten gör ju inte saken lättare för mig... Nu har jag passerat en längdhoppsgrop och en fotbollsplan, min fluortablett är slut, och jag har inte kommit till någon slutsats om budskapet, men jag säger någon sorts metafor för en subjekt i en... Nä jag säger ingenting förresten. Jag går vidare med temperaturen. Här är det några plusgrader, men i texten är det ju definitivt varmare. Jag skulle kunna tänka mig en varm sommar, med svenska mått – 25 till 30 grader i luften, även om jag får för mig att den här dikten tilldrar sig mer i skuggan, kanske under träd. Samtidigt måste jag säga att temperaturen höjs av glaset . Säg 30 grader drygt. Varför avbryts då meningarna mitt i raderna? Det verkar vara kul att avbryta, för där det kunde sitta komman, före Liksom och Och, sitter det punkter. Jag antar att det har med rytm att göra. Att samtidigt göra en kraftig paus mitt i raderna och samtidigt försvaga pausen vid radbrytningen, att binda ihop raderna och istället göra paus mitt i. Valet att punktera och använda stora bokstäver antyder någon sorts prosaupplägg av texten, för att göra den mer berättande, eller kanske skapa någon sorts motsättning – att göra den ännu mer lyriskt svävande genom att förvända prosaspråket... Och så någon sorts slutkläm nu, när jag börjar närma mig vägkorsningen med McDonalds och Preem-macken och övergången. Ja den här trädgården ser ju väldigt olik ut det jag har omkring mig; här har varit skogsavverkning i det lilla området till vänster, så det ligger stammar där; och till höger har jag världens skitigaste uteplats tror jag, med en svart grill och en rosa barnskottkärra, som säkert varit klarröd någon gång men färgen har sugits ur den. Det är inte vinter och det är inte vår utan någon sorts mittemellan. Det droppar små droppar på mig hela tiden. Träden har inga löv. Allt i motsats till den här varma, doftande, söta, lite motspänstiga trädgården som trots allt hålls sträng, i strama tyglar, med svårmod, hopplöshet och samtidigt denna skönhet; jag får väl säga att det är sällan någonting är enkelt – det är sällan någonting är vackert utan att samtidigt göra ont. Martin Johnsson www.martinjohnsson.com Claes Fredelius 4 januari 2005 Man säger ibland: Analysera inte sönder poesin - upplev den! Jag förstår - ibland kan det kännas så. Sa Örnhjärta som replik till vad jag sa om att använda poesin. Inte analysera, utan just uppleva, tolka, associ­era... Ungefär som bläckplumparna i ett Rorschachtest. Ann Jäderlunds dikter är väl ungefär så - en utgångspunkt för samtal: "Den dunkla trädgården doftar av den egna söt- man. Varma och tunga pioner. Riddarsporrar som är bleka och vill svepas i det heta glaset. Eller i de sköna sidenhänder riddaren dem givit. Där finns underliga och starkt doftande pistiller. Hopplöst och svårmodigt odlade i denna stränga skönhet. Liksom geranium och främmande nejlikor. Och hyacinter med flyktiga gudssekret." Vilket är budskapet? Vilken temperatur har texten? Varför använder Ann punkter mitt i raderna? Ibland tror jag att estradpoeter inte är intresserade av andra dikter än de egna. Exempelvis har jag aldrig fått nån reaktion på mina frågor i detta som det sägs seriösa Forum för poesi. Kom an nu! Skriv en essä på högst en A 4 om/kring den här dikten. Alla bidrag publiceras oavkortade i vår tidning "pappret". Gott Nytt År 2005! Claes Fredelius Claes Fredelius 30 december 2004 Hej Poeter! Här kommer nu ännu en passage ur den världsberömda boken "Sexus" av Henry Miller: "En man kan börja förstå kvinnonaturens djup först när han går in på en villkorslös själslig underkastelse. Först då börjar han växa och i sann mening befrukta henne. Då finns det inte längre några gränser för vad han kan vänta sig av henne, ty i och med sin underkastelse har han avgränsat sin egen makt. I en sådan förening, som i egentlig mening är ett äktenskap mellan själarna, står mannen ansikte mot ansikte med skapelsens inne­börd. Han tar del i ett experiment som han vet alltid kommer att ligga utanför hans klena fattningsförmåga. Han upplever den jordbundnes drama och förstår den roll kvinnan spelar i detta drama, som kastar nytt ljus över kvinnans makt. Den blir lika mystisk och fascinerande som gravitationslagen." Är inte detta poesi så säg?! Och vad är budskapet egentligen? (Ledtråd: Det är en man som skrivit det...) God fortsättning! Claes Bo Levander 18 december 2004 BOB DYLANS "CHRONICLES, VOLUME ONE" (Simon & Schuster, UK) upplever jag som ovanligt god läsning i jultid, eller närsomhelst. Jag är ingen Dylan-expert - bara en i mängden som aldrig upphört att fascineras av denne mans, för mig, alltid kraftgivande, pånyttfödande poesi. Att han överhuvudtaget kom ut med några memoarer var säkerligen en stor överraskning för många. Men om man väntar sig att denne mystiker-poet som under decennier iklätt sig så många skepnader äntligen skulle ta några av de många "bladen från munnen" och berätta den ultimata historien om sina verkliga känslor gällande världen, människorna och konsten blir man nog ganska besviken. Dom som är sugna på avslöjanden från ikonens privatliv kammar också noll. Emellertid tillhör jag (lyckligtvis) dom som ser det som en icke-separerbar kvalité hos mannen med "ett ansikte som en mask" (cit. från: "Man in the Long Black Coat" / "Oh Mercy" 89) att hans säregna känsloliv lever i sångerna och i sångerna enbart. Detta förminskar dock inte första delen av memoarernas styrka (jo, det kommer fler volymer) även om man inte heller ska vänta sig något litterärt mästerverk. För den som inte är van vid Dylans melankoliska, "matema­tiska" (se introt till "Tarantula"; 66), fascinerade/uppgivna kanske ändå hopp-ingivande syn på världen, kan sidorna med långa namnuppräkningar på folksångare, poeter och artister Dylan mött under sin resa te sig tråkig. Personerna flimrar förbi som skuggor på Dylans oförtröttliga färd mot "glory". Några djupanalyser av Johnny Cash, Kris Kristofferson och alla andra, gör han inte heller. Däremot målar han magnifika tidsstämningar från 60-talets New York och beskriver med stor glöd de musikupplevelser som formade honom. Oväntat nog kan han då prisa så pass strömlinjära artister som Hank Williams och Roy Orbisson. Dylans beskrivningar av de musikaliska strukturer som dessa och andra performers arbetade med äger en entusi­asm som tyder på en enorm artistisk ödmjukhet från en superstjärna. Enveten och envis verkade han varit trots att han levde ett kringdrivande och delvis troligen parasiterande liv. När han kom till New York gjorde han inte nåt annat än besöka klubbar där han fick en chans att spela och bodde hos kompisar - kanske hos folk som tyckte synd om honom. Hans uppen­barelse från den tiden påminner mig om en av våra "vandrande" slampoeter här i Stockholmsområdet som verkar "driva omkring" och dyka upp på det mesta i poesiväg alltid lika ivrig på att läsa. Kanske har han som kanske också Dylan märkt att när man ger ut mycket rent konstnärligt blir man också känsligare och fångar upp impulser som hjälper till att slipa och utveckla ens artisteri. I sina memoarer känns Dylan aldrig romantisk, beatnikpoetisk eller ens nostalgisk (typ, "det var bättre förr när alla var riktiga 60-talsanarkister..."). Detta är en stor befrielse och troligen är en av många orsaker till hans magnitud att Dylan alltid haft siktet inställt framåt. I en senare del av boken (som jag inte kommit till ännu) tar han grundligt kål på myten att hans musik vare sig då eller senare bestått av politiska protestsånger. Han har också i sin första intervjuv på över 10 år (?) kraftigt förnekat alla ambitioner på att ha varit någon form av ledare eller politisk opinionsbildare. Detta är viktigt eftersom det fortfarande finns "radikala" poeter som tror att dom - bl a genom att gnälla på USA - fortsätter nån sorts protesttradition som Dylan skulle startat. Det är som dom inte riktigt fattat att han producerat storverk många gånger om efter "Blowin in the Wind" och "The Times They Are A-Changin'". Samt att dessa inte var politiska sånger utan i första hand skildringar av tidstämningar och på sin höjd var hyllningar till freden. Det är svårt att koppla bort tanken på att det är en mysteriös superkändis som skriver. I den begränsade mån man lyckas med det blir boken en ovanlig och opretentiös djupdykning i hur en ung konstnär upplevde en otroligt intressant tidsepok. Pia Kocaharzem 16 december 2004 I dag blev jag glad! En person som läst min nya bok Vittre, kom och talade om att hon gillade boken! Vittre handlar om min barndom och om Irakkriget. Dessutom har jag en gästpoet i boken, i bästa Poetery Slamstil, som heter John Peter Gister.     Vittre är fragment från min barndom och avsedd att ta fram funderingar som jag hade när jag var barn, runt min mamma, pappa och syster.     Dessutom är den ett dokument om Irakkriget på mitt sätt. För mig är det viktigt, att stadfästa min åsikt om kriget. Jag är inte ute efter att få Nobel­priset för boken, men jag är ganska stolt över förordet av Sören Kierkegaard och naturligtvis, är den ett led i processen. Pias process med det skrivna ordet.     Att skriva är ett underbart sätt att bearbeta sina känslor och att lära känna sig själv, tycker jag.     Om ni är intresserade av boken kontakta mig: poetenpia@spray.se Boken kostar 40:- Pia Kocaharzem István Molnár 13 december 2004 Varför skulle ordet "människan" i dikten nedan uppfattas som något annat än man och kvinna? (Fortsättningen av dikten se "Månadens dikt" januari 2004) Claes Fredelius 13 december 2004 OM EN DIKT Tag och skriv Om livet, om de levande. Om döden, om de döda. Om älska och hata. Om öster och väster, de två som aldrig ska mötas och aldrig skiljas, blott ana varandras närhet, förnimma och följa varandras rörelser, såsom människan måste i hat och kärlek. Jag sjunger om det enda som försonar, det enda praktiska, för alla lika: Hur sällan människan äger makt att avstå makt! Att avstå jag och talan, avstå - det enda som ger makt. Hur tolkar du denna dikt av Gunnar Ekelöf, vars här citerade inledning återfinns som inledande dikt i "Färjesång"(1941)? Nog kan man se det handla om relationen mellan man och kvinna. Alltså: Mannen, som just nu enligt en församlad mediaskara och den allmänna opionen i övrigt, har makten ska nu avstå? För att få verklig makt? Nej! Så kan Gunnar inte ha menat! Man får väl anpassa sig till varandra? Anima och Animus som Jung skriver om måste närma sig varandra. Liksom öst och väst. Poesin får bygga bron! Claes Fredelius Pia Kocaharzem 2 december 2004 Jag läser Bob Hanssons nya bok "Här är vi". Den har fått blandad kritik, men jag - tycker om den. Den är nära och rakt på och en av meningarna lyder så här: "Ibland är jag så rädd att förlora kärleken, så jag agerar som om den aldrig fanns." Läs den! Pia Kocaharzem Pia Kocaharzem 29 september 2004 Där håller jag inte med Martin! En tom sida är ett minimum, en minimalistisk uttrycksform, en fräckhet att skapa sitt eget tomrum, samt att ge tomrummet till andra, i förtröstan, att dom kan fylla det med vad dom vill! Pia Kocaharzem, Skärholmen Martin Johnsson 26 september 2004 Eleonora! Överhuvudtaget representerar Petersons artikel det svenska litteratur­klimatets fattighet, när den enda poesi som räknas för något (annat än performance-spoken-word-battle-spektakel, underförstått: underhållning på ungdomsgårdar) inte handlar om något annat än sig själv, och den stora litteraturdebatten handlar om ifall man ska använda en retorisk trop eller en annan när man förmedlar nästan ingenting till sina läsare. Jag tror att den där tomma sidan inte visar på (som man vill göra sken av) något tomrum eller någon tystnad i stil med mystiken, utan bara vanlig enkel slapphet. Martin Johnsson självutnämnd poet István Molnár 23 september 2004 Eleonora, jag undar över citatet "estetiken är etikens moder". Vad innebär det? Eleonora Luthander 23 september 2004 Jag vill tacka tusen gånger Marc Smith som har uppfunnit Poetry Slam och Erkki Lappalainen som tog Poetry Slam till Sverige, samt mina grannar Margareta och Peder som 1998 tipsade mig om Poetry Slam i Bromma. Jag vann då och tävlade sedan med Stockholmslaget på SM i Poetry Slam i Halland samma år.     Utan att överdriva, kan jag idag säga att Poetry Slam har räddat både mitt liv och min värdighet som kvinna och författare. Annars skulle jag för alltid i officiella kulturella sammanhang ha förblivit reducerat till "hon med stråhatt", som i Marie Petersons artikel i DN Kultur, måndagen den 6 september 2004.     Två flugor i en smäll - Marie både sågade poesidebatten i ABF-huset (nedslag) och förlöjligade kvinnor i publiken enbart på grund av vårt utseende så att vi framstod som passiva idioter. Tänk om journalisten sa istället: "Hon som citerade Brodsky" eller skrev mitt namn!     Och jag som in i det sista drömde om att det skulle inträffa ett under och att jag också skulle bli officiellt inbjuden till att delta i seminariet "Poesins estetik och etik". Men jag är bara "hon med stråhatt"...     En av de två kvinnliga poeterna var Maria Küchen som varken ville närvara eller skriva sitt bidrag men hennes tomma sida kommer att bli "publicerad" i Lyrikvännen, på fullt allvar. Vi uppmanades också av moderatorn att hålla en tyst minut, trots att ingen hade dött.     Om jag var inbjuden skulle jag i eld och lågor ha talat och skrivit om Brodskys "axiom": "Estetiken är etikens moder" plus dikten "Brodsky" - min hommage till poeten och Nobelpristagarn, Josef Brodsky.     Men, det finns inte plats i Lyrikvännen för hennes dikt, hon med stråhatt, för Küchens tomma sida måste "publiceras", typ. Eleonora Luthander Eleonora Luthander 16 september 2004 Serbiens författarförbund har bjudit in Marc Smith, Poetry Slams grundare från USA till Belgrad under det 41:sta Internationella författarmötet som första Poetry Slam i Serbien är en del av! Länge leve Poetry Slam som har räddat poesin från undergång samt räddat hundratals poeters liv!     Stort tack till Dr Aleksandar Milosevic, en serbisk/svensk/finsk poet och läkare som hjälpte mig mycket med kontakter i Belgrad när jag fick Författarfondens resestipendium att starta Poetry Slam i Serbien.     Erkki lovade Mark, jag lovade Erkki - att föra Poetry Slam vidare!     Så, vi låter Åsne Seierstad som också är på väg till Belgrad, gräva i skiten ("Jag ville veta mer om de serber som för de flesta i väst bara framstod som Balkans bödlar", sa hon i DN Kultur, nyheter, måndag den 6 september 2004), medan vi tävlar i poesi!     Kära poeter och poesivänner! Kom till Beograd (Beo = vit, grad = stad) ) om ni kan! Det är dags att "bomba" igen den vita staden (Belgrad har varit förstört 42 gånger sedan den grundades av Kelterna, 300 år före Kristus - senast av Nato), men den här gången - med POESI, tack och lov!     Ingen fara, jag garanterar att Åsne inte kommer att rapportera om Poetry Slam i Belgrad iklädd hjälm och flätor.     Själv skall jag, på söndag den 26 september, uppklädd och som vanligt med hatt på, gå på cocktailparty i Stadshuset i Belgrad med poeter från hela världen och skåla med champagne för Poetry Slam som går av stapeln den 29 september kl 15 00, Francuska gatan 7, Belgrad, Serbiska författarförbunds klubbs salong. MC Eleonora Luthander Claes Fredelius 16 juli 2004 Tjena Poeter - vicke snajdigt veder! Jag har en Teori: OM DE UNGA KVINNLIGA BOKPOETERNAS FÖRETRÄDEN Hur kommer det sig att Bonniers Norstedts och dom andra drakarna väljer företrädesvis att ge ut unga kvinnliga poeter utan större erfarenhet av livet på gator och torg och parker? Svar 1: Dom räknar med att göra stålar - snygga unga kvinnliga poeter är ofta uppvaktade av media. Svar 2: Dom gör sig bra på förlagsfester och dyligt; det är ofta smidigare med en dikt på en sån fest än ett kapitel ur en bestsäljarroman. Svar 3: Förlagsredaktören har ett personligt intresse för poesi och tycker hon är snygg dessutom - det kan bli nåt... Svar 4: Poeten ifråga har vunnit SM i Poetry Slam två år i rad och redan fått en halvtimmes dokumentär i teve Svar 5: Unga snygga kvinnliga poeter dras gärna till förlagskretsar och känner sig välkomna där; så småningom etableras kontakt och kontrakt Jaha - vilket är nu det rätta svaret. Det kan inte vara no 1 eftersom en diktsamling sällan ytterst sällan säljer mer än 300 ex och då inkluderar frikostiga recensionsexemplar plus de närmast sörjande - makulaturkvarnarna nosar blod No 2-5 kan egentligen klumpas ihop till ett genomgående estetiskt motiverat val som har mycket som talar för sig. Vad tror ni?! I god ordning vill jag avsluta denna betraktelse över bokpoesins elände med en gammal goding från första världskrigets dagar nämligen Georg Trakl: UNDERGÅNG Över den vita dammen ha vildfåglarna dragit bort. Om kvällen blåser från våra stjärnor en isig vind. Över våra gravar lutar sig nattens sönderslagna panna. Under ekar vagga vi i en silvervit båt. Ständigt klinga stadens vita murar. Under valven av törne, o min broder, klättra vi som blinda visare mot              midnatt. Hälsningar! Claes Fredelius Claes Fredelius 8 juli 2004 HEJ POETER Solen sken i morse! Här kommer en dikt av Francois Villon från hans illa beryktade "Det lilla testamentet"(Paris 1456): "Jag gör det därför att jag räds, för jag har sett nu många dagar hur åt min undergång hon gläds. Till himlen ropar jag och klagar. Om kärleksguden så behagar så må han hämnas mig och ge den tröst som plågorna förjagar. Det är om detta jag vill be. De ljuva blickar hon mig gav när hon mig ville kurtisera de gjorde mig till hennes slav. De lovade mig allt och mera. Med lögn och falskhet mig dupera var hennes tankes enda mål. Min vinstock dör - jag vill plantera den i ett nytt och bättre hål. Ack hon, vars blickar mig betagit, till grymhet brukat sitt behag. Ja, som om dödens hand mig slagit all dödens plåga lider jag. Jag utstår inte ödets slag, att fly är allt som står mig åter. Med jämmer har jag ej fördrag om än jag kanske ynklig låter" ----------------- Detta var strof 3-5 i det fyrtiostrofiga Testamentet. Det är översatt av Axel Österberg, själv poet, och utkommen på FIB:s Lyrikklubb 1959. Med det som exempel vill jag slå ett slag för versen, "bondpoesin" som kultursnobbarna skyr som pesten. Det är jättebra att skriva dagbok och berätta på vers! Det stramar åt uttrycket och gör det behagligare och roligare för lyssnaren än sån där modernistisk och postmodernistisk språksmörja. Lämpar sig även väl för gatubruk och är lättare att minnas än vanlig prosa. Jag älskar vers - lögn och förbannad vers! När vi strax före jul ska ordna ett symboliskt bokbål på Sveavägen utanför Bonniers - för att demonstrera deras poesiförstörelse - ska talet absolut vara på vers. Detsamma gäller förstås när vi går runt med mobiltelefoner på NK mitt i julruschen. Då ska vi läsa vers! Kanske fortsättningen på Det lilla testamentet! Världen är full av poetiska möjligheter - det är bara att använda sin fantasi! Claes Fredelius Claes Fredelius 7 juli 2004 Tre sommarpoeter - vilken är bäst? På skrivbordet ligger två diktsamlingar, den ena för tung att bära med i väskan. Det är Göran Greiders "Jakobsbrevet"(Bonniers 2004) som inleds med följande lilla förtjusande sak: "Jag reste bort och kvar blev jag hos min dotter som grät." Göran kom igen! - snart är hon stor nog att tigga en femtilapp till Grönan och pappa mest fungerar som en plånbok man förföriskt lindar kring sitt söta lillfinger. Nu till nästa dikt: "Onsdag morron ligger dimman tät på gatorna. När jag går ut med soporna sitter en kråka på det röda planket mot dagiset och tar med näbben något ur björken. Jag fixar till lite i lägenheten, ska snart sticka. Men innan dess får jag den där starka lusten att skriva ner denna redogörelse och berätta att hösten kändes så underbart kall mot underarmarna." Ja, ja, nu ska han ut och resa igen, det trevliga vänsteralibit och stortruten. Som är med i alla debatter och får sitta och svettas i tevestrålkastarnas sken. Men denna "redogörelse" vill han se tryckt i en diktsamling. Vad dom håller på Pojkarna(läs Anna-Maria Lenngrens berömda dikt, den passar precis på Göran Greider). * Den andra samlingen är tunnare men det lär vara svårt att få uppmärksamhet i Parken för denna första dikt(nej den var för lång - vi tar istället "Sov rum", s.31): "Lårben. Mörkrosa. I en flod av mörker. Inne. Som där knäskålarna möts och gråter. Axelkraften böjer armarna inåt till en ring. Till ringled genom bröstet. Och färgen är som hjärtat där så porös." Bokens omslag består av fetkritestreck i blått, gult, grönt och lila. Det är väl Ann Jäderlund själv som gjort det för sin "Blomman och människobenet."(Bonniers 2003) Man förstår ju av dikten att Ann är väldigt olik Göran - tillbakadragen, blyg, känslig;uppträder sällan i offentlighetens ljus. Dikten handlar också om en dotter. Som väl sover - vi föräldrar älskar ju att titta på barnen när de sover fridfullt. Hon är väl några år nu. Ni får avgöra själva vilken av "dotterdikterna" som är bäst...Föresten, vad gör en dikt bättre än en annan? Själv tycker jag nog Anns dikt är betydligt mer uttrycksfull och genomarbetad. Att den liksom går in i hela kroppen. Medan Görans är karriäristens dåliga samvete i rätt fyrkantig förpackning (en del skulle nog gå på den och tänka med en tår i ögat "superdebattören har ändå ett hjärta"). För att fullfölja tretalets maning och göra den föreslagna bästdiktomröstningen svårare tillåter jag mig citera en tredje poet, nämligen mig själv: (autentiskt - direkt ur den hemliga dagboken): "Man märker nog en oro i Parken skulle jag tro Innan Bängen börjar tråla Så dom ser aldrig våra ögon som stråla" (Förlaget Parken 2004,5) Claes Fredelius P.S. Som lämplig sommarläsning kan jag rekomendera Théophile Gautiers och Charles Baudelaires bok "Haschklubben - essäer från det dekadenta Paris"(ellerströms 2004). D.S. Claes Fredelius 27 april 2004 Att höra talas om kärlek "När du hör talas om den väldiga kärleken, darra och bli rörd som den som verkligen förstår. Men, lycklig som du är, minns hur mycket din fantasi har skapat åt dig: detta först, och sedan det andra - det mindre - som du i ditt liv har gått igenom och njutit, det verkligare och gripbara. Sådana kärlekar var du inte utan" Så formulerar Konstantinos Kavafis, den mytomspunne poeten, sin poetiska gåta i juni 1911. Vad tror ni han tänkte på? Jag tror... Det är den ouppnåeliga kärleken först. Och sedan den jordiska - under Eros beskydd och understödd av fantasin. Vad tror ni? En miljon utlovas till den som ger det rätta svaret... vackraste tolkningen. Claes Fredelius Claes Fredelius 22 mars 2004 Hej Poeter! Dagens läxa heter "En outsiders väg" och är författad av Gunnar Ekelöf. Han skriver där: "och jag skulle verkligen en gång vilja lära mig hantera en trumma, den orientaliska musiken näst mänskorösten finaste instrument." Jag kan själv tillägga: afrikanska trummor är också bra. "Ett ord har sin mening och ett annat sin, men när de kommer tillsammans sker något underligt med dem: de får en mellanmening, samtidigt som de har kvar sina primära betydelser. I en diskussion om konst för flera år sen uttryckte sig Grunewald så här: Det står ett vattenglas här framför mig. Nu lägger jag en apelsin bredvid det. Och vattenglaset blir ett helt annat vattenglas... Och poesi är just detta spänningsförhållande - mellan orden, mellan raderna, mellan betydelserna". Intressant. Boken ifråga heter "Promenader och utflykter", utgiven av Bonniers i pocket 1985 eder tillgivne kavallapoet Claes Fredelius 29 januari 2004 Krogens Poeters Parlament - öppen scen för poesi och musik 1. Minnen Parlamentet är inne på sitt elfte år - under devisen "blandning": åldrar, kulturer, uttrycksformer, "professionalitet" (poetisk erfarenhet) och "lokal". Den deklamerade poesin (ibland med ljud och bild) är basen, men där förekommer mycken musik av olika slag, liksom dans, teater och "happenings". Man skulle också kunna säga att det är såväl en offentlighet och experimentverkstad som en mötesplats och skola. Högt i tak, och i en "folklig tradition".     Det jag minns särskilt är väl gudinnorna, galningarna och "magin".     Marguerita från Hälsingland som smeker barstolen som vore hon Marilyn Monroe och läser från sina sjutton år i Hollywood - just när hon nått toppen gick arbetstillståndet ut, och hon blev estradpoet i Sverige istället ... Och sköra Kim som sjöng och spelade sin "Boarderline" strax innan hon åter blev intagen. Tusen gudinnor har säkert äntrat scenen under årens lopp!     Galningarna kommer mest utifrån. Bostadsrättsföreningen som hyrde ut till Jonathan från Ghana på Södermannagatan (Jonathan´s Place) - regelbundet fick han hotbrev från några där: Vi ska skjuta dig en kula i huvudet en kväll när du ska hem jävla nigger!" Eller han som kom förbi Fyrfatet första gången vi var där. Han hade sin hund i koppel, och kom rasande in och frågade vem som ägde den lösa hunden utanför. Min kompis David, som aldrig haft sin hund i koppel, fick en smäll rakt av, och hans tjej Sara också. När vi äntligen fick iväg honom kom två polisbilar med påslagna sirener och blåljus, och så gick ytterligare en halvtimme åt att förklara saken för snutarna. Episoderna kan mångfaldigas.     Jaa. man kan ju också tänka på den smarte yrkespoeten Bob Hansson som passade på att delta när Marita Ulvskog gästade oss - och strax efteråt fick fem tusen för att läsa för hela kulturdepartementet (hos oss får ingen något betalt). Eller på Björn Ericsson, gammal kompis till den på femtitalet geniförklarade poeten Paul Andersson. Han kommer ut från bastun på Liljeholmsbadet med sin fiddla-giga. Vid bassängkanten åker också badbyxorna av, varpå han gestaltar Stagnelius klassiska dikt "Näcken".     Sånt kallar jag magi. Liksom den gången vid Fatburstrappan, strax efter min far dött, och en äldre man och hans fru, ofta återkommande, just kommer från den årliga ceremonin vid Maria kyrka där man hyllat Stagnelius. Han har med sig några rader från en Stagneliustext, och ber mig läsa. Jag känner igen dem - de är från "Flyttfåglarna" som jag själv läste på min fars begravning. Eller när jag hela tioårsjubileumsåret på olika sätt försöker få kontakt med en av Sveriges främsta moderna poeter, långt mer betydelsefull än exempelvis Bruno K Öijer (om man nu ska göra såna jämförelser) - och sista månaden träffar Thåström tre gånger på Söder (det går bra att prata med honom till skillnad mot exempelvis Ulf Lundell).     Allra närmast mitt hjärta ligger väl annars det block av improviserad musik (exempelvis afrikansk blues) vi nu söker etablera i mitten av kvällen, där folk kan vara med och spela och dansa. Plus våra utåtriktade aktioner, som när vi läste poesi i riksdagshuset och på torgmöten i samband med EU-valet 1994, under namnet "Barn och poeter mot EU". 2. Poesistjärnorna som gästat oss är många. De som vunnit SM i Poetry Slam och blivit utgivna på de stora förlagen. Också flera mer traditionella, väletablerade äldre poeter som exempelvis Peter Curman, dåvarande ordförande i Författarförbundet.     Alla poeter har numera ett avsevärt tryck på sig att också agera som estradpoeter (då kan man sälja mer av sin diktsamling än de normala 300 som går till de "närmast sörjande"). Vilka som blir de kommande Stagnelius, Ekelöf eller Ferlin, för att ta mina egna förebilder, får framtiden utvisa. Vi välkomnar alla och avundas ingen hans/hennes framgång i det borgerliga kulturetablissemanget. 3. Alternativ Vi söker frizoner i den borgerliga kulturdjungeln (vars stenhårda konkurrens, i sista instans, handlar om att äta eller ätas: i striden om medias strålkastarljus, i kontakterna med de stora förlagen och stipendienämnderna) där vi tillsammans kan utveckla nya poetiska innehåll och former. Vi är också medvetna om att poesin måste uppsöka sin publik utanför salongerna (här finns dock en viss tröghet - poeterna kan bli både vildare och mer galna) - en "poesigerilla" är ett gammalt älsklingsprojekt för mig. Vi tänker, många av oss i alla fall, att den politiska poesin är en viktig del av den "progressiva samhällsförändrarrörelsen" (den etablerade bokförlagspoesin skyr politiken som pesten sen 70-talets för många alltför krävande politisering; självklart med vissa alibin-undantag, som exempelvis Göran Greider).     Vi är väl lite som dagens bildkonstnärer, som gärna kastar ramarna. Och självklart känner vi frändskap med rapparna och de seriösa "popmusikerna" (Broder Daniel, Thåström etc), dagens massförankrade poeter. För mig handlar poesin om existentiell, samhällsanknuten kommunikation. 4. Kvinnan som konstnär Kvinnor och män är självfallet lika goda konstnärer och poeter, och på Parlamentet är väl fördelningen ungefär fifty-fifty. För mig som man lägger en kvinnas gestaltning förstås alltid till en extra dimension till sin text. Lika självklart är det väl att kvinnor och män skiljer sig åt som konstnärer och poeter - deras respektive könskaraktär, som jag av försiktighetsskäl inte här ska gå närmare in på, raderas inte ut för att kvinnorna får tillträde till arbetsmarknaden och gör karriär. I synnerhet inte om man, som i "feminismens Sverige", just många gånger betonar skillnaderna och motsättningen till det andra könet.     I det rådande samhällsklimatet av borgerlig feminism och "medial verklighet" har de kvinnliga poeterna varit gynnade på ett helt annat sätt än tidigare, och även intagit betydande maktpositioner inom media och stipendienämnder. Det får väl ses som positivt att det råder mer könsrättvisa vid köttgrytorna.     Gladast är jag över alla radikala tjejer alternativmänniskor! Som ägnar sina liv åt att förändra den rådande samhällsstrukturen istället för att söka sin karriär inom den.     Som marxist har jag däremot inga förväntningar om att en existerande samhällsstruktur, låt oss kalla den "marknadens diktatur", förändrar sitt sätt att fungera mer en högst marginellt bara för att man byter ut manliga makthavare mot kvinnliga. Dessutom anser jag att "feminismen" fördunklar de grundläggande klassmotsättningarna och skapar pseudomotsättningar. 5. Poesin och utopin Parlamentet verkar inom en urgammal tradition av gestaltad-dramatiserad, muntligt framförd folklig poesi, långt äldre än den bleksiktiga bokpoesin. Och med mål som "blandning" och allas lika tillgång till den offentliga scenen. Det är på tvärs mot den lilla trendsättande bokförlagspoesisekten.     Jag är inte litteraturvetare, men enligt min ringa erfarenhet har alla betydande poeter stått till vänster. Så är det väl också med de flesta av de över två tusen poeter som stått på vår scen.     Denna "vänsterpoesi" kan sen förstås gestaltas på de mest skilda sätt, från ren agitation till ett mer "sofistikerat" innehåll och form, beroende på situation och person. Allt har väl sitt berättigande om det görs på ett medvetet och genomtänkt sätt.     För mig handlar utopin inte bara om samhällsförändring i riktning mot det icke-monetära, klasslösa samhället. Utan också om formen - för mig är poesin och musiken tvillingar. Man säger ibland att poeter idag är misslyckade rockmusiker, och det ligger en viss sanning i det. Både på det sättet att den verkligt betydande, folkliga poesin idag framförs av seriösa rock- och popgrupper. Och, åtminstone för min egen del, att jag ser deltagande i en musikbaserad poesigrupp som den ultimata formen av poetisk lycka. Claes Fredelius Claes Fredelius 31 december 2003 Hej Poeter! Läste i tidningen att i Iran/Persien betyder poesin någonting. Ayatollorna tvingas inbjuda kända poeter i exil - som skulle dra tusentals människor till sina uppläsningar. Så är det också i andra länder där marknaden inte dominerar folks sinnen så totalt     I Sverige betydde poesin också nånting. Så sent som på sjuttitalet var de flesta poeter angelägna om ordets samhälleliga betydelse. För att ta de mest kända namnen: Göran Sonnevi, Sonja Åkesson, Kristina Lugn.     Idag är det svenska poesisamhället - noga hierarkiserat efter graden av medial exponering, förlag och prisbelönthet - en avskild sekt för inbördes beundran och umgänge.     Det är trist men inget för evigt givet. Det enda som är säkert är att allt förändras. På många gånger outgrundliga vägar. Den som lever får se... I väntan på... har Krogens Poeters Parlament planer på lite förändringar i umgänget under våra kvällar (tills vidare hoppas vi på att få vara kvar på Fyrfatet). Mitt förslag: Vi rycker loss en timme i mitten till "fria aktiviteter". Resten förblir vid det gamla.     "Fria aktiviteter" kan då bestå i mångahanda - och ni är välkomna med förslag!     Själv tänker jag i första hand på Musik. I december hade vi ett inslag som helt byggde på improvisation. Alla som ville kunde vara med. Det kan också vara disko. Jag kan tänka mig en timme med Ebba Gröns singlar, Håkan Hellströms eller Broder Daniels musik(även om STIM-spionerna då spetsar öronen och vill ha provision). Fri dans är tillåten - det är välgörande även för poeter att dansa. Men det kan också vara diskussion om poesi och annat.     Vad säger ni?     Vi kan väl prova i alla fall... Gott Nytt År! Vi ses den 14 januari! Claes Fredelius Claes Fredelius 11 december 2003 Tio år med "Krogens Poeters Parlament" DET JAG DRÖMDE om kan enklast sammanfattas med några ord av Daniel Jatta, vår gambiske vän och trumlärare: I Afrika gör vi kulturen och konsten tillsammans.     Så var det i det "gamla Afrika" (och spåren därav finns även i Västafrikas turistområden, exempelvis Bakau i Gambia). Och så var det naturligtvis också i Sverige och Europa och övriga världen "förr i tiden": Man sjöng tillsammans för att underlätta det nödvändiga arbetet (hur sången kom till var en annan och underordnad fråga); man spelade och dansade ihop när det var fest); man satt kring elden och lyssnade när någon berättade…     Kulturen…konsten var kommunikation och samvaro och ceremoni, något man skapade med varandra. Det var före borgerlighetens och marknadens tidevarv, när konsten förvandlades till en vara bland andra varor, prissattes och såldes på marknaden, efter marknadens lagar om tillgång och efterfrågan. Den borgerliga epok då konstnären genomgick en förvandling från kollektiv/anonym traditionsbärare (och förnyare) via romantikens siare och geni till dagens uppburne kändisförfattare. Jag erkänner! Jag är ingen kulturvetare. Jag läste en gång folklivsforskning/etnologi på universitetet och minns särskilt en essä om teaterns utveckling inom det borgerliga samhället (tyvärr, den antologin har försvunnit i alla bokutrensningar i vår trånga lägenhet). Från ett folkligt nöje där publiken hade huvudrollen och teatern mest var en förevändning för att träffas och umgås (fast man givetvis också förhöll sig till pjäsen ifråga, men knappast med andakt…) till dagens situation där en hostning i publiken betraktas som om inte en katastrof så i alla fall ett mycket störande element.     Jag minns också, det här ska ju handla om poesin, mitt hittills enda besök på Katarina Frostenssons Fina Forum. Katarina själv är dörrvakt och hyssjar när jag lågmält frågar om jag får komma in. Sen går jag genom sex olika rum innan jag slutligen når fram till det rum där Göran Sonnevi läser sina numera helt avpolitiserade poem (förlåten sina 60-talsförsyndelser, då hans dikter hade någon samhällelig betydelse).     Jag menar inte att man inte ska lyssna och ge uppmärksamhet åt den som för tillfället för ordet. Men jag är fiende till den marknad som avskiljer konsten från det vardagliga livet, gör den till en specialitet bland tusen andra och centraliserar makten över det som betraktas som konst till en liten snobbig kulturelit (som också avgör historieskrivningen, typ Bonniers och Norstedts lektörer och redaktörer, 00-tal, Lyrikvännen osv.). Då salongen blir en kyrka där leken och lusten och den gemensamma samvaron ersätts av en dold kommersialism och kändisdyrkan (samma poeter återkommer i alla sammanhang); kort sagt andakt och tyst i församlingen…Tills det äntligen blir paus och man kan mingla med ett glas i hand! Krogens Poeters Parlament inledde alltså på gatan. Närmare bestämt vid Fatburstrappans fot, nedanför Medborgarplatsen på Stockholms Södermalm. Det var på vårdagjämningen 20 mars 1993. Smällkallt, isande vind. I stort sett hela skrivarkursen vid Skarpnäcks folkhögskola var närvarande. Ingen passerande kunde stanna längre än fem minuter för kylan.     Vi hade en liten batteridriven förstärkare. Alla som ville läsa fick göra det. Själv läste jag mest mina stora favoriter i svensk poesi, Stagnelius, Ferlin och Ekelöf. Solitärerna.     Så småningom dök Magnus "Sotarn" Olsson upp (han jobba som sotare i nästan tio år, författarson som han var). Vi tyckte sen att vi skulle övervintra. Fick en överenskommelse med Sven, dåvarande ägare av restaurang "Gare de Sud" inne på gallerian vid Södra Station: vi drar folk som köper öl och mat mot att vi får vara hos dig gratis. En sund ömsesidighet mitt i den grymma marknadskvarnen.     Sen var det snart 1994 och kampen mot EU-monstret. Det präglade hela den hösten, och första gången fick jag en så vacker blomma av en så vacker poet och sångerska som inte kunde komma. Vi förlorade den gången…     Krogar på Söder sjunger ofta kort. Konkurser, ombyggnationer, kypare som tyckte vi drack för lite öl för att det skulle vara värt besväret. Trollflöjten, Jonathans Place…Jonathan var en fantastisk kille från Ghana som vart mordhotad av några fascister i lokalens bostadsrättsförening och tvingades lägga ner när föreningen begärde 30% hyresökning då kontraktet gick ut trots att han restaurerat hela lokalen med eget hårt arbete dag och natt.     Snövit, Brukarhuset - och senast Fyrfatet vid Hornstull (som nu byter ägare).     Vår devis: Blandning! I åldrar, kulturer, uttrycksformer, lokaliteter. Det har lästs på kurdiska, persiska, turkiska, franska, swahili, esperanto, engelska, ryska - men mest, förstås, på svenska. Också på Liljeholmsbadet och Bio Tellus i Midsommarkransen.     Vi vill vara: en offentlig scen, en experimentverkstad, en skola, en mötesplats. Och tröskeln ska vara låg, både vad gäller entréavgift och detta att ställa sig på scen. Tio år gånger tio månader gånger i genomsnitt femti besökare=fem tusen människor; där säkert två tusen stått på scen. Många för första gången i sitt liv. Poesi på scen är magi! Ett äldre par kommer ofta förbi utescenen vid Fatburstrappan. En gång kommer de just från en ceremoni vid Maria kyrka till Stagnelius minne och ber mig läsa några rader jag vagt känner igen…ur "Flyttfåglarna" visar det sig, dikten jag läst på min fars begravning några månader tidigare. En annan gång kommer Björn Ericsson ut från herrbastun på Liljeholmsbadet. Han tar av sig badbyxorna och reciterar "Näcken", spelandes på sin tresträngade giga. En tredje gång kommer Marita Ulvskog (utom tjänsten), och hamnar i en slags poetisk dialog med den alltid påpasslige Bob Hansson (som sen fick ett gig på Kulturdepartementet med full betalning)... Exemplen kan mångfaldigas, men här är inte platsen för en nostalgitrip. Klart man inte lyssnar med samma uppmärksamhet på alla tjugo poeter som står där varje gång. Klart man går åt sidan ibland. Klart man tömmer en och annan bägare (för att hålla ägarna på gott humör). Men kul har det varit. Och bra poesi. Lika bra som i de etablerade bokförlagssalongerna (Forum och Poeternas Estrad). Men Dagens Nyheter har så klart lyst med sin frånvaro. Trots att vi också blandat etablerade med oetablerade poeter, där alla ställer upp på lika villkor (utan honorar).     Vi är inte som snobbarna, elitisterna på Dagens Nyheter (som bara reagerar på kända namn och förlagsetiketter)! Eller redaktörerna på Bonniers (som totalt urartat efter Åke Runnqvists död - ni poesidödgrävare!).     Men vi lever också i det här samhället…Alltså jobbade jag hela jubileumsåret för att dra dit Thåström, en stor poet Det finns bra kändisar! Jag träffade honom tre gånger precis innan finalen i år. Tyvärr kom han inte (han sa att han inte var poet).     Men Daniel Jatta, kulturvetare och banjoforskare från Gambia, kom och alla inbjöds att vara med och improvisera under hans ledning. Afrikansk banjo och trummor och gitarrer. Det är något att gå vidare med. Den svenska poesin är så förbannat etnocentrisk, så väldigt elitistisk, så lite musikalisk. Allt verkar handla om kontakter, förlagsredaktörers personligheter, tidens utflipprade kommersiella anda (med åtföljande idiotiska genregränser), recensioner, stipendier, en unken modernism - en liten snobbig maktelit som utropar sig själva som kanonskapare. Det finns så mycket mer att säga. Ni får säga emot och/eller komplettera. Ordet är ju fritt - utanför de etablerade media. Tack i alla fall, alla ni som varit närvarande, alla ni som glatt oss med era ord och gestalter! Och kom igen! Claes Fredelius Pia Kocahärzem 11 december 2003 Det är omodernt och okonstnärligt, i mitt tycke, att fästa något stort avseende vid åldern i alla sammanhang, inte bara i författardebutant-sammanhang. Om det är så att man inte kan bli utgiven på de större förlagen efter 50 år, så missar ju läsekretsen något viktigt, erfarenheten hos den mogne författaren. Vi i vår kultur borde högakta åldern och lystra till när en äldre talar, i förhoppningen att lära något viktigt, i stället för att se en äldres bidrag som överflödigt eller ointressant. Den reaktionen kan också bero på att de som är yngre erfar att de behöver mer plats och inte får tillräckligt utrymme. De framstår då som aggresiva, fast det inte är menat så, utan de vill bara försvara sitt revir och sina åsikter.     Jag tänker på en "äldre poet" som heter John Peter Gister, som jag träffade på Café 44 1989 första gången. En sann poet, outgiven på större förlag och bara mer interessant med åren. När man språkar med honom, haglar visdomsorden som spön i backen. Inte på samma sätt som hos Bob H., men på ett annat, mer klart och lättfattligt erfaret sätt. Pia K Andreas Björsten 11 december 2003 Ungt skrivande? Jag var på en diskussion på Lava för några veckor sedan, om den unga litteraturens förhållande till förlagen och om ungt skrivande över huvud taget.     Förlagen representerades av Pietro Maglio från Modernista och Fredrik (minns inte hans efternamn) från Ink.     Jag antar att förlagsmännen var inbjudna i egenskap av representanter för nya förlag, öppna för det unga och heta. Men i själva verket framstod de som ovanligt gubbiga i sin framtoning, väldigt lika de förstockade storförlagen i sina värderingar. Det blev en mycket åldersfixerad debatt - vilket någon i publiken också påpekade.     Ungt skrivande borde ju inte enbart handla om ålder, utan om konsten att debutera och om skrivandets konst i ett litet större sammanhang.     Bob Hansson som representant för författarna kom undan med att säga att han numera var gammal och etablerad, vilket i mina ögon var ett avspänt sätt att hantera detta med ålder. Med förlagsmännen var det något annat. På moderatorns uppmaning att berätta något om sina erfarenheter nämnde Pietro Maglio att förvånansvärt många manus kom in till förlaget från folk som var gamla, över 50, en del upp till 75. Pietro Maglio menade att dessa manus aldrig skulle bli utgivna, då en normal debutant är mellan 20 och 25 år.     Detta var inte det enda kriteriet, men han tycktes seriöst mena att åldern var ett viktigt kriterium för om en debutant skulle bli utgiven eller inte. Fredrik från Ink invände i varje fall inte. Jag, i publiken, invände inte heller. Men jag skulle ha kunnat göra det, och jag gör det istället nu. Tänk efter: många debutanter är unga, men det finns också en hel del som inte är det. Och vilka som är mest intressanta är inte självklart.     Hur gamla var Nelly Sachs och Charles Bukowski när de debuterade på allvar? En bit över 50, om jag inte misstar mig. De skulle alltså inte ha kunnat bli utgivna i Sverige av i dag, om man får tro Pietro Maglio. Svårigheten att bli utgiven och det trendängsliga tänkande det i sig föder, har blivit en slags sjuka bland svenska författare. När bara i snitt 1 procent av alla inskickade manus blir utgivna måste man vara så förtvivlat "rätt" på alla sätt.     Men den förläggare som stirrar sig blind på prästbetyget eller personbeviset, går miste om många godbitar. Hoppas förlagen kan hålla sig vakna; de verkar vara fullt upptagna med att håna dem som dristar sig till att skicka in manus till dem. Visst är det kul med unga debutanter, det tycker även jag. Men också de äldre debutanterna - som så att säga är luttrade av erfarenhet redan från början - har sin tjusning.     En ung debutant kommer att få betala priset för sitt konstnärskap så småningom.     En gammal debutant har redan betalt priset för sitt sneda leende.     (Själv har jag alltid varit halvgammal, den här texten handlar inte om mig, utan om ett bisarrt åldersstreck inom litteraturen, som sätter press på de unga och är förnedrande för dem som fyllt 30.)     Endast stofiler fäster någon större vikt vid åldern hos den som skriver. Claes Fredelius 16 november 2003 "Sveriges bästa estradpoeter"..."tidernas lyrikfest" - det är ungefär som i bioannonserna, inflation i superlativerna kring det egna evenemanget.     Varför?     Kommersialism! Man hyr en tjusig lokal. Poeterna - proffs gunnås! - ska förstås ha bra betalt. Annars kan man ju inte kalla dom för proffs. Då är dom ju bara amatörer(från början ett positivt ord som på marknaden är nollat).     Många är knepen. 00-tal(varför inte bara nöja sig med 00?) skryter med att dom vidgar poesibegreppet och tar in diverse kända artister. Det egentliga motivet är naturligtvis att fylla den dyra salongen och betala reseersättningar och gage, och att Madeleine Grieve än en gång kan stå där och glänsa i sitt kändisstall.     Resultatet?     Bara sekten har råd, eller tar sig råd, att komma. Och sitter där högaktningsfulla inför "riktiga poeter" och lyssnar snällt timme efter timme. Tyst i Salongen! Alla är vi svaga för stjärnor och kändisar. När Håkan Hellström kommer till oss blir Pia alldeles till sig. Själv tycker jag han är så förbannat söt. Och en jävla bra artist är han ju också. Men vi tänker ju ändå aldrig ta mer än tjugo spänn - även om Thåström skulle komma och läsa nåt.     Till och med Poetry Slam framstår ju som en demokratisk förebild i jämförelse med Etablissemanget kommersiella poesijippon där det garanterat aldrig inträffar några spännande eller provokativa poesihändelser.     Poesi och kommersialism/sektväsen hör inte ihop. Däremot kälkborgerlig poesi och kommersialism. Damm it!     Men...det är klart - börjar man få erbjudanden så är det förstås svårt att stå emot. Och det är inte så lätt att hitta Alternativet - poesiforum som når "vanliga låginkomsttagare"(som faktiskt för det mesta är poesiintresserade). Skönt att det finns en del som ändå jobbar med det! Claes Fredelius P.S. Tack för att ordet är fritt! Svara gärna - säg emot...D.S Helena Duroj 30 oktober 2003 Vem är författare? Den som skriver böcker, den som säljer böcker, den som försörjer sig på att ha skrivit böcker..? Enligt Författarförbundets definition hittills: den som givit ut två seriösa böcker. Men det innebär inte att förbundet betyder något för alla författare, snarare ska det ses som författarnas fackförening gentemot förlagen - något som uppenbarligen behövs även för de yrkesmässigt etablerade. I det sammanhanget är författare som vi, som ger ut på små, udda eller egna förlag, mest till besvär. Kanske skulle vi organisera oss själva, men för vad? Vi har, som det heter i fackliga sammanhang, ingen motpart.     Helt nyligen blev det ett djävulens liv här på estradsidan för att en poetkollega tycker att hon är värd mer framgång än den hon fått. Jag förstår inte de starka reaktionerna - de flesta av oss är sannolikt värda mycket mer än vi fått! Vem skulle påstå att skrivandets väg karaktäriseras av generositet, lovord, värme, rosor och förståelse? Författandet är ett ensamarbete, så det är klart att vi åtminstone skulle vilja ha betalt för det vi gör.     Framgång fördelas inte demokratiskt. Inte i Nobelpris-sammanhang, inte på poesi-slam. Det finns ingen rättvisa. Detta gäller inte specifikt för författare, utan generellt för människor. Det kan göra en ursinning, förbannad, ledsen, deprimerad, upprörd, galen, resignerad, bitter och apatisk. Sedan börjar man om från början igen. Avundsjuka är inte särskilt vackert eller högstämt, inte heller karies, ändå drabbar oss båda å det obehagligaste, och moraliserande tandhygienister kan vi väl leva utan oavsett vad saken gäller? Värre än avund och rebellisk ilska är den dova meningslösheten i att fortsätta skriva och skriva och skriva utan att någon bryr sig. Ändå gör vi det, eftersom alternativet, att sluta skriva, tillsvidare ter sig otänkbart.     Just därför ska vi också fortsätta tro att vi är nåt. Jag förstår inte och kommer aldrig att acceptera självtukten i att varje morgon se sig i spegeln och säga "verkligen ingen särskild". Säg hellre: "godmorgon, vad roligt att just jag kunde komma!". Det är ju inte så många andra som säger det åt oss, menar jag. Då kan det förstås hända att någon som presterar mediokert uppmuntrar sig själv iallafall. Den risken gör knappast vare sig världen eller konsten till något sämre ställe att vistas på. Pia Kocaharzem 16 augusti 2003 Ny poäsisäsong! Kul!     Har tittat på poeten Johannes Anyuru i kväll och spokenwordpoeten Staceyann Chin på Fittjaängsfestivalen SUBÖRB. Kul grej men glest med folk. Massor med evenemang bjöds det på, bla en kul Poetry-Slamscen, där P3 spelade in för radion direkt, tidigare på kvällen.     Johannes Anyuru är en fröjd för örat, med sin vackra melodiska röst och sina intressanta metaforer. En ödmjuk poet med sinne för språket. Han för oss till platser inte alla besökt förut. Man hamnar i trovärda landskap uppvärmda av ett bultande hjärta.     Staceyann Chin (intressant namn - pappan kines) hade en bra plastik och var skicklig i framförandet, men tyvärr hade hon redan från början fördomar mot äldre, bl.a när det gällde sex, viket var ämnet hon talade om hela kvällen. Hon framförde texter om våldtäkt, men våldförde sig själv på den heterosexuella publiken med sitt ständiga proklamerande om lesbisk kärlek. Skicklig var hon, men var fanns den Staceyann jag fängslades av i tv-programmet från New York för ett år sen? Hon som talade om samhälle och existensialism? (självklart får man vara lesbisk, men det blir trist om man tjatar om det i 50 min)     Men, allt kreativt är sevärt. Hur ska man annars kunna jämföra och utvärdera? Pia Kocaharzem, Skärholmen Helena Duroj 17 juli 2003 jag hamnade på... estradpoesi. ja det är väl inget ovanligt. men i jämtland..! turisterna som kört de 45 milen från hedemora kommer upp till den förmodligen vackra men för ögonblicket solbländade staden östersund vid halv fyra en het tisdageftermiddag. efter att ha försökt vistas i bastun till hotellrum och på solariet till hamnpromenad finner vi skugga i badhusparken, och så en lapp: "estradpoesi kl 19". det måste kollas. vi går förbi kaféet, frågar arrangörerna som nu arrangerar mikarna om de gör dethär ofta. nej, det är ett tidigt försök att få igång verksamheten, de vet inte om det kommer så många. en tisdag i juli, i värmebölja, verkar det otroligt. vem skulle sätta sig på kafé denna kväll för att läsa poesi, utom - utom de som vill det? så varför inte. ett vansinnigt företag, men det måste kollas. vi duschar. det hjälper inte. hotellrummet ligger på nedre botten mot en trafikerad gata, så när vi försöker vädra kommer bussarna in genom fönstret. komfortabelt är det inte. vi går ut i östersund igen. solen har inte gått bakom frösön. om vi ställer oss tvivlande till konceptet estradpoesi så säger det inte mer än att vi är tvivlande till ALLA projekt utom att bada, och badar i storsjön gör man bara inte säger östersundsborna. att de hade fel i detta visar sig senare. att de gör rätt i att ordna estradpoesi visar sig inom kort. kaféet är nästan fullt. långbord, runda bord, kaffe, kallvatten, viskningar, minneslappar. utan större anspråk reser sig den ena efter den andra ungdomen, med stänk och flikar av medelålders eller gamla, för att läsa dikt på den tillskapade scenen i hörnet. vattenflaskorna porlar. folk är i allmänhet vänligare här än i stockholm, men poesin är sig rätt lik. det är ansikten, tonfall och ord. hundra glasspinnar får vi serverade direkt från tungan. änglar och dagboksanteckningar, bibelallusioner och spott. folk som står på huvudet - nej det gör de inte, det är inte akrobatik ikväll, men de säger att de gör det och får oss att tro det. det är estradpoesi, heltenkelt. nästa gång blir under storsjöyran som inträffar i månadsskiftet. det är mycket jag tvivlar på här i livet. poesi hör inte till det, hör aldrig dit. men ibland tvivlar jag på till exempel folkrörelser. det borde jag inte göra, det ingår inte i min uppfostran, men folkrörelser, visst är de ibland patetiska och hopplösa. men inte i form av estradpoesi, och absolut inte i östersund en kväll när unga människor delar sina tankar som bröd och källsjöfisk. det stora sjöodjuret valsar i sundet och NU går solen äntligen bakom frösön! att höra till en folkrörelse - att flytta från stockholm till hedemora och turista i östersund, och så besöka något som just har börjat och se att dethär kommer att bli bra - det är någonting att tro på. "så låt oss flyta glasklara genom vattenhålen" - allt gott önskas er, h Pia Kocahärzem 12 juli 2003 Vi menar inte samma saker....     Du har rätt István, men vi menar inte samma saker. Jag sa att jag förstår Marie Pettersson från Malmö, vad hon menar när hon säger att hon skiljer på estradpoesi och andra alster som hon vill publicera.     Självklart! att man måste vara ärlig i det man gör, annars vinner man inga poäng, det trodde jag var självklart, men det finns vissa sidor av dig själv som inte passar i estradsammanhang, hävdar jag. Vissa dikter passar bättre och andra dikter passar sämre, om jag uttrycker det så. Det har du säkert själv upplevt?     Vi kan inte säga "antingen finns den eller inte" om poesin, utan att mena - antingen är den bra eller dålig. Om den är bra får den poäng om den är dålig inte - i estradsammanhang. Det betyder, att du måste välja vad du läser och vissa tycker, att du kan vara mera teatraliska eller komiska som Marie Pettersson.     Vi kan inte låsa fast oss i en bestämd uppfattning om vad som är bra och inte bra.     Vi kan inte låsa fast oss vid samma personliga stil heller i estradpoesin. Alla vill väl utvecklas?     På estradscenen slår vissa framträdanden an på publiken, delvis pga poetens framförande och utstrålning och delvis beroende på innehållet. Så är det sagt i poängsammanhang. Du kan naturligtvis vara med i estradpoesi och uppträda på öppen scen, det är en annan sak. Där kan du läsa vad du vill och prova olika dikter på publiken. Men vill du vinna så måste du välja dikt som du tror passar och ger höga poäng. Rätta mig om jag har fel. Jag är van att bli rättad hela tiden.     Jag förstår naturligtvis vad Andreas menar, men alla är vi inte Andreas eller István eller Pia. Vi är olika individer, med olika utgångspunkter och det färgar våra åsikter. Därför undrar jag - "riktig poesi" vad är det? Pia K István Molnár 12 juli 2003 Poetry Slam handlar om "att skaffa poäng", skriver Pia, "även om man säger motsatsen".     Jag "säger motsatsen". Det måste innebära att jag antingen ljuger eller saknar självkännedom.     Dessutom hävdar jag att ingen blir framgångsrik inom Poetry Slam genom att "anpassa sig". Det blir man endast om man är ärlig.     Säkert kan man "påverka poängsättningen" (positivt eller - troligen - negativt) om man använder stilar som inte är ens naturliga. Men varför skulle man syssla med sånt? Det funkar inte. Inte ens för "poängen". Har någon någonsin vunnit en större tävling på det sättet? Pia Kocahärzem 12 juli 2003 Riktig poesi behöver inga undanflykter....? "Riktig poesi" vad är det - och vem bedömer vilken poesi som är riktig och efter vilken måttstock dömer man?     En gång i tiden, var jag någorlunda nöjd med min poesi (ja precis...!), mitt sätt att uttrycka det jag ville i ord. Ord och känsla överensstämde, vilket jag tycker är viktigt, för att bli trovärdig. Inom estradpoesin, hade min stil ingen slagkraft, så jag började exprimentera, för att se hur många poäng jag kunde få, beroende på vad och hur jag läste. Jag kunde påverka poängsättningen, om jag var medveten om vad jag gjorde. Det har visat sig i vissa cuper jag varit med i, bl.a. på K-bar, som jag tyckte var en alldeles underbar scen. Jag vill ha en mjuk framtoning, vilket är det mest naturliga för mig, men jag satsade på att bli högljudd tuff och mer framåt på scenen. Det gav klart bättre poäng än om jag skulle läsa något jag själv tycker är poetiskt och konstnärligt.     Jag förstår Marie Petterson utmärkt, vad hon menar när hon jämför teatermonologen och ståuppkomiken med estradpoesin. Jag tycker att estradpoesin är en egen genre, men behöver inte vara det. I Anderas fall är han en poet, vars stil lyckligtvis innehåller de nödvändiga beståndsdelar som krävs av en estradör, delvis beroende på de tidlösa ämnen han väljer att ge till publiken, både i bokform och på scen.     "Riktig poesi behöver inga undanflykter" säger Andreas och det är sant på ett sätt, men frågan kvarstår, vad är riktig poesi?     "Antingen finns den eller inte" säger Andreas, men det håller jag inte med om. Då räknar man bort många som vill uttrycka sig poetiskt, men inte vågar, just på grund av en sådan inställning, som förresten känns i luften och estradpoesin är ju till för alla. Visserligen har vi respekt för varandra på ett sätt, när det gäller uppläsningar, men inget mer händer än det... De som använder sig av en speciell teknik, dvs läser samma dikter ofta och förknippas med dem, har lättare för att skaffa poäng och det är ju det det hela handlar om, även om man säger motsatsen. Alltså måste man anpassa sig till vissa kriterier, om man ska ha framgång inom estradpoesin och då förklaras en del av vad Marie Pettersson menar, när hon säger att hon trycker inte det hon läser på scen i estradpoesisammanhang. Lätt att fatta vad hon menar. Det behöver inte tas som kritik. Estradpoesin är ju underhållande och inget forum för djupsinne på 3 minuter (men kan även vara) Det gör väl inte estradpoesin mer harmlös?     Konkurrensen inom estradpoesin är stor och därför ser sig poeter tvingade att skriva saker de inte skulle vilja trycka, för att bli ihågkomna och för att få högre poäng av juryn. Annars blir man inte så intressant inom den här genren. Pia Kocaharzem, Skärholmen Andreas Björsten 8 juli 2003 Scenpoesi är stundens möjlighet Hur lågt värderar vi egentligen estradpoesin?     Det kan man fråga sig, när man ser hur en del poeter offentligt nedvärderar den konstart de själva är villiga utövare av. Det är som om de inte vill tro på värdet av det de gör.     I tidskriften Babel nr 7 finns en artikel om estradpoesiscenen i Malmö - en stad som nu senast var värd för Poetry Slam SM 2003. Där intervjuas Marie Pettersson, presenterad som "scen- och slampoet och energisk ambassadör för den unga lyriken".     I artikeln - som är skriven av Ann Lingebrand - finns ett försök till positionsbestämning av estradpoesin i Malmö. "Vissa talar om förflackning när respektlösa estradörer äntrar scenen. Även i den interna slamvärlden, berättar Marie, ser somliga på Malmös framgångar med skepsis och tycker att de tävlande är alldeles för skämtsamma. Just lekfullhet och humor kan man säga utmärker de malmöitiska högläsarna. Kanske står scenpoesin egentligen närmre teatermonologen och ståuppkomiken än den traditionella lyriken." Så långt har jag inga större invändningar. Jag erkänner villigt att jag tillhör dem som ser med skepsis på tendenserna inom dagens slampoesi att premiera yta framför innehåll, som jag skulle vilja beskriva det. Men det är dock fullständigt legitimt att låta sig influeras av ståuppkomik lika väl som av något annat. Det är inte min bag, men jag vet att det finns de som har den.     Men ju längre jag kommer i Babel-artikeln och Marie Petterssons resonemang, desto mer undrande blir jag. "Marie poängterar att man måste betrakta den [scenpoesin] som en egen konstart. 'Om man skriver för scenen måste man se det som en egen genre för att det ska funka. Själv skriver jag helt olika saker för scen och papper, även om de förstås färgar av sig på varandra, och skulle aldrig drömma om att trycka det som ska läsas upp. Det blir bara fånigt.'" Tillåt mig att anmäla avvikande mening! Jag förstår inte varför en poet själv gör denna fullständiga uppdelning mellan estradpoesi och annan poesi, och vad det ska tjäna till. Är det inte ett sätt att göra estradpoesin fullständigt harmlös?     Själv resonerar jag precis tvärtom. Jag låter inte trycka någonting som jag inte först har provat på scenen. Framförandet på scenen är för mig sanningens minut, det som nästintill avgör om en text håller eller inte. Att sedan låta trycka samma text (kanske med några smärre ändringar) är att fortsätta samma prövning i publikens ögon, att förlänga det ursprungliga sceniska nuet till år och i bästa fall århundraden. Det är samma dikt, bara olika uppenbarelseformer. Vad annat är poetens uppdrag, om han eller hon menar allvar med sin konst, än att bära fram dikten i det medium som för tillfället står till buds?     Ett annat exempel. I antologin "Poeter mot krig" (Yelah, 2003) finns en text av Helena Fehrman som heter "Allt är mycket enkelt". Det är en bra text - även om jag har invändningar mot slutraden - som jag också har hört framföras på ett bra sätt av dess upphovsman.     Men när jag läser den i antologin blir jag nästan arg. Efter texten står det nämligen så här: Fotnot: texten är ursprungligen framförd på scen.     Varför skriver man över huvud taget något sådant?     Hade det varit en notering om var och när texten första gången framfördes hade jag sett någon tanke med det, då hade det helt enkelt varit överskottsinformation för att ange en stämning och en bakgrund. Men i det här fallet går det inte att uppfatta som något annat än ett sätt att ta ner sin egen text. "Läs det här, men det är inte så noga, det är bara scenpoesi, egentligen inte avsett att gå i tryck."     Som sagt, hur lågt värderar vi egentligen scenpoesin? Ändå har den, som alla vet, följt med oss från litteraturens gryning. Homeros diktning var naturligtvis muntlig långt innan den kodifierades i skriftlig form. Riktig litteratur behöver inga undanflykter eller förklaringar av det här slaget, ingen bön om att inte tas på allvar; antingen finns den där eller så gör den det inte. Vilken uppenbarelseform den sedan tar sig - på scenen eller i tryckt form - är bara en fråga om stundens möjligheter. Andreas Björsten Tommy Thuresson 12 juni 2003 poesi är det mått av serum som slår ut världens alla gifter på den svedda och sotiga savannen Helena Duroj 10 juni 2003 Poesi på gränsen ur dagboken, Paris hösten -01: "Vi hör cellomusik på place des Vosges. Eftermiddagssolen värmer 1600-talshusen, skuggorna är iskalla i arkaderna, någonstans mitt emellan ljus och skugga vibrerar luften av cello. Som en av ett otal dumma och envisa poeter får jag impulsen: 'Jag måste skriva det!' - Nej. Det finns sällsynta sanna ögonblick när poesin fullständigt smälter samman med livet. Varför skulle någon skriva just då?" Vi som är födda med vingpennor istället för fingrar och uppfattar varje vit sida som en ännu inte uppodlad trädgård har svårt att låta bli. Det bästa och det värsta måste skrivas, annars har det inte hänt, och det mediokra måste åtminstone beskrivas, annars händer ingenting. Men ett ögonblick som det med cellomusik på place des Vosges är i sig självt. Poetens uppgift är att skriva det som ännu inte är. Att överskrida det ofullständiga, det inte fullt närvarande. Att utforska de gränsland som finns överallt, inom oss och runt om oss.     Jag har poetkolleger som säger att konsten är gränslös. Det är möjligt. Men vad jag skulle ta mig till med det gränslösa vet jag inte. Flyga upp i himlen kanske, eller gå ut i öknen och dö. Så länge jag lever är jag fullständigt upptagen med att korsa gränser, gå ut på broar, springa i trappor, balansera, hitta mellanrummen. Världen är ständigt föränderlig, liksom visionen av den om det ska föreställa en vision värd namnet. Kompassrosen blomstrar, så fånga skärvorna ur kaleidoskopet! En dag som denna när kriget är ett faktum, kan då en fullt frisk 47-årig kvinna inte ta sig något bättre för än att sitta här och skriva? Det verkar oföretagsamt, darrigt, som aspelöv och lindelöv.... och världen full av nötter. Därför sitter jag kvar en stund till.     Allt har sin tid, att skriva poesi har sin tid och att skriva inlagor har sin tid, att skriva rapporter har arbetstid och att skriva upprop har upprörd tid, att skriva dagbok har dödtid och att skriva till Pappret har sin tid, tid som råkade bli över just den kväll när kriget blev ett faktum. Kriget har ingen tid, ändå har det ockuperat vår tid och fyllt våra hjärnor så länge att vi inte kan föreställa oss något annat om vi inte luftar hjärnan med folkvisor och löv... spela min lind! Det var det andra jag skulle säga: att poetens uppgift också är att skriva det som ännu är. Det finns alltid olösta rester som prosan inte rår med. Skuggorna, det suddiga, spöken ur det förflutna. Vi hinner passera många gränser på en dag och på ett århundrade. Pannlampan strålar, så fånga skärvorna ur kaleidoskopet!     Det blir natt. Världen är full av nötter. "God natt, god sömn jag önskar er", sa Dan Andersson när han var sorgsen. För om det bara finns ett oskrivet blad, en vit sida, en muryta, en sandstrand, och en flock poeter som skyldrar med vingpennorna, så är vi aldrig ensamma. Helena Duroj Andreas Björsten 11 maj 2003 SLAM OCH ÖPPEN SCEN: INTE SÅ OLIKA Slam i Rinkeby har funnits sedan 1995, Krogens Poeters Parlament grundades 1993.     Jämför vi dessa två nästan jämnåriga företeelser så ser man först kanske bara skillnaderna.     Poetry slam är som bekant en poesitävling, med de kontroversiella inslag som det alltid innebär. Visserligen är kulturlivet fullt av mer eller mindre fördold tävlan, men det är inte alla som uppskattar att det sker så öppet som inom poetry slam. Andra uppskattar det utmanande lättsinnet i att en slumpvis utvald jury ur publiken utser vinnaren.     Krogens Poeters Parlament är förstås ett exempel på en öppen scen. Här kan de poeter som tycker att tävlingsmomentet på något sätt skadar eller stör poesin i stället finna sitt personliga uttryck och en publik för det.     Ofta har dessa två poetiska sammanhang profilerats gentemot varandra som två motsatser för Stockholmspubliken. Jag håller inte med om den bilden.     Om man tittar på en central utsaga som Marc Smiths Poetry slam-manifest (publicerat i nr 1/2003 av tidskriften Semafor) så gäller mycket av det han där formulerar också för öppna scener som KPP.     Marc Smith skriver själv om sitt påfund poetry slam: "Denna regelbundet återkommande smått kaotiska varietéartade show blandar öppen scen-läsningar, inbjudna gästpoeter, musik och teater med poesitävlingar med massor av publik interaktion." Stryk ordet "poesitävlingar" och vad vi får är lika mycket en beskrivning av KPP under någon av de mer kaosartade kvällarna på Restaurang Fyrfatet.     Det vill säga, öppen scen är en del av slam-konceptet, en del av samma strävan att föra fram en kommunikativ och muntlig poesi där publiken har en medagerande roll.     Om vi tittar på de enskilda punkterna i Marc Smiths manifest, så är flera av dem direkt applicerbara också på öppna scener. Tag exempelvis dessa två:     "Showen och dess påverkan på publiken är viktigare än den enskilda poetens bidrag."     "Framförandet av poesin är en konst i lika hög grad som som skrivandet av den."     Vad som i förstone ser ut som motsatser, är vid närmare betraktande inte alls det. Öppen scen och slam borde egentligen vara kompisar. Den demokratiska kultursynen och viljan att bryta ner murar mellan poet och publik har de i alla fall gemensamt.     Sist och slutligen vill jag tillägga att en muntlig poet - alldeles oavsett personlig stil - inte som många tror behöver sälja sin själ för att vinna framgång på estraden. Ibland funkar integritet lika bra som dynamit. Jag säger bara Rainer Ellilä, SM-mästare år 2000. (Fyll i andra namn själv här…!) P.S. Marc Smiths manifest är översatt av Johan Nordgren. Andreas Björsten Claes Fredelius 3 maj 2003 På gator och torg vistas många fina människor! I förrgår exempelvis kom Janne Munspel flängande Götgatan bak på sin cykel när jag satt och mediterade på min Sevenfavo i början av Gökgatan.     Jag slutförde i lugn och ro vad jag börjat och följde sen efter Janne (vi är nästan de enda på hela stan som fortfarande använder henna). Jo... han hade parkerat en bit bort - närmare bestämt stod han i nedgången till the underground vid Hökens gata (har han fått en gata uppkallad efter sig också, i sina bästa år, alltså målarmästarn... som numera tar avstånd från graffittin).     Där stod alltså Janne och spelade sitt munspel med en kille som hade gitarr och rätt tunga blues. Men grabben i Konsum kom ut och klagade. Då sa Janne: Tjejrock! Och jag visste omedelbart vad han menade. - Jag tar tricken, sa jag, och han hoppa upp på jonnen.     På Alcazar hörde jag bara sista riffet från den fjärde tjejorkestern. Så det var bara att skaka hand med Janne och lomma hem (tyvärr kunde jag inte ta med Janne eftersom min sambo kunde missförstå det hela).     På tuben var det en kille som var så blyg att han bara gick genom vagnen utan att tigga. Jag ville läsa Nils Ferlins dikt för honom, "Råd till en menlös tiggare": Rätt illa tör du få ligga ty dålig är du på ord Gud hjälpe dig så att tigga dig fram på hans vackra jord Var inte så bryd för kläder men skär dig en stadig påk Den pryder i alla väder och talar ett tydligt språk Sen kom jag till Hornstull och vem stod väl inte där. Raine, i mina ögon en riktig svärmorsdröm. Whoo! Nu kunde jag köpa majnumret med Raines autograf! Sen kom Södermalms-Nytt och gjorde ett "medverkandereportage" med honom. Äntligen!     Jag tog fram en annan Ferlinfavo, som en gång satt på tunnelbanans väggar: Vägen till kärlekens paradis är gammal men evigt ny Två händer som möts händelsevis inunder ett paraply Två händer som möts i glädje Två händer som möts i sorg Två händer som möts för vinnings skull på världens marknadstorg Raine såg så blyg ut - den här gången vart det nästan för mycket! Med uppmärksamheten alltså, också för Raine. OK, tänkte jag, vi kan dela på den. Men jag hade inga som helst planer på att sätta det i verket - det här var Raines grej, och han är värd det!     Så jag gick hem och satte på min gamla Imagine-LP, där John så vackert sjunger (med kör): All we are saying...is give peace a chance! Så har vi kommit till min avslutande reflektion: På AA, dit jag snart ska gå, talar man rakt ur hjärtat till sina medmänniskor. Som delar det med mig Så tycker jag det ska vara mellan människor. Riv ner alla murar, exempelvis pengar och ägendom, och möts som människa till människa. Alla ska ha en lägenhet (i stan alltså, på landet är det en gård som gäller), men sen behövs det inte mycket mer. Till sist: Gå ut på gator och torg! Där finns vi...! Claes Fredelius 16 april 2003 BANKRÅNARE OCH POETER Efter fyra diktsamlingar på egen bekostnad lyckades Rolf Öman få Wahlström & Widstrand att ge ut "Ballad om en bankrånare, av honom själv författad i häktet till sitt försvar i rätten" 1976. I versform beskriver han där upptakten till sitt vuxna liv och sin karriär som poet och bankrånare så här: Det började rätt prydligt / med studier och flit / och kamp för uppehället / i oförtrutet nit. Emellertid blev detta / slags liv ett plågsamt tvång, / ty inom honom väcktes / en håg för dikt och sång. Med rim och rytm och meter / och strofiskt bundna drag / försökte han författa / lyrik av klassiskt slag. Men tidens små profeter / förstod sig ej på det / och avvisade honom / med inskränkt själviskhet. Då övergav han dikten / och skönhetens magi / och inledde istället / ett liv som fågelfri." Drygt fem hundra år tidigare publicerade fransmannen Francois Villon sina verser i Det lilla och stora testamentet. Hans brottsliga karriär bestod, enligt översättaren och poeten Axel Österberg, i "ett dråp, inbrott och stöld av hela teologiska fakultetens kassa jämte en massa smärre inbrott och stöldturnéer". Så här börjar Villons "Ballad för tjuvar" (ur Det lilla testamentet): "Ni alla som följer med nuna så slät den ädle kung Dyrk, ett gentilt majestät stick neråt vägen med hastiga fjät, sno er och gara er; rättvisan lät nyss lägga ut sitt förbannade nät. Spetsa nu öronen, den som är dum får sitta i stillot med ryggen i krum för att med vatten och prygel trakteras. Vakten kan ava och ge er rum hos djävlarna, mularna, för att torteras..." Vad finns det nu för andra paralleller än dessa två mellan bankrånare och poeter? Massor!     Bland tjuvarna har bankrånarna högst anseende; bland författarna poeten. Båda står väl i samhällets utkant, om än med olika förtecken. De är, med en boktitel som var kult på 60-talet, "outsiders". Båda utför ganska lite handfast, vardagligt synligt arbete - men utdelningen kan bli stor (poeten har mest att hämta stipendievägen) om man har bra kontakter och lite tur.     "Normalpoeten" är dock fattig som en kyrkråtta, och skulle säkert vara betjänt av en stöt mot kyrksilvret - men saknar nog ofta modet och handlingskraften därför. Dock måste sägas, till poetens försvar, att han ofta axlar rebellens mantel. Så var det med många ryska poeter före revolutionen 1917, så var det med påskupproret mot engelsmännen på Irland 1912, med flera afrikanska antikoloniala ledare, liksom med Mao Tse-tung, Ho Chi Minh och Che Guevara - och så gott som hela 70-talsgenerationen bland svenska poeter (för att inte tala om förra sekelskiftets proletärpoeter). Vem säger då mest om sin samtid, bankrånaren eller poeten? Bankrånaren (och brottsligheten i allmänhet) är en säker indikator på samhällets orättvisor - ju större klasskillnader desto fler bankrån och annan brottslighet. Om några få tillåts bli allt rikare medan en stor grupp blir relativt sett allt fattigare - så som den socialdemokratiska EU-politiken fungerar idag - vill de mindre beställda självklart ta igen något. Ändå är dessa spektakulära former av brottslighet något av en droppe i havet jämfört med alla finansiella transaktioner av mer eller mindre skumt slag som är normala företeelser under marknadens diktatur. För att nu inte tala om några av de grövsta brottslingarna - alla VD-are som kör sina företag i botten samtidigt som de plockar ut extra banus och feta fallskärmar (typ Ericsson) - och blåser stackars fattiga blåögda pensionärer på deras lilla sparkapital.     Brottsligheten är idag inne i en mycket expansiv period - vad har då poeterna att anföra beträffande denna klassamhällets starka tillväxt?     Inte mycket - för det är inte företeelser som är särskilt populära i poesikretsarna. Poeterna skriver om naturen och de mänskliga relationerna (typ kärlek); och framför helst sina texter i små förstående och slutna grupper för inbördes beundran. Någon gång händer det väl kanske - Pia K gjorde det på den första stora antikrigsmanifestationen i Stockholm - att poeterna banar sig fram till podiet på en demonstration. Men i jämförelse med den roll poeterna, och andra kulturarbetare hade under vänstervågen 1965-80 är det bara som en viskning i stormen.     De flesta poeter idag, alltså av de som kommer fram, är fega och inställsamma, månare om sina kontakter med etablissemanget och den närmaste kretsen kompisar än om att deras poesi, till form och innehåll, ska vara vägvisare eller åtminstone syfta till att komma i samklang med tidens stora frågor. Det behövs bara att man höjer rösten något, eller uttrycker nåt politiskt rakt på sak för att den "tysta majoriteten poesiälskare" ska hyssja - själv blev jag raskt nedtystad av föreningsmedlemmar när norrlänska författarsällskapet som en del av sitt årsmöte i Gävle i mars 2003 hade ett offenligt möte på stan. Och det för att jag läste två korta dikter av Nils Ferlin när programmet var till ända! Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Poeterna måste våga gå utanför poesisekterna (Slam, Parlamentet, Forum och alla andra scener som blomstrar idag) och blanda sig med samhället och vanligt folk. Om nu poeterna tror på poesins kraft, och inte bara ser den som ett karriär- och njutningsmedel (eller terapi).     Politiken är misskrediterad i dagens samhälle. Den regerande socialdemokratin talar vackra ord om rättvisa och jämlikhet - på lång sikt. I praktiken anpassar man sig till EU:s och den internationella marknadens benhårda utsugningspolitik där de svagaste grupperna skinnas medan de rika tillåts berika sig (annars hotar de med att flytta sina penningpåsar till andra länder).     Poesin, däremot, är det inte. Och folk har mycket poesi - de gamla klassikerna (Ferlin och Fröding) och poesin i den bra popmusiken. Jag tror folk kommer att lyssna, och att poeterna har en viktig uppgift i samhällsförändringen - om de vågar och har lust att gå utanför de trygga salongerna!     Det är lite läskigt, men världen behöver "lite mer poesi i tillvaron"! Claes Fredelius Claes Fredelius 25 mars 2003 Världspoesidagens tävlingspoeter kom, såg och besegrade Kriget - utan att knappt säga ett ord om det.     Tio poäng!     Arthur Rimbaud (1854-1891), den franska poesins och modernismens underbarn, skrev de här dikterna kring fransk-tyska kriget 1870 (det som utlöste Pariskommunen 1871) när han bara var 16 år gammal. Gunnar Ekelöf står för översättningen. Det onda Medan de röda granaterna tjuter Sin fräsande sång i det ändlösa blå, Stupar de trogna för kungen som njuter Av truppernas färgspel mot eldens ridå Medan ett rytande vansinne frossar I högar av döda med blodig saliv - Döda, fast sommarn omkring dem förlossar Den härliga jorden som skänkte dem liv -. Sitter en leende Gud under tiden I rökelsedimmor bland gyllene fat Och nickar sig sömnig åt körens vivat, Men vaknar till hälften mitt under striden Då svartklädda mödrar med ögon som brista I tårar, offra sin skärv i hans kista Den sovande i dalen Djupt in i grönskan sjunger floden lugnt Och flätar in sitt silvertyg i sävens sus. Under den unga solen vilar berget tungt Och hela dalen skummar glatt av ljus. Med barnsligt öppen mun, med håret bart Och nacken badande i frisk blå klöver Sover en ung soldat på ängen, underbart Blek i sin gröna säng, som ljuset regnar över. Med fötterna bland strandens vattenliljor drömmer han Och småler blekt i sömnen som ett barn. Öppna din varma famn för honom, jord, han fryser. Blommornas tunga, söta dofter glömmer han Och drömmer lugnt i solen som ett barn: Det röda såret i hans högra sida lyser. Vad ska vi ha poesin till?     Njutningsmedel? Eller ska vi göra som Karin Boye gjorde - en skarp åtskillnad mellan sin poesi (som behandlade de allmängiltiga existentiella frågorna) å ena sidan och prosan (romaner, artiklar etc.) som behandlade de mer samhälleliga, politiska frågorna å den andra?    Jag drogs lätt in i Världspoesidagen. Det var bra poesi (och många unga snygga tävlingspoeter). Men så här efteråt kan man lite undra över hur kriget kunde vara så relativt frånvarande från föreställningen? Claes Fredelius Pia Kocahärzem 13 februari 2003 Jag har målat en tavla av Bush med grön jacka, som det står U.S. ARMY på vinkande framför sina soldater. Jag har även skrivit en sång om kriget som nalkas och framfört den på scen.     Jag satte upp tavlan i personalrummet i skolan, där jag brukar hänga tavlor, men jag var tvungen att ta bort den, för ett par lärare vägrade att sitta nära tavlan med Bush. Då skulle jag ha kunnat känna mig ensam Tommy, för ingen vågade protestera, fastän flera frågade var tavlan tog vägen. Tommy Thuresson 16 januari 2003 det finns en ensamhet, som inte går att förklara Tommy Thuresson Marie Monvall 16 januari 2003 Politik är allt och allt är politik Visst är det så, Claes, och bara för att ingen nämner syndarna vid namn betyder det ju inte att vi är alldeles tysta om deras brott! Alla skriver vi och uttrycker på olika sätt - fan vore det väl annars - och i olika skeden kommenterar vi de olika frågor som är viktigast för var och en just då. Hur skulle det kunna vara annorlunda?? Annars är ett bra tips att starta workshops/arbetsträffar om just politisk poesi, liksom Janne Hammarlund startade en för politiska visor. Uppmuntran men knappast kritik utvecklar oss och får oss att tänka framåt. Gnäll inte så förbannat! Kämpa! Så fort vi har fått öppna Kaskad i Blackan kan vi hålla till där, med glädje! Ses i kampen gör vi Marie M Pia Kocaharzem 15 januari 2003 Det finns inga skan och måsten i hur man ska använda sin skaparförmåga och vad man vill skriva om eller om man ska namnge makthavare och andra obekväma figurer i sin poesi. Var och en bidrar till politiken genom att göra det på sitt sätt, med eller utan namn, här eller annorstädes. Det har med känslor att göra. Själv föredrar jag att ange med namn de personer jag skriver eller sjunger om. Det blir liksom mer klart då vad man menar. Omskrivningar, när det gäller mänskliga rättigheter tex, gör ingen nytta.     Man kanske inte behöver blanda in poesin i demonstrationstexter som gärna kan vara rakt på sak och korthuggna, men om man läser på gatan, kan man säga vad man känner och vad man tycker är viktigt i poesiform, även om det handlar om politik.     Livet är ju egentligen politik. Det är mänskligt att tycka och känna. Varför krångla till det, att saker måste vara si eller så. Det är som det är. Fast... utbildning i ämnet är nog till fördel.     Bob Hansson sa i en artikel i Aftonbladet för ett tag sen, att han är besviken på poeterna som tycker att det är svårt att skapa spännande litteratur av nutidspolitik och därför låter bli. Han inte bara "anklagar" han "sörjer" det! Han är inte riktigt i a´jour med vad som händer bland oss. Bätter vore om han själv skrev mer om politik och föregick med gott exempel. Själv ska jag ge ut en bok, som heter "Förintelse" och som handlar om oss och våra villkor. Det är bra att poesin behandlar politiken. Pia Kocaharzem Helena Duroj 13 januari 2003 VAD BÖR GÖRAS? undrar Claes. När det gäller poesi kan jag bara komma på anti-svar: ”så mycket som möjligt” eller ”det poeter gör”. Men att göra någonting ÅT poesin? - nej då osäkrar jag min osäkerhet, om inte annat, och hävdar allas rätt att dansa på bakbenen eller frambenen eller ett ben eller alla ben eller utan ben!     När det gäller den förbaskade politiken har väl både du, Claes, och jag, hyfsat klart för oss vad som bör göras, eftersom vi är aktiva inom samma parti. Vår konst är inte särskilt likartad för det. Tackålov. Vore den det skulle jag tro det var något allvarligt fel på oss, både som konstnärer och som partister.     Är du verkligen säker på att herrarna makthavare måste nämnas vid namn, just i poesin? Att förena plakat med lyrisk form är förunnat ett fåtal - Majakovskij gjorde det, men också han försökte ”hålla balansen, ihärdigt viftande” precis som alla vi andra som står på den tunna fina linjen med alla benen lyckligtvis i behåll.     Det finns likheter mellan poesin och politiken: Förhoppningen om att orden ännu besitter makt, och försöken att använda dem som trollspö och piska. ”Utryckning, tryckning, uppsträckning, väckning” kallade jag det i en ofärdig dikt. Både poeter och politiker har våra vingpennor och drömmen om regnbågsrevolutionen, men i båda branscherna är det så att du gör ditt bästa och röstas ut. Så säger språkreglerna eller slamreglerna eller stadgarna, och de är besynnerligt och obarmhärtigt lika den orättvisa inrättning vi kallar livet. Det är nog inte möjligt med någon allmän uppsträckning för att få poeterna mer politiska eller politikerna mer poetiska, men för att vara konkret: Ska vi ha poesibord i Kungsträdgården på Första Maj? med pamfletter och uppläsningar och en insamling till något kultursolidariskt. Alltså de poeter som tycker att det är politiskt acceptabelt att vara just där. Ni som inte tycker det är inte på minsta vis påhoppade med denna förfrågan, för var och en gör sitt! Sedan frågade Claes hur kontakten är med popmusikens poeter? Måste väl vara utmärkt, eftersom all modern muntlig poesi låter som rap. Till och med min egen börjar göra det. Inget ont om rap, men det var inte det jag avsåg. Om kontakterna är omedvetna, fungerar de bättre än det mesta. Alla mina hälsningar / hd Claes Fredelius 10 januari 2003 Hallå Poeter! Vad är bra och dålig poesi? Varför skyddar poeter Bush, Persson m.fl. makthavare genom att så sällan omnämna dem? Hur kan poesin nå utanför Salongerna? Hur står estradpoeterna i förhållande till popmusikens poeter? Varför är Kontakter av extra betydelse just på poesins område? Nu börjar arbetet med Papprets Jubileumsnummer! Ni är välkomna med allehanda bidrag: poesi så klart, men också reflexioner och notiser från poesins värld. Dödslinjen måste bli sista mars så numret kommer er tillhanda på sista parlamentet före sommaren (juni). Redaktionen (Pia, Lars, Svante, Claes) förbehåller sig rätten att redigera/sålla i materialet. Sänd bidrag till claes.fredelius@telia.com Hälsningar! Claes Claes Fredelius 3 januari 2003 VAD BÖR GÖRAS POETER? Vladimir Majakovskij satt i tsarrysslands fängelse som blott 16-åring och hjälpte sen den nya regimen och revolutionen med paroller tills den förstördes av Stalin.     Ché Guevara lär ha betraktat sig själv som en misslyckad poet och hade Pablo Nerudas Cantos med sig när han tillfångatogs och avrättades i Bolivia 1967 på USA:s order.     Karin Boye var aktiv clartéist och Nils Ferlin tog alltid ställning för de fattigaste bland de fattiga.     Exemplen är oräkneliga - varför är då dagens svenska poeter så etnocentriska och rädda för politiken?     Kanske har allt blivit för stort och komplicerat? Kanske har jantelagen blivit än starkare - man vill inte göra sig märkvärdig genom att "amatörisera" på andra experters områden?     Eller är det så att vi lever i ett så avsensualiserat och hemskt samhälle - se men inte röra/här gäller bara förstöra - att all vår längtan handlar om det nära och varma, och att det är Det som tränger på när vi skriver (utövar konstnärlig verksamhet). Skönhets- och kärlekslängtan tar helt över för den utsvultne?     Eller handlar det bara helt krasst om vad poesieliten - förlagsredaktörerna / stortidningsrecensenterna / stipendieutdelarna / de ledande litteraturvetarna - har bestämt som gällande för dagens poesi?     Man kan ställa frågor i oändlighet. Och vad vet man egentligen? Vilken överblick har man föresten? Över all den poesi som skrivs alltså (och närliggande områden och referenser)? Och nog sitter man väl fast i sitt eget förflutna (för min del 60- och 70-tal). Vad är bra och vad är dålig poesi har ju alltid diskuterats... Kan man gå utanför sig själv och sina personliga referenser. Finns det en s.k. kanon, alltså nån mer objektiv måttstock? Är det historien som avgör, vilka som överlever sin tid och nästa och nästa? Men vilka kom aldrig fram i offentlighetens ljus på sin tid?     Ja herregud, vart leder egentligen en diskussion - kan man ändra sig, eller blir man bara trött?     Trött på mig själv slår jag upp Gunnar Ekelöf på måfå (vårt oändliga behov av tröst som Stig Dagerman en gång formulerade det)...       När man kommit så långt som jag i meningslöshet       är vart ord åter intressant:       Fynd i myllan       som man vänder med en arkeologisk spade:       Det lilla ordet du       kanske en glaspärla       som en gång hängt om halsen på någon       Det stora ordet jag       kanske en flintskärva       med vilken någon i tandlöshet skrapat sitt sega       kött God Fortsättning 2003! Claes Fredelius István Molnár 16 december 2002 Expressen publicerade en "stor" artikel med foto om poesicup-finalen på Lava. Jag har inte sett artikeln. Jag vet inte hur "stor" den är. Den är antagligen inte större än andra artiklar som handlar om fantastiska tilldragelser i robinson-kändisars liv. Eller så är den större. So what?     Ordet "genombrott" har använts. En stor artikel om poetry slam i Expressen - det är ett "genombrott".     Ett genombrott??? Från vad då till vad då? Genom vad då?     Jag vet inte. Jag har inte ens lust att fundera på saken. Det är så jävla trist.     Skit i Expressen. Jag vill skriva texter och läsa texter. Jag vill befatta mig med saker som angår mig. Expressen får haka på eller inte, det är deras bekymmer. Jag är fruktansvärt trött på att reaktioner i media betraktas som en bekräftelse på någonting. En bra sak blir inte bättre av att den slås upp på flera sidor i Expressen (risken är snarare att den blir sämre). Och skit förblir skit även om den slås upp på flera sidor i Expressen. Paul AlWindi 16 december 2002 Svar till Pia Kocahärzem angående "Att skriva bra". Många håller säkert med mig om att konst är resultatet av någon sorts skapande. Ett konstnärligt skapande innebär således att någon gestaltar en idé, vare sig det sen uttrycks i ord, bild, toner eller något annat. Det här synsättet, att allt skapande bottnar i en mening, ger faktiskt upphovsmannen beslutsrätt i huruvida det är konst eller ej. Vad jag menar är alltså att allt som skapas med känsla och sann mening, är konst och den enda som egentligen kan veta detta är ju den som skapat. Men din fråga Pia; vad är bra?     Jo, som jag ser det så innebär "att skriva bra" att man inte bara gör sitt skapande till konst (enligt ovan) utan även lyckas påverka läsaren på det sätt man vill. För det som skiljer "bra litteratur" från "dålig litteratur" är ju att man antingen inte förstår eller inte kan identifiera sig med den dåliga litteraturen. (Men det här är mycket djupare än så egentligen, eftersom man kan inbilla sig att man förstår något när man analyserar en bok och därmed gör boken "bättre" än vad författaren ämnade göra den). Av just den anledningen kan en bok efter första läsningen kännas som just en bok, men efter andra läsningen som konst eller även tvärtom!     Så begreppet "bra" är enligt mig föränderligt. Det är ju trots allt endast en koncis beskrivning av hur något upplevs, så självklart blir det subjektivt och långt ifrån konstant. Men summa summarum vill jag bara säga att allt som skapats som konst, är konst. Och vad som är bra eller dålig konst, är egentligen oerhört irrelevant. Det viktiga är att man strävar efter att låta sig påverkas av konsten, för då blir all konst bra på sitt sätt. Eleonora Luthander 15 december 2002 "RÄTT POET VANN" var rubriken i Expressen, söndagen den 8 december då Lars Lindström rapporterade från finalen i poesikuppen 2002 på Lava i Kulturhuset.     Det fascinerar hur påläst han är. Han har koll 100% vilka vi är, var vi finns, vad vi gör, hur vi andas och tänker. Han plockade ävan russinen ur Forums kaka som: "trippeljäviga jurymedlemmar", "lokala maffiatanter" och "ölflaskor som flög mellan verserna". Han är också väl insatt i tjafset om Poetry GangBang, och att Poetry Slam är en stor poesirörelse och inte en dokusåpa.     Han hänvisade t o m till estradpoesins hemsida och katastrof blev ett faktum: Kära kamrater nu är vi "inne"!     Journalisten själv ville bli poet efter att ha sett och hört Johannes Anyuru från det vinnande laget.     Så det återstår bara att välkomna Young Mr Lars Lindström to Off off Broadway, to off Broadway, and to The Poetry Broadway in Stockholm, Sweden. DROP EXPRESSEN, BE A (POETRY SLAM) POET! Eleonora Luthander som bidrog med russinet? Teaterhuset Fredlaer Pia Kocahärzem 3 december 2002 Jag har alltid undrat, vad betyder det "att skriva bra"?     Att man skulle klassificera det man skriver när man sitter på caféer som student som smörja, är svårt för mig att förstå, eftersom jag har en sådan respekt för människans strävan att åstadkomma någonting och ser det minsta försök till uttryck som nästan heligt. Ungefär som att man inte säger till barnen i skolan att "det där var skräp som du skrev nu" för då befarar man att man förstör lusten för evigt. Vi är ju så känsliga för kritik. Naturligtvis förstår jag att man måste öva för att skriva bättre, men allt är ju en länk i kedjan eller processen. Så vad är egentligen bra? Jag har varit med om många gånger att folk tycker olika om samma saker. Vad en del tycker är dåligt i textväg tycker andra är kvalite osv.     Jag tycker inte allt är poesi eller konst som jag hör och ser på scenen.     Men jag har svårt att avfärda det som dåligt eller som skräp. Så vad är egentligen bra? Är det vi själva som avgör vad som är bra eller dålig litteratur eller konst eller är det lyssnaren? Kanske är det vår utbildning eller bildning? Kan en autodidakt vara bra författare? Vad är egentligen bra poesi, litteratur och prosa och varför? Kan tyckas en enkel fråga, men jag tror att många skribenter undrar. Helena Duroj 1 december 2002 ålder, hur viktigt är det?     mer än hårfärg, absolut. mindre än klass, kön och etnicitet. kanske som kroppsvolym; något som påverkar socialt men inte styr.     skrev vi bättre när vi var yngre? är väl individuellt. dylan kanske gjorde det. inte karlfeldt, han producerade mängder av romantisk studentikos smörja innan han blev karlfeldt.     själv lär jag mej mer för varje decennium, och att allt det jag lär mej inte tillhör det jag ville veta säger inte att jag skriver sämre, snarare skriver jag bättre fastän sällanare.     när jag var ung hade jag tid i plenty att sitta på fik och skriva och skriva mängder av smörja. det var bra med så mycket tid, för att enstaka rader blev också bra - det behövs bredd för att nå höjd, som bekant. det viktiga är att skriva, det viktigaste är att skriva bra. idag har jag lärt mej att stillsamt strypa vissa darlings innan de ens når skrivbokssidan eller skärmen, men fortfarande måste jag skriva väldigt mycket innan det blir bra.     vad menas med "bra"? vem avgör? vad innebär det att vara poet? är frågor som har störtdykt och segelflugit över estradsidan och -listan sålänge jag deltagit här. det finns bara personliga svar, men de levereras ofta som om de vore programmatiska. visst kan man ha ett program, mitt finns på min hemsida i form av "fest-manifest", men de är personliga program. om ismernas tid någonsin funnits är den över, och översteprästerna som härskar i storförlagen eller härjar på estraderna är ingenting mer än överstar som oavsett ålder föråldrats. i det fallet har vi alla samma möjlighet: den att ibland göra någonsting bra.     den första människan som ritade med en pinne i sanden kom på hemligheten som vi andra fortsätter att utöva. vi ritar tecken. en del av dem suddas bort av en nysning, andra gör nedslag i bergskedjeveckningen. / hd Sven Lindeberg 26 november 2002 Tja. Även om både Dylan, Lugn och Lennon skrev mycket bra poesi i unga år, ofattbart "mogna" texter som till exempel gjort mina vardagliga konflikter genom åren snöpta och småaktiga i ljuset av deras poesi, så menar jag att ungdom inte i sig ger företräde till ordet och känslan. Inte ens nyckeln till lyckan. Jag skriver poesi därför att jag har sett mycket som måste kommenteras. Jag började skriva på allvar under 90-talet eftersom jag då blev mogen för det och äntligen fick modet att se mig själv och alla andra nära döden. Jag förstår inte Birros irritation över "vuxenvärldens" oförmåga eller vilja att engagera sig i unga poeters produktion, att det inre gänget i branschen inte orkar ta in yngre. Skälet är lika enkelt som när Birro har fest och ingen över 30/35 dyker upp. Vem bjuder farsan om man inte behöver? De horisontella nätverken ser ut som Saturnus. Sven Lindeberg (57) ps. köp min diktsamling - 30 spänn - genom att beställa från lindeberg.jakobsstege@swipnet.se Svante Helmers 22 november 2002 Hej! Alla poesivänner det är Svante Helmers som skriver! Äntligen en sida ett forum som ter sig seriöst! Tack István! Tycker en syndare som vaknat sent, för detta debattforum har tydligen funnits sedan i somras...     Jo, jag tänkte fylla i debatten om Poetry-Slam som pågått tidigare innan Gang-bang debatten tog vid. Jag håller med Henrik Grapengeisser om att Poetry Slam handlar om att förlora (för det har bara jag gjort på String - 01) i sin poetiska striptease, publiken vinner alltid. Sen det här med Rabarberscenen och att dom kallar det för Gang-Bang, det är ju bara för väcka uppmärksamhet och det har de ju uppenbarligen gjort!     Skittrevligt tyckte jag det var när jag och mina vänner var där i förra veckan och spontant tog med mig i "tävlingen" med en dikt och en sång. Vill passa på att gratulera Pia K. som vann nu i tisdags! Hurra fööör dig Pia, som håller K.P.P.s fana högt, Puss i pannan ! Hej från mej ! Pia Kocahärzem 6 november 2002 Nej, Poetry Slam är inte "Djävulens påfund" om man jämför med Peter Birros beskrivning av vårt kulturliv i Sverige. Då är nog snarare "vårt kulturliv" ett Djävulens påfund! Är det verkligen så här det är? Nog för att man har misstänkt det, att kontakter och massmedial framtoning, kan betyda mer än talang och begåvning, men Birro tar fram tanken i ljuset utan omskrivning. Han kan ju inte ens tänka sig att läsa en nyutkommen svensk diktsamling utan att ta fram sin revolver.     Jag tycker att det är en aning att ta vatten över huvudet att tro att poesin blir bättre för att man läser gamla ryska klassiker felfritt och som pris får "sprit hela nästa dag". Låter som ett svepskäl att kunna ta en bläcka.     Jag tror att kontakter och media spelar en stor roll, emellertid, för en människas karriär. Är man tillräckligt flitig och syns tillräckligt många gånger i media, så kanske inte talangen alltid behöver vara på topp. Vår värld är en illusion men att hellre vilja "stirra in i en betongvägg" än att läsa tidningarnas "imbicilla kultursidor" tyder på brist på respekt för sammanhangen och eventuellt på att man inte mår bra själv. Birro kämpar för de svaga och det är nog därför som han är så uppgiven vad det gäller talang och skapande i landet. Han tycker att vissa saker blir futiliteter om man jämför med hur samhället ser ut i övrigt, alltså hur verkligheten ser ut. Däremot inte sagt att det inte är härligt att dricka sprit och deklamera poesi. István Molnár med stöldgods från Peter Birro 30 oktober 2002 Jag hittade en gammal artikel av Peter Birro på nätet. Exakt hur gammal artikeln är, vet jag inte. Här är några valda delar ur texten. (Kanske för nöjet att lägga ut en text som för en gångs skull inte handlar om huruvida Poetry Slam är ett Djävulens påfund eller ej) Peter Birro: /…/ "Sveriges "unga" författare och poeter (de är ju sällan särskilt unga) består - med en handfull lysande undantag - av en samling mer eller mindre begåvade litterära kryp; myror, myror i den stora stack av incestuösa förbindelser och lojaliteter som utgör vårt "kulturliv". Dessa tjattrande kärringar, uppblåsta pratmakare, hycklare, klåpare och charlataner har alla, på det ena eller det andra sättet, lyckats tränga sig in i denna hjärndöda litterära värld där kontakter och massmedial framtoning betyder oändligt mer än något så förlegat och sällsynt som talang eller begåvning.     De sitter sedan ouppnåliga, alla dessa kejsare i sina elfenbenstorn, med sina nya kläder och patenterade färdigheter; feminister, postmodernister och illiterater - tankens tandlösa titaner! Hela denna etablerade kulturella scen fyller mig med sådan äckel och en sådan trötthet att jag bara vill lägga mig ner och kvävas av mina egna uppkastningar; jag stirrar hellre in i en betongvägg än läser tidningarnas imbecilla kultursidor; bara tanken att läsa en nyutgiven svensk diktsamling får mig att treva efter min Magnumrevolver! /…/ Under tiden fortsätter dessa så kallade "poeter" att skriva böcker angelägna för ingen eller ett fåtal i den närmaste bekantskapskretsen; böcker ges ut, hyllas på våra kultursidor och säljer sedan ingenting eller nästan ingenting. Kvalitet kan givetvis inte mätas i försäljningssiffror, men det är ju underligt att större delen av det svenska folket så högaktningsfullt ger fan i sina många poeter. Men för de i anden stora är detta futiliteter. de har ju sitt på det torra, och vem fan vill inte bli betraktad som STOR POET!?     Själv anser jag att poesin är livsnödvändig och måste användas! I ett TV-program berättade de ryske poeten och rabulisten Jerofejev, att han och hans utslagna och alkoliserade kamrater brukade tillbringa sina nätter med att deklamera poesi av Achmatova, Majakovskij och Mandelstam för varandra, och den som läste längst utan att staka sig blev bjuden på sprit hela nästa dag. För dem var och är poesin livsnödvändig och en självklar del i livet. /…/ Pia Kocahärzem 22 oktober 2002 POETRY SLAM ÄR VÄL FÖR MÄNNISKOR SOM BEHÖVER TÄVLINGSKICKEN EXTRA MYCKET skriver Claes F eller att det har blivit en karriärväg att tävla i Poetry Slam.     För min del har P.S. varit en plåga som skapat dåligt självförtroende, men efteråt - en vilja att ta revanch och med det, en möjlighet att förstå mig själv och mina möjligheter och begränsningar bättre. Framför allt att förstå mekanismen runtomkring tävlandet och meningen med detsamma. De flesta poeter jag mött inom P.S. har haft en ödmjuk attityd till sig själv och andra.     Möjligheten att läsa från en fri scen kan inte jämföras med tävlande. Risken finns att man inte lyssnar på de andra poeterna, om man ska tävla själv, så följdaktligen blir det lite som Claes tror, att man inte kan lyssna tillräckligt på varandra. En följd av nervositeten det medför att tävla. Men jag tycker att varje tillfälle att stå på en scen och mäta sina krafter, är värd. Mig har det gett mycket. Det är svårt och en konst att lyckas vinna i tävlingar.     Det är skönt att slippa tävla.     Angående att texterna kan få en sektkaraktär, tror jag inte är utmärkande för P.S. utan en följd av ens utveckling av egna personligheten och det man passar för och därmed eventuellt lyckas med inom P.S.     Alla bra texter, kommer man ihåg åtminstone lite ur eller om. Eller hur? C.F. är stor inom det fria ordet och beskriver samhället vackert och tungt: "tävlingssamhället vi lever i passar en del hårdhudade människor- de gör karriär tjänar pengar och erhåller status - andra går under" "protestera mot den borgeliga dödskulturen" "alla kan skriva och nynna poesi" Pia Kocaharzem Skärholmen Claes Fredelius 22 oktober 2002 TÄVLINGSSAMHÄLLET vi lever i passar en del hårdhudade människor - de gör karriär, tjänar pengar och erhåller status.     Andra går under. Och får höra att dom bara är avundsjuka om dom försöker revoltera och protestera mot den borgerliga dödskulturen (den enes bröd, den andres död; vinna eller försvinna; kärleken ändar alltid med döden som i Romeo och Julia och de andra klassiska borgerliga dramerna).     I den borgerliga kultur vi alla lever i undgår ingen tävlandet. Också på en Öppen scen äger en tävlan rum. Om publikens gunst. I den egna självupplevelsen (man tävlar med sig själv) osv.     Poetry Slam är väl för människor som behöver tävlingskicken extra mycket kan jag tänka mig. Men det finns andra förklaringar till att folk utsätter sig extra mycket för tävlingsmomentet. Slam har fått en hygglig exponering i media som gillar alla slags tävlingar (se närmaste tevekanal eller dagstidning). Och det har blivit en karriärväg - den som vinner ett SM några gånger har hygglig chans att bli publicerad på Bonniers, och därmed räknas officiellt som proffspoet. Se på Bob Hansson och Solja Krapu.     Men det handlar förstås inte bara om tävlingar. SLAM är ju också en mötesplats - man träffas ofta och under spännande förhållanden. Sånt skapar en familjekänsla och man lär känna varandra mer och mer. Åtminstone som poeter, för man lyssnar ju på varandra. Eller?     Och som Henkan sa nån gång - man får ändå ett slags bedömning av sina texter, och det är inte så ofta annars. Det tror jag är viktigt och bra, även om man kan sätta frågetecken för bedömningens karaktär.     Men den som bara skriver sin poesi för tävlingar bör nog se upp - en "vinnande" text blir kanske normgivande. Och till slut kanske man "lär sig" vad som "går hem" i just SLAM:s ändå rätt slutna sällskap, vilket kan ge ens texter en viss sektkaraktär. Men visst har SLAM sitt berättigande - för de som det passar för. Det har ju visat sig... Poesi är sen förstås mycket mer. Öppna scener. Studiegrupper där man kan diskutera och ventilera sina texter. Poesigerillor. "Poesi På Stan", där man uppsöker människor och låter dem skriva. Poesimusik. Poesins styrka är ju att den är så direkt och inbjudande och musikalisk - alla kan skriva och nynna poesi. Claes Fredelius Pia Kocahärzem 16 oktober 2002 Hej Forum! Jag håller med både Eleonora och Bo Levander, när han säger att man borde lyssna till dem som reagerar på namnvalet, alltså Poetry GangBang. Eleonora tycker att hon sett värre saker hända inom Poesins värld och det får väl stå för henne, men hon kan alltså acceptera namnet och ta det för vad det är. Ja, vi har olika åsikter om sakers vara eller inte vara. Ibland, refererar man till demokrati. Mig stör inte namnet, men, om det stör andra, så borde det övervägas och betänkas, vad hela tilltaget går ut på. Det kallar jag demokrati.     Poetry GangBang har varit fullbokat sedan länge, läser man i pressen. Patrick El- Hag som arrangerar föreställningen tillsammans med kollegan Kaos säger att de är mycket lösaktigare än Poetry Slam. Man får sjunga sin text och man får 4 minuter på sig, jämfört med Poetry Slams 3 minuter. Men betoningen ligger på poesin. OK.     Det är inte riktigt Poetry Slam så....de får forma ut det bäst de vill, för mig.     Jag har sett Patrick El- Hag på Moldau, för flera år sedan spela surrealistisk teater- och det var spännande, kan jag säga. En stark personlighet. Med respekt för Johan Nordgrens reaktion på företeelsen, lutar jag mot att acceptera tilltaget som sådant, tills vidare Vänligen Pia Kocaharzem , Världsmetropolen Skärholmen Eleonora Luthander 15 oktober 2002 Oj joj joj så puritanskt och asketiskt! Plötsligt skall vi vara snälla, strejta och tama vi "renodlade" Poetry Slam poeter! Som om vi inte hade gjort de hemskaste sakerna mot varandra. Jag uppmanar andra att säga vad jag har gjort till dem, men jag kan berätta följande: Jag togs bort från en fånig film, var den enda som inte fick vara med, trots att jag var ombedd per telefon att komma och läsa dikter. Ingen kan hålla med om att det var fel på uppträdandet eller på dikter på båda scener där jag läste, med alla andra som kom med. Jag finns inte heller med på ett enda kort från resan i Borås som lagmedlem och nämns bara i löjliga sammanhang. Det går att kolla, jag är INGEN mytoman. Sedan har en hel del folk vrålat åt mig att jag skulle lämna en ökänd scen mitt i uppträdandet där jag även hade nåt att säja till en lokal maffijatant för hon är jämt så jävla taskig mot mig. Jag var nära att anmäla fallet till diskrimineringsombudsmannen. Sedan var jag hånad av en MC under SM genom ett urval av trippeljäviga jurymedlemmar, det finns också dokumenterad på vår sida. En annan MC insisterade att jag skulle ta av min hatt annars fick jag inte tävla denna kväll. Det var nämligen publiken som sa att jag fick behålla min hatt. Bingo! Ja, listan är lång plus att det flög ibland ölflaskor i luften mellan verserna, plus att vi grälade med varandra som satan, milt sagt. Efter att har upplevt allt detta sedan 1998 , tycker jag att "Rabarberpojkarna" är rätt så gulliga, och jag kommer att göra en oförglömlig uppträdande ikväll men för att undvika massiv upphetsning kommer jag att bära slöja. Fuck the poetry! Eleonora Luthander The Queen of Slam Bo Levander 14 oktober 2002 Det är intressant att följa debatten runt det s k "Poetry Gangbang": Inledningsvis måste jag säga att jag hade ingen aning om att ordet betydde nånting speciellt när jag blev erbjuden att delta som poet - inte ens att det hade med sex att göra. Att reagera mot användandet av detta uttryck är i grunden sunt och arrangörerna borde ge sitt öra till kritiken.     Dessutom haltar deras försvar en del tycker jag. Man citerar Harraps Multilingual Dictionary: "An occasion on which several men successfully have sexual intercourse with one woman. I jämlikhetens namn bör tilläggas att en gangbang gott kan genomföras utan någon som helst kvinnlig medverkan." Tja: i den engelska texten märks väl knappast nån jämlikhet. Snarare framstår väl aktens råhet med all tydlighet.     Emellertid tycker jag att bojkott är ett väldigt trist sätt att bemöta detta. Nu har en diskussion inletts - kanske arrangörerna kan låta sig påverkas till att ändra namnet eftersom så många reagerat?     Vore väldigt sympatiskt i så fall. Helena Duroj 13 oktober 2002 visst, med lexikalisk rätt använder ni ordet gangbang. men lexikon uppdateras inte så fort, och i aktuell folkmun "betyder" ordet vanligen gruppvåldtäkt. karlbom sätter fingret på en hel massa ömma spikar, så att säga: "avtrubbad som jag är av den förråande kultur..." javisst är det fråga om det. när heroin chic nyss varit en modetrend, varför skulle inte gangbang vara en poesitrend.     - "saker blir mildare på främmande språk, ingen skulle ha kommit på idén att kalla det gruppvåldtäkt". nä det får man väl vara tacksam över, men det antyder ett annat problem, ett mindre problem än sexism, men ändå. vanan eller ovanan att ideligen begagna engelska glosor (det BEHÖVER faktiskt inte ens heta poetry slam) förslöar öronen och banar väg för just denhär sortens kreativa misstag eller vad det nu ska kallas för.     - "vi ska gå på de stora bovarna men inte märka ord..." - det är sympatiskt, men nej, jag tror tyvärr att vi ska märka ord ibland. om vi nu alla är poeter väljer jag att tro att vi alla tycker att ord är viktiga.     arrangörerna skriver: "...många sinnen ska rubbas och röras av den monumentala kraft som poesin besitter" - gärna! poesi är ofta upprörande, men allt som är upprörande är inte poesi. inte heller blir poesin mer monumentalt kraftfull av att pigga upp sig med fräck rubriksättning. vänligen / hd, poet, feminist och stundom kallad begreppsfundamentalist Kaos & El-Hag 12 oktober 2002 Vi har med stort intresse tagit del av den brinnande debatten rörande vårt namnval. Låt oss inledningsvis bli en aning etymologiska. Ordet ”gangbang” har förvisso med sex att göra, och definitionsmässigt är fler än en person inblandad. Annars hade det varit ren onani. Däremot finns inte i ordets ursprungliga betydelse något inslag av ofrivillighet från någon part. Låt oss citera, till att börja med Harraps Multilingual Dictionary: Gangbang = Kompisknull. Eller den mer utförliga förklaringen i The Concise Oxford Dictionary: An occasion on which several men successfully have sexual intercourse with one woman. I jämlikhetens namn bör tilläggas att en gangbang gott kan genomföras utan någon som helst kvinnlig medverkan.     Redan på ett tidigt stadium valde vi att inte använda oss av begreppet Poetry Slam, eftersom vi inte har några som helst avsikter att följa några andra regler än våra egna. Poetry GangBang vill föra tankarna till en mental penetration, inte en fysisk, vilket en fungerande hjärna (såsom Iréne Carlboms) direkt förstod. Vår förhoppning är att många sinnen ska rubbas och röras av den monumentala kraft som poesin besitter. Detta, och ingenting annat, är vår avsikt med namnvalet.     Kom till Rabarber och bedöm om vi lyckats med vårt uppsåt. Kaos & El-Hag P.S Läs DN På Stan 11/10. Sidan 26. Irène Karlbom 12 oktober 2002 OK Uttrycket gangbang var kanske inte det allra mest lyckade. Jag reagerade ärligt talat inte ens förrän Johan tog upp det, avtrubbad som jag är av den förråande kultur vi lever i. Troligtvis är arrangörerna avtrubbade på samma sätt. Naturligtvis borde man inte använda uttrycket gangbang på detta romantiserande sätt. Men - saker blir mildare på främmande språk, jag tror t ex inte att nån skulle komma på idén att kalla något "Poetisk gruppvåldtäkt". Hur vore det att bara påtala det här för berörda parter istället för att genast kalla till bojkott? Har arrangörerna konfronterats innan denna offentliga avrättning?     Uttrycket "poetry gangbang" används inte heller i "Slamsammanhang". Detta är inte ett Slam, det finns ingen publikjury t ex, vilket är en bärande idé i Slam. Det är såvitt jag förstått en poesitävling med arrangörerna själva som jury. Låt vara att de har raggat deltagare på Slam-arrangemang.     Jag är bevisligen kvinna och född till feminist men kommer inte att bojkotta. Jag tycker det är bra med tillfällen att uppträda med sin poesi utanför slamkretsen. Jag kommer att delta men påtala det omedvetna i namnet för arrangörerna.     Vänner och ovänner poeter! Vi ska gå på de Stora Bovarna i världen men inte märka ord och öda gott krut på andra småfiskar som simmar runt i samma lilla damm. Jag kommer att gå dit (till Rabarber) och ge det en chans. Om någon försöker gangbanga mig kommer de att få se på fan. Men jag tror inte det blir aktuellt... Irène Karlbom Annika Brink 12 oktober 2002 Jag håller med Johan! Deras attityd och terminologi är läskig men är man mycket ung och aldrig blivit utsatt eller träffat nån som blivit utsatt för nåt riktigt djävla illa är det nog svårt att förstå att folk kan reagera såhär. Det är de tuffa upplevelserna som styr vår språk antingen vi tror det eller ej. Annika Brink Johan Nordgren 11 oktober 2002 BOJKOTT AV POETRY GANGBANG!!!!! Vi kan inte låta slamscenen/estradpoesiscenen smutsas ner av barnsliga fårskallar. Detta måste vi ta avstånd ifrån. Slam är något där alla ska känna sig välkomna inte bara män med "humor" på 11-års nivå. Att använda sig av ordet gangbang, betydelse: gruppvåldtäkt, i slamsammanhang är helt enkelt förjävligt! Att använda ett sånt namn känns som en ren uppmaning till sådant, att i samma veva prata om verbal våldtäkt känns väldigt otäckt.     Dessa anspelningar saboterar arbetet för hela Poetry Slam scenen där vi arbetat hårt för att få alla poeter att känna sig välkomna, genom att använda dessa ord och anspelningar är det inte en enda kvinna jag känner som känner sig välkomna, hur ska kvinnor tolka det? ska dom vara rädda att komma dit? Allt jobb att få alla unga tjejer att komma till Slam som lagts ner är plötsligt bortblåst.     För min egen del har jag fan ingen lust att få mitt namn nersmutsat med detta barnsliga, okunniga och jävligt idiotiska uttalanden. Att inse att det faktiskt finns personer i publiken som faktiskt utsatts för detta i verkligheten gör ju inte saken bättre.     Och jag kan fan inte tänka mig att nån Slampoet i hela landet tycker det är kul att bli ihopblandade med dylika anspelningar.     Det enda raka att göra är att bojkotta arrangemanget på Rabarber och även restaurangen som sådan. Dessutom måste Slamrörelsen som sådan ta avstånd från dessa idioter. Johan Nordgren Slampoet och arrangör sen ´95, medarrangör SM 97, 2001, 1:a PoesiOlympiaden 98, Vinnare av SM guld-laggrenen 99 och 2001, medlem i svenska Slamlandslaget 2002 mot Norge, Styrelsemedlem Slam Café och I.O.P.P. sv avd. Pia Kocaharzem 18 juli 2002 Jag har sett ett fullkomligt underbart program om Poetry Slam på TV 2 i kväll. Det handlade om en kvinna i New York, som kommit i kontakt med Poetry Slam av en tillfällighet och började slamma. Hon hade en mixad bakgrund - kinesisk och jamaikansk. Hon vävde in sitt livsöde, sin saknad av sina föräldrar och känslan av att ha blivit sviken i sina poesier. Hon sa att det gäller att komma på det som intresserar och engagerar folk från scenen. Vidare tyckte hon att det är fullkomligt unikt att få se människor anförtro sina innersta tankar och byta dem med varandra inför en publik. Jag kan bara hålla med. Jag håller också med de flesta andra här på FORUM om vad Poetry Slam är.     Själv har jag kommit underfund med att det är väldigt viktigt att vara engagerad när man uppträder i Poetry Slam. Det är verkligen en tävling och en utmaning! Den som är mest engagerad och ambitiös vinner!     Det som "fångar ens uppmärksamhet" slår!, som låtskrivaren Burt Bacarac säger.     Det är svårt att tävla, men utvecklande, för den som inte ger sig. Själv trodde jag från början att min monotona stil skulle gå att tävla med, att orden skulle tala för sig själva, men så funkade det inte, utan lite mer kraftfull tror jag att man måste vara för att lyckas komma med i konkurrensen bland alla duktiga poeter i Poetry Slam i Sverige. Marie Monvall 15 juli 2002 Varför envisas med att kombinera slam och öppen scen??? Öppen scen behöver INTE ALLS vara tradigt eller enahanda - ett lysande exempel var kvällen i Liljeholmsbadet i våras eller varför inte Tanto eller Bastis.     Slam har oftast en inriktning - tyvärr: tävlingen. Öppen scen däremot: allas deltagande utan inbördes tävlan. Tiden och orken räcker sällan till både och. Låt dom som vill tävla ha en slamkväll på krogen eller nånstans, låt oss som vill läsa utan inbördes gradering träffas - det tar tid oxå att uppnå STÄMNINGEN! På båda ställena! Glöm inte: att läsa är KUL! Irène Karlbom 14 juli 2002 I diskussionen om tävlingens rätt eller fel tycker jag två saker: - Det ena att det är viktigt att göra tävlingen så rapp och lagom lång att det finns plats och ork för en öppen scen efteråt. Det drar en engagerad publik i form av icke-tävlingssinnade poeter och deras respektive fans, det ger de som vann något mindre än de andra en chans att ta revansch på den öppna scenen. Bara öppen scen kan bli tradigt (men behöver inte bli det) och bara slam kan bli glädjelöst. De två hör ihop som bastu och kallbad. Och jag är för utslagstävlingar och mot "alla-läser-två eller tre gånger oavsett poäng"-varianten. Den är inte snällare, tvärtom, i en utslagstävling går det faktiskt bra för alla tills dess att de åker ut, man slipper gå upp och ställa sig inför en publik/jury man redan insett inte gillar en, gång på gång, gång på gång få samma usla poäng, vilket är nog så plågsamt. Med en grundomgång först (Hallands-modellen), en spännande utslagstävling och gott om tid för en öppen scen, tillfredsställs alla behov.     - Det är klart man drivs mot att sluta när det går dåligt och peppas när det går bra. Men en sak som kan hålla hoppet uppe hos poeterna är vetskapen om att det kommer nya publiker, nya jurys som kanske har en annan smak och som inte redan hört de bästa dikterna 300 gånger. Det gäller verkligen att hålla slammen på bra och trevliga ställen så att det kommer nya människor. Så är det nu tyvärr inte alltid. Pestscenariot för dig som tävlande poet är att komma till ett slam och finna att hela juryn består av personer du redan känner personligen, och som är uppenbart jäviga åt ena eller andra hållet. Det är hemskt jobbigt att gå upp och läsa för folk som ogillar dig av helt privata skäl, men också tråkigt att veta att det kanske gick bra enbart för att det var fem av dina vänner som satt i juryn.     Slamfamiljen behöver nytt blod och ny publik. Jag hoppas därför att det blir inne med Slam. Det är ju en perfekt - och billig - helkvällsunderhållning för en krog. När de inser att poesi kan vara lika kul som ståupp kommer det här att bli stort och vi poeter triggas till att bli ännu bättre. Jag hade hemskt gärna gått på O-baren men kunde tyvärr inte. Hoppas ni hade kul som var där! Vi får inte glömma det där med att ha kul också... Solja Krapu 7 juli 2002 För det första vill jag berömma István för ett väldigt bra initiativ att ha ett diskussionsforum som ett komplement till gästboken. Jättebra. Jag ser Poetry Slam som en motor på många sätt. Det blir helt enkelt lite roligare poesikvällar, poesin blir synligare, något att prata om. Varje dikt får vara i focus. Jag har också sett många poeter som utvecklats väldigt mycket. Man blir helt enkelt inspirerad. Folk har börjat skriva mer - man kan ju inte läsa samma dikt om och om igen. (Det finns inte så många two-poem-poets längre.) Man har börjat jobba mer med dikterna, ser mer seriöst på det man sysslar med, man blir mer självkritisk. Och man tänker mer på hur man ska kunna framföra sin dikt på bästa sätt. Att man ska göra sin dikt rättvisa, våga nå ut till människorna i publiken.     Diskussionen om tävlingsmomentet handlar ofta om antingen den som vinner (om man förtjänat det eller inte) eller den som förlorat och blivit sårad och därför slutar. (En sak som jag tycker är viktigt är att man aldrig ska övertala eller tvinga någon att ställa upp i tävling. Den som ger sig in i leken ska göra det frivilligt.) Det intressanta, tycker jag, är alla dom är med år efter år, skriver dikter och tävlar med varierande framgång. Varför slutar man inte? De slutsatser man kan dra är att det faktiskt är poesiintresset som är den starkaste drivkraften, och den poetiska gemenskapen. Det kanske är det som gör att trots att Poetry Slam som ofta ifrågasätts överlever, växer och lockar fler att skriva dikter.     Men varför tävla? Visst är det konstigt, poesikvällar på bibliotek har ju hela tiden funnits. Jag tror att tävlandet ger den där yttre ramen för gemenskapen. Man befinner sig i ett sammanhang. Kanske man får åka till SM. Tävlingen ger en gemensam nämnare, inte bara inom Sverige utan faktiskt i många länder. Det är ganska häftigt att komma till en främmande stad och uppleva samma välbekanta procedur, men kanske annorlunda dikter.     Poetry Slam är den synliga tävlingen. Det finns en annan också, den som handlar om utgivning och utrymme i medierna. Vilken tävling är justare? Andreas Björsten 7 juli 2002 En poet som många av oss känner, sa till mig för en tid sedan ungefär så här:     "Än så länge är Poetry Slam som en ö, där vi kan göra lite som vi själva vill. Men jag är rädd att slam håller på att bli inne..."     Ligger det någonting i det? Håller Poetry Slam på att bli "inne"? Är det kommande slammet på O-baren ett tecken på det? Och är i sådana fall det nödvändigtvis något negativt?     Själv skulle jag vilja säga att estradpoesi verkar bli ”inne” ungefär vart tionde år. Just nu är det slam som gäller... men man kan förstås tänka sig andra former.     Men är det något bevänt med Poetry Slam borde det funka i de flesta omgivningar, i Rinkeby likaväl som vid Stureplan. Därför säger jag: Vi ses på O-baren! Marie Monvall 6 juli 2002 Varför slutar man tävla i Poetry Slam??? Frågan har lika många svar som frågeställare. Ni har berört en del orsaker hittills. Jag kan bidra med fler. Det kan säkert varje (missförstådd eller ej) poet. Jag tycker frågan borde vara: varför ska man tävla i Poetry Slam överhuvudtaget? Kan det kanske vara så att det sättet har redan prövats av oss och visat sej inte vara intressant? För poeterna alltså. Tävlingsmomentet i sej lockar tidningar med flera media men det borde inte vi (poeter) ta på så himla stort allvar! För så fort vi börjar ta oss själva på för stort allvar - då dör vi ju! Som poeter, bildligt talat menar jag då.     Det viktiga är ju DIKTEN, POESIN, där poeten vägt varje ord, varje stavelse på guldvåg, känt efter, smakat, luktat, gråtit... lagt ner sin SJÄL. Det är VIKTIGT att framföra sin poesi - men inte som tävling! Poetry Slam som en opretentiös scen betraktat, med humor och glimt i ögonvrån kan vara stimulerande - javisst. Men när programmet, presentationen, upplägget, presentatören eller ordningen blir viktigare än framförandena... ställt mot oförglömliga kvällar med stämningar, bu eller bravo, applåder, upplevelser..... då kanske även den mest missförstådda poeten når fram och känner att orden bär och att det inte var så himla farligt att läsa inför publik... utan poängberäkning. Det finns säkert massor med innovativa människor i detta land som bland annat med hjälp av Nätet når både varann och kan möta poesi och poeter utan Tävlingens hjälp. tycker Marie M István Molnár 4 juli 2002 Andreas skriver att orsaken till att poeter väljer att sluta tävla i Poetry Slam kan vara att de känner att de måste "sälja sig" för att få bra placeringar i ett slam.     Jag har också hört poeter uttala sig på detta sätt. Jag tvivlar inte på att de verkligen känner på det viset, ändå blir jag alltid skeptisk när någon talar om att han eller hon "inte vill sälja sig". Det ringer en massa varningsklockor i huvudet. Jag tror inte att problemet ligger där. Jag tror att det är ett självbedrägeri och att det är andra problem som ligger bakom. (Dessutom låter det så jävla präktigt och korrekt att tala om att man inte vill "sälja sig". Speciellt om man därmed också antyder att man skulle kunna vinna, bara man "sålde sig"… Visst. Jag skulle också kunna spela fiol som Paganini om jag nedlät mig till att skaffa mig ett sånt fånigt litet instrument som han hade.)     Man kan vända på frågan: Vilken av dem som ofta lyckas i slam kan misstänkas för att ha "sålt sig"? Jag kan inte komma på en enda. Jag tror inte att man kan vinna på att "sälja sig" (några enstaka gånger kanske, i mindre sammanhang, men det håller inte i längden).     Man kan inte fejka kvalité, vare sig man rappar, skämtar, sjunger eller står på huvudet medan man läser. Ingen vinner i längden bara på att vara "häftig".     Andreas skriver också att "de känner att de måste göra om sin poesi för att passa in." Jag tror inte riktigt på det heller. Nog är jag slamfrälst (och därmed kanske blind) men jag tror inte att det finns någon speciell "sorts" poesi som inte passar i slam och som man inte kan vinna med. Helena Duroj 4 juli 2002 visst - är det egendomligt med tävlingar. och visst är slam en egendomlig tävling. en tonåring jag känner försökte förklara att det var medlidandet som sänkte henne när sverige åkte ur fotbolls-vm: spelarna blir så ledsna, måste åka hem som förlorare, besvikna på sej själva och livet. jag påpekade att detsamma gäller ALLA lag utom guldmedaljörerna, så att själva vm i själva verket är en stor multinationell besvikelsefabrik. det blev hon inte gladare av.     den stora fördelen med slam är dess improvisatoriska, ultrademokratiska upplägg. ändå är också det en besvikelsefabrik i mindre skala, och att tävla kan vara ett sätt att testa hur man tål motgångar.     publiken brukar tycka om det jag läser, mer än juryn. det kan betyda att jag alltid har otur, eller att min poesi faktiskt inte passar att tävla med. mer än en gång har jag varit med om att okända människor kommer fram och säger, "du var ju jättebra, är dom idioter i juryn?". då inträffar frustrationen att jag står och försvarar ett utslag jag är lite ledsen över, eftersom jag menar att ett villkor för att slamformen ska fungera är att vi känner tillit till juryns integritet. bo skriver: "Juryn är bara en del av denna publik - ofta en minoritet. Det är vibrationerna i rummet som räknas men givetvis: bra poäng ger en extra krydda, och motsatsen är kanske något poeten får leva med om han/hon vill fortsätta att möta en levande publik."     ja det var just den lilla haken. jag älskar uppläsningar, att få tala med publiken, använda musik, binda ihop kommunikationen till ett sammanhang. då brukar min poesi göra verkan, den väcker några, tröstar andra. men det är svårt att få uppläsningar om man aldrig vunnit en tävling - detdär hänger ju ihop, även om det är skillnad på att kunna skriva, att kunna läsa och att kunna tävla. medan juliregnet föll - hälsningar helena duroj Bo Levander 3 juli 2002 Gratulationer till Istvan som löst problemet gästboken så att man nu slipper skriva och känna att någon omedelbart häcklar vartenda ord man hasplar ur sig! Seriösa skribenter har genast anslutit sig, vilket är glädjande.     Ja - tävlingsmomentet inom poetry slam är något som tål att analyseras och givetvis ifrågasättas. Jag har efter åren i poetry slam kommit fram till den osocialistiska teorin att tävlandet ligger i människans biologiska natur och alltid mer eller mindre ingår i kollektiva aktiviteter. Naturligtvis poängteras det extra mycket genom slammens upplägg och det är begripligt och jättetråkigt att många drar sig ur pga våndan att bli "bedömd".     Den väg ut ur det obehaget för poeten är enligt min erfarenhet smal. Jag skulle vilja påstå att den har att göra med att satsa på lustkänslan av att tilltala en publik och få ett mentalt gensvar där och då. Juryn är bara en del av denna publik - ofta en minoritet. Det är vibrationerna i rummet som räknas men givetvis: bra poäng ger en extra krydda, och motsatsen är kanske något poeten får leva med om han/hon vill fortsätta att möta en levande publik.     En annan del av problematiken är naturligtvis om jurybedömningarna "överensstämmer med verkligheten", dvs om det bästa framförandet verkligen vinner? Det är lika självklart som tyvärr att det inte är så. Men å andra sidan är det väl ingen som gått vidare till final, SM och dessutom vunnit som i n t e gjort sig förtjänt av det. Graderingarna under det högsta placeringarna däremot har mycket av slumpkaraktär över sig varför ingen som har återkommande dåliga placeringar har någon som helst anledning att känna sig nedstämd.     Du måste älska att läsa inför publik för att kunna fortsätta denna resa. Om någon deltar enbart för att han/hon älskar att tävla är det något fel men det är i så fall den personens problem med sig själv och sitt konstnärskap.     Och så förstås slutligen i denna ofullständiga analys: vem kan egentligen bedöma poesi? Tja, folk som vågar vara subjektiva kanske. Det enda kravet på en jury kanske skulle vara att man är redo att stå för poängen man ger. Ger mig för tillfället och önskar alla en mysig sommar! Andreas Björsten 3 juli 2002 Orsaken till att flera poeter har valt att sluta tävla i Poetry Slam har förmodligen inte så mycket att göra med att de "placerat sig dåligt" eller något liknande. Jag tror grundorsaken är att de känner att de måste "sälja sig" för att få bra placeringar i ett slam, de känner att de måste göra om sin poesi för att passa in. Känner man så kan tävlandet naturligtvis väcka motstånd.     Själv var jag öppet skeptisk till tävlingsmomentet i slam det första halvåret, när jag bara gick och såg på tävlingar regelbundet men inte tävlade. Jag valde att bara delta på öppen scen vid den tiden. Men så fort jag tog mod till mig och började tävla märkte jag att "det funkade"! Jag kände att jag inte behövde göra om mig för att få hyfsade placeringar på ett slam, utan att det tvärtom berikade min poesi att delta. Positivt för mig var att Poetry Slam verkade röra sig i samma riktning som jag själv strävade; jag ville ha ett direkt tilltal och en enkelhet som inte uteslöt raffinemang. Jag kände att det funkade bra att vara känslomässigt naken på scenen, att det tvärtom var en styrka att lämna ut sig själv. Så fungerade det också hos de poeter som jag beundrade vid den här tiden (våren 2000 och framåt), Rainer Ellilä med flera.     Men det är viktigt att Poetry Slam också framöver behåller momentet med öppen scen i samband med tävlingarna, för alla dikter funkar inte lika bra under ett slam utan kan vara bra att prova just på öppen scen. Helena Leijd, redaktör Argus Lyriska Fabrik 3 juli 2002 Att vara med i Poetry Slamfamiljen är för mig stort. Att vara redaktör för Argus Lyriska Fabrik är en syssla jag tar på allvar.    Att tävla är en kamp. Att tävla är en sport. Att tävla är spännande och läskigt men vanebildande.    Att skriva poesi och läsa de poeters dikter som skickas in till den lyriska fabriken är viktigt för mig, både som kvinna, människa, poet och journalist.    Argus Lyriska Fabrik startades, helt ovetande om att Den Blinde Argus existerat, av en yngling i Borås vid namn Mikael Eriksson. Han älskar romantisk poesi. Jag gillar poesi. Poesi är min drog. Jag är beroende av poesi.    De dikter som ligger och skvalpar i min fabrik, kan du använda dig av gratis! Du kan välja vilken dikt du vill, skriva ut den, hänga den på kylskåpsdörren, eller skicka den direkt från fabriken till den som du vill ska få den upplevelse du just haft av denna specifika dikt.    Om du har tid och lust kan du besöka oss på: www.lyriska.nu    30 poeter har egna diktkonton hos oss där de kan lägga ut upp till tre dikter varje vecka, men publicerar de fler blir vi inte arga, bara de inte skickar tio på en och samma gång.    Du kan också skicka in dikter till oss.    Gå in under Bli publicerad, läs vad som står där noga och vänta sedan på ett svar från Mikael Eriksson.    Jag skriver artiklar om poeter och annat som har med poesi att göra under "Artiklar & Info".    Jag har skrivit en artikel om Pilotpoeten Taraneh, en om Annika Brink och en om Sofia Pulls. Tommy Thuresson hemsida 1 juli 2002 magin med poesi är att den måste skrivas Henrik Grapengiesser 1 juli 2002 poetry slam - konsten att förlora och förlora och förlora utan att förlora poesin - är det inte det det handlar om? - jag talar om oss som står på scenen och utför vår poetiska striptease - inte om publiken som alltid vinner - det är ju kul varje gång ett nytt ansikte med nya läppar öppnar sig på scenen - men när slampoeter slutar tävla för att de är så förbannat trötta på att alltid förlora fäller jag nästan en tår för att jag inte får höra dem mer - jag skulle vilja att vi tog det där uttrycket "the best poet always loses" lite mer på allvar - hur det nu ska gå till - ge mig ett förslag! István Molnár 28 juni 2002 (För att forhoppnigsvis få lite fart på den här sidan, lägger jag ut en egen text som kommer att ingå i häftet till CD-skivan "Stjärnstopp i Koopers anda. Poetry Slam i Rinkeby Folkets Hus". Skivan innehåller läsningar av 18 poeter och beräknas komma ut i september.) ---------- Att tävla i poesi - vad är det för dumheter? För några år sedan såg jag ett TV-reportage om ett svenskt landslag som var på väg till USA för att delta i de öppna amerikanska mästerskapen i poesi.     Just det. I poesi.     Jag bara suckade. Räcker det inte med att man tävlar i sång, dans och fiske? Ska man verkligen behöva tävla i poesi också? Och hur tusan är det över huvud taget möjligt att tävla i poesi?     En del av svaret fick jag i samma program när en av lagmedlemmarna citerade den amerikanske poeten Bob Holman:     "Det går inte att tävla i poesi. Därför gör vi det."     Denna lilla paradox fick mig omedelbart på bättre humör. Här fanns det alltså en ironisk distans till den egna tävlingsgrenen. Inte så vanligt i idrottssammanhang.     Jag blev nyfiken. Sen var det kört. Ett år senare var jag själv med och tävlade. Det var först då som jag förstod att Bob Holmans påstående inte bara var en lustig lek med ord. Det var Poetry Slam i ett nötskal. "Det går inte att tävla i poesi..." Nej, det finns inte några objektiva måttstockar att mäta poetiska prestationer med.     I de allra flesta idrotter finns det sådana måttstockar. Man räknar mål, tar tid, mäter höjd och längd. Eller man förlitar sig på en grupp experter som anses ha lärt sig de kriterier som gäller inom respektive idrottsgren, simhopp och konståkning till exempel.     Poetry Slam hade valt en tredje väg och åstadkom den största innovationen inom idrottsvärlden sedan Fosbury-floppen. Vinnarna i Poetry Slam utses nämligen av fem slumpmässigt utvalda personer ur den aktuella publiken. Betoningen ligger på ordet "slumpmässigt". Det handlar alltså inte om en expertpanel. Men det handlar inte heller om en folkomröstning där hela publiken involveras - vilket hade varit den motsatta fällan. Nej, det handlar bara om fem individuella röster.     Vilka är de? Vad vet de om poesi? Vad går de efter när de sätter sina poäng? Ingen vet.     Och det är något unikt i idrottsvärlden. Det innebär att det ligger inbyggt i själva tävlingsformatet att varenda poet ska kunna bortförklara vartenda tävlingsresultat. Det ligger i sakens natur att man ska kunna utbrista: "Vad är det för klantskallar som sitter i juryn i kväll? De gillar mig inte bara för att jag är man, kvinna, gammal, ung, tjock, smal, rolig, allvarlig, folklig, utmanande, genial eller har alltför många fräknar. Vilka idioter! Jante!"     Eller man kan trösta sig med ännu ett paradoxalt talesätt från det stora landet i väst: "The best poet always loses". Det stämmer ju alltid. Utom när man vinner. "...därför gör vi det" Vi tävlar. Jösses, vad vi tävlar! Snart är det min tur! Nervtrådarna hänger utanför. Och då möter jag en annan deltagares blick, vi ler mot varandra, skakar på huvudet, och en av oss uttalar bådas tanke:     "Vad fan håller vi på med?!"     Och vi fortsätter.     På en och samma gång gör vi någonting som är fullkomligt absurt och någonting som berör oss djupt. Insikten om tävlandets absurditet, som jag tror att alla slampoeter på ett eller annat sätt förnimmer, är en av anledningarna till att det uppstår än starkare samhörighetskänsla slampoeter emellan än vad jag har upplevt i andra litterära eller konstnärliga sammanhang. Man talar om "slamfamiljen". Det märkliga är att jag inte tycker att det går inflation i ordet "vän" när jag kallar några av slampoeterna mina vänner - trots att vi bara sporadiskt träffas och kanske aldrig haft ett innerligt, personligt samtal med varandra.     Slamfamiljen är varken bättre eller sämre än andra familjer värd namnet. Stor kärlek och våldsamma gräl. Men det är en familj av idel individualister och egocentriker - tack och lov! Annars kunde den lätt förvandlas till en sekt. Nog finns det tendenser. Men i den mån slamfamiljen uppvisar sekteristiska drag, kan man bara konstatera att Poetry Slam har lyckats med att åstadkomma ännu en motsägelse: att skapa en sekt som består av idel individualister. "En familj där alla är svarta får" - enligt ett inhemskt talesätt av Solja Krapu. Tio komma noll, tio komma noll, tio komma noll, tio komma noll, tio komma noll! Men varför tävlar jag egentligen? Varför utsätter jag mig för att bli poängsatt av vilt främmande människor? Vad får jag ut av det? Vad får jag för vetskap av att den där hemska människan i bortre hörnet lyfter sitt block och visar att han tycker att min läsning är värd 4,2 poäng på en skala från 0 till 10?     Jo, beskedet är kristallklart! Jag får ju veta att jag måste läsa precis 5,8 poäng bättre för att mannen i hörnet ska vara helt nöjd. Alltså helt nöjd. Typ 10,0.     Hur gör jag för att uppnå det? Jag kan välja mellan ett oändligt antal förhållningssätt: olika vägar, strategier, knep, effekter, utspel - allt som jag tror kommer att göra intryck på mannen i hörnet. Bara för att slutligen (om och om igen) förstå att man inte kan spekulera på det sättet. Det hjälper inte om man vinner, när man inte kan stå för sin vinst. Det gäller att komma fram till ett läge bortom strategin. Den enda möjliga och hållbara vägen är att eftersträva största möjliga uppriktighet. Det är det som Poetry Slam (om och om igen) tvingar mig att inse. Sedan vinner man kanske ändå inte. Men vem bryr sig? Vem bryr sig om den saken om jag vet att jag verkligen riktat blicken så djupt det bara var möjligt och lyckats få ut så mycket det bara var möjligt? Då finns det inte längre någon vinst och förlust. Rättare sagt, vinst och förlust har då inget med tävlingens utgång att göra. Detta är, tror jag, Poetry Slams yttersta paradox.     Bullshit, invänder du kanske, kära läsare. Det finns långt mindre högtidliga och ädla anledningar till att gå upp på en scen och börjar gapa.     Det är klart att det finns. Men det tänker jag verkligen inte bry mig om. 26 juni 2002 Många har efterlyst en sida där man kan föra ett samtal om poesi, alltså ett "seriöst forum" i motsats till gästboken. Okej... Vem börjar? István Molnár (webmaster)