FORUM för estradpoesi ARKIV Sidan är avsedd för samtal och diskussion kring ämnen som rör poesi. Alla är välkomna att delta. Skicka ditt bidrag till molnar@telia.com och skriv "forum" i ämnesrutan. tillbaka till forum Rainer Ellilä 30 april 2006 Hej på Er! Det var inte igår (heller inte Igor)! men jag har inte legat på latsidan. Som ni vet, är jag en finne (igen) och fast jag läser mina dikter på svenska, skriver jag böcker på mitt modersmål, alltså på finska. Under loppet av två år har jag publicerat tre böcker; novellsamlingen "En dålig människa" och diktsamlingarna "Amorosus" och "Tystnadens kakofoni". Jag gör ett tappert försök och håller på och översätter den senaste diktsamlingen "Tystadens kakofoni". Har varit borta från poesiscen ganska länge nu, men vem vet, Sjunde Paragrafen kanske kommer nästa år med besked! Ha de´! mvh rainer ellilä Eleonora Luthander 25 april 2006 De som vill kolla på två ut av Bruno K. Öijers dikter kan gå in på skolverkets sida www.modersmal.net tryck serbiska, tryck sedan fjärde rad till vänster, ”Srpski pisci” (Serbiska författare) och på mitt namn på kyrilliska, längst under, på nåt som liknar Eleonora Luthander. Det kommer att visa sig ”en bok” med mina dikter och mina översättningar från och till svenska. Brunos dikter finns på sidan 25, 26, 27, 28.     Där finns också Kristina Lugns dikter ur hennes diktsamling ”Hej då ha det så bra!”, på serbiska ”Dovidjenja i srecno!”. Kristina Lugns bok i min översättning kom ut 2005 i Belgrad. BTJ har köpt 11 ex ut av boken. Det går att beställa den på bibliotek i Sverige. Brunos bok ”Det Förlorade Ordet”, på serbiska ”Izgubljena Rec” också på kyrilliska, kommer ut till sommaren hos samma förläggare.     Det var givetvis stor ära och mycket nöje att kunna översätta och publicera dessa två stora samtida svenska poeter. Det handlade inte om så stora upplagor till en början. Öijer och Lugn läses flitigt och beundras nu även i Serbien. Deras dikter är publicerade i olika litterära tidskrifter och har fått lysande recensioner. Hoppas att båda får Nobelpris. Kristina Lugn har jag träffat när antologin ”Poem inifrån 2” presenterades på Fountain house i Stockholm 2004. Då lovade jag Kristina att översätta hennes bok ”Hej då ha det så bra!” till mitt modersmål. Dessutom var Kristna Lugn bjuden till Belgrads 42:a Internationella författarmötet, förra året i september. De som vill läsa på svenska 56 underbara dikter av 56 serbiska samtida poeter kan beställa en gratis e bok, ”Ögat är större än himmelen” på www.serum.se     Jag säger som Kristina:     Dovidjenja i srecno! Eleonora den 15 april 2006 Belgrad, Knez Mihajlova, ”u Knezu” Eleonora Luthander 6 april 2006 FÖRORDET till boken ”Izgubljena Rec”, ”Det Förlorade Ordet” av Bruno K. Öijer, en översättning till serbiska av Eleonora Luthander. Jag skulle vilja säga, här är Sveriges Branko Miljkovic, som lyckades avlägsna döden med sina gudomliga dikter! När jag höll på att översatta den här diktsamlingen som Bruno kallade för symfoni av sorg över människans historia, var jag inte riktig säker på om jag kommer att uthärda så mycket skönhet och spänning på en gång. Jag hoppade från stolen några gånger när jag läste dikter som kunde i lugn och ro bli kallade för ”poetiska thrillers”. Jag bet naglarna, grät och vädjade att bli skonad från alla tiders andar och demoner. Jag bad ibland om en ”lättare” dikt eller någon kärleksdikt och även sådana dikter dök upp, som dikten om prinsessan på barntäckningen och eller den om ”den nakna villiga kvinnan”.     Allt var där, livet i sig, livet av kött och blod!     Jag blev kär i Bruno under tiden och skrev kärleksbrev till honom som jag aldrig skickade iväg. Jag skrev även egna dikter, ibland flera på en gång. Jag ville åka tillsammans med honom till Hawaii.     Dagar och nätter var som svarta eller vita segel på segelbåtar som passerade datorns öppna fönster. Metallvisare på vägguren gick fortare en vanligt, visserligen drivna av Öijers poesimagnet. Jag var inte längre säker på om jag befann mig i Stockholm, Belgrad, eller i flygplanet med ”Det Förlorade Ordet” i mina händer! Tid och rum - relativitetens teori var bevisad igen på nytt. Dessutom verkade det även så som om Bruno själv skrev sina dikter på serbiska! Om boken ”Izgubljena Rec” inte fanns skulle jag kunna tro att allt bara var en dröm ur hans dikter.     Jag skulle gärna vilja göra om hela förföriska, halsbrytande poetiska äventyret, som med denna översättning förvandlades till ett stabilt språkligt äktenskap. Icke ömsesidigt sådant och utan barn, där frun behöll sitt efternamn och sina dikter.     Jag tror att Tsvetajeva älskade Rilke på ett liknande sätt. PS. Jag har aldrig träffat Bruno K. Öijer. Jag fick två handskrivna brev av honom.     Jag är övertygad att även döden hör till hans trogna läsare. Eleonora Luthander Helena Duroj 2 april 2006 lundkvist var ett barn av sin tid. eller den kanske inte är över än? det finns en biologiskt-mystisk särartsfeminism som ser kvinnan som jord, mannen som ande. vi ska hyllas för att vi genom vår primitiva livskänsla inspirerar mannen till att vetenskapa och skriva romaner. frasen Kvinnan äger intet varför är ett sjuttio år gammalt uttryck för att manliga konstnärer tillfrågas om sina teorier och metoder, kvinnliga konstnärer om sitt liv. jag gillar lundkvist, han hade stil. det är därför texten säger något. det är mer än man kan säga om dagens hormonbesatta kärnfamiljsförsvarare. István Molnár 30 mars 2006 Min gissning är att Artur hade problem med någon dam. Men i stället för att ta itu med problemet gjorde han en dum bortförklaring i form av denna dikt. Dikten är precis lika dum och arrogant som andra texter där man försöker tala om hur en viss grupp människor "är". (Och lika farlig - jämför med "araben är..." eller "juden är...", m.m.) Pia K 30 mars 2006 "Kvinnans fåglar är tama, lägger ägg i reden och plockar korn på marken men flyger inte mot rymderna snappande efter stjärnor" Håller inte med om det Claes! Jag flyger hela tiden mot rymden, snappandes efter stjärnor! Är det nåt´fel på mig då?........:-)) Pia K Martin Johnsson 23 mars 2006 Jag har ett svar till Claes; det är väl inte särskilt djuplodande, men jag kände att någon behövde svara... Alltså, Claes: Vad säga -- vilket fruktansvärt sexistiskt skräp det är du grävt fram. Sluta upp med det! hälsningar Martin (gillar enkla svar) Claes Fredelius 17 mars 2006 Jag har hittat en goding som kan skapa poesidebatt! Ett fynd mao! Hälsningar Claes uppdragen ur poesiskatten ("Glöd" 1928 Arthur Lundkvist) Ord om kvinnan "Kvinnan är ett träd med djupa rötter i marken - mannen är stormen som dånar i dess krona Kvinnan skyr bergets branta stigar och ryser i dess kalla höga luft och längtar till det soliga idylliska slättlandet Kvinnans fåglar är tama, lägger ägg i reden och plockar korn på marken men flyger inte mot rymderna snappande efter stjärnor Kvinnan spänner inga strängar i längtan att få höra en sällsam ton Kvinnan vill vardagen, vill de små bekymren i det stora lugnet Hon är den lilla likfulla vinden en lugn dag Hon är den lilla regnskuren med det ljuva solskenet efteråt Kvinnan vill det eviga och uråldriga och vissa, inte det nya och äventyrliga Kvinnan är som åker om våren: mull som längtar att bli besådd Kvinnan äger intet varför Kvinnan älskar fjättrar, både sina egna och andras Från kvinnan utgår navelsträngen Kvinnan slappar den både som mannen spänner När mannen talar om det högsta och lägger sin själs eld i sina ord, ser kvinnan på hans ivriga mun, kysser den och frågar vad han önskar till middà O örn som vill flyga mot rymderna, låt inget mjukt bo hålla dig fången! O Simson som vill besegra fienderna, låt ingen Delila taga din kraft" (Arthur Lundkvist i "Glöd" 1928) Ja - vad säger ni?! Claes Björnhjärta Fredelius Mattias Morén 28 februari 2006 Hallå. Regelfundering. Man måste ju själv vara upphovsman till det verk man läser i Poetry Slam. Men, ponera att man skrivit verket tillsammans med någon annan. Har man fortfarande rätt att läsa upp verket i en slam-tävling? Mattias Morén Pia K 11 februari 2006 Bagarmossens Poetry Slam den 9/2 06 En MC har fria händer att forma sitt eget slam. Så har Andrea Berge i Bagarmossens bibliotek, när hon leder sitt eget slam där! Det är befriande att se chosefria Andrea bygga upp och fram programmet, med just de enkla grepp som behövs för att det ska fungera. Inget tjafs hit och dit med kontrollräknare här inte, utan Andrea tar tacksamt emot kommentarer från publiken, om hon räknat rätt eller fel, så på så sätt är alla med, egentligen. Sen har Andrea ett så fint leende! Man blir så glad! Gästpoeten för kvällen, Jasim Mohamed, läste ur en av sina böcker, på ett sätt jag aldrig hört honom läsa förr! Mycket inlevelsefullt och med timbre! Ett mycket intressant stycke grekisk lyrik!     Rummet var smockfullt och Abraham Demir kom ordentligt igång där! Det var nästan som om röken sprutade ur öronen! Han fick många applåder, men poängen räckte inte. 9 poeter tävlade, själv var jag öppen scenare och därefter jury, som jag älskar att vara, eftersom jag vill slå ett extra slag för det äkta och modet, inom det skrivna. Jag tycker nästan ibland, att man borde dela upp poeterna i LUGNA och LIVLIGA poeter, för skillnaden blir stor ibland, på de olika kategorierna. Underbara poeter stred om finalplatserna, eftersom det är två stycken i Bagarmossen och det blev Johan Wretman (inte Johan Nordgren, även om han också var med och tävlade och gjorde en storartad insats!) och den fantastiske veteranestradören Jerry Steele som vann!     Jag säger bara det, Jerry Steele är en jätte! Mycket bättre än så, kan en Poetry Slamdikt inte bli! Så det blev kvällens 10:a!     En jättegivande kväll! Det bästa med Andreas roll som MC är att hon låter poeterna lysa! Det är dom som gör kvällen! Dr Bu 3 februari 2006 fragment från det sadomasochistiska torget ett. bort med alla: man borde...bla bla två. fråga: vad är politik det finns vissa ord som alla använder men ingen vet betydelsen av ett sånt ord: makt men jag ska inte bråka med det ordet idag ok nu börjar det jag ska bara ställa en fråga är makt en abstraktion eller ett konkret rum vidrörbara väggar tre. politik är inte en lagändring hit eller en skattehöjnings försämring dit det är det sätt på vilket du och jag sätter ner fötterna när vi springer till bussen det är den ton vi använder när vi talar om våra ovänner det är blicken vi sätter på kassörskan politik handlar om dom allra minsta valen det är där mänsklighetens framtid formas arabeskerna som räknas i riksdan under bordet hos företaget eller av propagandakannibalerna i den tredje staten är en melodisk festival och det är ingen nyhet hoppas du ändå på rätt låt eller en trist lott makten utgår från folket pärlan i sagopalatset tillhör en av dom 20 kanske mest maktlösa människorna i alla fall i sverige han kan inte ens ta en tankfull promenad när frugan varit avig hela almanackan full av fånig representation gör han grimager på beställning spöken har fyllt i pratbubblorna och någon nisse kladdar i hans hår spontaniteten avlivades i lumpen förstå att han är ett offer dessutom bland all strömlinjeformad kostym som är satt att svansa efter honom växer skogen av dolkstötar upp och djupt ner mellan skulderbladen är det avundsvärt fyra. politiker är satta att förvalta folkets vilja en politiker som gläds över att vinna ett val är ungefär lika smart som busschauffören som hurrar åt rusningstrafiken inte en enda politiker i den sorgliga världshistorien bär mer ansvar än du och jag broder tvärtom helvete opinionsundersökningarna är hästhandlarnas och dom begagnade bilförsäljarnas groteska efterföljare det är vi som syr kejsarnas nya kläder med våra tunna undanflykter makt förutsätter frihet så omständigheterna har ingen makt frihet kommer bara från makten över oss själva helvete frihet är ingen knapp gissningstävlan det är en lång konst helvete fem. politik är att iakta sin andning med sin ena äkta hälft och att häda den maxat självupptagna fadern i himlen med den andra politik är att haka upp sig och märka ord med deras rätta namn frihet är att vara förbannad på sin oäkta hälft och förlåta den andra demokrati är något man tar för sig av som en diktator fråga dom som gav sitt blod åt historieböckerna makten utgår från folket och tar den väg tankarna tar när du inte kan somna en politisk dikt har inget slut Dr Bu Pia K 10 januari 2006 "Låt oss vara mer av gycklare och clowner, denna klassiska poetiska roll. Man måste inte vara musikant för att framträda i tunnelbanan eller på gatan, och en liten batteridriven förstärkare betingar inget oöverkomligt pris" Nej, man måste inte vara musikant för att framträda på gatan (men det hjälper), men man måste ha en vilja och ett syfte. Låter man för djävligt, så är det väl inte heller så bra? Vem är intresserad av att lyssna på en person som står och skrålar bara för att höra sin egen röst?     För mig som gått ut på gatan och läst poesi, bl.a. med Claes, både i Stockholm och Göteborg och numera sjunger och spelar i tunnelbanan, har det blivit ett viktigt uttrycksmedel. Det är ju fint, om det är en klassisk poetisk roll, som Claes säger och jag tror på Claes i det fallet. Är det något som Claes kan prata om, på ett civiliserat sätt, så är det litteratur och konst.     Jag ser det som viktigt, att gå ut i samhället och uttrycka sina tankar, farhågor och gemensamma glädjeämnen som vi människor har. I det här "känslokalla samhället" som kungen av tunnelbanepunk - Rebell-Robert uttryckt det, behöver vi gycklare och clowner som kan förmedla känslor av glädje och sorg och vända tankarna till det mänskliga frågeställningarna.     Jag tycker också det är skönt att slippa konkurrensen och hetsen om platserna i rampljuset på scenerna. Därför går jag ut och ställer mig på en plats jag själv valt och sjunger mina sånger. Jag märker att männskor tycker om det. Dom till och med frågar var man varit om man inte dykt upp regelbundet. Människor är så snälla, men på ett sätt så tysta. Gatumusikanter behövs. Det är en tradition.     Claes artikel är intressant och väcker många frågor om smörsångare bl.a och hur mycket poesi läser vi egentligen och vet vi om, att det är viktigt att läsa andra poeters alster, för att förstå historien? Intressant! Jag själv tycker att när man var i 17-årsåldern och gick på gymnasiet behövde man inte påminnas om att läsa. Då läste man ALLT i litteraturväg och minnena av vissa poeter och författare etsade sig fast i minnet för evigt. Kan vi få den känslan igen, i mera vuxen ålder? Claes Fredelius 1 januari 2006 Poesin inför 2006 Smörsångare Jan Malmsjö läser Nyårsklockorna av Tennyson. För svenskarna i gemen är poesi fortfarande detta, plus Fröding, Ferlin och några andra. För en yngre generation Bruno K Öijer, Thåström och hiphopparna. För oss estradpoeter kanske också Ekelöf, Lugn och Majakovskij.     Med scenpoesin och internet genomgår poesin just nu en revolutione­rande utveckling som borde sätta sina spår i historien.     Folk älskar sin Fröding och Ferlin. Och skriver alltjämt mycken poesi i sina dagböcker. Samt lyssnar på poppoesin.     Samtidigt inträder allt fler poeter i offentligheten genom våra levande scener och sajter. Så har exempelvis www.poeter.se över 5000 medlemmar! Vad betyder detta?!     Ska litteraturvetarna och recensenterna fortsätta att fokusera på de av Bonniers och Norstedts sanktionerade bokpoeterna? Är de så inskränkta? Är de så köpta av etablissemanget? Kan de fortsätta att negligera den revolution som pågår inom poesins domäner? Kommer Lugn, Öijer, Jäderlund etc. att dominera historieskrivningen om femti år? Man kan tänka sig det. För att dessa poeter fortsätter en tradition och bygger på de klassiska poeterna - såna som Stagnelius, Ekelöf, Dante, Homeros, Rilke, Kavafis, Baudelaire och alla de andra som hållt huvudet över vattnet i historiens poetiska hav.     Ja, för man undrar ibland om dagens många poeter på estrader och sajter vare sig läser eller lyssnar till andra poeter?     Gör Du?     Ibland säger folk att de inte vill bli påverkade och därför bara ägnar sig åt sitt eget skrivande. Det är nonsens! Är man inte öppen för andras poesi trampar man vatten och kommer inte ur fläcken. Vill man ta del av mänsk­lighetens och poesins historia är ingen lättja tillåten! Och poesin är en rik källa för förståelse av historien - och därmed en vägvisare in i framtiden.     Och högläsning anbefalles! Poesin hör tungan, stämbanden och örat till. Men poesin måste gå vidare. 5000 poeter på poeter.se och alla "klottrare" på estradpoesi.com i all ära, men frågan är om de ändå inte verkar i slutna rum.     Och kanske måste verka i slutna rum?     Kanske är det Kent, Thåström, Cardigans m.fl. popgrupper som är vår tids stora och folkkära poeter, och de historieskrivarna borde koncentrera sig på. År 2000 gav Brombergs i samarbete med tidningen Metro ut antologin "Älsklingsdikten", ett urval av de älsklingsdikter folk sänt in till förlaget. I samband med utgivningen satte man upp en scen i Gallerian intill Sergels torg. Där, mitt i vimlet, stod vi och deklamerade. Jag minns hur Valkyria och jag tog ett litet hanterligt podium och ställde oss, utan förstärkning, mitt bland folk i entrén och läste våra dikter. Det är ett bra exempel, tycker jag, på hur vi som ser poesin som en viktig kommunikationsform, måste agera för att komma vidare.     Ungefär hundra år tidigare begav sig Vladimir Majakovskij och de andra ryska futuristerna ut på turné, uppseendeväckande klädda, i tsarryssland. Som en del av den revolutionära rörelsen (Majakovskij satt redan som sextonåring i fängelse för revolutionär agitation). Och det är inte det enda exemplet på hur poeter gått i främsta ledet vid stora samhällsförändringar(exempelvis betraktade sig Ché Guevara som en misslyckad poet, och hade en bok av Pablo Neruda med sig när han greps i Bolivias djungel). Vad är då drivkraften för en poet?     Att nå fram till det sanna uttrycket för sin poetiska vision. Att vinna offentligt erkännande och ära. Terapi. Att imponera på och förföra det andra könet. Språklig njutning.     Ja. allt detta kanske, och något mer, olika för olika poeter förstås.     Klart är ändå att för den som vill nå ut med sin poesi och delta i förändringen av världen erbjuder inte Bonniers och Norstedts mycket annat än "poesisektens" erkännande plus lite kulor från stipendinämnderna. De flesta diktsamlingar förlagen ger ut når bara de närmast sörjande innan de säljs ut eller makuleras.     Klart är väl också att alla poeter inte är intresserade av offentligheten, vare sig de är för blyga eller representerar en elitistisk poetisk strömning(som exempelvis åttitalets postmodernister och de flesta som de stora förlagen publicerar idag).     Men vi som älskar offentligheten och den uråldriga traditionen av muntligt framställd poesi borde gå vidare och ut ur estradernas och poesitävlingarnas slutna rum, till gallerior och köpcentra, gator, torg och parker. Poesin hör folket till, det är där den har sin potential och utvecklingsmöjlighet. Det är också där den kan vara en mäktig kraft för att förändra samhället och människorna. Låt oss vara mer av gycklare och clowner, denna klassiska poetiska roll. Man måste inte vara musikant för att framträda i tunnelbanan eller på gatan, och en liten batteridriven förstärkare betingar inget oöverkomligt pris. Kritiken av bokpoesin kan naturligtvis uppfattas som "surt sa räven om rönnbären". Men jag menar givetvis inte att det är moraliskt eller poetiskt förkastligt att publicera böcker, vare sig i förlagsregi eller på egen bekostnad. Det är givetvis bara att tacka och ta emot om man blir erbjuden eller om man vill satsa sina pengar på den summering en bokutgivning kan erbjuda.     Men för en poet kan detta aldrig vara det viktigaste. Liksom att det är väsentligt att se att det finns så många andra vägar för ens poesi, många kanske ännu okända men sådana som utvecklar både en själv och poesin.     Så poeter - 2006 ses vi på gator och torg, i tunnelbanan och utanför valstugor och systembolag! Claes Fredelius Pia K 1 januari 2006 Skärholmens Poetery Slam är nedlagt! Berodde det på dålig affischering, dålig annonsering (räcker inte estradsidans kalendarium för poesifolket, som vill följa med till Sala?) eller är det inte tillräckligt intressant, att vara på ett bibliotek längre? Har man fått smak på ställen där man kan umgås och ta en öl, ett glas vin, äta.... eller varför tror ni det inte funkade i Skärholmen? Förra säsongen var det mycket folk på slammen i Skärholmen. Det finns ju inte så många ställen att tävla på i Stockholm, men de som finns kanske räcker? undrar Pia K Pia K 12 december 2005 Nu är det bevisat att åldersgränsen i Poetry Slam liksom i Parkleken är mellan 1-100 år! Karl-Axel Björnberg (som har passerat 70-strecket) vann på Rabarber över 14 andra bra poeter i lördagens final! Han gjorde en av sina roliga "Björnbergare" och lyckades övertyga publiken om att han är bäst! Vilken bragd Karl-Axel! Grattis! Pia K Martin Johnsson 1 december 2005 Jag tror inte jag håller med Claes. Texten är inte alls viktigare än gesten. Ska man alls tävla i konst måste man göra det väldigt ytligt, annars finns alltid risken att man börjar ta tävlingen på allvar, och det vore ganska fruktansvärt. M Claes Fredelius 1 december 2005 Bob Hansson var på radion i morse Anyuru var på Lilla Scen i måndags Varför glömmer du dom? Jag tror Bob har viss skådespelarutbildning Sen har vi ju också informell skådespelarutbildning Visst är det kul med SLAM - det är ju därför det är så kul! Men inte om man har dåligt självförtroende eller trasiga vingar Claes Pia K 30 november 2005 Angående poeter som vunnit SM och har skådespelarutbildning, så vet jag en och det är Kalle Haglund (tror jag). Han är väldigt skicklig på scenkonst, det är inget tvivel om den saken, sen menar ju Claes, att de här poeterna inte är så kul att läsa tyst (för läsaren alltså).     Att vara emot tävling kan ju vara rimligt, men det kan inte vara lag. Poetry Slam har ändå varit ett viktigt forum för det skrivna ordet, även om alla som skriver poesi inte vill eller kan tävla. Poetry Slam har också inspirerat till en hel del andra tävlingar i poesi, som sist på Mumbai, Sveavägen. Där var det så smockat med folk att jag gick därifrån. Dessförinnan var det Slam på Gyllene Cirkeln i fjol höst. Sen har vi Poetry Gangbang på Rabarber, där det är fullsatt varje tisdag. Det finns säkert fler evenemang i Sverige, inspirerade av Slam, så visst lockar tävling, därmed inte sagt, att man måste vara för tävling i poesi och andra konstarter.     Det finns en utmärkt länk på nätet som heter Argus.nu. Gå in där och bli medlem! Där kan man skriva poesi varje dag om man vill! Man får en egen sida och en hel del andra fördelar som intressanta diskussioner och möjlighet att läsa och kommentera varandras skrifter på nätet. Kanske ska Argus ge ut en antologi, som du har möjlighet att medverka i om du är intresserad. Poesi engagerar. Pia K István Molnár 29 november 2005 Claes skriver: "Dom som vinner SM är ofta utbildade skådisar men inga vidare poeter att läsa tyst." Det stämmer inte. De som hittills vunnit SM är Solja Krapu, Irène Karlbom, Rainer Ellilä, Daniel Boyacioglu, Niklas Åkesson, Emil Jensen, Kung Henry och Kalle Haglund. Så vitt jag vet är ingen av dem utbildad skådis. Och vem av dem skulle inte klara av att läsa tyst? Naturligtvis måste man ha en mycket stark scennärvaro för att vinna ett SM. Men man måste ha bra texter också. Claes Fredelius 29 november 2005 Jag tycker nog mest som Andrea!     Man får dock en hel del uppmärksamhet om man vinner SM ett par gånger - då kan Bonniers eller Norstedts gå in och sponsra en bokutgivning. Slam är inge bra om man har dåligt självförtroende. Jag har tävlat några gånger men det viktigaste är ju faktiskt texten och inte gesten. Dom som vinner SM är ofta utbildade skådisar men inga vidare poeter att läsa tyst. Lite mer poesi i tillvaron! Önskar Eder Claes Fredelius Pia K 25 november 2005 Vi har provat en sådan scen som Andrea efterlyser på Fyrfatet ett antal gånger i sommar och i höst, Evy Söderman och jag. Det har slagit väl ut. Poeterna som varit där, ett drygt halvt tjog, har alla uppskattat stämningen och eftersnacket om texterna. Det blir ungefär som en skrivarcirkel, där de deltagande uttalar sig om varandras texter. Det ger var och en större till­fredställelse än t.ex. Poetry Slam kan göra, eftersom det är en tävling och då blir stämningen en helt annan. Jag tycker ändå, att i Poetry Slam är den som vinner en värdig vinnare. På något sätt ger poängen ett rättvist resultat, om man ska tävla.     Jag har försökt just den grejen i andra poesisammanhang, att prata om texterna som poeterna framför. Det ger en respekt till poeten, att man lyssnat och reflekterat över vad just han/hon haft att säga. Jag har gjort det för att förhindra att många uppläsningar blir som korvstoppning, om man inte har en liten paus emellan de som framträder. Min erfarenhet är att när det finns en stor publik, anser många att man inte har tid att prata runt texter. Avsikten kan också misstolkas, som att konferencieren tycker om att "höra sin egen röst”.     Håller med Andrea till en viss del, men jag tror att väldigt många gillar att tävla med sina texter och finner en stor mening i det sättet att visa upp sin poesi. Klart att det blir ett elittänkande runt tävlingar och övriga poeter känner att de kommer i kläm på något sätt, eftersom de aldrig kan komma upp till den snabbhet och inlärning, som de som vinner i Slam ofta har.     Därför finns det olika sätt att framföra poesi: Slam, öppna scener, berättarkvällar, skrivarcirklar m.m. Man kan också starta ett eget poesiforum i den stil man själv finner lämplig och försöka konkurrera ut tävlingspoesin. Det finns en stor grupp människor som skulle gilla det. Ändå tycker jag att Poetry Slam är generöst, både poeter emellan och med sin Öppna Scen, vilken är tradition. Pia K Andrea Berge 20 november 2005 SLOPA PRISPENGAR I POETRY SLAM ! ! ! Jag tycker att prispengar förstärker tävlingsmomentet och konkurrensen i Poetry Slam. Vill vi verkligen skapa en miljö med vassa armbågar och ryktesspridning?     Det är inte poängen som är poängen, som de säger i USA. Vad är då poängen?     Styrkan i Poetry Slam, enligt mig, är att det är en mötesplats för ALLA! Du kan delta i kvaltävlingar till SM eller välja att läsa på Öppen scen.     Det är en miljö för alla som är intresserade av text och det som sker ”live”.     Jag efterlyser mer samtal om texterna – vad berör eller provocerar just dig? och mindre snack om poäng och placeringar.     Ett konstnärligt forum som detta borde vara en frizon och en motvikt till kommersiellt och individualistiskt tänkande.     Som jag ser det är tävlandet bara en ram runt arrangemanget som skapar mer spänning och koncentration hos publiken och kräver total närvaro av den som står på scen. Att sätta poäng och avgöra vad som är ”bra” eller ”dåligt” är i slutänden något högst subjektivt. En text som leder till vinst på ett ställe, kanske inte får någon respons att tala om på ett annat ställe. Så termer som vinnare och förlorare och regerande mästare i Poetry Slam beror i högre grad på tillfälligheternas spel än t.ex. placeringarna i ett maratonlopp gör.     Har en arrangör pengar över, kan de användas till honorar till gästpoeter, man kan bjuda in någon långväga gäst t.ex. tycker Andrea Berge Martin Johnsson 18 november 2005 Om fri konst Det här med upphovsrätt och -fel är inte lätt. Att författare och andra konstnärer har nästan oinskränkt rätt till sina verk är inte bara lagligt utan också orimligt. Varför skulle jag ha rätt att hindra andra människor från att använda vissa kombinationer av ord bara för att det var jag som råkade sätta samman dem - jag kanske inte ens var först med det? (Men jag ska inte gräva ner mig i filosofiska frågor om skapande och individualitet; jag är inte kompetent, och jag tror inte heller att det är särskilt viktigt.) Som ett grund­antagande från min sida kan vi säga att åskådarnas rättigheter borde väga tyngre än skaparens, om inte annat för att åskådarna är fler. Vad som behövs är att upphovsrättsägare själva ger upp några av sina lagliga rättigheter till förmån för åskådarna. Det finns redan en rörelse för användares rättigheter - inom datorvärlden, rörelsen för fri programvara. Fri programvara innebär att den användare som fått del av ett program ska ha rättigheter: (0) Frihet att köra programmet, i vilket syfte som helst. (1) Frihet att studera hur programmet fungerar, och anpassa det till sina behov. (Detta kräver tillgång till programmets källkod - programmet i den form utvecklaren har skrivit det.) (2) Frihet att distribuera kopior för att hjälpa sin nästa. (3) Frihet att förbättra programmet och offentliggöra förbättringarna så att hela samhället kan ha nytta av dem. (Detta kräver också tillgång till käll­koden.) (Dessa kriterier är fritt översatta från GNU-projektets definition av fri prog­ramvara. GNU-projektet har arbetat sedan åttiotalet med att skapa ett fritt operativsystem. GNU i kombination med den fria kärnan Linux utgör idag ett fritt och bra operativsystem.) Konst är inte alltid helt analog med datorprogram, eller för den delen med fria datormanualer (som krävs för att fria program ska vara kompletta). Men det finns de som gjort kopplingen, i samband med debatten om piratkopi­ering och fildelning - att nu när det är möjligt att kopiera musik och film (och i viss mån litteratur) enkelt ska det vara tillåtet, för att det skulle ge fler tillgång till mer kultur, för att det är en grundsten i samhället att dela med sig, och för att skaparens rätt inte bör gå före åskådarna (samt att medie­bolagen knappast förlorar så mycket på piratkopiering som de vill ge sken av). Nåväl. Jag ska egentligen inte diskutera piratkopiering här. Frågan är snarare vad jag som (medioker och inte särdeles känd) poet är förpliktigad gentemot mina åskådare. Just det att jag inte har en chans i världen att tjäna mitt levebröd på konsten gör faktiskt bara frågan enklare - det innebär ju att mitt intresse att kontrollera spridningen av mina texter inte alls är särskilt stort (faktum är att om någon vill göra sig besväret att sprida det jag gjort vidare så borde jag nog bara vara glad för det). Hur som helst föreställer jag mig att den viktigaste rättigheten för åskådaren är rätten att sprida verket. En skulptur kan kanske vara lite svår att kopiera och sprida, men i fallet texter och ljud (särskilt när dessa är lagrade i digital form) är det fullt möjligt och ofta väldigt enkelt. Att hindra åskådaren från att sprida verket är att förbjuda henom att dela med sig, och att motverka kulturellt utbyte av idéer. Jag kan inte se annat än att det är förkastligt. Men konstnärer måste ju leva också (tydligen, även om det tycks mig som om de flesta författare ändå inte kan livnära sig som sådana, utan också har jobb vid sidan som kritiker, journalister, lärare eller dylikt). Precis som i fallet fri programvara så tror jag inte alls att det är omöjligt för konstnärere att leva på fri konst. Så länge böcker inte går att kopiera på något vettigt sätt är det nog många som är beredda att betala för en tryckt kopia, och möjligheten till fildelning har ju bevisligen inte stoppat skiv- och videoförsäljningen, och ej heller försäljningen av konsert- och biobiljetter. Jag tror att folk i allmänhet, om de har råd, faktiskt förstår att uppskatta konst och vill stödja musiker, författare och andra konstnärer vars verk de uppskattar. (Och jag tror knappast att viljan att göra så blir större om konstnären - eller, vilket är vanligare, konstnärens förläggare - tar till tekniska eller legala hjälpmedel för att tvinga åskådaren att betala.) Vad skaparen däremot bör få behålla är erkännandet för det hen gjort. Rena plagiat, det vill säga att ta ett verk man själv inte skapat och sätta sitt eget namn på det, är förkastligt - då tar man bort den viktigaste motivationen att sprida sina skapelser, utan att åskådarna har någon vidare nytta av det. Skaparens namn, och kanske till och med vinjett eller förord, ska efterfölja verket när det sprids. Sedan är det frågan om rätten att ändra i verket, att använda delar av det i nya verk, och att parafrasera verket till andra former. Jag ska börja med den tredje företeelsen. Att tolka ett verk till en annan form, exempelvis genom att läsa upp en skriven text, spela in en låt ett annat arrangemang, eller översätta en text till ett annat språk tycker jag är ganska oproblematiska förändringar - så länge verkets innehåll och betydelse inte ändras. Vad gäller mer djupgående ändringar är det svårare. Citaträtt finns redan, och det tycks mig vara en bra sak. Frågan är i vilken utsträckning åskå­darna ska tillåtas ändra på verket och återanvända större delar av det i nya verk - offentligt, bör tilläggas; vad man gör för sig själv är inget som skaparen har någon chans, eller ens något intresse av, att påverka (till skillnad från programvaruvärlden, där skaparen kan hindra användarna från att ens se hur programmet fungerar - vilket är en styggelse). Jag är ganska tveksam till om någon faktiskt skulle vilja ändra i exempelvis en roman. Jag tror inte glädjen och nyttan med att sprida olika versioner med några ändringar här och där av en bok vore särskilt stor - om läsaren inte är väldigt besviken på hur sagan slutar. Däremot är det nog betydligt vanligare vad gäller musik. Att spela andras låtar på sitt eget lilla sätt, och att basera nya låtar på samplingar och små citat, är tradition och en viktig del av den musikaliska konsten - även om nu olika organisationer gör sitt bästa för att kväva den. Alltså, sammantaget, anser jag att fri konst (det vill säga all konst, i det ideala fallet) skall åtföljas av följande rättigheter: (a) Rätten att fritt framföra verket. (b) Rätten att fritt sprida verket, eventuellt åtföljt av ett särskild avtalstext. (c) Rätten att ändra i verket och använda delar av verket i nya verk, och offentliggöra dessa nya förändrade verk, eventuellt åtföljt av en särskilt avtalstext. Det bästa vore såklart om dessa (moraliska) rättigheter också skrevs in i upphovsrättslagen, så att all konst blev fri. Men i väntan på det, blir konst­närerna själva tvungna att förse sina verk med lämpliga avtal, som ger åskådarna dessa rättigheter. Det kommer också an på konstnären att inte dra tillbaka dessa rättigheter. Creative Commons är ett projekt för att skapa behändiga licenser som låter både upphovsrättsinnehavare och åskådare sova gott om natten. Upp­hovsrättsinnehavaren kan göra sin konst fri utan att själv vara en fena på immaterialrätt, och åskådaren kan vara säker på att hen inte blir en brottsling när hen delar med sig. För tillfället håller Creative Commons-licenserna på att anpassas till svensk lag, och det verkar som om de snart kommer att vara färdiga. Jag sedan ganska länge haft en upphovsrättslig notis på min webbsida som väsentligen består av punkterna (a), (b) och (c) ovan - med begräsningen att ändringar och tillägg måste markeras tydligt, och utan copyleft. Så snart det är möjligt ämnar jag byta till en fri Creative Commons-licens. Det innebär ett visst problem, eftersom att jag faktiskt redan offentliggjort de texter som ligger ute nu under mindre restriktiva villkor. Men jag tänker ändå "byta" licens nu - om någon har tagit emot texter under de gamla villkoren så antar jag att de är fortfarande är tillämpliga (det tänker jag faktiskt inte bråka om, för skillnaden är inte jätteviktigt för mig), men i framtiden är det Creative Commons som ska gälla för det jag publicerar. Det tror jag är bra både för mig och för de som tar del av mina texter. Martin Johnsson www.martinjohnsson.com Claes Fredelius 18 september 2005 Hej därhemma i Stan - här kommer en liten Sak från Landet. Skriven på versmåttet canzone som skapades av de provencalska trubadurerna på 1100-talet. Och med sina intrikata rim och sitt välljud avsett för dyrkan av den Älskade. Min dikt är lite av en blåkopia på Erik Johan Stagnelius dikt "Vällustens förakt" där himlens/paradisets fröjder föredras framför de jordiska nöjena...     Nu vill jag ivrigt uppmana alla moderna vänner av den fria versen att själva skriva en Canzone på fritt valt tema! Det är roligare än att lösa korsord och medför en upptäcksfärd i Dantes och Petrarcas (för vilka canzonen var den höviska kärleksdiktens högsta form) fotspår! FARVÄL STADENS SYNDER Då hälsingenattens måne tronar I glittrande stjärnehären Och norrskenets ljus överlyser skogen Då korpens trolska rop tonar De jordiska begären Som aldrig fullhet nå på krogen Då Örnhjärta de orden Lent viskar i mitt öra: Smek oförfalskade bruden I röda sameskruden Hon snart sin älskling till höjden skall föra Och lyft från köttgrytors salar Sen låta vila säll i leende älvdalar O fjärran från stadsruset En månälvgata prålar Björnhjärta ler likt en dag som randas Där översinnligt ljuset Från solvagnen strålar Och mättad höstluft av ängens älvor andas Där Svampar plockas I naturgödslade gröna marker Där regnbågsfärger klinga Och frostblommor glimma Till bords i skogslandets egna parker Där gröna vågens safter flyta De nå långt under stadens pråliga yta Lycka till Poeter! Claes Fredelius Claes Fredelius 6 september 2005 Poesi som kommunikation i en högre dimension För drygt ett år sen damp följande brev ner i lådan här i Kransen. Det var från Janne som några år tidigare dedicerat en dikt till mig. Visserligen var jag lite sur på festivalledningen för att den uppträtt nedlåtande mot mig, och t.ex. på ett upprörande sätt manipulerat läslistan på en öppen scen där jag skulle vara med (jag avtågade under protest och drog med mig halva publiken ut utanför biblioteksentrén där jag läste mina saker). Men att repressionen var så hård kunde jag inte ana: Claes På grund av att du dels försökt stjäla två skivor i samband med evenemanget på Sambiblioteket, torsdags kväll 2004-10-07, dels att du under en rad festivaler uppträtt störande under uppläsningar och på lördag kväll 2004-10-09 dessutom mobbade några av poeterna, kommer du från och med nästa poesifestival att vägras inträde till poesiveckans evenemang. Jag portar dig, kort och gott Trist, men jag har inget val Hälsningar Jan Wolf Watz (Bibliotekschef) "Stöldförsöken" var givetvis bara en happening. Och poesiuppläsningar måste givetvis ses som en helhetkommunikation som såväl poet som publik medverkar till att göra spänningsfyllt och dramatiskt.     Jag säger som Fidel Castro sa i en rättegång efter kuppförsöket mot diktatorn Batista på Kuba 1956: HISTORIEN KOMMER ATT FRIKÄNNA MIG! Vi har alltmer, med konstarternas dramatiska specialisering och kommersialisering i det nuvarande världsomspännande Marknadssamhället, fått en död konstscen med en dompterad medelklasspublik (medelålders kvinnor som idoliserar exempelvis den Litterära Institutionens gunstlingar), andäktigt insupande De Stora Andarnas Gudsord. Som känner sig mycket finare än ex. den larmande fotbollspubliken. Vilka befogenheter hardå Wolf-Watz att utestänga mig från en offentlig institution för lärdomsinhämtande?! Ska han rekvirera polis och vakter fast jag inte ens är dömd? Han räknar kanske kallt med att brevet är avskräckande nog.     Det var väl det där med Katarina Frostensson som var där förra året. När nån annan läste yttrade jag lite över en viskning att hon var lika bra som Katarina. Det var väl inte så farligt, men verkar ha blivit droppen.     Under poesifestivalen blev jag föresten vittne till ett annat exempel på hur Wolf-Watz utövar sitt chefskap (han basar också för Poesifestivalen i Härnösand, som numera sträcker sig över en vecka på olika lokaler i stan): På en av stans hamburgerbarer leder han ett uppläsarkafé för tonåringar. Istället för den nödvändiga uppmuntran (trettonåringar kan vara rätt blyga i såna sammanhang) sitter han och bara väntar på att det hela ska ta slut så han får gå till festivalens mer illustra deltagare. Jag vet, eftersom jag satt kvar efteråt, att många ville läsa men inte vågade gå fram av egen kraft.     Vi får väl se. Jag kan lika bra läsa mina saker på Stora Torget eller nån annanstans i Härnösand där jag har en stark folklig förankring. Åtminstone i stans Folkliga Akademi. Som jag sagt tidigare: Det är något speciellt med poesin. Inom den Litterära Institutionen (Bonniers/Norstedts; DN mfl. stora dagstidningar och deras recensenter; litteraturvetarna; stipendiekommittéerna) har poesin högsta status litterärt men det lägsta ekonomiskt. Något som poesin tar igen med bred marginal inom popmusiken och populärkulturen (inte minst inom reklamen utnyttjas poesi och vers). Alla vill ha "lite poesi i tillvaron" skulle man kunna säga. Så när den etablerade bokpoesin har blivit alltför sekteristisk - ett lätt offer för makulaturpressarna - lever den på andra håll. Och det inte minst som "scenpoesi", "livepoesi", "estradpoesi" etc. (vilket är det bästa begreppet föresten?) - kärt barn har många namn. Claes Fredelius claes_fredelius@hotmail.com tel 08-7440743 P.S. Kom just på att ordna en Poesifestival i Kransen nästa år. Välkomna då! D.S. Pia Kocahärzem 30 augusti 2005 När Claes Fredelius nämner Bob Hansson härnedan, kom jag att tänka på en händelse som utspelade sig under SM i PS i Göteborg i fjol.     Bob lär ha sagt att poesin inte har något egenvärde för honom, utan bara är ett medel för kommunikation. Jag läste hans senaste bok "Här är vi" och tyckte att den var bra. Intressant (på riktigt alltså!). På SM stod jag bredvid Bob och sa då till honom: "Din bok var bra!". Han svarade: "Vill du se min penis?"     Kanske var det ett felaktigt sätt att tilltala Bob? Kanske trodde han att jag flörtade, men var för gammal? Kanske trodde han att jag fjäskade, när jag bara sa min mening?     Bobs åsikt, att poesin inte har något egenvärde, utan bara är ett medel för kommunikation, diskussion, mediitation, intressanta samtal osv. delas inte av många etablerade akademiska poeter, säger Claes. Den etablerade, akademiska poeten kan tycka att poesin kommer ovanifrån, inifrån och att poeten kan vara ett språkrör i ett högre syfte. Claes menar att poeten då upphöjer sina alster i överkant.     Varför då, frågar jag mig. Hur kul skulle det vara om alla poeter skrev i samma versmått, samma stil och i samma syfte? När Bob Hansson frågade om jag ville se hans penis när jag berömde hans bok, hade det ungefär samma verkan på mig som när jag läste historien om Elvis Presley, skriven av hans livvakter. Jag trodde aldrig att jag skulle lyssna på Elvis igen.     Så enfaldig kan en läsare vara. Pia K Claes Fredelius 15 augusti 2005 Bob Hansson sa på en Bokmässa för några år sen att poesin inte hade något egenvärde för honom utan bara var ett medel (för kommunikation).     Det tycker jag var bra sagt. Ett medel för: meditation / terapi / för att uttrycka inre tripper; skönhetsupplevelser; för raggning, intressanta samtal. ordmusik och mycket mer.     Poesi är ett sätt att leva och tänka.     Bobs ståndpunkt delas inte av de lite tyngre etablerade akademiska bokpoeterna som ofta hävdar poesins (enastående) egenvärde. Och spär på med att de själva bara är språkrör och profeter för dikter som kommer "ovanifrån" (typ Rimbaud och Öijer).     Visst är det komiskt att upphöja sin egen verksamhet så till den milda grad?! Men faktum är att poesin alltid haft den högsta statusen både bland vanligt folk och framförallt inom den litterära institutionen.     Lite orättvist kan det tyckas med tanke på all den tid romanskrivarna (typ Mankell) får slava framför datorn för att förse marknaden med en tegelsten om året (jag läste en gång att Mankell saknade det där med att dansa som han aldrig fick tid med...). Men dom får ju en stor bit Mammon som kompensation.     Medan poeten kan nöja sig med en liten tunn bok vart femte år och ändå bli mer upphöjd av litteraturhistorikerna (typ Ann Jäderlund).     Ja...Ni kan sträcka på er Poeter!     Poesin är faktiskt också mer folklig genom sin ordknappa koncentrerade uttrycksform. Arbetarklassen blir bara uttröttad av allt det pladder som den "kulturella medelklassen" ägnar sig åt i romaner och kulturella mediaprogram. Man uttrycker sig kärnfullt och kort istället för att svamla.     Här nedan en sång om en sån arbetarpoethjälte: HÄR KAN EN KUNG FÅ KÄNNA SIG SOM FOLK På morron före allting sveper Svempa förbi Fyrfatet i kvarteren kring Liljeholmsbron Nu är där tomt men fullt av en egen magi Ikväll åter kung på barstolens tron! Här finns det änglar och utan att buga En högtid med bira och stökig musik Kalken i botten och ord till en fuga Sara du är som.naken lyrik! Så på kvällen efter allting kommer han igen Och i vänskapen skratten och alla skämt Känner han åter höjdarstämningen: Ikväll ska nåt hända som aldrig har hänt! Vi bor fan så dyrt och livet är tufft Men på Fyrfatet har bägaren sällan nån smolk Visst är det stökigt och mera rök än luft Men här kan en kung få känna sig som folk Claes Fredelius Nicklas Lantz 18 maj 2005 Tack Le Poete! Härlig krönika där du lyckas förmedla stämningen som rådde under SM-äventyret. Mitt första SM blir nog inte mitt sista. Även för mig var det med blandade känslor jag återsåg Göteborg. Jag var också där under demonstra­tionerna med min hustru och min son, som då bara var 8 månader gammal. Vi bodde tre nätter i en skolsal och vanligt folk trodde inte vi var kloka som hade ett litet barn med oss. Tack än en gång för en fint berättad summering. Allt gott! Nicklas Lantz. (Eskilstunas Slam-lag.) Le Poete - Per Wilhelm Wahlroos 16 maj 2005 SlamKrönika av Le Poete SM i Poetry Slam Göteborg 2005 Det är onsdag den 4 maj idag och några spårvagnsstationer bort ska det svenska mästerskapen i poetry slam 2005 snart börja. För en inbiten Stockholmare är Göteborg den spännande, lite okända staden där bortom. Det var här Harry Martinsson gick till sjöss för att åter segla hem, dikta, umgås med målarna, och sjunga ut sina sånger över hamnen. Det var här Dan Andersson bodde och skrev några av sina finaste visor. Här i början av det nya årtusendet har en ny poesirörelse växt fram och börjar bli riktigt etablerat i Sverige. Poetry slam engagerar, attraherar och erövrar en allt större publik. SM är förstås höjdpunkten på året. Jag sitter i 3ans spårvagnen och glider sakta på räls genom stan. Nyanländ nyfiken med förväntansfina vårblommor busande i kroppen vandrar blick lilla min över Göteborgs stadslandskap. Det är med blandade känslor. Sista gången jag deltog i slamsammanhang var just här i Göteborg under demonstrationerna 2001. Mitt bland poliser, stenkastare och kravaller fanns ett festivaltält med poetry slam. Jag och Bob skulle just ta oss till tältet från Järntorget när polisen bildade en järnring. I tumultet slets vi från varandra, jag lyckades göra min reading medan Bob blev inlåst i en cell och missade tävlingen. Bob fick läsa dan efter samt blev revolutionär hjälte på köpet. Bilderna från demonstrationerna och allt som hände då lever kvar. Tragik, våld å ena sidan och folklig revolution, framtidstro och festivalstämmning å andra sidan. Jag åker spårvagnen vidare genom stan och hinner se att körsbärsträden blommar på Järntorget. Ett par kvarter bort väntar musikens hus på poeter. Jag hoppar av vagnen och går in i lokalen. Tävlingarna drar igång och poeterna börjar läsa. Wow vilken rörelse man vill ju se allting. Jag glider runt kollar läsningar, snackar med folk och sippar på det poet-subventionerade-fem-spänn-koppen-kaffet. Vad kul att vara här och jag ska ju själv delta för första gången på flera år. Jag är alltså tillbaks i den rörelse som från början fick mig att verkligen känna något för poesi. Lite ovan vid slamläsningar och regler läser jag min första dikt; We are Kissing the speed of life. Publiken verkar gilla den stenhårt men inte juryn. The best poets always loose. Besvikelsen över att juryn inte förstått min genialitet ångar snabbt upp av den värme och stämning som finns inne på SM. Jag fortsätter mingla runt bland allt folk. Geta Lööf glider omkring mellan scenerna, släpper lite kommentarer och skrönor omkring sig och lilla Vendela från Kristiansstad springer omkring med sina bokkontrakt och raggar poeter för sin antologi. Jag är på SM i poetry slam och det är fantastiskt. Tävlingarna går vidare och lagtävlingen hamnar såklart i fokus. Det är stenhårt och små marginaler som avgör. Slutligen ska fyra lag väljas ut. Det som slår mig förutom stämningen är att slam har blivit riktigt riktigt bra. Det finns en del billiga dassskämt och buskis men också bland vissa poeter en stark intellektuell närvaro. Tack. Slam har blivit så bra av sig självt att man också klarar sig utan jättemedial uppbackning. Kan man fylla kvaltävlingar i slam med 150 – 200 människor som man lyckats med i Malmö eller fylla alla slamställen i Stockholm fullt med publik vecka efter vecka då är det riktigt bra. Vad poetry slam lyckas samla på ett par veckors omgångar är väl ungefär vad Sveriges riksdag lyckas få på åhörarplats under ett helt år (inklusive ditkommenderade skolklasser). Det antiintellektuella socialdemokratiska gubb- och kärringetablissemang lyckas inte särskilt bra. Propagandan för mer blodig proffsboxning i förorten, fler Casinos, 12 miljoners rancher och Bruce Springsteen konserter har genomskådats av den medvetna generationen. Politikerna i Sveriges riksdag har total tillgång och uppbackning av media, den tredje statsmakten men lyckas knappt få in en enda åhörare på läktarplats. Det är en tydlig värdemätare på frånvaron av demokrati i dagens Sverige. Slam har inte mediauppbackning men klarar sig ändån med fullsatta lokaler och stående ovationer. När man kan skapa sån attraktion innifrån har man skapat grunden för ny en stark kulturrörelse. Att som en del av det litterära etablissemanget därför i artiklar kalla poetry slam för något charmlöst liknar ett avundsjukt barn som ser sin bästa kompis prova en ny kastteknik i kula och vinna. Föresten hur många egna fans har kritiker X som gnäller över slam ? Det har funnits poetry slam i Köpenhamn enbart för kritiker men ingen av de svenska kritikerna har vad jag vet vågat delta. Tävlingsdagarna går vidare, jag hinner se fler poeter och det jag känner under SM veckan i Göteborg är att Poetry slam inte bara kommer lyfta nya poeter till höjder utan på sikt även stärka svensk film, rock och musik bransch. Därför kära svenska kulturetablissemang har vi råd med både ABBA, Strindberg och poetry slam. Gärna ännu mer, bättre, alla hjälps åt och hey hey hey nu börjar det svänga ännu mer inne på scen. Det är fredag kväll, sista dagen på kvalen och Kalle Haglund, Rinkebylaget tar scenen. Kalle läser en dikt om telegram och jävlar vad det svänger. Strax därefter kommer Johan Nordgren med en duktig man och tjejerna i publiken fnissar till. Till slut går Rinkeby, Halland, Göteborg och Malmö till final. Rättvist tycker jag nog finallagen hade alla en jämn och hög nivå på sina läsningar. Stämningen sjunger som en bamsevåg inne på Musikens Hus. Istvan Molnar och glamourklädda Irène Karlbom gör MC arrangemanget till något attraktivt till skillnad från de annars ganska självgoda och svagpresterande Göteborgsarrangörerna. Det har blivit lördag och finaldag. Under lagfinalen höjs stämningen steg för steg. Göteborgslagets Malin Andersson läser sina ultrafeministiska dikter om medsystrar och tjejers rätt att upptäcka sina kön på dagis. Lite väl enformigt och målgruppsorienterat för min smak. Tycker bättre om när Joel Landberg kliver upp på scen och läser en utsvävande dikt där han viftar med armarna och avslutar med att korsfästa sig. Malmö förbereder sig på en mottatack. Niklas Åkessons läser ett poem om Saigon o vem kan segla för utan vind och Albin Baltahzar Lundmark läser sin dikt där han hela tiden citerar sig själv. Tillsammans med Marie Pettersson som sjunger ut om sina alternativa pojkvänner och tjejer har ingen humor lägger sig Malmö i täten. Nu gör lagen gör sina bejublade teampiece. Tack för att teampiece infördes i lagtävlingen. Hallandslaget gör en magisk scenshow där alla dansar på olika sätt. Malmö kliver in och gör ett kanonframträdande av en bingodikt. Till slut står Malmö som svenska lagmästare i poetry slam 2005. Publiken jublar. Malmö höjer segerbucklan. I den individuella finalen står kampen till slut mellan Malmös Marie Pettersson och Rinkebys Kalle Haglund. Kalle läser en dikt om NKs rulltrappa med politiska anspel om orättvisor. Kalle Haglund segrar till slut och hela salen är fylld av energiska applåder. Grattis Kalle Haglund och Malmölaget som segrade. Ni är värda minst 15.000 var i prispengar. Jag kliver ut i den lite kyliga vårnatten i Göteborg och tar en nattpromenad genom stan stegar neråt Järntorget och slänger mina medhavda poetmynt till en gatmusiker. Vid folkets hus utanför röda rummet blir jag kvar några sekunder. Sista natten under demonstrationerna 2001 ockuperade vi en vägrefug just här. Det var jag/Le Poete som läste ur ett litet megafon PA tillsammans med en saxofonist, en trummis som slog på saxofonfodralet plus ca 30 man som oavbrutet dansade till musiken i flera timmar. Nu har det blivit parkering istället. Har velat tacka saxofonisten och trummisen. Refugen är borta men drömmarna om en bättre värld lever vidare. Körsbärsträden blommar vid järntorget, jag går fram, tar ner en gren och fångar en blomma i min nakna hand. Jag fäller några vemodstankar för skönheten. En ung snygg discotjej från clubben Bliss kommer fram till mig och säger: - Visst är de goa och fina lite japanska också synd bara att de blommar och försvinner så fort. - Ja fast de kommer ju tillbaka nästa vår säger jag. Jag går hem till hotellet och funderar om det finns blommande körsbärsträd i Sala ? Väntar på poetry slam SM 2006. Vi ses. Le Poete Stefan Hjalmarsson 12 april 2005 Hej! Svar till M. Det kanske blir för mycket regler om alla skall komma med förslag på regler, men några regler måste det väl finnas. Texterna som läses i Poetry Slam måste ha skrivits av poeten som framför den och det förstår man ju. Det finns väl inte så många (klara) regler vad det gäller Triahlon.     Jag är mest intresserad av reglerna för att inte bli diskad p.g.a. av att jag trodde att man får göra si och så....     Nu när jag tänker efter så är dansarens och musikerns uppgift att illustrera poetens text i Triathlon och då är det inte så viktigt vad som görs eller hur det görs. Jaja det löser sig. Stefan Hjalmarsson Martin Johnsson 4 april 2005 Hej! Här kommer ett litet kort svar till Stefan Hjalmarssons tankar om triathlon-regler.     Om triathlon är en tävling i musik-poesi-dans och inte i regelpeteri, så måste svaret på båda frågorna vara: Ja! tycker M Stefan Hjalmarsson 2 april 2005 Jag har legat vaken sedan slutet av maj 2003. Det var ett triahlonlag som använde en rullbandspelare som musikinstrument och det var helt i sin ordning för dem "skraschade" med den. I cirka 10 sekunder i början gjorde de det sedan lät de bandspelaren gå med inspelad musik. Jag vet inte om musiken var deras egen... men så igår natt så slog det mig att man får väl inte ha instrument (i triathlon) som har förprogramerad musik? Nu är det inte enbart det jag har funderat på. Jag har bland annat funderat på om man får ta en låttext t.ex. Yellow submarine och så gör man en svensk text på den melodin... och det behöver nödvändigtvis inte handla om en gul ubåt utan kan handla om... jävla samarin (som inte hjälper) men man nynnar beatleslåten lite då och då för effekten skull... får man göra så? Stefan Hjalmarsson Pia Kocahärzem 9 mars 2005 Ja, först vill jag hålla med Stefan Hjalmarsson om att det är fel att ta bort triathlon från SM i Poetry Slam detta år. En gren till ryker (röst och rörelse) och dessutom har göteborgarna på eget bevåg, utan att fråga andra berörda, infört en helt ny gren - Improvisation. Dessa ändringar borde ha diskuterats i Avesta på Slammastermötet, då fler MCs var närvarande. Erkki Lappalainens kommentar var: det märks att det inte är slam-folk som arrangerar i år. Han har förmodligen också protesterat, vilket han sa att han skulle göra och jag ska också skicka en protest nu, har jag bestämt mig för. Att improvisation, bara för att folk tyckte det var kul att pröva i fjol, skulle bli en egen gren, tycker jag är fel! Totalt! Vad ska man ha Slamregler till, om dom inte följs?? Det kommer att bli diskussion om det och hoppas även kanske att en ändring sker i Göteborg, när dom märker folks protester. Bara dom meddelar i tid hur dom gör. Sen vänder jag mig till Claes. Att Parlamentet skulle ha försvagats av tävlingslystna poeters frånvaro, tror jag inte på.     Det är väl ok att tävla, om man vill det! Det är spännande att se alla olika poeter och inte är man ogin ifall dom skulle bli kända eller få ge ut en bok! Det är en lång väg dit! Och... man ska vara duktig!     Sen är det inget fel på Parlamentet, som du Claes har fått så mycket beröm för, i alla fall av mig. Men väljer man att samarbeta med högljudda, fräcka medarbetare, som sätter sig själva i första rummet, som du mycket riktigt påpekade... så får man till sist stå sitt eget kast! Människors känslor är inte att leka med och ingen tål att bli hunsad hur länge som helst, även om det verkar ok för tillfället. Man ska vara försiktig med människors känslor, annars kan det roliga ta ett hastigt slut. Pia Kocahärzem Stefan Hjalmarsson 4 mars 2005 Nu har jag skrivit till Musikens Hus (arrangörerna av SM i Poetry Slam) och protesterat mot borttagandet av Triathlonet. Det blev ett kort och enkelt mail: "DETTA ÄR EN PROTEST mot att ni har valt att ta bort Triathlon som gren i årets SM" Tack, Torbjörn Perttu för att du "påminde" mig att protester! Hoppas fler gör det! Stefan Hjalmarsson Claes Fredelius 4 mars 2005 BADPOESIN var en besvikelse - både för badmästare Imre och mig som arrangerade. Det var femton personer där - inklusive arrangörerna. Svante trixade "som vanligt" med läslistan. När jag stod beredd plockade han in några andra. Själv var han med och "kompade" varenda poet, och klampade tom in mitt i en poets program - hur fan kan man vara så totalt egotrippad?! Eller är problemet bekannt?     Sånt är inte roligt när man jobbat hårt för en fantastisk möjlighet som bara återkommer en gång om året. OK - i min ålder börjar man lära sig ta besvikelser. Dock ej utan att avreagera sig...     På Fyrfatsparlamentet - som var mycket fint - lyste också många med sin frånvaro. Och det har varit en vikande tendens sen i höstas.     Det finns naturligtvis många orsaker till kvinnomanfallet. Ett är detta tävlingsraseri som brett ut sig - snart har väl varenda en av den här generationens första estradpoeter en liten egen tävlingsarena här i stan och cirkulerar runt på varandras (ingen av dem var på badhuset).     Slamfolkets devis är ju: "Man kan inte tävla i poesi - därför är det så roligt". Och det är ju förstås sant - för tävlingsmänniskor. Det handlar väl ytterst om att vinna SM några gånger för att kvalificera sig för Bonniers, Norstedts (exemplet Bob H, Daniel B m. fl.) - tjäna pengar och ära på sin poesi.     Och det är klart - tävlingar är populära i Marknadens konkurrenssamhälle, där det hela tiden ska produceras Vinnare och Förlorare (USA är värst). Och i poesi, som är så svårfångat och personligt (och inne idag), vill publiken kanske ha "svart på vitt" (tydliga skyltar med stora imponerande siffror) på vad som är bra och dåligt.Kan vara svårt att veta annars...     Så Parlamentet har kanske tjänat ut sin roll som Stans enda Öppna scen efter tolv år...     Eller så efterlyser jag nu några som vill ta över Parlamentet - på försök under våren. Lönen är minimal men behovet finns alltså ännu om än tynande... Claes Fredelius Torbjörn Perttu 22 februari 2005 Protestera mot borttagandet av triathlon! Jag uppmärksammade här och på www.musikenshus.se att triathlon skulle utgå. Detta kan i alla fall jag inte acceptera och skrev därför ett surt mejl till dem och berättade att de genast borde omvärdera sitt beslut. Jag rekom­menderar härmed samtliga poeter att göra detsamma. Deras epostadress är info@musikenshus.se Torbjörn Perttu, Umeå Stefan Hjalmarsson 29 januari 2005 "Money makes the world go around"! Läste lite till på SM-arrangörernas hemsida www.musikenshus.se och kunde då läsa: "Fina priser kommer att delas ut till vinnarna, och det kommer att bli extra lönsamt att ta hem SM-titeln i Improesi."     Så Poetry Slam har blivit en pengatävlan? Så skall det väl inte vara, jag trodde att det var glädjen som kom i första rum...     Jag antar att det inte finns några regler i Poetry Slams stadgar som säger att en gren får inte ha mer i prispengar än någon annan gren.     Är det för att folk skall anmäla sig till den "nya" grenen kanske?     Jag tycker det är jättebra att det har blivit en ny gren, det är inte det. Röst och rörelse är väl rätt lik den "vanliga" grenen men "Triathlon" är ju så olikt så den borde ALLTID vara en gren på SM... sedan kan man lägga till nya grenar i mån av tid och pengar... Stefan Hjalmarsson 27 januari 2005 SM I POETRY SLAM: GBG 2005 4-7/5 Så långt allt väl.     Jag läste att arrangörerna har valt att ta bort grenarna "Röst och Rörelse" och "Triathlon" och istället så har de lagt till grenen "Improesi"... Finns det inga regler för hur arrangörerna skall arrangera SM... Borås tog bort "Triahlon"-grenen 2000 och nu GBG... vart kommer det att sluta? Det kanske skall bara vara en enda stor individuell tävling... skippa de andra grenarna eller? Man skulle kanske ha SM i de olika grenarna, alltså var för sig... SM i Triathlon, SM i Improesi osv.     Jag skall nog ta och skriva en protestlista... om jag hinner. Martin Johnsson 7 januari 2005 Linköping den 6 januari 2005 Jag har just klivit ur duschen, fortfarande rufsig i håret, när jag läser Claes Fredelius lilla text. Jag antar att han försökte förolämpa fram en reaktion; han lyckats. Jag är inte överhövan intresserad av dikter egentligen, inte ens mina egna. Jag är intresserad av att skriva, läsa och framför allt lyssna, men jag är egentligen inte så intresserad av själva dikterna. Men jag bestämmer mig för att försöka svara, och producera en sorts essä – essä, betyder inte det försök eller något liknande? – jag kan göra ett litet försök. Jag ska just iväg till universitetet, inför den kommande matte-tentan: analys i en variabel, poetiskt. Jag har 45 minuter på mig; jag hade tänkt ta cykeln sen, men istället tar jag fram diktafonen, sätter i ett band, och skriver den lilla dikten – eller fragmentet – på ett styvt vitt anteckningspapper. Jag ska försöka besvara frågorna om budskap, vilken temperatur texten har och varför meningarna ofta slutar mitt i raderna. Ska bara kamma mig först, så går vi... Så, två lås, en del avryckta hår- och skäggstrån och en fluortablett i munnen, så är jag påväg ut i trapphuset. Tredje dörren, så är jag ute, med dikten i näven. Det blåser. Jag tittar på den här lilla beskrivningen av en trädgård och frågar mig vad poeten kan ha tänkt, tänkt sig, fått sig tänkt. Den enklaste förklaringen är att säga att det är en beskrivning av en trädgård. Vissa motstridigheter, men de är förmodligen bara framtagna för att hålla läsaren kvar, för att stila litegrann. Poeten kanske inte har tänkt något alls; det tycks mig vara alltför vanligt. Men jag försöker igen: Vad menas med en trädgård? Kan man förstå trädgården som en metafor för något annat? Jag har själv använt en bild av en djungel som ett psyke: man snärjs in i sig själv och kommer inte loss, blir uppäten av egna krafter i ens egen trädgård, ens eget psyke, som man inte trodde fanns där – giftiga blommor och sövande dofter. Fast den här dikten tycks mig inte vara psykisk eller mental – den är mera fysisk. "Den dunkla trädgården doftar av den egna sötman" – är det en kropp vi talar om kanske? "Varma tunga pioner. Riddarsporrar som är bleka och vill svepas i det heta glaset" – hett glas! Det skulle kunna vara en sån känselvilla, som man utsätts för ibland när man själv är varm eller kall och rör vid något, eller som när man sitter med fötterna i varsin balja med olika temperaturer. Det här att man blir lurad antyder ju ytterligare att trädgården är ett subjekt, om man så vill. "Riddarsporrar som är bleka och vill svepas i det heta glaset." Vill man sättas i vas? vill man betvingas? vill man tas om hand? Mer sånt: "Eller i de sköna sidenhänder riddaren dem givit." "Där finns underliga starkt och doftande pistiller." Nu kommer dofterna, styrkan, tyngden igen. "Hopplöst och svårmodigt odlade i denna stränga skönhet." Stränga skönhet! Trädgården har väl inte förefallit så sträng förut, men en trädgård är ju på något sätt sträng, kultiverad, disciplinerad, tuktad. Det är ju också någon sorts människa – eller någon sorts jag – vi ska inte vara antropocentriska. Det finns allt det här tunga, söta och doftande, och samtidigt det stränga. "Och hyacinter med flyktiga gudssekret" – flyktiga gudssekret? Är det religiöst här... Jag tror det var om Disney-filmer det sas att man skulle kunna formulera ett budskap i en mening, en enkel mening. Inget "säga någonting om" eller "en metafor för", utan en enkel och konkret mening. Nu vet jag inte om jag mäktar hitta någon sådan här, men så vet jag också att många poeter inte riktigt vill se sin poesi som Disney-filmer, utan gärna komplicerar det lite för sig själva och för läsaren, eller kanske inte själva vet riktigt vad de vill säga. Att jag inte vet snart sagt någonting om den här poeten gör ju inte saken lättare för mig... Nu har jag passerat en längdhoppsgrop och en fotbollsplan, min fluortablett är slut, och jag har inte kommit till någon slutsats om budskapet, men jag säger någon sorts metafor för en subjekt i en... Nä jag säger ingenting förresten. Jag går vidare med temperaturen. Här är det några plusgrader, men i texten är det ju definitivt varmare. Jag skulle kunna tänka mig en varm sommar, med svenska mått – 25 till 30 grader i luften, även om jag får för mig att den här dikten tilldrar sig mer i skuggan, kanske under träd. Samtidigt måste jag säga att temperaturen höjs av glaset . Säg 30 grader drygt. Varför avbryts då meningarna mitt i raderna? Det verkar vara kul att avbryta, för där det kunde sitta komman, före Liksom och Och, sitter det punkter. Jag antar att det har med rytm att göra. Att samtidigt göra en kraftig paus mitt i raderna och samtidigt försvaga pausen vid radbrytningen, att binda ihop raderna och istället göra paus mitt i. Valet att punktera och använda stora bokstäver antyder någon sorts prosaupplägg av texten, för att göra den mer berättande, eller kanske skapa någon sorts motsättning – att göra den ännu mer lyriskt svävande genom att förvända prosaspråket... Och så någon sorts slutkläm nu, när jag börjar närma mig vägkorsningen med McDonalds och Preem-macken och övergången. Ja den här trädgården ser ju väldigt olik ut det jag har omkring mig; här har varit skogsavverkning i det lilla området till vänster, så det ligger stammar där; och till höger har jag världens skitigaste uteplats tror jag, med en svart grill och en rosa barnskottkärra, som säkert varit klarröd någon gång men färgen har sugits ur den. Det är inte vinter och det är inte vår utan någon sorts mittemellan. Det droppar små droppar på mig hela tiden. Träden har inga löv. Allt i motsats till den här varma, doftande, söta, lite motspänstiga trädgården som trots allt hålls sträng, i strama tyglar, med svårmod, hopplöshet och samtidigt denna skönhet; jag får väl säga att det är sällan någonting är enkelt – det är sällan någonting är vackert utan att samtidigt göra ont. Martin Johnsson www.martinjohnsson.com Claes Fredelius 4 januari 2005 Man säger ibland: Analysera inte sönder poesin - upplev den! Jag förstår - ibland kan det kännas så. Sa Örnhjärta som replik till vad jag sa om att använda poesin. Inte analysera, utan just uppleva, tolka, associ­era... Ungefär som bläckplumparna i ett Rorschachtest. Ann Jäderlunds dikter är väl ungefär så - en utgångspunkt för samtal: "Den dunkla trädgården doftar av den egna söt- man. Varma och tunga pioner. Riddarsporrar som är bleka och vill svepas i det heta glaset. Eller i de sköna sidenhänder riddaren dem givit. Där finns underliga och starkt doftande pistiller. Hopplöst och svårmodigt odlade i denna stränga skönhet. Liksom geranium och främmande nejlikor. Och hyacinter med flyktiga gudssekret." Vilket är budskapet? Vilken temperatur har texten? Varför använder Ann punkter mitt i raderna? Ibland tror jag att estradpoeter inte är intresserade av andra dikter än de egna. Exempelvis har jag aldrig fått nån reaktion på mina frågor i detta som det sägs seriösa Forum för poesi. Kom an nu! Skriv en essä på högst en A 4 om/kring den här dikten. Alla bidrag publiceras oavkortade i vår tidning "pappret". Gott Nytt År 2005! Claes Fredelius Claes Fredelius 30 december 2004 Hej Poeter! Här kommer nu ännu en passage ur den världsberömda boken "Sexus" av Henry Miller: "En man kan börja förstå kvinnonaturens djup först när han går in på en villkorslös själslig underkastelse. Först då börjar han växa och i sann mening befrukta henne. Då finns det inte längre några gränser för vad han kan vänta sig av henne, ty i och med sin underkastelse har han avgränsat sin egen makt. I en sådan förening, som i egentlig mening är ett äktenskap mellan själarna, står mannen ansikte mot ansikte med skapelsens inne­börd. Han tar del i ett experiment som han vet alltid kommer att ligga utanför hans klena fattningsförmåga. Han upplever den jordbundnes drama och förstår den roll kvinnan spelar i detta drama, som kastar nytt ljus över kvinnans makt. Den blir lika mystisk och fascinerande som gravitationslagen." Är inte detta poesi så säg?! Och vad är budskapet egentligen? (Ledtråd: Det är en man som skrivit det...) God fortsättning! Claes Bo Levander 18 december 2004 BOB DYLANS "CHRONICLES, VOLUME ONE" (Simon & Schuster, UK) upplever jag som ovanligt god läsning i jultid, eller närsomhelst. Jag är ingen Dylan-expert - bara en i mängden som aldrig upphört att fascineras av denne mans, för mig, alltid kraftgivande, pånyttfödande poesi. Att han överhuvudtaget kom ut med några memoarer var säkerligen en stor överraskning för många. Men om man väntar sig att denne mystiker-poet som under decennier iklätt sig så många skepnader äntligen skulle ta några av de många "bladen från munnen" och berätta den ultimata historien om sina verkliga känslor gällande världen, människorna och konsten blir man nog ganska besviken. Dom som är sugna på avslöjanden från ikonens privatliv kammar också noll. Emellertid tillhör jag (lyckligtvis) dom som ser det som en icke-separerbar kvalité hos mannen med "ett ansikte som en mask" (cit. från: "Man in the Long Black Coat" / "Oh Mercy" 89) att hans säregna känsloliv lever i sångerna och i sångerna enbart. Detta förminskar dock inte första delen av memoarernas styrka (jo, det kommer fler volymer) även om man inte heller ska vänta sig något litterärt mästerverk. För den som inte är van vid Dylans melankoliska, "matema­tiska" (se introt till "Tarantula"; 66), fascinerade/uppgivna kanske ändå hopp-ingivande syn på världen, kan sidorna med långa namnuppräkningar på folksångare, poeter och artister Dylan mött under sin resa te sig tråkig. Personerna flimrar förbi som skuggor på Dylans oförtröttliga färd mot "glory". Några djupanalyser av Johnny Cash, Kris Kristofferson och alla andra, gör han inte heller. Däremot målar han magnifika tidsstämningar från 60-talets New York och beskriver med stor glöd de musikupplevelser som formade honom. Oväntat nog kan han då prisa så pass strömlinjära artister som Hank Williams och Roy Orbisson. Dylans beskrivningar av de musikaliska strukturer som dessa och andra performers arbetade med äger en entusi­asm som tyder på en enorm artistisk ödmjukhet från en superstjärna. Enveten och envis verkade han varit trots att han levde ett kringdrivande och delvis troligen parasiterande liv. När han kom till New York gjorde han inte nåt annat än besöka klubbar där han fick en chans att spela och bodde hos kompisar - kanske hos folk som tyckte synd om honom. Hans uppen­barelse från den tiden påminner mig om en av våra "vandrande" slampoeter här i Stockholmsområdet som verkar "driva omkring" och dyka upp på det mesta i poesiväg alltid lika ivrig på att läsa. Kanske har han som kanske också Dylan märkt att när man ger ut mycket rent konstnärligt blir man också känsligare och fångar upp impulser som hjälper till att slipa och utveckla ens artisteri. I sina memoarer känns Dylan aldrig romantisk, beatnikpoetisk eller ens nostalgisk (typ, "det var bättre förr när alla var riktiga 60-talsanarkister..."). Detta är en stor befrielse och troligen är en av många orsaker till hans magnitud att Dylan alltid haft siktet inställt framåt. I en senare del av boken (som jag inte kommit till ännu) tar han grundligt kål på myten att hans musik vare sig då eller senare bestått av politiska protestsånger. Han har också i sin första intervjuv på över 10 år (?) kraftigt förnekat alla ambitioner på att ha varit någon form av ledare eller politisk opinionsbildare. Detta är viktigt eftersom det fortfarande finns "radikala" poeter som tror att dom - bl a genom att gnälla på USA - fortsätter nån sorts protesttradition som Dylan skulle startat. Det är som dom inte riktigt fattat att han producerat storverk många gånger om efter "Blowin in the Wind" och "The Times They Are A-Changin'". Samt att dessa inte var politiska sånger utan i första hand skildringar av tidstämningar och på sin höjd var hyllningar till freden. Det är svårt att koppla bort tanken på att det är en mysteriös superkändis som skriver. I den begränsade mån man lyckas med det blir boken en ovanlig och opretentiös djupdykning i hur en ung konstnär upplevde en otroligt intressant tidsepok. Pia Kocaharzem 16 december 2004 I dag blev jag glad! En person som läst min nya bok Vittre, kom och talade om att hon gillade boken! Vittre handlar om min barndom och om Irakkriget. Dessutom har jag en gästpoet i boken, i bästa Poetery Slamstil, som heter John Peter Gister.     Vittre är fragment från min barndom och avsedd att ta fram funderingar som jag hade när jag var barn, runt min mamma, pappa och syster.     Dessutom är den ett dokument om Irakkriget på mitt sätt. För mig är det viktigt, att stadfästa min åsikt om kriget. Jag är inte ute efter att få Nobel­priset för boken, men jag är ganska stolt över förordet av Sören Kierkegaard och naturligtvis, är den ett led i processen. Pias process med det skrivna ordet.     Att skriva är ett underbart sätt att bearbeta sina känslor och att lära känna sig själv, tycker jag.     Om ni är intresserade av boken kontakta mig: poetenpia@spray.se Boken kostar 40:- Pia Kocaharzem István Molnár 13 december 2004 Varför skulle ordet "människan" i dikten nedan uppfattas som något annat än man och kvinna? (Fortsättningen av dikten se "Månadens dikt" januari 2004) Claes Fredelius 13 december 2004 OM EN DIKT Tag och skriv Om livet, om de levande. Om döden, om de döda. Om älska och hata. Om öster och väster, de två som aldrig ska mötas och aldrig skiljas, blott ana varandras närhet, förnimma och följa varandras rörelser, såsom människan måste i hat och kärlek. Jag sjunger om det enda som försonar, det enda praktiska, för alla lika: Hur sällan människan äger makt att avstå makt! Att avstå jag och talan, avstå - det enda som ger makt. Hur tolkar du denna dikt av Gunnar Ekelöf, vars här citerade inledning återfinns som inledande dikt i "Färjesång"(1941)? Nog kan man se det handla om relationen mellan man och kvinna. Alltså: Mannen, som just nu enligt en församlad mediaskara och den allmänna opionen i övrigt, har makten ska nu avstå? För att få verklig makt? Nej! Så kan Gunnar inte ha menat! Man får väl anpassa sig till varandra? Anima och Animus som Jung skriver om måste närma sig varandra. Liksom öst och väst. Poesin får bygga bron! Claes Fredelius Pia Kocaharzem 2 december 2004 Jag läser Bob Hanssons nya bok "Här är vi". Den har fått blandad kritik, men jag - tycker om den. Den är nära och rakt på och en av meningarna lyder så här: "Ibland är jag så rädd att förlora kärleken, så jag agerar som om den aldrig fanns." Läs den! Pia Kocaharzem Pia Kocaharzem 29 september 2004 Där håller jag inte med Martin! En tom sida är ett minimum, en minimalistisk uttrycksform, en fräckhet att skapa sitt eget tomrum, samt att ge tomrummet till andra, i förtröstan, att dom kan fylla det med vad dom vill! Pia Kocaharzem, Skärholmen Martin Johnsson 26 september 2004 Eleonora! Överhuvudtaget representerar Petersons artikel det svenska litteratur­klimatets fattighet, när den enda poesi som räknas för något (annat än performance-spoken-word-battle-spektakel, underförstått: underhållning på ungdomsgårdar) inte handlar om något annat än sig själv, och den stora litteraturdebatten handlar om ifall man ska använda en retorisk trop eller en annan när man förmedlar nästan ingenting till sina läsare. Jag tror att den där tomma sidan inte visar på (som man vill göra sken av) något tomrum eller någon tystnad i stil med mystiken, utan bara vanlig enkel slapphet. Martin Johnsson självutnämnd poet István Molnár 23 september 2004 Eleonora, jag undar över citatet "estetiken är etikens moder". Vad innebär det? Eleonora Luthander 23 september 2004 Jag vill tacka tusen gånger Marc Smith som har uppfunnit Poetry Slam och Erkki Lappalainen som tog Poetry Slam till Sverige, samt mina grannar Margareta och Peder som 1998 tipsade mig om Poetry Slam i Bromma. Jag vann då och tävlade sedan med Stockholmslaget på SM i Poetry Slam i Halland samma år.     Utan att överdriva, kan jag idag säga att Poetry Slam har räddat både mitt liv och min värdighet som kvinna och författare. Annars skulle jag för alltid i officiella kulturella sammanhang ha förblivit reducerat till "hon med stråhatt", som i Marie Petersons artikel i DN Kultur, måndagen den 6 september 2004.     Två flugor i en smäll - Marie både sågade poesidebatten i ABF-huset (nedslag) och förlöjligade kvinnor i publiken enbart på grund av vårt utseende så att vi framstod som passiva idioter. Tänk om journalisten sa istället: "Hon som citerade Brodsky" eller skrev mitt namn!     Och jag som in i det sista drömde om att det skulle inträffa ett under och att jag också skulle bli officiellt inbjuden till att delta i seminariet "Poesins estetik och etik". Men jag är bara "hon med stråhatt"...     En av de två kvinnliga poeterna var Maria Küchen som varken ville närvara eller skriva sitt bidrag men hennes tomma sida kommer att bli "publicerad" i Lyrikvännen, på fullt allvar. Vi uppmanades också av moderatorn att hålla en tyst minut, trots att ingen hade dött.     Om jag var inbjuden skulle jag i eld och lågor ha talat och skrivit om Brodskys "axiom": "Estetiken är etikens moder" plus dikten "Brodsky" - min hommage till poeten och Nobelpristagarn, Josef Brodsky.     Men, det finns inte plats i Lyrikvännen för hennes dikt, hon med stråhatt, för Küchens tomma sida måste "publiceras", typ. Eleonora Luthander Eleonora Luthander 16 september 2004 Serbiens författarförbund har bjudit in Marc Smith, Poetry Slams grundare från USA till Belgrad under det 41:sta Internationella författarmötet som första Poetry Slam i Serbien är en del av! Länge leve Poetry Slam som har räddat poesin från undergång samt räddat hundratals poeters liv!     Stort tack till Dr Aleksandar Milosevic, en serbisk/svensk/finsk poet och läkare som hjälpte mig mycket med kontakter i Belgrad när jag fick Författarfondens resestipendium att starta Poetry Slam i Serbien.     Erkki lovade Mark, jag lovade Erkki - att föra Poetry Slam vidare!     Så, vi låter Åsne Seierstad som också är på väg till Belgrad, gräva i skiten ("Jag ville veta mer om de serber som för de flesta i väst bara framstod som Balkans bödlar", sa hon i DN Kultur, nyheter, måndag den 6 september 2004), medan vi tävlar i poesi!     Kära poeter och poesivänner! Kom till Beograd (Beo = vit, grad = stad) ) om ni kan! Det är dags att "bomba" igen den vita staden (Belgrad har varit förstört 42 gånger sedan den grundades av Kelterna, 300 år före Kristus - senast av Nato), men den här gången - med POESI, tack och lov!     Ingen fara, jag garanterar att Åsne inte kommer att rapportera om Poetry Slam i Belgrad iklädd hjälm och flätor.     Själv skall jag, på söndag den 26 september, uppklädd och som vanligt med hatt på, gå på cocktailparty i Stadshuset i Belgrad med poeter från hela världen och skåla med champagne för Poetry Slam som går av stapeln den 29 september kl 15 00, Francuska gatan 7, Belgrad, Serbiska författarförbunds klubbs salong. MC Eleonora Luthander Claes Fredelius 16 juli 2004 Tjena Poeter - vicke snajdigt veder! Jag har en Teori: OM DE UNGA KVINNLIGA BOKPOETERNAS FÖRETRÄDEN Hur kommer det sig att Bonniers Norstedts och dom andra drakarna väljer företrädesvis att ge ut unga kvinnliga poeter utan större erfarenhet av livet på gator och torg och parker? Svar 1: Dom räknar med att göra stålar - snygga unga kvinnliga poeter är ofta uppvaktade av media. Svar 2: Dom gör sig bra på förlagsfester och dyligt; det är ofta smidigare med en dikt på en sån fest än ett kapitel ur en bestsäljarroman. Svar 3: Förlagsredaktören har ett personligt intresse för poesi och tycker hon är snygg dessutom - det kan bli nåt... Svar 4: Poeten ifråga har vunnit SM i Poetry Slam två år i rad och redan fått en halvtimmes dokumentär i teve Svar 5: Unga snygga kvinnliga poeter dras gärna till förlagskretsar och känner sig välkomna där; så småningom etableras kontakt och kontrakt Jaha - vilket är nu det rätta svaret. Det kan inte vara no 1 eftersom en diktsamling sällan ytterst sällan säljer mer än 300 ex och då inkluderar frikostiga recensionsexemplar plus de närmast sörjande - makulaturkvarnarna nosar blod No 2-5 kan egentligen klumpas ihop till ett genomgående estetiskt motiverat val som har mycket som talar för sig. Vad tror ni?! I god ordning vill jag avsluta denna betraktelse över bokpoesins elände med en gammal goding från första världskrigets dagar nämligen Georg Trakl: UNDERGÅNG Över den vita dammen ha vildfåglarna dragit bort. Om kvällen blåser från våra stjärnor en isig vind. Över våra gravar lutar sig nattens sönderslagna panna. Under ekar vagga vi i en silvervit båt. Ständigt klinga stadens vita murar. Under valven av törne, o min broder, klättra vi som blinda visare mot              midnatt. Hälsningar! Claes Fredelius Claes Fredelius 8 juli 2004 HEJ POETER Solen sken i morse! Här kommer en dikt av Francois Villon från hans illa beryktade "Det lilla testamentet"(Paris 1456): "Jag gör det därför att jag räds, för jag har sett nu många dagar hur åt min undergång hon gläds. Till himlen ropar jag och klagar. Om kärleksguden så behagar så må han hämnas mig och ge den tröst som plågorna förjagar. Det är om detta jag vill be. De ljuva blickar hon mig gav när hon mig ville kurtisera de gjorde mig till hennes slav. De lovade mig allt och mera. Med lögn och falskhet mig dupera var hennes tankes enda mål. Min vinstock dör - jag vill plantera den i ett nytt och bättre hål. Ack hon, vars blickar mig betagit, till grymhet brukat sitt behag. Ja, som om dödens hand mig slagit all dödens plåga lider jag. Jag utstår inte ödets slag, att fly är allt som står mig åter. Med jämmer har jag ej fördrag om än jag kanske ynklig låter" ----------------- Detta var strof 3-5 i det fyrtiostrofiga Testamentet. Det är översatt av Axel Österberg, själv poet, och utkommen på FIB:s Lyrikklubb 1959. Med det som exempel vill jag slå ett slag för versen, "bondpoesin" som kultursnobbarna skyr som pesten. Det är jättebra att skriva dagbok och berätta på vers! Det stramar åt uttrycket och gör det behagligare och roligare för lyssnaren än sån där modernistisk och postmodernistisk språksmörja. Lämpar sig även väl för gatubruk och är lättare att minnas än vanlig prosa. Jag älskar vers - lögn och förbannad vers! När vi strax före jul ska ordna ett symboliskt bokbål på Sveavägen utanför Bonniers - för att demonstrera deras poesiförstörelse - ska talet absolut vara på vers. Detsamma gäller förstås när vi går runt med mobiltelefoner på NK mitt i julruschen. Då ska vi läsa vers! Kanske fortsättningen på Det lilla testamentet! Världen är full av poetiska möjligheter - det är bara att använda sin fantasi! Claes Fredelius