FORUM för estradpoesi        Det här forumet uppdateras inte längre och        ersätts av ett nytt, öppet forum. Klicka här! policy typ arkiv äldre inlägg Eleonora Luthander 9 januari 2007 I sitt brev som Ulf Lundell skrev på sin skrivmaskin den 30.12.06 gav han mig tillstånd att översätta, trycka och ge ut hans dikter på serbiska på cirylliska. Jag börjar så fort jag fått böckerna från biblioteket. Ska välja ca 45 favoriter. Härligt, underbart! Och han ska själv betala sedvanliga tryckkost­nader precis som Lukas.     Annars har SI inte haft råd att betala sedvanliga översättarkostnaderna för övesåttning av Lukas Moodyssons bok. Mrs. Sigeland tyckte nog att det var för mycket med den här fårskinnspälsen som jag tjänade på att översätta Bruno. Inte ens en tröstsumma på ett par tusen kronor. Nada. Men det gör ingenting. Jag känner mig mer och mer som Robban i tunnelbanan. Jag återkommer oavsett uteblivna slantar och sura vakter. Min dotter säger: Mamma hur många människor har Ulf Lundells brev i sin handväska? Var stolt över dig själv! Vi klarar oss utan deras “kultur”pengar. Eleonora Luthander Eleonora Luthander 22 december 2006 "Det är osäkert när Sverige får en ny strategi för att stärka litteraturen utomlands”, kunde man läsa i ”Författaren” nr 4/5, 2006 under rubriken: ”Satsning på svensk litteratur utomlands dröjer”.     Satsning på svensk litteratur utomlands dröjer inte, skulle jag vilja tillägga!     Som svensk poet och översättare, född i Serbien, kan jag berätta hur jag gått till väga dvs min lilla, personliga strategi...     Jag frågade, nämligen: ”Får jag lov?” – och de sa: ”JA”, alla tre! Nu finns Kristina Lugn, Bruno K. Öijer och Lukas Moodysson på serbiska. Svårare än så var det inte!     De som vill göra någonting, speciellt vi, som är aktivt tvåspråkiga, (kolla sidan www.modersmal.net - myndighet för skolutveckling) är det fritt fram att göra allt på egen hand, om man inte har nerver att vänta på ”en ny strategi”. Eller som Stenmark sa: ”De e bar' å åk”… dvs att översätta!     Att trycka en bok i 300 ex i Serbien kostar ca 3500 kronor. Man kan även hitta billigare än så. Så mycket kostar att sprida svensk litteratur utomlands!     Och inga pengar tjänades i slutändan. Men det var inte meningen heller. Och nu läses Kristina Lungs "Hej då, ha det så bra!" sedan 2005 i hela Serbien.     Med stor sannolikhet väljer Serbiska Kulturdepartementet också Bruno K. Öijers bok på serbiska "Det Förlorade Ordet” för samtliga bibliotek i Serbien, år 2007. Samma förhoppningar har jag för Lukas Moodyssons bok ”Mellan sexton och tjugosex”, som är sist, men inte minst, av mina tre översättningar av svensk litteratur (förutom mina egna böcker) på serbiska. Jag KUNDE INTE BARA LÅTA BLI GÖRA DET!     Lukas Moodysson har till och med själv betalat tryckkostnader för sin bok!     Alltså, de flesta författare vill GÄRNA bli översatta. Och det finns alltid en glad kotte som MÅSTE helt enkelt göra det. Och det hela kostar bara en SLANT. So, what´s the problem? Eleonora Luthander PS. Har nyss frågat Ulf Lundell... Eleonora Luthander 1 december 2006 När jag täckte tryckkostanden för Bruno K. Öijers bok ”Izgubljena Rec” (”Det Förlorade Ordet” på serbiska) och betalade hyran och mat i Belgrad och personen som läste korrektur under tiden jag jobbade med översättningen av boken, kvar blev det lite pengar från SI. Jag frågade Bruno om han ville ha dem - det är för Gudskull hans bok! Han svarade inte - jag tog det som ett nej. Vilken gentleman! Så jag köpte mig en prisvärd brun fårskinnpäls i Belgrad som jag döpte till ”Min Bruno”. Den värmer!     Nu tar jag min Bruno ut i höstmörkret... Det kallar jag att bli rik på lyrik! Eleonora Luthander Från Marcus Birros webbsida 15 november 2006 Manifest Sverige är på väg att slira rätt ner i det kulturella diket. I tider när Sveriges näst största kultursidor på allvar diskuterar dokusåpor på mittuppslag, när landets största kulturella flaggskepp ( åtminstone i sina egna ögon) likställer författares rättmätiga projektansökningar med “tiggarbrev” och målar i föraktfull, överlägsen, raljerande och obehaglig ton ut fattiga poeter som en ny form av samhällsfara, anser vi att måttet är mer än rågat. Den senaste artikeln i DN, skriven i en anda som bara har sitt motstycke hos en väl­sponsrad och blöt julfest hos Timbro, är ett insuinant och på sina ställen rent lögnaktigt påhopp på en yrkeskår som trots alla hinder känt sig nödga att ägna sig åt något så ekonomiskt omöjligt som att skriva en litteratur som främjar den andliga tillväxten i det här landet. Det andliga klimatet i Sverige är under all kritik. Vi är på väg att roa oss till döds. Det är minsta motstån­dets lag som gäller. Allt som är välling konsumerar vi med ett debilt flin, vid minsta motstånd ger vi upp. Med den nya regeringen vid rodret oroas vi över att det endast kommer bli den bärande kulturen som kommer att ha existensberättigande. Och vad är bärande litteratur? Är alla böcker som inte tjänar ihop till sina kostnader inte lika mycket värda? Är det dit vi vill? Vi kommer få en ny form av selektionsjury (det är också populärt just nu) som sållar ut all icke bärande kultur, all barnteater, alla böcker som inte handlar om mord, småbarn eller balla caffe´latte-sörplande södermalms­morsor, all konst, all poesi, alla långa kärleksromaner, alla samhällskritik, all fri teater, alla mindre rockklubbar, alla ungdomsarrangemang. Men all god kultur kommer alltid underifrån. Den så kallat bärande kulturen, underhållningslitteraturen, kommer inte ens ha baksidan på en bussbiljett att skriva hem på när historiens bok ska skrivas. Vad god kultur är kan diskuteras i evighet. För oss är god kultur allting som berör. Från Marcel Proust och smal lyrik, till Stephen King. Vi vill ha ett kulturellt smörgåsbord. Vi vill inte ha ett bord med bara en enda rätt att välja på. Det är mångfalden som gör kulturen levande och intressant. Och i en sådan mångfald måste den smala, så kallat tärande, kulturen också få finnas. Stephen King kommer mycket väl överens med Kafka i bokhyllan… Nu hotas all den kultur som skänker människor andlig tillväxt. Den är hotad i grunden. Vi ser allvarligt på den nya kulturella utvecklingen. I våra ögon liknar det mest en rask avveckling, ett kalhygge. När SVT för en tid sedan ville “föryngra” sina kanaler fick de ta emot den största mängden protestbrev någonsin av just ungdomar som inte ville bli behandlade som sämre vetande männsikor, som inte vill ha fler dokusåpor till priset av att dokumentärer och nyheter försvinner. Det tycker vi är bra. Det ger hopp. Det är makten, inte folket som vill fördumma det kulturella och mediala utbudet. Vi vill inte ha ett samhälle där bara melodifestival, schlager och kriminal­romaner får tillåtas finnas. Vi vill ha ett sprudlande, oväntat, upprörande, tålmodigt och berörande kulturliv som måste få kosta. Vi vill ge mer pengar åt all den så kallat alternativa kulturen, (som ju egentligen inte alls är alternativ, utan den i verkligheten rådande) den som lever och frodas utanför DN skrapan, utanför tullarna. Den räddar liv. Låt den få göra det. Håll era flottiga, marknadsliberala fingrar borta från poesin, litteraturen, barnteatern, biblioteken, rockklubbarna, ungdomarna. Om ni anser att kultur endast är privatteatrar, schlager och deckare är ni välkomna på en rundvandring i ett fantasiskt land som ligger strax intill. Vi sträcker ut en hand. Ni är alla välkomna in. Okej alla? Vad tror ni? Är ni med? Gillar ni, så lägg upp, publicera, länka och allt vad det heter… /Marcus Birro/ Eleonora Luthander 15 november 2006 Så här skrev till mig Kristina Lugn, Bruno K. Öijer, Lukas Moodysson efter publiceringen av deras böcker i Serbien: "du ska veta att jag är väldigt tacksam och glad över allt arbete du lagt ner på mina dikter och jag hoppas innerligt att du själv ska ha någon glädje av detta (även ekonomiskt)." augusti 2005 Kristina Lugn (mejl) - - - - - - - ”Tack för boken. Det känns bra att komma ut på serbiska. Hoppas att du är nöjd med översättningen och mottagandet av boken.” den 30 augusti 2006 Bruno K. Öijer (handskrivet brev) - - - - - - - ”Jag har fått boken och jag är mycket stolt och glad över den!Jag är väldigt tacksam över att du gjort det här, det känns fantastiskt, och märkligt – att mina dikter plötsligt dyker upp i Serbien… Konstigt! Men det är väl så de ska fungera, som någon slags flaskpost…” Lukas Moodysson den 26, augusti, 2006. (mejl) - - - - - - - ”Tack Eleonora för din bok och dina vänliga rader! Och tack för dina insatser att sprida svensk litteratur i Serbien!” Leif Pagrotsky augusti, 2006 f d kulturminister (handskrivet kort) Bo Levander 4 september 2006 Henrik Grapengiesser Det hugger till i hjärtat och tårarna väller upp i ögonen när jag förstår att poesiestradsidans bild på Henrik är en minnesruna. En stark närvaro har lämnat den fysiska dimensionen. Han skulle troligen tyckt att jag överdrev väsentligt men jag skulle ändå vilja säga att ett ljus har lämnat oss.     Vi mötte honom i våras, på bussen mellan Danderyd och Åkersberga. Hade då inte sett av Henrik på många månader. Plötsligt satt han bara där mitt ibland Jamuna och barnen och småpratade. Han vinnlade sig om att samtala med oss alla. Poesin frågade han om endast i förbifarten. Det var själva mötet som intresserade honom. Men det var aldrig något kallprat med Henrik. En konversation med honom hade många dimensioner precis som god poesi (vad det nu är förresten). Med sina alluderingar och skämtsamheter mitt ibland hans allvarliga, existentiella klangbotten fick han mig att tänka på Samuel Beckett. Vad gäller hans konst var texterna improviserade, avskalade, kantiga, ärrade som täljda träskulpturer. Som hans ansikte. Kanske var hans framträdanden intima samtal med döden och han tog sig friheten att skoja med "The Big D". Hans närvaro var så mystisk att han hade kunnat vara en bifigur i Ingmar Bergmans "Sjunde Inseglet".     Morgonen den 2 september hade jag införskaffat senaste Dylan-CD:n "Modern Times" och lyssnade igenom allting inklusive en bit in på sista spåret "Ain't Talking" - en oändligt sorglig, mystisk ballad som mynnar i en sorts tom antiexistens. Bakom Dylan's frammumlade ord ligger en spöklik ljudmatta av stråkar och aukustiska gitarrer. Någon går ut i en trädgård och frågar efter trädgårdsmästaren. Men han har gått hem. "Ain't talking - just walking..." Plötsligt brister något inom mig och tårarna väller upp på samma sätt som idag när jag i efterhand nåddes av det smärtsamma bud. Fick jag en förnimmelse när tråden brast och en själ gick in i intigheten? Ut i den där mystiska trädgården som antagligen är en metafor för något jag inte förstår? Måste vi alla försvinna in i det odefinierbara en dag? Varför är det så svårt att acceptera det när det är nästan det enda vi vet säkert?     Jag kommer att berätta det för min fru ikäll. Jag vet att hon kommer att gråta. Och jag - jag kommer att sakna den där närvaron på bussen, i baren, på scenen, på tunnelbanan. BL Rodmar Sandberg 2 september 2006 Jo, det låter som en god idé, den sajten som Bill har startat.     Den nya slamantologin verkar inte ha blivit recenserad i så många och så stora dagstidningar. På Svensk Bokhandels hemsida går den i skrivande stund under namnet "Svensk Islam". Om Slam Poetry var trendigt för några år sedan så har den trenden med nödvändighet svept förbi. Snarare verkar skribenter som vill slå vakt om "god litteratur" förakta Slam Poetry (har jag märkt i gratistidningar som Odd at Large och Nöjesguiden).     På Poesidagarna i Malmö i våras talade den etablerade poeten Håkan Sandell om "Slam Poetry" som "Scum Poetry". Han ville inte se Malmö­ligans (Sandell, Moodysson m.fl.) uppläsningar som föregångare till dagens "uppläsningstävlingar".     I en artikel i tidskriften Ponton (för skribenter 15-21 år) nr 4/2005, skriver en Victoria Greve om estradpoesins problem. Som enligt hennes analys är att: 1) "de som är originella och faktiskt har något att säga ganska snart går vidare". 2) Förutsägbarheten. Att en viss sorts dikter vinner år efter år. Dikter som ex. är politiska med humor och satir. Med mycket rim och alliterationer osv. Av detta är det i så fall det senare som oroar mig. Om Slam Poetry blir mer och mer likriktat. Som Olivia Bergdahl beskriver det i texten i "Svensk Slam" (s. 34-36) om när hon besöker ett slam i New York. Men även om det skulle vara samma sorts dikter som vinner t.ex. SM varje år och dom varje gång framförs av unga, arga män. Så kommer det hela tiden fram nya intressanta poeter som avviker från normerna (inkl. slammets interna normer). Hoppas jag. Dessa poeter kanske inte ens går till final. Men dom berör en del som lyssnar ändå.     Passar på att lyckönska den nya sajten. Rodmar Sandberg Andreas Björsten 2 september 2006 Estradpoesi – saknar du något? (från Den Blinde Argus) Kan estradpoesidikten stå på egna ben, frågar sig Bill Larsson, redaktör för den nya poesitidskriften på nätet, Dikt360?     Ja, varför skulle inte estraddikten kunna det, är mitt svar. För mig är en dikt något som har olika framträdelseformer, man kan möta den på internet, i en bok, i en tryckt tidskrift, från estraden eller möjligtvis också på andra sätt.     När dikten framförs från scenen tillkommer vissa nyanseringar som har med det specifika forumets villkor att göra, poeten kan uttrycka sig med röstens alla olika moduleringar, med tonfall, pauseringar, betoningar och fraseringar, naturligtvis också med gester, ja allt som har med röstens och kroppsnärvarons framträdelseform att göra. Inte att förglömma är ju live­situationen också ett möte, publikens reaktioner tillkommer och finns närvarande i luften under poetens läsning.     Skulle allt detta då saknas vid en innantilläsning av samma dikt, som flera av recensionerna av ”Svensk slam” vill antyda; det vill säga skulle estraddikten med nödvändighet framstå som någon slags bristfällig dikt i den tryckta versionen? Inte så, enligt min mening. Visst finns det dikter som avslöjar någon slags inbyggd svaghet när man ser dem i tryck (men denna svaghet kan lika väl visa sig på scenen, framförandets intensitet kan tillföra mycket men sällan överskyla helt när en dikt mest bjuder tomma ord).     Som Horace Engdahl påvisade i ”Beröringens ABC” finns det ju en ”röst” också i den innantillästa dikten. Den är förstås annorlunda. Men nog ljudar det ofta en diktröst i den tryckta dikten, speciellt om den håller någon som helst kvalitet. När man läser en dikt av en känd estradpoet kan man sakna just den specifika poetens röst, kanske lägger man till den själv någonstans i bakhuvudet under läsningen, men ofta ljudar så att säga rösten ändå, läsaren kompenserar för den eventuella frånvaron av poetens yttre röst genom att orden vibrerar, lever sitt eget liv också på boksidan. Det här gäller förstås i första hand när det är riktigt bra poesi, är det svag poesi så avslöjar sig – som jag redan sagt – svagheterna oavsett diktens uppenbarelseformer.     För min egen del vill jag att dikten ska vara så ”genomskinlig” och kommunikativ som möjligt för läsaren, min strävan är inte att läsaren ska haka upp sig på materialiteten (de senaste årens modeord) i bokstavs­tecknen och ordens uppenbarelseform utan helst gå vidare in till kärnan, det inre känslorummet. Snarare än en formell svårighetsgrad i dikten (som den tryckta dikten, bokpoesin oftast medvetet söker) söker jag den inre svårig­hetsgraden, komplikationen ligger för mig i själva känslouttrycket som dikten förmedlar. Visst kan man ofta med fördel putsa på orden, skruva till dem, komprimera uttrycket, men den stora kompressionen står själva känslovärlden för, där är det många atmosfärers tryck. Bill Larsson 28 aug 2006 Kan estraddikten stå på egna ben? Håller slampoetens ord, även utan upphovsmannens/kvinnans röst och gestikulerande? Eller blir texterna bara platta, nakna, halva och banala? Detta är en ofta återkommande fråga, som åter aktualiserats via de recensionsomdömen som fällts angående ny slamtologin - Svensk Slam 2006. Nu är det upp till bevis! Du har chansen att bevisa att så icke är fallet. Vi på Dikt 360 vill ha din dikt, kära estradpoet. Ge oss din dikt, så ger vi den liv! Vi ger den läsare, kommentarer och betyg. Vågar du? * En liten kort bakgrund till vad det hela (Dikt 360) går ut på... Vi lever i en tid då lyriklandskapet blir allt bistrare och kargare för var dag som går, och allt färre lyrikdebutanter får chans att bli utgivna hos de stora drakarna. Samtidigt skriver fler och fler poesi. Fler och fler går med författardrömmar och hoppas bli utgivna i bokform. Trots detta är det färre och färre som köper poesi. Diktsamlingarna står och samlar damm i bokhyllorna hos bokhandlarna. Och det som publiceras på nätet sker allt som oftast utan eftertanke på diverse poetcommunities, där dagboksan­teckningar allt oftare förväxlas med begreppet dikt. Alternativt väljs något ut av en redaktion på de lite "finare" siterna, men poesin får stå helt utan kommentarer och motivering till varför det fått ynnesten att publiceras. Vad göra? Hur få folk att LÄSA mer poesi? Och då menar vi poesi, och inte privata dagboksanteckningar, som allt oftare förväxlas med begreppet poesi på flertalet poesicommunities på nätet.     JO! Så här gör vi.     Här kommer en ny poesisite på nätet. Åh nej, inte en till, tänker du! Men åh JO, tänker vi! En poesisite som ska främja läsandet av poesi. En poesisite som skiljer sig från de redan befintliga på många sätt. Vi (Dikt 360-redaktionen) kommer att publicera en utvald dikt om dagen, som vi betygsätter, kommenterar och ger konstruktiv. Dikterna står du, besök­aren/poeten, för. Vi på redaktionen är filtret som sållar och väljer ut vad som publiceras. Alltså publiceras inte allt som inkommer. Dessutom kommer vi bjuda på allehanda texter rörande poesi - såsom recensioner, krönikor etc. Låter det intressant? Kom förbi och hälsa på: här - eller (om länken krånglar) här Glöm inte att skicka in ditt diktbidrag till oss. I november öppnar vi Dikt 360 på riktigt, med en stor galafest. Hjälp oss blåsa eld i den falnande poesiglöden! Hälsningar Bill Larsson, redaktör Dikt 360 Eleonora Luthander 13 aug 2006 ”Med i elden” - från ”Slamtologi”, 1998 till ”Svensk Slam”, 2006! De sju samurajerna i svensk Poetry Slam: Karin Ferry, Stefan Hjalmarsson, Irène Karlbom, Solja Krapu, Erkki Lappalainen, Eleonora Luthander och Johan Nordgren. Bantsai! (Duktig) Mattias Karlsson 11 aug 2006 Poetry slam är ungefär som simhopp fast med fler magplask. Eleonora Luthander 7 juli 2006 Nu är Bruno K. Öijers "Det Förlorade Ordet" på serbiska klar! Wow! IZGUBLJENA REC heter den, med Brunos bild gående på rälsen med skrivmaskinen i handen. Finns att köpa i "Plato" (Hedengrens, typ) i City i Belgrad. Bruno K "Öijerovic" är den bästa "serbiska" poeten jag har läst…     Kulturdepartementet i Serbien har köpt 175 böcker "Hej då ha det så bra!" på serbiska DOVIDJENJA I SRECNO! av Kristina Lugn, med syftet att placera dem i alla bibliotek runtom i landet Serbien! Alla "barn" kommer att läsa våran Kristina. Förmodligen blir det samma med Bruno K Öijers bok.     På torsdag kl. 20 00 i Skadarlia, det legendariska bohemiska kvarteret i Belgrad i huset som hörde till den berömda poeten Dujro Jaksic en gång i tiden, kommer undertecknad översättare att presentera de TRE svenska samtida poeterna: Kristina, Bruno och vem är den tredje?     Lukas Moodysson så klart! Mitt urval ur hans urval "Mellan sexton och tjugosex" på serbiska IZMEDJU 16 I 26 kommer ut här i Belgrad om en månad. Lukas är också favorit filmregissör här. Som Liza Marklund sa: "Jag är snuskigt nöjd!" Tusen tack ovan nämnda kollegor för förtroendet! I love you all! Eleonora Luthander i Knez Mihajlova gatan, Belgrad István Molnár 25 juni 2006 I en tävling finns det naturligtvis mellanlägen, resultatmässigt och poängmässigt. Mitt påstående att det antingen blir rätt eller fel och att det inte finns några mellanlägen handlar inte om tävlingen. Jag pratar om känslan gentemot det som jag har gjort. Har jag gjort rätt eller har jag gjort fel? Om jag tycker att jag har gjort "sådär" eller "ganska bra" då har jag gjort helt fel. Inga mellanlägen.     Det är också en del av svaret på frågan "ifråga om vad" man tävlar mot sig själv. Jag tävlar mot mig själv i grenen "att strunta i tävlingen och endast bry mig om att göra rätt". Det är den viktigaste delen av tävlingen. För min del är det lika svårt varenda gång. Och just därför är det spännande och kul att fortsätta med slam och andra typer av läsningar. Helena Duroj 20 juni 2006 om slamtävlingarna, kommentarer och frågor till istvans krönika: "man tävlar mot sig själv" - ifråga om vad? att nå fram först när jag inte siktar låter lite zen. jag trodde det var fråga om scen? "den fåniga, underbara dramaturgin" - fin formulering som fångar det som stundom kan få mig att sakna slammen - kvällens kollektiva ingivelse som ultrademokratisk improvisation. "det kan bli rätt eller åt helvete fel, det finns inga mellanlägen". men visst gör det, i form av halvdana poäng hela tiden, av olika juryer, i olika tävlingar. det är aptrist, tro mig. att någon gång få vinna och en annan gång bli utskrattad vore verkligen närmare tävlingens själ. när jag insett det drog jag mig tillbaka. "bara man älskar fotboll kan en knattematch vara lika spännande som VM-fotboll" - ja absolut, och detta får jag ut genom mer eller mindre fåniga danstävlingar; balett-EM eller floor filler. jag älskar att se dansarna i aktion, vi delar en hängivenhet. så har jag inte uppfattat slammen - men jag vet att många andra har gjort det och talar väl om begivenheten så snart jag kan. /hd Andreas Björsten 7 juni 2006 Stockholm Poetry Slam När man träffar andra poeter från hela landet under Poetry Slam SM brukar frågan förr eller senare komma upp: Varför finns det inte bara ett Stock­holmslag, precis som Göteborg har ett lag och Malmö ett? Varför måste Stockholm vara representerat av – som i år exempelvis – Rinkeby och Bagarmossen? Samt om man räknar i lite större cirklar även Sollentuna.     Är det så att arrangörerna i Stockholm har extra svårt att komma överens? Eller är konkurrensen så mycket större i Stockholm? (Det där sistnämnda brukar kollegerna från Göteborg och Malmö inte ge mycket för.)     Nå, när jag tänker på saken tror jag att det har historiska orsaker. Rinkeby Poetry Slam är äldst i Sverige, startades 1995 av Erkki Lappalainen som fortfarande leder det. Rinkeby med kultursekreteraren Iris Berggren i spetsen var de första i Sverige som trodde på och satsade på Poetry Slam som ett evenemang i sin stadsdel. Det innebär att Rinkeby har mest tradition och credit i Sverige, fortfarande, som slam-ort. (Helt riktigt enligt mig.) Men det betyder också att andra arrangörer i Stockholm, när de vill starta nya slam i Stockholmsområdet, inte kan döpa det till Stockholm Poetry Slam eftersom Rinkeby redan finns. I stället bildar man enligt samma mönster Bagarmossen Poetry Slam, Gubbängen Poetry Slam eller Skärholmen Poetry Slam. När man går igenom listan över tidigare arrangörer i Stockholm är det en förbluffande mängd slam-orter som har kommit och gått; förutom de ovanstående kan nämnas Alvik, IFFI’s på Enkehuset, Husby samt Slam Café på Hannas K på Söder. Oftast men inte alltid har ställena legat i förorten     Okej, Angered Poetry Slam finns inte. Inte heller Rosengård eller Möllevången för den delen. Men Rinkeby Poetry Slam finns. Här ligger den största förklaringen till uppsplittringen vad gäller slamställen i Stockholm, att Rinkeby redan finns och att det därför inte kan finnas ett Stockholm Poetry Slam.     Kanske är det också så att varje arrangör vill ha sin egen ”ö”, vad vet jag? Men saknas det pengar eller långsiktighet i kommunen eller stadsdelen blir det också så här att ställena kommer och går, den långsiktighet som saknas på andra ställen i Stockholm har åtminstone funnits i Rinkeby, även om den inte är garanterad i framtiden (snart går Iris Berggren i pension efter väl förrättat värv). Andreas Björsten 1 juni 2006 Efter Sala SM – Reflektioner om Poetry Slam Omtumlad efter fyra intensiva dagar kommer jag hem från Sala med nya reflektioner och funderingar kring Poetry Slam. Så här skulle en av de grundläggande frågorna jag bär med mig efter SM kunna formuleras: Vem tävlar man egentligen mot i Poetry Slam? De medtävlande, sig själv eller slumpen?     Första gången jag tävlade i SM, det var i Rinkeby 2001, kom jag på trettonde plats. Nästa gång jag var kvalificerad, i Malmö 2003, kom jag på 38:e plats. Nu, i mitt senaste deltagande, Sala 2006, kom jag på 47:e plats av 72 poeter.     Man kan notera en stadig försämring av resultaten, samtidigt som jag själv förstås tycker att jag utvecklats som poet både vad gäller texter och framförande sedan Rinkeby 2001. Vad beror då resultatförsämringen på? Har de andra poeterna utvecklats mer än jag själv, även om de flesta har tillkommit som nya sedan jag började? Fan tro’t. Men det kan finnas ett element av nybörjartur här, vilken i såna fall även jag fick del av 2001. Har slam utvecklats åt ett annat håll än det där jag själv framförallt finner min poetiska riktning? Ja, det är möjligt. Jag kör ju knappast någon linje av vare sig ståuppinfluerad eller hiphop-påverkad poesi.     Finns det möjligtvis något inom slam som motverkar mognad och erfarenhet hos de tävlande? Jag vill inte gärna tro det. I såna fall skulle jag inte i skrivande stund vara beredd att försöka kvalificera mig till Helsingborg 2007.     Jag vill bidra med min typ av poesi, precis som andra bidrar med sin, och jag orkar inte spekulera i om slaget är förlorat redan på förhand om man står för en viss typ av poesi, låt oss kalla den… allvarlig och existentiell. Jag försöker åtminstone finslipa mitt eget uttryck utan att snegla så mycket på hur andra gör.     En annan fråga är om slumpen har ett så stort spelrum under tävlingarna att man i princip kan hamna var som helst från år till år? Jag vet andra deltagande som börjat uppfatta det så. Själv ser jag det som att slumpen har ett stort inflytande under SM, lite mindre så under året sett som helhet, då det ju är en slags prestation att ändå ta sig till SM genom en serie av uttagningstävlingar. Visst finns det alltid några deltagare som är närmast självlysande av ungdomlig begåvning och energi, man kan känna att de med största sannolikhet kommer att ta sig till final. Men bland de andra… där härjar slumpen periodvis vilt.     I årets SM förekom ingen seedning utan man blev lottad i någon av fyra olika bouts eller kvalomgångar, med arton poeter i varje, en från varje deltagande lag. De två första dagarna tävlade man bara mot dessa, och inte mot någon av de andra 54 poeterna. Den bout jag var lottad att tävla i visade sig i efterhand ha bidragit med hälften av samtliga finalister i den individuella finalen, det vill säga sex av tolv. Eftersom man gick vidare genom rankning och inte – som det först var sagt – på poäng måste detta rimligtvis varit den svåraste kvalomgången att gå vidare ifrån. Konkurrensen var mördande, ett surrande getingbo för att tala med Johan Hagberg. Här hittar jag minsann någonting att skylla mitt ganska svaga sifferresultat på! Det är en ära att bli utslagen av sådana som Irène Karlbom, Johan Nordgren och Oskar Hanska – vilka samtliga gick vidare till semifinal från samma kvalomgång som jag deltog i, men ändå inte tog sig vidare till slutfinalen.     Vilka finalisterna från min bout är går ju lätt att kolla upp på hemsidan www.kulturkrock.com.     Sedan kan ju inte alla i juryn älska en, men jag kände ändå att jag fick respekt av framförallt andra deltagande poeter för min poesi och min egenart under SM. Jag kände mig inte utanför, som allvarligt och existentiellt syftande poet, vilket jag ibland har gjort, utan som en i slamfamiljen, väl mottagen i Sala dessutom.     Men kanske borde man för sin mentala hälsas skull ändå se det som att man tävlar mot sig själv snarare än mot någon annan. I sådana fall var mitt bästa framträdande under SM det jag gjorde på öppen scen den tredje dagen, i samband med releasen av Svensk slam.     Över huvud taget fanns det mycket energi, kärlek och otyglad uttryckskraft just under de öppna scenerna som förekom varje kväll, i princip alltid som ett improviserat inslag i programmet. Här fanns den frenesi och det vilt okalkylerade utspel som ibland kommer bort under tävlingarna då allt känns lite mer regisserat och spelandes på säkra kort.     Och slutligen; det går inte att tävla mot sig själv i poesi, därför gör jag det. Och med ljusa känslor gentemot både glädjesekreteraren, stabschefen och samtliga övriga deltagare under SM lämnar jag Sala, trots mitt poängmässigt sopiga resultat. See you next year! Andreas Björsten Helena Duroj 29 maj 2006 Hej Mats, Istvan, alla andra - jag tycker också att budskaps-krönikan var något dunkel. Det låter som om Istvan önskar en outsäglighet i det som säges, en inställning jag delar. Men för att formulera mig i påbud, som Istvan har god fallenhet för, vill jag bara komma med en självmotsägelse: "Du skall icke uttala några påbud."     Varför störas av en poets budskap eller privata ambitioner, eller för den delen av innehållslig tomhet, om texten ändå ger något? Och ger den inget var det kanske en dålig text - inte fel på motivet bakom den. Ett budskap kan fungera som avsett eller ej, men blir man arg på att det finns har man avfärdat poeten innan hon ens öppnat munnen.     Som bekant väljer vi inte våra läsare eller åhörare. De har sitt för sig, de. Uppfattas mina dystraste dikter som småskojiga är det irriterande för privatambitionen, men vittnar i själva verket bara om ännu en möjlig läsart.     "Närvara och förstå, vittna om sin närvaro i världen" skriver Istvan. Ja, det tror jag är skrivandets gemensamma nämnare. Inför ett scenframträdande förväntar jag mig något annat och mer än så; en avsikt, ett tilltal. Istvan gör det inte. Utmärkt - då kan alla möjliga poesier växa. Hälsningar Helena Mats Barrdunge 25 maj 2006 Bäste Mattias, om den nu var så glasklar, så kunde ju du med utgångspunkt från mina frågor ha gjort vissa klargöranden, istället för att rulla ut i en ren truism. Är det inte övertydligt, så är det inte övertydligt, jovisst. Budskapet är väl innehållet om det finns någon harmoni, jovisst, men var är argumentet, jag förstår inte din innehållsliga poäng.     Jag tyckte Istváns krönika var intressant och därför formulerade jag ett inlägg, och hoppas att det inte (miss)förstås som att jag försöker skjuta på krönikören. Varför vill jag annars ge hans text ett längre liv? Pia K 25 maj 2006 Jag kan hålla med Mats Barrdunge om, att det är svårt att förstå vad Istvan menar i sin krönika.     Men han är som jag förstår, trött på poeter som vill förmedla budskap, men tycker det är ok om poeten, i sin poesi, förmedlar sin närvaro i världen. Jag tycker att poeten förmedlar sin närvaro världen i samma stund han intar podiet.     "Budskap är vanligtvis något som man kan riskfritt instämma i. Budskap är smickrande. I sista hand handlar budskap om att avsändare och mottagare är överens om att de är bättre än andra, bättre än dem som inte instämmer i det aktuella budskapet. Sedan kan man luta sig tillbaka och mysa."     Istvans definition av budskap ovan, förefaller mig cynisk, för den som inte hänger med i resonemanget. Sist jag läste en dikt från scenen, handlade dikten om att förlora någon, men att personen alltid kom tillbaka "jag visste hela tiden, att det var så" löd den upprepande frasen. Många har sagt att de gillar det budskapet i dikten. Betyder det då, att vi är överens om att vi är bättre än andra och bättre än dom som inte tycker så?? "Sen kan man luta sig tillbaka och mysa"? Kan absolut inte identifiera mig med det uttalandet. Tycker de flesta poeter är ödmjuka , när det kommer till kritan.     Om jag får säga, vad jag tycker, så är poesivärlden jag deltagit i hård och kall! Man ska se ut på ett speciellt sätt, för att ha framgång, låta på ett speciellt sätt eller ha andra kriterier, för att få vara med. Man får inte vara alltför gammal. Det finns även en åldersfixering, om än osynliggjord. En av dom, som gillade min dikt på en tävling och även satte höga poäng, är själv över 70 och ska tävla i SM nu. Så undantag från åldersfixeringen finns, men om hon gillade min dikt, betyder det då att vi är självgoda poeter, enligt dig Istvan? och bättre än dom som inte instämmer i det jag skrivit om i min dikt??     När jag var konferencier på Krogens Poeters Parlament rätt länge, enligt Claes Fredelius önskan, fick jag så mycket utskällning av en person i umgänget, för att han ansåg, att jag tog upp för mycket plats själv, vilket jag är säker på att jag inte gjorde. Poeter litar inte heller värst på varandra. Min idé var, att nämna ett par ord om poetens dikt, för att uppmärksamma och stanna upp en kort stund, inför varje framträdande, av respekt för den som läste sin dikt. Jag fick också mycket beröm för det av andra poeter. En av dom som uppskattade mitt konferencierskap var Håkan Hellström. Han berömde mig många gånger, för att jag hade varit smidig i prekära situationer och rent av avstyrt bråk under uppläsningar.     Vi behöver alla olika sorters poeter och konstnärer, anser jag. Vi står alla på olika nivåer i vår utveckling som människor och just det återspeglas i poetens framträdande. Människor/poeter bjuder på sina liv, antingen de är naiva, smarta, uträknande, inställsamma eller har nån annan intention. Det finns många poeter i Stockholm, som inte fått tillräcklig uppmärksamhet för sin särart. De här poeterna brinner för sin poesi eller prosa.     Låt mig bara nämna några stycken: Claes Fredelius, John Peter Gister, Magnus Malmsten, Ewy Söderman, Erkki Lappalainen, Mats Barrdunge, ja raden kan ju bli hur lång som helst och vad jag förstår, har de ibland ett budskap. Betyder det.....?     Men om det är ofint att ha ett budskap, så tror jag att de flesta kända och okända poeter får I.G. i poesi.     Budskapet jag vill ge är, att vi poeter skulle värna om varandras poetsjälar och ge varandra rum och möjlighet att växa som poeter.     Det är småaktigt, att inte se människan bakom den ordsträvande poeten / eller den som använder mycket få ord, för att nå ut med sitt budskap. Mattias Karlsson 24 maj 2006 En liten kommentar till Mats Barrdunge: István är hur glasklar som helst. Samtidigt är han som oraklet i kolmårdensDELFInarium. Och det tycker jag att han gör alldeles rätt i. En önskan om innehåll utan övertydlighet kan ju knappast till sin natur vara övertydlig, då skulle den inte harmoniera med sitt budskap. Mats Barrdunge 23 maj 2006 István Molnár skriver i sin senaste krönika om det budskap som poeten helst inte bör försöka förmedla på en slamscen, med ett resonemang som blir otydligare och otydligare för varje rad man läser.     István gör några inledande svepande rörelser om att budskapet är insmickrande, budskapet är socialt exkluderande, budskapet är något lättköpt till skillnad från ärendet, som inte är lika tydligt, inte lika plakatanstruket som budskapet, men ändå uppriktigare.     Om budskap handlar om en viss form av retorik eller ett visst form av innehåll blir jag inte klar över, och inte blir jag klokare över att "I sista hand handlar budskap om att avsändare och mottagare är överens om att de är bättre än andra". Vem kan vara annat än emot sådant?     István verkar mena - tydlig är han ju inte, utan istället galant undanglidande - att det alltid finns en dold intention bakom varje uttalat budskap som man måste vara misstänksam mot, och framhåller istället den framträdandeform där den dolda intentionen är en gemensam nämnare. Poeten har inget budskap, den uttrycker kanske bara sina egna privata ambitioner, vilket förvisso är lite tråkigt, men den har ett "ärende".     "Ärende" låter lite allmännare än budskapet, och försöker fånga in alla dessa dolda och allmänna ambitioner som en poet kan ha som motiv för sina framträdanden. Men inte ens detta verkar duga, trots att devisen lyder "Du skall inte ha något budskap, men du skall ha ett ärende", utan hans alternativ till budskapet är inte slampoetens fördolda motiv av att uppfattas som författare och kanske bli berömd utan allt annat. Allt annat, av vaddå? Klart blir det inte av att István verkar mena att endera har man ideella eller privata motiv, fast båda är lika ointressanta. Men vad finns då kvar? Allting, eller ingenting.     Om alternativet till budskapet är en filosofisk piruett som mynnar ut i tomhet, så förstår jag inte det budskap som inte finns i den krönikan, om det inte är tomheten och tystnaden som är meningen.     Jag kan ju inte tänka mig att det är frågan om rätten till att vara otydlig, för då förstår jag inte ens ambitionen att skriva en krönika. István Molnár 15 maj 2006 Spännande förslag, Vendela! Jag tror att bästa sättet att få igång ett samtal om dina förslag är att få liv i den lätt slumrande e-postlistan som ändå finns (och har för närvarande 132 medlemmar). E-postlistan kunde bli det mest praktiska sättet att föra en dialog mellan slamorter, poeter och arrangörer. Se länken "E-postlista" till vänster här, om du vill registrera dig. (Listan är modererad, således spamfri.) István (webbmaster för estradpoesi.com) Vendela Procopé 15 maj 2006 Big Day Comin'.... Efter dryga års arbete med antologin så har en del faktum slagit mig. Mina tre största idéer kommer jag att framföra här, om inte annat så för att ha dem någonstans, inte bara i mitt huvud o nerklottrat i lite mail. Det första är att det finns otroligt mycket som händer ute i landet och att jag är en väldigt nyfiken själ som aldrig kan få nog av att snoka reda på vad som händer här och där i estradpoesi-Sverige. Slam och estradpoesin växer, det har vi redan konstaterat. Men det här växandet, skulle vi inte kunna hjälpa varandra, hålla oss uppdaterade och sånt som vi till viss del har tagit tag i, men som för det mesta lämnas lite i det blå. Vi träffas en gång per år, kanske två, och det är en blandning mellan gamla och nya ansikten, och det är massa idéer, tankar och önskningar som florerar där Slam SM äger rum. Men sen då? En del träffar andra på större tävlingar, andra på tillställningar, estradpoesikvällar eller bara ren och skär tur. (Som i Sigtuna, när jag går ut ur bilen och springer in i ett bekant ansikte helt oväntat). Mitt förslag är ett Nyhetsblad. Det skulle kanske komma ett varannan månad, högst, skickas ut via mail till de som är intresserade. Innehåll skulle vara allt från resultat och vad som är på gång till artiklar och essäer. Fördelarna skulle vara många: idébanker kan upprättas, kontaken emellan slamort och poet kan bli bättre, även mellan slamort och slamort. Erfarenheter kan utbytas, hjälp kan hittas och ges, och så skulle det vara nåt att se fram emot då och då. Hemsidan skulle också få information i mycket större mån än vad den nu får. Vad är kruxet: Ja. Det största är engagemanget. Det jag märkt under min tid med antologin är att poeter och deadline många gånger inte är riktigt överens i förhållande till varandra. En del ringer tillbaka, andra inte. Det är inget att göra något åt, alla har vi olika liv som vi måste anpassa oss till. Jag kan direkt säga att jag efter antologin kommer att få tråkigt igen. Om det finns intresse men också om det finns folk utplacerade på olika orter som lokala medbrottslingar, då kan jag tänka mig att starta upp vad som kan bli ett nyhetsblad i PDF-format. Så, om du sitter på en slamort, och vet att det skulle vara en bra idé att samla informationen till styrkorna i andra delar av landet, släng iväg ett mail. Det är er det beror på. Andra förslaget: För många av oss är inte slamtävlingarna det enda vi gör med våra texter. Det finns massor av ljud som används, det finns konst, koreografier, danser och det finns också många frågor, svar och krassa verkligheter som gör att det inte alla gånger går att använda dessa. Jag själv vet vad det innebär att sitta på liten ort och ha massor av idéer men få vägar att hitta där jag kunde förverkliga dem. Som jag skrev precis så träffas de flesta av oss bara en gång per år i samband med SM. Frågan är nu om det är dags att försöka sig på ett event till. I form av ett "forum" där diskussioner, workshops, seminarier, föreställningar, happenings, etc, sker, allt i estradpoesins namn. Det skulle såklart vara möjligt med tävling, men det är inte det som skulle stå i fokus. Det kan vara kunskapsfördjupnings eller dylikt i allt från emce-skap till arrangörsskap, säkert magdans också. Sen höst när det är regn, rusk, mörkt och tråk, varför inte? Det går att söka pengar, vi kan alla bidra med våra egna kunskaper, och vädja till folks bättre (kanske också sämre). Och det går att hitta sunkiga salar att bo i. Mitt sista förslag är något som kommer sent, men som kanske går att planera vidare för nästa år. All gal's Slam Summer Camp Eller något i den stilen. En sommarvistelse i en skön stuga/bod/visthus/wherever, för chicks only (den som identifierar sig som kvinna) där en kan peppa varandra och jobba på texter, framförande och helt enkelt köra sitt eget race. För detta går det säkert också att söka pengar, och det som behövs är att veta var, när och hur. Om det finns intresse för detta, SÄG TILL! Jag kommer att se till att information finns under SM, skicka ut till de olika orterna och verkligen försöka se till att det blir av. Men den som vill gå med, gå med. Vi ses snart i Salas gruvor. Vendela Procopé Redaktör för antologin Svensk Slam slamtologi2006@hotmail.com arkiv äldre inlägg