På scen
av
Eric Pauli Fylkeson
Magnus William-Olsson bad mig skriva en uppsats för tidskriften 80-tal. Det var i februari 1986, och redaktörens önskan var att uppsatsen skulle ta upp, och väl också känga till, "poesiuppläsningarnas dödande rutiner". Jag skred till verket, som vanligt kåt på arvodet, men fick inte mycket ur mig, vilket förmodligen berodde på att jag, liksom de flesta, egentligen är fullkomligt ointresserad av att kritisera de svagheter jag själv helt råkar sakna. Eller med andra ord: jag är - med undantag för de naturliga formsvackor som drabbar alla kroppsproffs - en skicklig scenpoet och är som sådan likgiltig inför de oskickligas tröttsamt enträgna försök att göra den sceniska oförmågan till kriteriet för sann konstnärlig storhet. Missförstå mig inte: det finns givetvis både små och stora poeter som inte kan och därför inte vill och därför inte ska (tvingas) upp på en scen. Men jag vet också att problemet är svårare än så; som exempel finns det ju de (ett fåtal visserligen) som inte vill men ändå kan och då också ska, även om de kollapsar på kuppen. Om detta låter hårt så ska vi minnas att allt på en scen görs för publiken, vilken man bör vara beredd att dö inför.
Men vad vill då publiken ha, om vi nu tillåter oss att se den stå i valet mellan att bli upprörd eller lugnad?
Jag tror det förhåller sig så här:
Emedan idrottspubliken inte i sin vildaste fantasi kan föreställa sig att deras upplevelser skulle få några konsekvenser (med undantag av polisiära) utanför målområdet, så befarar kulturpubliken att så faktiskt kan bli fallet om olyckan är framme. Och med den dunkla sidan av sitt väsen bejakar den också detta, eftersom kulturpubliken vill att något ska hända men helst ska detta redan ha hänt. Den vill absolut inte veta något i förväg och blir därför glad när den upptäcker att inte heller den eventuelle poeten tycks veta något i förväg, och han om någon borde väl veta om nåt farligt ska hända! Å andra sidan vill den inte heller att nåt ofarligt ska hända, för allt som är ofarligt känner den till i förväg och till leda. Den vill bli överraskad men inte i ryggen, den vill bli omkullvräkt men inte falla fel och slå sig, den vill kort och gott bli överrumplad på rätt sätt.
1.
Idrottspubliken vill ha kollektiv extas och kollektiv trygghet samtidigt. Detta möjliggörs av den rituella avgränsningen, det isolerade språket, den färdiga formen. Här får allt som kan hända hända, utom allt som inte får och inte kan hända på en sådan plats. Stillheten, reflexionens moder, är här t.ex. inte önskvärd.
2.
Den politiska publiken vill ha detsamma som idrottspubliken men där säger Historien stopp, varför man får nöja sig med ingenting och som kompensation för ingenting får nöja sig med mera pengar.
3.
Den kulturella publiken är knepigare. Den vill ha upplevelser men vill inte att dessa upplevelser ska få några konsekvenser.
Men var var jag nu innan jag kom in på detta gräsliga stickspår? Jo - det var så att jag i februari fick ett uppdrag och skred till verket men körde fast och miss-lyckades. Det torde inte vara svårt att se varför, det räcker med att betrakta min "publikanalys" som givetvis är helt och hållet fel och det av den enkla anledningen att publiken aldrig är flera människor utan alltid en människa. Och den som inte begriper det - med fötter, kön, veck och nacke - ska aldrig ge sig upp på en scen. Grundlagen lyder, som negation: den som talar till alla talar till ingen (och allra minst till sig själv). Och motsatsen, som poesi: tala till en och ni båda kommer aldrig att återvända till den person som var och en ändå aldrig var, i evighet - roterande, riktning och runt.
Vad jag vill ha fram med en uppläsning är att frågan "är detta teater eller är han sig själv?" obönhörligt blir ställd och lika obönhörligt förblir outredd. Eller, med andra ord: det är både och och varken eller.
En dålig uppläsning är inte att Karl Vennberg läser sina egna dikter på kargmild småländska och utan uppseendeväckande dramatisk accent. En dålig uppläsning vore det däremot om Karl Vennberg t.ex. försökte tillägna sig Bruno K. Öijers teknik och tonfall, vilket aldrig kommer att ske, beroende på att Vennberg faktiskt just är Vennberg - dvs identisk med sin röst. Ändå har jag flera gånger hört kulturpubliken (som massa, en och en som "massa") säga att det var synd att Vennberg, som läser så dåligt, ska behöva läsa sina egna dikter. Det vill säga: okunnigt och okänsligt skitsnack!
En dålig uppläsning känner man inte igen på yttre effekter eller avsaknad av sådana, utan på att ett "oroväckande stoff", dvs poesi, dvs grus och inte olja i världens maskineri, förmedlas med en ledsagande ursäkt och bortviftning i koppel. Det är vad som skapar äckel i ett rent hjärta, eller med ytterligare en bild: att vilja bjuda på en kaka samtidigt som man ihärdigt förnekar att den finns. Va!
Och när det alltsom oftast inträffar att en poesiuppläsning raderas ut - ja tillintetgörs som nyskapad psykisk produkt i världen - genom den socialfilantropiska våldshandling som går under namnet "med påföljande diskussion", så lyder nästan alltid fråga nr 1 i standardformuläret: varför vill du läsa dina dikter högt?
(Den danske poeten Sören Ulrik Thomsen har i stället för alla varianter av självförnekande svar föreslagit motfrågan: varför vill du höra någon läsa sina dikter högt?)
I fråga nr 1 ligger en torr, sur och ofruktsam frökenfitta på rutten lut, en snål janteövertygelse att ingen någonsin ställer sig upp på en scen av andra skäl än att vara fåfäng och bli framgångsrik och förmögen. Och det är helt rätt, rätt eftersom ingen är barn i början, alla är vi ju då bara avbilder av våra möjligheter, det är helt rätt såtillvida att ingen Poet beträder en scen mer än högst 15-20 gånger av dessa orsaker - och om han sedan fortsätter läsa högt så har han förbanne mig hittat andra skäl på vägen. Detta är en naturlag, på samma sätt som hjärtats renhet och kroppens polygamiska lust inte vinns utan kamp utan efter kamp. Oskuld är (liksom oförfalskad kroppslighet) ett resultat av genomlevd erfarenhet, liksom cynism (eller idémässig prydhet) är ett resultat av förfuskad erfarenhet. Kom ihåg det!
Eller som ytterligare och fördjupad konkretion: uppläsningen är över. Kroppen är slut. Var det bra, dåligt? En människa kommer fram, säger: "jag var så nervös över hur du skulle klara det när du stod där på scenen alldeles ensam". En sådan "recension" inte bara rister, den får mätinstrumenten att upphöra, får omdömen som "bra" och "dålig" att aldrig ha funnits till. Den repliken är inte en revolution, den är revolutionen. Den repliken säger att vad som skedde var att det var jag som var du där på scenen, och den som var på scenen får för alltid under alla sina kommande uppläsningar finna sig i att sitta bland publiken och våndas över hur han som står däruppe ska klara sig när han är så ensam som jag är när jag står där just nu. Och av detta följer att din skräck är min och att din lust är min, oupplösligt förenade i varsin avskild kropp.
När jag i februari 1986, på uppdrag, misslyckades att skriva nåt om ni vet nu vad, så fastnade jag i platta yrkesresonemang och i lite gnäll om hur svårt det är att vara proffs och få rutin och bli mer proffs och få svårt med att vara naken inför publiken. En sak vet jag: publiken, dvs människan på en av stolarna, vill inte se ett proffs som iklätt sig nakenkostymen utan vill se en naken människa som inte vet hur det kommer att gå, som verkligen inte vet. Jag tror att enda sättet att göra bort sig på scen är om man är rädd att tappa ansiktet, och ytterligare ett sätt att göra bort sig är att klara av att behålla ansiktet.
Människan på en av stolarna vill se en naken människa, vill hoppas - fast det verkar hopplöst - att denna utlämnade varelse klarar av att visa oss blodets okränkbara värdighet, de katastrofdrabbade omgivningarna under huden, tungans tunga räddningsarbete mellan fuktskadade läppar, benens ordbävningar (åh!), blickens flyktiga oförstörbarhet som en gåva åt gudarnas arkeologer, och rösten som kvicksilverpärlor över hela kroppen och röstens upphov som det som en gång kan ha varit tillstymmelsen av en tår på den obeskrivbare Djurgudens kind.
Allt detta som dör när det är utsagt och punktsatt och som bara lever i minne och möte. Ni vet, du vet, det där med att vi måste skiljas åt för att verkligen träffas. Och vidare: jag har inget att säga förrän du får mig att ha något att säga.
Jag vet att det var i februari och jag vet att jag misslyckades. I september bad mig Magnus William-Olsson att göra ett nytt försök. Han hade dock förståelse för att jag inte än en gång tänkte misslyckas med att pröva på "poesiuppläsningarnas dödande rutiner". Jag sa:
- Hur skulle jag kunna ha nån uppfattning om det?
Och jag skulle kunna ha lagt till mera, skulle kunna lagt till att jag idag djupt äcklas av själva fenomenet "scen", att jag idag vill ha små vita släta rum med högst tolv personer i publiken som sitter i en cirkel så att avståndet mellan mig och en människa aldrig överskrider 33 cm. Det får inte finnas inträde, inga annonser, bara en mun som övergår i en annan, en konst som bara består av oanmälda konsekvenser.
Jag sa:
- Jag ska försöka skriva om något annat.
Det var allt.
1984
Publicerad i essäsamlingen "Nästa liv, tack"
(Ellerströms originalpocket 2005)