|
BARNDOMSLANDET eller uppfödd på lervälling
Är det inte märkvärdigt så säg
Säg ni som tryggat sitter i säkra hemman
innanför egna revirsutmärkningar
likt jag...tidigare
Är det inte märkvärdigt så säg
Att en enda åkerlapp i mitt förnekade Vibble
(utom på våren då vallmorött bedövar)
alldeles invid kustvägen mot Klinte
där horisonten är betydligt vidare
returnerar mig från ingentinget till
…Barndomslandet
Till landet för länge sedan genom sin
leriga… lukt.
Doften av barndom vilken
nästlar sinnet med sitt ut och invända innanmäte då
jag genar över åkern efter att ha postat
den skuldbelagt försenade decemberhyresavin
som gett upphov till allför
onödig daglig oro och nattlig nöd
Som brukligt
Är det inte märkvärdigt märkligt att
denna leras råhet återför mig till tiden då
pappa med grävskopans hjälp grundlade för vårt efterlängtade
egethus och vi av
blåleran formade fula figurer och
vinda ljusstakar med för stora hål till kommande julklappar
Vi
Jag och bröderna
Då de ännu var bröder
Då det mesta ännu var
På ont...gott
Förutom det som heller aldrig blev
Märkvärdigt är det att lukta sig fram till mammas
såpaskrubbade byk på tork ovan den ännu inte uppväxta gräsmattan
bredvid gårdsbrunnen med pumpen som tillfälligt gav oss
livets vatten eller dödens då mamma
slet handtaget fram och åter och jag stod gömd bakom gardinen
för att se om hon verkligen
bara pumpade
Så hon inte tog livet av sig istället
för att jag var jag
Att åkerlukten från Vibble som jag har så oerhört svårt att förlika mig med
Nej inte lukten
utan platsen som nödlösning
vilken trots detta
återger mitt förlorade
Det som jag längtar ständigt och det som jag aldrig längtar
Att en dylerig sörja masserar bort komasömn ur hjärnskrymslen
och skyddar som honungslent balsam
vad som en gång hotat
Är det inte märkligt så säg
Att genom doftförnimmelser plötsligt bli varse det
som faktiskt var
Och få tron vetenskapsbekräftad om att det
förmodligen var...bättre
Om framöver vet man inget
Inte ens om Vibbleåkrarna vänds igen
Fast det gör de nog med all sannolikhet eftersom så pågått i mannaminne
Kanhända behöver fler än jag biljetter
Nu är jag hur som helst ändå mest nöjd med det som varit och lyckas till
och med smaka päronen som inte längre växer någonstans
De där hägrande jättestora hårda blanka
gröna saftiga i trädet där jag alltid hängde i knävecken
på grenarna som sträckte sig mot pumpen
på gräsmattan
under linan med tvätten som om vintern låg vågrätt av iskyla och snålblåst
fast inte om sommaren och
där hängde jag
för att världen gavs andra perspektiv och
för att det kittlade lustigt mellan benen
Det var inte gråpäron
som grannens pallade
De var de gröna
Stora
Farmor tyckte jag borde vara rädd om mig
Men jag var mera rädd… för…
Fastän hon och farfar konstant höll händerna
och då särskilt genom Fågelsången mot tillvarons hjärta
tjärnen
där inga faror existerade
där istället sagorna planterades och grodde för att den magra bortbytingen skulle
bli den älva jag egentligen var…
Häckens bär var dödligt giftiga förmanade pappa
och sen raggarna i slutet av backen som ledde ner mot ångbåtsbryggan fast
klappbryggan närmast lockade med spiggstim…
Och hunden Peter var dåtidens skräck i byn
Senare mötte jag hans namne
Han blev den reella skräck som jag
tydligen laddat för under alla dagar och nätter
Fast kring honom förblir det luktlöst
Märkvärdigt blir det ändå att en lukt
en doft
en förnimmelse
kan väcka
undanhållna belöningar och bestraffningar
vilka man paketerat i mer än väl
tillslutna förpackningar
begravt i ett försvarligt mausoleum
En del lades bara i bruna papperspåsar
och somligt packades aldrig
Det vet jag bestämt
Kanske med flit
eller i ren trots
Utmanar ödet gör jag numera
allför sällan
Tyvärr
Förlikar mest
Fast
det var en gul caterpillar som grävde
Om inte pappa gjorde det för hand
Han slet med koksen och knäade under axelns staplar av plank och byggde husen
och lekstugan där granen redan då frösattes
som nu ståndar minst tio meter
eller sjutton eller tjugo
och för hög för julgransljus och stjärnspira
Och visslade alltid
Sen visslade han inte mer utan sänkte blicken
Tankarna också
I alla fall dem om cinnober ockra och ultramarin
Det är nog så att om man visslar sig fram och plötsligt slutar blir
visslet visset
och tankarna som bär visslingarna
och gråskalan målar
Mamma malde god pölsa till rödbetsinläggen och dillkött och kroppkakor
och sylt och saft och rågbröd och skorpor och
leverpastej och korvkaka och stickade mönstrade tröjor och examensklänningar
som sällan dög för tråden var av tårar
därför att livets kramar uteblivit och…uteblev
Och stekte fett fläsk med löksås och oskalad potatis
Tvättade fönster till sin mamma som alltid ringde
Om lördagarna blåbyxor och städrockar i mormors kallfuktiga tvättstuga i källaren där
den slitet gröna skinnjackan hängde som
blev min efter att döden kommit och gått
Fast den svarta klänningen med röda rosor
fanns bara kvar som en ljusblå dröm
Morfar hade kikare och matade småfåglarna ur den goda hand som annars
blev hård av för starkt i ådrorna
Sen
blev jag… mamma…plötsligt
med mera slisk i bullarna och pittoreskt såpade mattor på skärgårdsbryggan
och riktigt smör istället för margarin till kroppkakorna
Med trådtorkade svampar rödklöver och gullvivsblom för nyttigheten
Och med samma rädslor och längtor
fast värre
blev jag mamma
flera gånger
sen farmor
Olivolja är bra
Precis som lera för hudens sidenskinn
Fast jag har svårt att tänka mig att rulla
i den här som väcker och förflyttar
Förresten är det för kallt
Ibland är väl det bra med kyla
mot baciller bakterier infektioner spruckna illusioner och
huvudvärk åsamkat av för många hågkomster
tandvärk och kanske cancer och annan djävulskap
Men jag längtar visioner
och lagomvärmen
Den som tinar de frusna dofter som jagar framåt
Tur att hyran betalade sig
Slipper gena över åkern i morgon
Fast är det inte märkvärdigt så säg
|