Andreas Björsten Slam och öppen scen: inte så olika Slam i Rinkeby har funnits sedan 1995, Krogens Poeters Parlament grundades 1993.     Jämför vi dessa två nästan jämnåriga företeelser så ser man först kanske bara skillnaderna.     Poetry slam är som bekant en poesitävling, med de kontroversiella inslag som det alltid innebär. Visserligen är kulturlivet fullt av mer eller mindre fördold tävlan, men det är inte alla som uppskattar att det sker så öppet som inom poetry slam. Andra uppskattar det utmanande lättsinnet i att en slumpvis utvald jury ur publiken utser vinnaren.     Krogens Poeters Parlament är förstås ett exempel på en öppen scen. Här kan de poeter som tycker att tävlingsmomentet på något sätt skadar eller stör poesin i stället finna sitt personliga uttryck och en publik för det.     Ofta har dessa två poetiska sammanhang profilerats gentemot varandra som två motsatser för Stockholmspubliken. Jag håller inte med om den bilden.     Om man tittar på en central utsaga som Marc Smiths Poetry slam-manifest (publicerat i nr 1/2003 av tidskriften Semafor) så gäller mycket av det han där formulerar också för öppna scener som KPP.     Marc Smith skriver själv om sitt påfund poetry slam: "Denna regelbundet återkommande smått kaotiska varietéartade show blandar öppen scen-läsningar, inbjudna gästpoeter, musik och teater med poesitävlingar med massor av publik interaktion." Stryk ordet "poesitävlingar" och vad vi får är lika mycket en beskrivning av KPP under någon av de mer kaosartade kvällarna på Restaurang Fyrfatet.     Det vill säga, öppen scen är en del av slam-konceptet, en del av samma strävan att föra fram en kommunikativ och muntlig poesi där publiken har en medagerande roll.     Om vi tittar på de enskilda punkterna i Marc Smiths manifest, så är flera av dem direkt applicerbara också på öppna scener. Tag exempelvis dessa två:     "Showen och dess påverkan på publiken är viktigare än den enskilda poetens bidrag."     "Framförandet av poesin är en konst i lika hög grad som som skrivandet av den."     Vad som i förstone ser ut som motsatser, är vid närmare betraktande inte alls det. Öppen scen och slam borde egentligen vara kompisar. Den demokratiska kultursynen och viljan att bryta ner murar mellan poet och publik har de i alla fall gemensamt.     Sist och slutligen vill jag tillägga att en muntlig poet - alldeles oavsett personlig stil - inte som många tror behöver sälja sin själ för att vinna framgång på estraden. Ibland funkar integritet lika bra som dynamit. Jag säger bara Rainer Ellilä, SM-mästare år 2000. (Fyll i andra namn själv här…!) P.S. Marc Smiths manifest är översatt av Johan Nordgren.