Andreas Björsten Scenpoesi är stundens möjlighet Hur lågt värderar vi egentligen estradpoesin?     Det kan man fråga sig, när man ser hur en del poeter offentligt nedvärderar den konstart de själva är villiga utövare av. Det är som om de inte vill tro på värdet av det de gör.     I tidskriften Babel nr 7 finns en artikel om estradpoesiscenen i Malmö - en stad som nu senast var värd för Poetry Slam SM 2003. Där intervjuas Marie Pettersson, presenterad som "scen- och slampoet och energisk ambassadör för den unga lyriken".     I artikeln - som är skriven av Ann Lingebrand - finns ett försök till positionsbestämning av estradpoesin i Malmö. "Vissa talar om förflackning när respektlösa estradörer äntrar scenen. Även i den interna slamvärlden, berättar Marie, ser somliga på Malmös framgångar med skepsis och tycker att de tävlande är alldeles för skämtsamma. Just lekfullhet och humor kan man säga utmärker de malmöitiska högläsarna. Kanske står scenpoesin egentligen närmre teatermonologen och ståuppkomiken än den traditionella lyriken." Så långt har jag inga större invändningar. Jag erkänner villigt att jag tillhör dem som ser med skepsis på tendenserna inom dagens slampoesi att premiera yta framför innehåll, som jag skulle vilja beskriva det. Men det är dock fullständigt legitimt att låta sig influeras av ståuppkomik lika väl som av något annat. Det är inte min bag, men jag vet att det finns de som har den.     Men ju längre jag kommer i Babel-artikeln och Marie Petterssons resonemang, desto mer undrande blir jag. "Marie poängterar att man måste betrakta den [scenpoesin] som en egen konstart. 'Om man skriver för scenen måste man se det som en egen genre för att det ska funka. Själv skriver jag helt olika saker för scen och papper, även om de förstås färgar av sig på varandra, och skulle aldrig drömma om att trycka det som ska läsas upp. Det blir bara fånigt.'" Tillåt mig att anmäla avvikande mening! Jag förstår inte varför en poet själv gör denna fullständiga uppdelning mellan estradpoesi och annan poesi, och vad det ska tjäna till. Är det inte ett sätt att göra estradpoesin fullständigt harmlös?     Själv resonerar jag precis tvärtom. Jag låter inte trycka någonting som jag inte först har provat på scenen. Framförandet på scenen är för mig sanningens minut, det som nästintill avgör om en text håller eller inte. Att sedan låta trycka samma text (kanske med några smärre ändringar) är att fortsätta samma prövning i publikens ögon, att förlänga det ursprungliga sceniska nuet till år och i bästa fall århundraden. Det är samma dikt, bara olika uppenbarelseformer. Vad annat är poetens uppdrag, om han eller hon menar allvar med sin konst, än att bära fram dikten i det medium som för tillfället står till buds?     Ett annat exempel. I antologin "Poeter mot krig" (Yelah, 2003) finns en text av Helena Fehrman som heter "Allt är mycket enkelt". Det är en bra text - även om jag har invändningar mot slutraden - som jag också har hört framföras på ett bra sätt av dess upphovsman.     Men när jag läser den i antologin blir jag nästan arg. Efter texten står det nämligen så här: Fotnot: texten är ursprungligen framförd på scen.     Varför skriver man över huvud taget något sådant?     Hade det varit en notering om var och när texten första gången framfördes hade jag sett någon tanke med det, då hade det helt enkelt varit överskottsinformation för att ange en stämning och en bakgrund. Men i det här fallet går det inte att uppfatta som något annat än ett sätt att ta ner sin egen text. "Läs det här, men det är inte så noga, det är bara scenpoesi, egentligen inte avsett att gå i tryck."     Som sagt, hur lågt värderar vi egentligen scenpoesin? Ändå har den, som alla vet, följt med oss från litteraturens gryning. Homeros diktning var naturligtvis muntlig långt innan den kodifierades i skriftlig form. Riktig litteratur behöver inga undanflykter eller förklaringar av det här slaget, ingen bön om att inte tas på allvar; antingen finns den där eller så gör den det inte. Vilken uppenbarelseform den sedan tar sig - på scenen eller i tryckt form - är bara en fråga om stundens möjligheter.