Helena Carlsson
INTE EN MODIG BLUES
Fjättrad rör hon sig mellan punkt a och punkt a, hon är paralyserad av lättja, hon är nerklubbad av apati. Här mellan dessa solkiga lakan vilar alla ledsamheter och att nån prins eller vilken jävla Svenne som helst skulle komma och väcka denna slumrande, osminkade sanning ur sin mardrömslika dvala, hade hon aldrig drömt om och för länge sedan uteslutet - ur sin famn.
Orkar inte göra något av tiden, den har redan lidit nog.
Förlamad av trötthet sträcker hon ut sina armar i hopp om stöd, hon vaknar ur en sanndröm om sengångare och famlar efter den styva kragen som är det enda som kan hindra huvudet från att planlöst falla ner och ännu längre ner.
Fångad i ett laglöst land, där tyrannens regelbok inte heter Svea Rikes lag och där rättesnöret inte är Bibeln, Talmud eller Koranen, utan Tyngdlagen och rättesnöret, för dagen tunn som en sytråd, är den tamp som hon kallar Livhanken.
I det lilla livets ögon är hanken inte mycket värd, den står inte högt i kurs varken på Tokyo börsen eller enl. Dow Jones index, de konfererar och funderar; är den ens värd att rädda?
men, men inför lagen är vi ju alla lika - handfallna- och är då alla sidor fyllda av osynligt bläck och framsidan ståtar med titeln; “Lagen om alltings jävlighet”, så är det inte lätt att begå lagbrott eller fylla tomheten med lagtrots, trots att en dålig fyllning också kan fungera väl som utfyllnad till vilket undermåligt ifyllt formulär som helst.
Armen förmår inte lyfta pennan och bladet på tungan har klibbat fast och växer sig oformulerat stort.
Luften är tät och ljudlös och räcker precis till för att både sucken och gäspen ska få plats längst fram, utan att tränga sig före i syremolekyl-kön.
Vårt oväckta majestät lägger sig åter ner mot madrassen och känner en knöl i ryggen, det är punkt a som fortfarande ligger kvar där under, skaver och trycker.
Som en sista kraftansträngning lugnar lungan hjärtat och hjärnan kopplar ett grepp om vargtimman igen, halvorna fylls åter av mareld och andra obegripliga fenomen. Plötsligt! oväntat! som en mycket avlägsen släkting som kommer på besök, knackar hoppet försiktigt på dörren, kliver in i rummet och avkräver ett löfte om könsbyte- ett annat g(j)enusperspektiv, skulle kunna lätta på både gasen och bromsen, göra hormonsvängarna lite lättare att manövrera- in till kanten.
Sedan ut på motorvägen igen med testosteron i tanken(tanken) och ett aggressivare budskap:
Jag är ingen fin flicka!!! Jag är en ful fan!!!!!!!!!!