Välj ny poet

Bengt O Björklund

Jag är född i Stockholm 1949. Var mods och hippie under sextiotalet. År 1968 hamnade jag tillsammans med ett gäng internationella konstnärer, poeter och musiker i fängelse Istanbul. Det var där jag först började skriva och måla. Inspirationskällor var bland andra min japanska kamrat, konstnären Koji Morrishita och den italienske konstnären, poeten och dadaisten Antonio Rasile. När jag kom tillbaka till Sverige 1973 bestämde jag mig för att bli konstnär och börja måla på allvar. Skrev samtidigt dikter som publicerades i några olika tidskrifter, bland annat Inferi som senare gav ut mina två diktsamlingar. "Det Genombrutna Fönstret" (1975) och "Nådsökarna" (1978). 1983 flyttade Jag till Brasilien efter att ha blivit inbjuden att spela slagverk med en brasiliansk orkester. Jag turnerade i ett år med Beto Quadros i delstaten São Paulo. 1990 återvände jag från Brasilien. Jag hade under åren där livnärt mig som musiker, radiopresentatör, bagare och engelsklärare. De sista tre åren drev jag en arbetsförmedling i ett av Rios slumområden med vidunderlig utsikt, tillsammans med Mara, en brasilianska jag levde ihop med. Efter några års poetisk tystnad kom jag åter igång för knappt två år sedan, mycket tack vare internet, med alla läsare som det innebär.

Absolut presens I tider utan betydelse tappar närheten till varats rörelse sin kontakt med tidlösheten. Absolut presens är då inte ens en förbannelse, än mindre något drivande, snarare en sval sorg som sväljs med förlamningen. Vissa tror att ljuset är Gud, att det är därför avståndet förblir konstant, andra säger att det är grekernas fel med sina harar och sköldpaddor. Jag tror inte att det är vår mening att hinna ifatt det som egentligen pågår. Vem är du? Ingen tanke är följsammare än den som följer konturerna av hemligheten, den som alltid leder raka vägen hem. Förutsättningarna är aldrig de samma, styrkan av skilda bedömningar, men vem du är är aldrig långt borta Ingen klarar sig utan sår, läkeprocessen är alltid betingad. Ingen är någonsin mindre än sina samlade dagars irreversibla anteckningar. Ingen tanke är följsammare än den som följer konturerna av hemligheten. Vid sidan av hösten 1 Jag tänker inte skriva om hösten, om den dova mättnad som marken andas ut i dagar av grått, slipat ljus. Jag kommer inte att närma mig de spektrala skuggor som driver sina gåtfulla teser under trädens fuktiga nerv. En annan dag, i ett annat liv, försvarar hösten sin position genom tunga lyft och vidseende grenhävningar. 2 Trollar med tidens rusiga väv. Inget är någonsin som det en gång förmodligen var. Vi är alltid allt för långt borta. Att somna i övertygelsen att vi hör hemma är lika farligt som oåterkalleligt mänskligt. Tungt faller fuktens skärmar över allt som en gång var varmt och utan slöjor. Jag tänker inte skriva om hösten.