|
När jag blir stor, ska jag bli älskad. Då kan du och jag cykla till månen. Där är det lördag varje dag och det finns ingen bensin. Där ska vi se på soluppgången hela dagen. Bara för att jag vill ha dig alldeles för mig själv egentligen. Det kommer inte att handla om soluppgången. Men det berättar jag aldrig. För jag vill att du ska tycka att jag är romantisk. Jag kommer aldrig att spy ut att jag älskar dig. Orden är döda när de lämnar munnen och hjärtat. De betyder ingenting då. Då är de till för lögnare och tjuvar. Du kommer inte att förstå. Du kommer att skaffa dig en leksak. Den kommer att säga att den älskar dig. En lögnare och tjuv. Men jag kommer att göra allt för dig fast jag egentligen vill slänga ut dig i rymden. Dammråtta. Jag kommer använda de döda orden. Bli en av dem, en av er. Jag älskar dig. Jag kommer att glömma vad det betyder. När jag blir stor ska jag bli älskad av dig. Och du kommer att ta sönder mig.
På darriga knän, stod du i trappuppgången och sa att du hatade.
ekot skrämde både dig och mig
Fråga - är du rädd?
Du sa att dina egna ord skrämde
tystnaden skrämde.
Tystnad.
Ljud.
Ett trappsteg närmare
får jag stå så nära dig?
Din vackerhet kanske smittar av sig.
Jag vill att du ska ha kvar allt det vackra.
Du förtjänar det
Fråga - får jag älska dig?
Ord studsade mot cementväggarna
de ville inte höra
ord som skrämmer.
Hej världen, kan du inte titta förbi nu,
så vi inte går vilse i tystnaden?
Jag stod med darriga knän, i din trappuppgång.
Jag önskar att det var min
då hade jag kunnat gömma mig.
Du räddar mig. För ibland kan det bara vara du, jag och tiden stannar. Så kan vi sitta och lyssna på Jeff Buckley - Halleluja och klaga på livet. Känna oss större och mindre än vad vi är. På samma gång. Känna oss vilsna med våra trasiga ögon och för långa jeans. Klaga på det vi aldrig får. Våra tonårshjärtan är för små för alla känslor som vi har. Det sprider sig ut i kroppen. Hela kroppen är en enda stor känsloboll. Tack för att du visar mig vad längtan är. Men jag vill inte bli räddad.
Mamma gråter och dem kallar det livet. Ni kallar det kärlek. Han kallar det skräp och drömmar. Någonting vi hittat på för att döda ensamheten. Allt vi hittat på betyder ingenting. Förstår ni inte? Ingenting betyder någonting. Drömmar och slocknade hjärtan har skapat världen. Mamma gråter i hemlighet. Hon vill vara stark, är stark. Kom så packar vi, sa hon den kvällen. Mamma ville att vi skulle packa och lämna världen.
Du skjuter mig, skjuter mig hårt.
Pang, mitt i bröstkorgen,
smärtan sipprar ut i blodådrorna.
Pang, min lunga punkteras och
jag kan inte andas
men varsågod, sikta på hjärtat.
Om du inte vill ha det, sliter jag ut det själv.
Verklighet, du ångrar dig.
Du struntar i hjärtat,
för du vill att jag fortfarande ska kunna förlåta.
Hjärtat förlåter dig,
för det vet att du älskar mig ibland.
Jag vill klämma dig, som den där äckligt mogna finnen.
Vill klämma allt liv ur dig.
Jag vet inte.
Men varför?
Jo, jag vet att du kommer tillbaka, precis som finnen.
Du kommer tillbaka nästa vecka, nästa månad.
Och ingenting kan stoppa dig.
Jag låter dig ta plats.
Du kommer tillbaka och du kommer få mig att känna mig ful igen.
Precis som finnen.
En bild säger mer än tusen ord?
Ditt ansikte säger inga ord alls.
Jag borde kanske ta en bild
av ditt ansikte,
och läsa alla dina tusen ord.
För jag vill ha ett svar till kaffet tack!
Läs mellan raderna. Hur läser man mellan raderna? Det finns ju ingenting där. Det finns rader och det är dem man ska läsa. Men jag vill läsa mellan dina rader. De säger att du är sönder. Du kan få en bit av mig. Jag kan laga dig. Sedan fattas det ju en bit på mig. Men jag kan laga mig själv. Jag har gått sönder så ofta så jag har en egen affär med delar. Stammis. Imorgon ska jag köpa ett helt nytt liv. Det skulle jag göra om jag kunde läsa mellan dina rader.
|
